Åter till antifeminismen
Eftersom jag fått ett par svar på en tidigare text om antifeminismen inte minst hos Antifeminstiska samfundet tänkte jag med ett par ord förtydliga min kritik. I sina svar menar Jonas att män svartmålas idag, medan John Hammarberg påpekar (med rätta) att det finns olika sorters feminism och (helt felaktigt) att
“Eftersom feministisk internkritik (det är trist att feminism har blivit enhetlig och termen intern blir användbar) lyser med sin frånvaro finns AFS.”
Jag vet inte i vilken värld Hammarberg lever om han menar att feminismen saknar internkritik och har blivit enhetlig. För den som väljer att läsa mer än enstaka yttranden av enskilda feminister utan verkligen följer den feministiska debatten är det tydligt både att feminismen idag snarare är feminismer, i plural, och att feminister verkligen kritiserar feminister. Till exempel gäller detta postkoloniala feministers kritik av den dominerande feminismens blindhet för etnicitetsfrågor, och queerfeministers kritik av hur andra feministister är blinda för sexualitetsfrågor bortom de heterosexuella.
Hammarberg är för övrigt inte ensam om att anse AFS vara den enda röst i Sverige idag som kritiserar feminismen; i en artikel skriver ordförandets ordförande David Mohsen att “AFS är Sveriges enda granskare utav feminismen. Feminismens enda kritiker. Sveriges enda alternativ till feministisk jämställdhet. Vi ska vara stolta över det.” Som om inte en massiv kampanj bedrivits för att misskreditera den feministiska forskaren Anna Wahl; som om inte Jan Guillou vore en röst av betydelse i det offentliga Sverige; som om de politiker vi har aldrig någonsin skulle hyckla sin feminism.
Antifeministka samfundet anser sig vara opolitiskt men bedriver en extremt individualistisk linje som är långt ifrån opolitisk. Det är relativt lätt att slå hål på deras kritik av feminismen. Man anser sig alltså, som jag påpekade i min förra text, vara för jämställdhet, men emot feminism. Detta eftersom feminismen är av ondo, men jämställdhet av godo.
Och det är inte lite som skrivs på feminismens ansvarskonto; i förbundets manifest heter det att “Feminismen som sådan har polariserat förhållandet mellan kvinnor och män. Klimatet mellan könen har generellt försämrats och därmed har också könsrelaterade problem och kriminalitet ökat.” Skulle nu antalet våldtäkter och kvinnomisshandel öka och män och kvinnor ha mera problem med varandra än förr, är detta feminismens fel. Feminismen tillskrivs också en “syn på kvinnor som offer för omständigheter och att kvinnor skulle vara oförmögna att tänka själva och fatta egna beslut”. För att parafrasera Lena Ackebos boktitel: Amen härregud! Vilken feminist säger att kvinnor inte kan tänka själva?
Svaret, som AFS ser det, är “individperspektivet”. Låt oss alltså aldrig betrakta män och kvinnor som skilda grupper, utan låt oss alla vara individer. Jo, tack - om dessa män bara hade satt sig ner och läst feministiska texter skulle de veta att detta är just vad feminismen strävar efter: ett samhälle där vi äntligen kan tillåtas vara människor, inte män och kvinnor. Men eftersom ett sådant samhälle inte existerar, måste vi ju få syn på de saker som skiljer könen åt. Till exempel att kvinnor stannar hemma och männen gör karriär. I AFS’ perspektiv handlar detta om individuella preferenser, inget annat. Låt alla göra som de vill och alla blir glada. Som om våra val aldrig någonsin begränsades av saker som vår egen uppfostran, omvärldens dömande blickar, och samhällets strukturer. Jämställdhet är inte att jag tar på mig en kjol och traskar omkring och känner att “wow, jag är fri att göra vad jag vill”. Jämställdhet är att mitt kön aldrig görs determinerande för hur jag uppfattas. Och detta är inte fallet idag. För att få en sådan värld behöver vi feminismen, som just lyfter fram på vilka sätt könen isärhålls och tillskrivs olika egenskaper. Om vi skall vara individer, som AFS vill, kan det väl inte vara bra att ena halvan av mänskligheten förväntas fokusera sina energier på att bli till vackra objekt, medan den andra förväntas göra karriär? (För att nu ta ett banalt exempel.) Ett samhälle där vi alla är bara individer skulle då göra till exempel frågan om smink till en totalt individuell preferens, inte till något som förväntas av halva befolkningen, men betraktas med skepsis när den används av den andra halvan - för att fortsätta med banala exempel.
