David Tjeders blogg

Jag sitter dessa dagar mycket på Kungliga Biblioteket och läser konservativa traktater från tidigt 1900-tal. En av de största hjältarna i Sveriges historia är enligt dessa svenska nationalister Gustaf II Adolf. Min käre biskop J. A. Eklund menar att samtiden är vek och förslappad, feminiserad och passiv. Det svenska folket måste väckas till högre grad av aktivitet, till fosterlandskärlek, och detta skall ske inte minst genom att man får upp ögonen för att det verkligen en gång har funnits män i Sverige. Gustaf II Adolf är en sådan man. Om det svenska folket lärde sig att hylla Gustaf II Adolf, skulle samtidens moraliska förslappning kunna hävas. Ett citat från den omhuldade konungen återkommer ständigt hos Eklund, liksom hos andra vapendragare för den konservativa saken i det tidiga 1900-talets Sverige:

”Vårt fäderneslands majestät och Guds kyrka, som därutinnan vilar, väl värde äro, att man besvärligheter, ja, själva döden därföre lider.”

Och då tänker jag på de republikaner som under valnatten berättade för journalister att det är helt OK att deras välfärd sjunker, om bara USA blir säkert. Och detta kommer USA att bli under Bush. ”Vi är i krig”, säger presidenten i actionfilmen The Rock apropå kriget mot terrorismen, ”och att vara i krig betyder att lida förluster”. Men det är sådant man får räkna med. Älskar man verkligen sitt land är man beredd att betala priset.

”Besvärligheter”, sa Gustaf II Adolf – visst får vi mindre i plånboken, sade unga män och kvinnor som röstat på Bush. ”Själva döden”, sa Gustaf II Adolf – vi måste befria det irakiska folket, säger Bush. ”Guds kyrka”, sa Gustaf II Adolf, och fjärmade denna kyrka från det ryska hotet med dess ortodoxi och från söderns läskiga katoliker – ”axis of evil” säger Bush och åsyftar den muslimska faran.

Vad är skillnaden? Rysk-ortodox tro och katolicism har blivit islam, vår tids nya Andre när inte längre den Stora Röda Faran existerar. Och säga vad man vill om hur nationalistiskt konservativa män i det tidiga 1900-talets Sverige tänkte kring krig och försvar, men de såg iallafall detta som defensivt: ”Låt oss [!] bygga vidare på vårt försvarsverk, så att icke en tumsbredd mera någonsin må ryckas från oss [!]”, säger den konservative historikern Sam Clason till kristna ungdomar i ett tal på Skansen 1909. Bush har ett helt annat perspektiv. För honom handlar det inte om att försvara USA:s geografiska gränser, utan om att expandera, inte territorriellt men genom interventioner som skall frälsa världen till Kristus, till dollarn, till vad-det-nu-kan-vara. Små förskjutningar – men Bush är samma andas barn som Gustaf II Adolf. Och mer problematiskt för vår värld: USA har tillgång till en massa massa massa massa massa massa massa massa massa mer vapen än vad Gustaf II Adolf hade. Och med Rice som utrikesminister? Ridå.

Jag läser i dagens Metro, under rubriken “Invandrare vill föda utan smärtlindring”, att invandrare har mindre problematiska förlossningar än svennar, och att detta beror på att invandrare

1) föder utan smärtlindring i större utsträckning.
2) “Medan svenska kvinnor har svårt för att tappa kontrollen över situationen har invandrarkvinnor en mer defaitistik inställning. För dem är förlossningen något som man inte kan påverka och som man bara måste genomgå.”
3) invandrare som föder barn är yngre än svennar.

Slutsatsen som åtminstone dras en barnmorska i Rosengård drar är att “invandrarna kan vara en inspirationskälla för svenska blivande mödrar”.

OK, tänker jag då, visst är det bra om komplikationerna är färre hos en grupp av människor som föder. Och visst är det upplyftande att för EN gångs skull få se gruppen “invandrarkvinnor” presenteras som något annat än en problemgrupp - en grupp som tillochmed skulle kunna ha något att lära “svenskor”, vilka nu de är. MEN.

