Ur led är tiden?
Det är intressant att leva i Sverige 2004. Feminismen är ett integrerat perspektiv hos många politiker och i ett stort antal statliga utredningar. Antirasismen är en stark och livaktig rörelse.
Detta har lett till något väldigt, väldigt intressant hos några av de mest extrema grupper som uppbär antifeminism och rasism. Jag vet att man egentligen inte borde bry sig om de här människorna, att den verkligt farliga rasismen frodas bland väktare och inom polisen och att den verkligt farliga antifemismen är den som uppbärs av makthavande skikt. Men i alla fall.
Nog är det intressant, att Sverigedemokratisk ungdom drar igång en kampanj som heter “Vägra kallas rasist!” och argumenterar för att deras politik inte alls är rasistisk? Och är det inte komiskt att det Antifeministiska Samfundet argumenterar under parollen “för jämställdhet, mot feminism”? Det är ungefär som att Ku Klux Klan skulle säga att de inte direkt värderar vita och svarta olika - de vill bara att de svarta skall vara någon annanstans - och därför inte alls är rasister. Visst skall vi vara jämställda! utropar skribenterna i Antifeministiska Samfundet - och säger att det i själva verket är feministerna som inte vill ha jämställdhet, utan “makt genom könskrig” (Kalle Strokirk under rubriken “Feminism eller könsfred”, webbtidningen Anti-feministen 3/2004).
Någonstans visar väl dessa vilsna själar att vi andra, feminister och antirasister, har kommit så pass långt i vår agenda att tillochmed de som är på den allra yttersta andra kanten, där det kan kan heta att det är en kvinnas plikt att föda barn och att elever som gillar “svenskvänlig musik”, måste relatera till krav om jämställdhet och att alla skall behandlas lika. Det är väl ungefär samma tidstecken som när biologer säger att de studerar genus och inte kön - den feministiska analysen av maktrelationer mellan könen har nått så långt så tillochmed biolgerna börjar använda begrepp som är feministiska, om än med helt andra förtecken.
Kolla in dessa båda sidor. Se där den pressade position utifrån vilken konservatismen argumenterar. Jag lever gärna i Sverige 2004. För sjuttio år sedan hade detta varit majoritetens röster.
Tags: antifeminism, Feminism
November 12th, 2004 at 11:17 am
Nja… Tar du inte i lite nu?
När jag läser citatet ser jag bara att Z tillskrivs ett visst humör och en viss spelstil. Vad Andersson säger (vilket med all tydlighet framgår senare i artikeln) är att det är en balansgång mellan att vara framåt och aggressiv och att inte dra på sig onödiga varningar. Andersson säger f ö att han tycker att Z klarar denna balansgång bra nuförtiden.
Z.s agerande (brist på jubel, alltså inte protest) i samband med det bortdömda målet är märkligt med alla mått mätt. Det är spelarens (och det gäller svarta, vita, gula, skära och gredelina) förbannade plikt att ta för sig och jubla i det läget och jag är ganska säker på att domaren skulle ha övervägt ett annat beslut om Z hade gjort det. Jag går ganska mycket på fotboll och jag lovar att det inte finns en spelare, om än aldrig så albylvit, som inte jublar som en galning efter ett mål, särskilt i en internationell match. Vem säger att ett icke-jubel är normen för en icke-invandrad spelare? Är det din fördom? Min slutsats är att Z inte agerade som en forbollsspelare förväntas agera och att han därför gjorde fel - jag hade förväntat mig precis samma sak av Allbäck, Larsson eller Svensson.
Rent allmänt skulle det ju vara kul om pressen skulle köra någon success-story på någon med invandrarbakgrund i något annat sammanhang än sport. Samtidigt finns det ju onekligen ett extra stort behov av hjältar och förebilder om man kommer från ett område med stora sociala problem varför jag inte riktigt kan förstå varför det skulle vara dåligt att skriva om Z:s bakgrund och resa från betongförort till guldkantat proffskontrakt.
Vi hörs/Emil
Förresten var det Kim Källström han snodde straffen från och inte Henke
November 16th, 2004 at 9:36 am
Jovisst var det märkligt att Zlatan inte klagade på domslutet! Min poäng var mer att man hade kunnat skriva “Sverige spelade riktigt riktigt illa och vi fick ett skitmål bortdömt”, men valde att inte göra det. Alltså: jag ville fokusera mindre på Zlatans agerande i sig och mer på vad man gjorde av det.
Ta bara vad som hänt sedan den här matchen: Z ville inte prata om sitt spel i Italien utan om landslaget, och vitsvenska journalister reagerar som femåringar, med en Jan Majlard från Svenskan utstormande från en presskonferens som om Zlatan just hade bett honom dra åt helvete. Det är något med vitsvenska journalisters relation till Zlatan - även om nu Andersson säger att Z lärt sig balansgången är han ändå en gång för alla alltid Zlatan.
Vi hörs mannen! /David
November 16th, 2004 at 7:20 pm
Något märkligt finns det i journalisternas förhållande till Z men jag tror mest att de är förbannade för att han inte ställer upp på att stå i vattnet med en gurka i näven inför fotograferna s a s.
Men rasism? Nja…….
När det gäller Andersson så kan jag bara konstatera att det var Zlatan som flinande konstaterade att “Zlatan är Zlatan”.
Han verkar f ö vara lite sydländsk i sina åthävor den där Majlard;-)
December 6th, 2004 at 11:45 am
OK, ett sent svar - vi kan nog hålla på hur länge som helst… Jag tror såhär, att man alldeles för ofta tenderar att leta efter rasism hos människor som säger att afrikaner är biologiskt mindervärdiga mot arier, en åsikt som inte ens Sverigedemokraterna tycks hysa längre. Det är i själva verket i själva indelningen problemet uppstår, att Zlatan hyllas men görs annorlunda än andra spelare på ett sätt som inte motsvarar hans beteende. På så sätt görs hans etnicitet betydelsebärande, medan ingen skulle diskutera t. ex. Stefan Schwartz’ klassiskt fula tacklingar som uttryck för något som man inte kan ta ur Schwartz - om du hänger med på jämförelsen…