Det är intressant att leva i Sverige 2004. Feminismen är ett integrerat perspektiv hos många politiker och i ett stort antal statliga utredningar. Antirasismen är en stark och livaktig rörelse.
Detta har lett till något väldigt, väldigt intressant hos några av de mest extrema grupper som uppbär antifeminism och rasism. Jag vet att man egentligen inte borde bry sig om de här människorna, att den verkligt farliga rasismen frodas bland väktare och inom polisen och att den verkligt farliga antifemismen är den som uppbärs av makthavande skikt. Men i alla fall.
Nog är det intressant, att Sverigedemokratisk ungdom drar igång en kampanj som heter “Vägra kallas rasist!” och argumenterar för att deras politik inte alls är rasistisk? Och är det inte komiskt att det Antifeministiska Samfundet argumenterar under parollen “för jämställdhet, mot feminism”? Det är ungefär som att Ku Klux Klan skulle säga att de inte direkt värderar vita och svarta olika - de vill bara att de svarta skall vara någon annanstans - och därför inte alls är rasister. Visst skall vi vara jämställda! utropar skribenterna i Antifeministiska Samfundet - och säger att det i själva verket är feministerna som inte vill ha jämställdhet, utan “makt genom könskrig” (Kalle Strokirk under rubriken “Feminism eller könsfred”, webbtidningen Anti-feministen 3/2004).
Någonstans visar väl dessa vilsna själar att vi andra, feminister och antirasister, har kommit så pass långt i vår agenda att tillochmed de som är på den allra yttersta andra kanten, där det kan kan heta att det är en kvinnas plikt att föda barn och att elever som gillar “svenskvänlig musik”, måste relatera till krav om jämställdhet och att alla skall behandlas lika. Det är väl ungefär samma tidstecken som när biologer säger att de studerar genus och inte kön - den feministiska analysen av maktrelationer mellan könen har nått så långt så tillochmed biolgerna börjar använda begrepp som är feministiska, om än med helt andra förtecken.
Kolla in dessa båda sidor. Se där den pressade position utifrån vilken konservatismen argumenterar. Jag lever gärna i Sverige 2004. För sjuttio år sedan hade detta varit majoritetens röster.