1) denna text, liksom en miljon andra, fortsätter att ta för givet att det finns en enhetlig grupp som vi kallar “svenskar”, och en lika enhetlig grupp av “invandrare”, om vilka man kan hävda att de har en annan inställning till barnafödande än svenskar. Invandrare har tydligen en inställnig, och vita svenska kvinnor en annan. Och än värre:

2) medan en hel del av de skillnader i komplikationsgrad som lyfts fram möjligen, säger möjligen, beror på åldersskillnaden gör man i artikeln frågan till en fråga om smärtlindring eller inte. Att sedan denna defaitistiska inställning som man kokat ihop som något sant om denna enhetliga grupp av invandrare lyfts fram som positiv känns väl inte helt positivt?

3) vi lever i en kultur där “föda utan smärtlindring” är detsamma som “mer kvinna”. De som föder utan smärtlindring (obs gäller väl snarare vita medelklassmänniskor än de “invandrare” som artikeln talar om) får bättre rum på sjukhusen, får mer resurser, och betraktas inte sällan som ett slags hjältar. Det anses helt enkelt finare att föda utan än med smärtlindring.

Vad man inte andas ett ord om i den här artikeln liksom i all hyllning av detta med att föda utan smärtlindring är det självklara: det gör ont att föda barn! Det gör ont som fan! Om jag bryter båda benen och upplever smärtor från helvetet och kommer in till sjukhuset och vet att (här parafraserar jag siffrorna från Metro):

1) Om jag inte tar smärtlindring är risken en på hundra att de misslyckas gipsa mina ben.
2) Om jag tar smärtlindring är risken sju på hundra att de misslyckas eller att ingreppet blir mer komplicerat.

Vad väljer jag? Sjävklart vrålar jag: GE MIG SPRUTORNA I MÄNGDER!! Om jag kan välja att utföra något antingen med eller utan smärta, varför skulle jag välja den väg som är mer smärtsam? Problemet med den utbredda uppfattning som den här artikeln reproducerar är att man pekar på komplikationer men inte på de extremt låga mortalitetstal vi har för kvinnor som föder. Om det nu vore oerhört dödligt för fostret att den blivande mamman pumpas full med smärtstillande skulle jag förstå all denna hyllning av det “naturliga” födandet. Men så är det inte. Gravida kvinnor får hela tiden höra att om man tar smärtstillande blir förlossningen mer utdragen. Mer utdragen, ja - visst är det så. Men tänk igen: fyra timmar i extrem smärta, eller tolv timmar med en rejäl epidural i ryggmärgen där man slipper känna att hela livet passerar revy? Vad är väl att föredra?

Vänta nu, tänker den som läst långsamt och eftertänksamt. Ser vi inte här hur David Tjeder egentligen bara är ute efter att problematisera och kritisera invandrarkvinnors attityder till barnafödande? Nä. Ge alla gravida kvinnor information om den smärtlindring som finns, men ge den *neutralt*. Det vill säga inte som idag, då man förvisso berättar om smärtlindring men där sjukhusen och graviditetstidnigar underblåser och skapar attityder som finns bland många gravida, nämligen att det i sig är bättre att föda utan smärtlindring. Då kanske valet mellan smärtlindring eller inte smärtlindring kunde bli mer av ett fritt val än vad fallet är idag. Och, snälla snälla snälla: sluta räkna de som heter Feven som en enhetlig grupp av människor medan alla som heter Anna tillhör en annan.

Ok, så min besvikelse över valutgången i USA gör mig knappast till unik. Det finns dock något mer generellt i politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet, som bekymrar mig. Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekade en gång att det amerikanska samhällets oerhört starka koppling mellan maskulinitet och makt visade sig i hur absurd tanken på en kvinnlig amerikansk president av är. Inte minst då i frågan om denna presidents make – vad skulle han bli? ”The first lady?” ”The first husband?” (Tanken på en lesbisk president med en partner som skulle kunna vara ”The first lady” var tydligen så radikal att Kimmel inte kunde tänka tanken.)

I den meningen var valet mellan Kerry och Bush helt traditionellt. Amerikanska medborgare hade att välja mellan två män som var gifta, vita, heterosexuella, och av bildad medel- eller kanske till och med överklass. Idel normalitet så långt ögat kunde nå.

