David Tjeders blogg

Vem såg Guldbaggegalan igår?

När Ann Petrén skulle introducera de nominerade till kategorin bästa manliga skådespelare intog hon podiet som en man, gick som en man, pratade som en man, och var klädd som en man. Så sade hon allt sådant som kvinnor säger om kvinnor - men om män. Saker som att det finns så många berättelser om män som ännu inte är berättade; att vi behöver få intressanta roller skrivna för män; att män behövs inom filmindustrin; och så vidare.

Ann Petrén gjorde en helt briljant iscensättning av vad patriarkatet går ut på: kvinnor görs till kön, görs till undantag, och ingen höjer ett ögonbryn när kvinnor appellerar till manusförfattare för att fler intressanta kvinnoroller skall skrivas. Några - främst kvinnor - kritiserar ofta just denna faktiskt existerande brist. Men män? Roller för män som är intressanta? De finns ju redan i tusental! Just därför blev det Petrén sade så tänkvärt.

När Petrén höll sitt anförande benämnde hon män som en könad kategori. Män gjordes till en grupp som sades ha speciella intressen just i sin egenskap av män. Män är ovana vid att höra den här typen av resonemang; vi har ju privilegiet att först och främst vara individer. Resultatet blir roligt. Hade Ann Petrén gjort entré i klänning och sagt exakt samma saker men om kvinnor hade ingen skrattat - alla hade tänkt att det här var ju bra sagt, och tänkvärt. Och visst, det är ju roligt, när en kvinnokropp med manskläder - när en man med bröst och slida - benämner män som män. Bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor blir så skriande att vi skrattar.

Men vilka skrattade? Under nio tiondelar av Petréns anförande skrattade, av det ljusa skallet från skratten att döma, kvinnorna. Kameran zoomade in enstaka män som vred sig som metmaskar under orden, män som inte alls förstod vart Petrén ville komma. Mikael Persbrant, denna manlighetens ikon, såg närmast chockad ut. Först när Petrén var i det närmaste färdig började männen förstå - skratten ändrade tonart och blev könsblandade.

Det är roligt när män benämns som män. Det är härligt att få höra briljant feministisk kritik framförd med all den släpiga pondus som vi tenderar att gilla hos män. Och det var intressant att se att kvinnorna fattade poängen på en gång. Männen, däremot, tycks ha känt en helt rationell skräck: här hamnade den så sällan ifrågasatta maktpositionen i gungning.

Tack, Ann Petrén!

Dessa dagar sitter jag och läser om delar av en bok, Bram Dijkstras Idols of perversity: Fantasies of feminine evil in fin-de-siècle culture från 1986. Det är inte en särskilt bra bok; Dijkstras analys saknar all form av nyans. Den innehåller dock en hel citat från källor där män säger saker som får oss idag, 2005, att häpna.

De som idag motsätter sig jämställdhet mellan män och kvinnor brukar säga att män och kvinnor är olika, men att det är bara hääääärligt, inget som på något sätt gör att man anser kvinnor vara mindre värda än män. Könen sägs vara olika - men lika mycket värda. För hundra år sedan var det inte alls så. Om Stig Malm klämde ur sig ordet ”fittstim” och därmed gav antifeministisk gubbighet ett ansikte, är hans uttalande ett intet mot de citat Dijkstra lyfter fram. För hundra år sedan fanns ingen brist på högt respekterade män som hävdade de mest bisarrt kvinnohatande åsikter utan att därför riskera sitt anseende – snarare tvärtom. Några smaskiga exempel:

Havelock Ellis, välkänd och respekterad expert i sexologi, 1894: “Women’s brains are in a sense [!] in their wombs.”

Otto Weininger, oerhört läst och inflytelserik intellektuell skribent i sin Kön och karaktär, 1903:”The disposition for and inclination to prostitution is as organic in woman as is the capacity for motherhood.”

Paul J. Möbius, inflytelserik tysk patolog, 1898: “Let’s protect women against intellectual activity.”

Pierre-Joseph Proudhon, mannen som är mest känd för uttrycket att all egendom är stöld, 1858: “Woman does not at all dislike to be treated a bit violently, or even to be raped.”

Auguste Forel, respekterad sexolog och entomolog (!), 1906: “It is notorious that many women like to be beaten by their husbands, and are not content unless this is done.”

Dijkstras bok är överfull av sådana här yttranden. Även om jag inte håller med Dijkstra om att det dessa män sade var representativt för vad alla män i samtiden tänkte, är det ändå tänkvärt att män kunde skriva och publicera sådana här yttranden. Vi har faktiskt kommit långt ifrån den mentalitet som rådde kring 1900. Malm var tvungen att göra en pudel. Det behövde de ovan citerade männen aldrig göra.