David Tjeders blogg

…vi måste höja våra röster för att hööööras! Tydligen. Karl-Petter Thorwaldsson, regeringens utredare i frågan om en reformerad föräldraförsäkring, förklarar i en intervju i Dagens Nyheter att mäns låga uttag av föräldraledigheten faktiskt inte beror på dem, utan på – kvinnorna. Som han förklarar:

”I debatten har det alltid framhållits att det är papporna som väljer att inte vara ledig. Men vi har sett att det är mamman som är ovillig att släppa månader till pappan.”

Låt oss vara precisa. Jag tror att detta förekommer; jag tror att det finns en massa män som tänkte sig att de skulle vara hemma med barnen mera än vad som blev fallet, och att dessa män inte liksom släpptes in av barnens mödrar. Men vänta nu: vems fel är det? Luktar inte dessa mäns beteenden oerhört mycket av vad mansforskaren Lars Jalmert på tidigt 1980-tal kallade för “i-princip-män”? Jalmert fann att de flesta män han intervjuade alla hade en väldigt positiv inställning till jämställdhet, till att vara hemma med barn, göra hushållsarbete, och allt sådant. På en attitydskala var de inte fiender till jämställdhet. De hade bara inte riktigt möjligheten att förverkliga sina idéer i praktiken - menade de.

Så till dagens män, dessa stackars potentiellt älskande fäder som tydligen luras på konfekten av sin partner. Vi tänker oss följande situation: en man säger till sin partner att han vill vara hemma med barnet i nio månader. Hon svarar att hon tänker minsann vara hemma i ett och halvt år och är inte beredd att ge bort mer än högst tre månader. Mannen säger att jaha, det var ju tråkigt, då är jag väl hemma i tre månader. Vem bär ansvaret för denna brist på jämställdhet - är det bara kvinnan? Varför ställer sig inte mannen i detta läge och säger “Fast det är inte upp till dig att bestämma att du skall ta ut mer föräldraledighet än jag, eftersom barnet har två föräldrar. Varför skulle din röst väga tyngre än min?” I familjer där det finns två föräldrar som skall dela (redan det ett bedrägligt verb) på föräldraledigheten, hur kan det vara bara kvinnans fel om mannen tar ut lite eller ingen föräldraledighet? Nej, dessa män som menar sig vilja vara hemma massor med barnen men inte är det är just “i-princip-män” i Jalmerts terminologi: de talar sig varma för att vara hemma men är det inte. Attityden är positiv, praktiken är det inte. Dessutom är mitt empiriska exempel illa valt, eftersom det framställer män som en grupp där den vanliga attityden är att vilja vara hemma med barnet i nio månader. Att vilja vara hemma med barnet länge är just en sådan attityd man menar sig ha om någon frågar - eftersom man vet att detta är den “rätta” attityden. Ungefär som att man vet att man skall säga att frukosten är dygnets viktigaste måltid, helt oavsett om ens frukost normalt består av en cigg och en kopp kaffe.

Så, istället för att porträttera män som offer för kvinnors ovilja att lämna ifrån sig föräldraledighet kanske vi borde problematisera just männen, för deras ovilja att handla som de säger att de vill handla. På vilka andra områden än just familjen skulle man kunna beskriva män som viljelösa offer för andras märkliga maktutövning?
(more…)

Som forskare har jag uppfostrats att läsa kritiskt. Kanske för kritiskt. Det gör nämligen att jag ganska sällan läser något överhuvudtaget som jag tycker är riktigt bra och tänkvärt. Men det händer ibland. Och nu har det hänt.

1931 höll Virginia Woolf en föreläsning till yngre kvinnor över ämnet “Professions for women”. I denna föreläsning gör hon upp med det förkvävande kvinnoideal som var rådande under hennes egen uppväxttid, och som hon efter en dikt av Coventry Patmore kallade The Angel in the House. Detta vitt spridda borgerliga ideal betonade att kvinnan, för att verkligen vara en riktig kvinna, skulle stanna i hemmet och förneka alla egna behov till förmån för att finnas till för sin make.

Woolf skildrar självbiografiskt hur hon skulle börja skriva en recension av en roman skriven av en känd man. Just som hon skall sätta pennan till pappret känner hon en tvekan, den att överskrida den rätta kvinnlighetens gränser. Hon inser snart att hon måste döda det kvinnoideal som gör det omöjligt för henne att andas fritt, att få utvecklas som människa i sin egen rätt.

Vår tids kvinnor behöver inte känna att deras kvinnlighet försvinner spårlöst om de befinner sig mer än fem meter från spisen. Men vi lever fortfarande i kölvattnet efter borgerlighetens kvinnoideal från 1800-talet, det som säger att kvinnor finns till för män och skall ha ansvar för uppfostran av barnen och sköta disk och städning. Därför är Woolfs uppgörelse med sin tids ideal också skrämmande aktuellt sjuttio år senare. Och jävlar, vad bra hon skriver! Det är ju så att man får gåshud! Läs bara:
(more…)

Eftersom jag fått ett par svar på en tidigare text om antifeminismen inte minst hos Antifeminstiska samfundet tänkte jag med ett par ord förtydliga min kritik. I sina svar menar Jonas att män svartmålas idag, medan John Hammarberg påpekar (med rätta) att det finns olika sorters feminism och (helt felaktigt) att

“Eftersom feministisk internkritik (det är trist att feminism har blivit enhetlig och termen intern blir användbar) lyser med sin frånvaro finns AFS.”

Jag vet inte i vilken värld Hammarberg lever om han menar att feminismen saknar internkritik och har blivit enhetlig. För den som väljer att läsa mer än enstaka yttranden av enskilda feminister utan verkligen följer den feministiska debatten är det tydligt både att feminismen idag snarare är feminismer, i plural, och att feminister verkligen kritiserar feminister. Till exempel gäller detta postkoloniala feministers kritik av den dominerande feminismens blindhet för etnicitetsfrågor, och queerfeministers kritik av hur andra feministister är blinda för sexualitetsfrågor bortom de heterosexuella.
(more…)