Men, och här kommer kruxet, som jag ser det: republikanerna har lyckats i sin propaganda att framställa demokraterna som oamerikanska. Att vara patriot, att vara amerikan, är att vara republikan. Allt annat är att inte verkligen, verkligen älska sitt land. Inte minst har man plockat politiska pluspoäng genom att utpeka grupper av människor som stödjer demokraterna: feminister, invandrare och homosexuella. (Som om bara dessa grupper röstade på Kerry – men ok.) Det vill säga: för att verkligen vara amerikan måste du vara vit, heterosexuell och icke-feminist. Om du tillhör ett parti som feminister, Ahmed, bögar och flator röstar på kan du inte vara en sann amerikan.

Visst finns i Sverige en fadd och innehållslös feminism i de politiska partierna. Men jag bor hellre i ett land där politiker plockar pluspoäng på att kalla sig feminister än i ett där en eventuell koppling till feminism betraktas som likvärdigt med oförmåga att leda landet.

Drapan nedan är inte helt pinfärsk, men har legat och väntat på att bloggen skall komma till liv i en månad, så här har ni den!

Zlatan Ibrahimovic heter inte Roland Andersson. Just därför har bilden av Zlatan blivit bilden av vår älskade husneger, urbilden av Invandraren med Taskig Uppväxt: en känslostyrd, odisciplinerad vilde. Visst, han stal en gång en straff av – Henke var det väl? – och visst, han var inte minst förr bitvis ojämn i sitt spel. Idag har han mognat som spelare och tillhör den absoluta världseliten inom sporten. Men i landet Sverige kan inget av det där handla om ålder, eller personlig mognad.

När han var mindre disciplinerad och spexade loss på presskonferenser skrevs han så in i rollen Invandraren Zlatan, det älskade men ack så osäkra kortet. Och sociala kategoriseringar är som bekant vådligt trögrörliga. Vad händer då när Sverige får ett skitmål bortdömt mot Kroatien och Zlatan inte reagerar som Invandraren skall göra, med rullande ögon och vilda gester, utan som en annan, vit stereotyp – den Blyge Lagspelande Svensken? Jo, journalister landet över gallskriker om att om han bara hade protesterat hade domaren kanske dömt mål. Och den biträfande tränaren Roland Andersson säger såhär i Dagens Nyheter den 10 september:

”Blir han för slät- och vattenkammad så är det inte den Zlatan som avgör matcher. Men det sätt han agerar på är inget man plockar bort från Zlatan, och det ska man inte göra heller. Gör man det helt och hållet så är det kanske inte den spelare vi vill ha, han ska ha sitt humör och sitt sätt att spela. Det är en balansgång som jag tycker att han lärt sig riktigt bra.”

Lars Grimlund, som skrivit artikeln, höjer inte ens ett halvt ögonbryn inför detta uttalande, utan spär bara på denna unkna rasism. Roland Andersson säger ju ungefär såhär: man kan ta negern ur djungeln men inte djungeln ur negern, och det är bra – om negern börjar bli vit och färglös som vi, däremot, har vi ingen användning för honom. Negern skall fortsätta att vara neger, men med vissa inslag av vithet.

…och så kan Sverige förbli vitt; och det svenska landslagets oförmåga att skapa farliga målchanser på egen hand i matchen mot Kroatien kan bli till ett ”om bara vår neger hade förblivit neger hade domaren inte dömt bort målet”. Så slipper vi rikta kritik mot det vita.

Det stinker.

Nu finns David Tjeders webblogg ute.
Jag har studerat olika historiska ämnen vid Stockholms Universitet, i Cambridge och vid l’École des Hautes Études en Sciences Sociales i Paris. Började de studier som ledde till avhandlingsarbete med en D-uppsats om hur man såg på kvinnlig sexualitet under sent 1800-tal. Det tog mig oroväckande lång tid av genusblindhet innan jag förstod att dessa åsikter sade mer om de män som uttalade dem, än om kvinnor; hur man såg på kvinnor blev till hur män såg på kvinnor. Så kom jag att utvecklas från att vara ett slags kultur- och mentalitetshistoriker som skrev om kvinnor, till att bli en feministisk genusforskare som skrev om män.

Min avhandling The power of character kan du beställa genom att skicka mig ett mail med ditt namn och din adress.