När AFS utropar “Vi får aldrig glömma att vi alla är människor!” eller i sina stadgar skriver att de vill “verka för kvinnors och mäns lika värde och möjligheter, utan att kön är en merit eller ett hinder för detta” är detta helt i linje med vad feminister som till exempel Nina Björk ser som den utopiska slutstationen av jämställdhetskampen - vi vill kunna leva och bara vara människor, utan att idéer om att kvinnor skall föda barn och hålla käften och män skall tjäna pengar och släppa iväg max en tår skall begränsa oss i våra liv. Skillnaden är att feminister har en öppen blick för att vår värld inte ser så ut, medan AFS menar att vi är där sedan 1920, då kvinnan juridiskt likställdes med mannen (!!!).
Slutordet i AFS’ manifest för väl ses som en freudiansk felsugning, som det heter; men en felsägning som är för rolig för att undanhålla den: “om ni vill ha en mer dualistisk [sic!] genusdebatt på båda könens villkor och för båda könens bästa - bli då medlem i ANTIFEMINISTISKA SAMFUNDET”. Dualism är som bekant när två olika sidor ställs helt mot varandra: män mot kvinnor, svart mot vitt, katter mot hundar! Vill vi ha rejält med sådana uppställningar skall vi lyssna till AFS.
Jag har sparat min absoluta favorit till sist. Under “Frågor och svar” ger AFS följande svar på frågan om hur jämställdhet skall uppnås. Citatet är uppbrutet av mina kommentarer.
“Jämställdhet är inte att kvinnor ska ha samma lön som män. Jämställdhet är inte att pojkar ska leka med dockor och flickor med bilar. Ett jämställt samhälle är ett samhälle där alla individer ska ha samma möjlighet att själva påverka sitt liv.”
Om vi alla skall vara individer och vara fria att göra vad vi vill, varför skulle då kvinnor inte ha samma lön som män, så att de göra lika fria val som män? Vem har sagt att det är jämställdhet att flickor leker med bilar? Jämställdhet är väl att det inte ses som ett problem om pojkar leker med dockor och flickor med bilar - det vill säga när vi är helt fria att göra precis vad vi vill, utan att de idéer om kollektiv AFS ogillar så hårt begränsar oss?
“Vissa personer föredrar att göra karriär, andra vill fokusera på sin familj. Detta är bara att konstatera och det finns ingen mening att försöka påverka vissa samhällsgrupper att ändra sitt beteende.”
Gäller samma sak för den världshistoriskt unika lagen som förbjöd barnaga 1974? Precis så lät det nämligen då: det är meningslöst att förbjuda barnaga eftersom gruppers beteende inte ändras. Som historiker kan jag också få påpeka att “vissa samhällsgrupper” visst ändrar sitt beteende, och det rejält, när nya lagar stiftas eller kulturellt grundade värderingar förändras. Till exempel var män mycket mer engagerade fäder 1850 än de var 1920.
AFS’ hela inställning till att vi alla skall vara bara individer är dessutom kvalificerat hyckleri, eftersom man samtidigt anser att män och kvinnor faktiskt är olika. Under allt prat om att vi alla skall ses bara som människor lurar en biologistisk, könssegregerad uppfattning av män och kvinnor som går på tvärs mot att man bara vill att vi alla skall vara precis som vi är som helt unika individer. Under rubriken “Könsroller” står följande:
“Vi menar att könsroller härstammar från det biologiska könet men förstärkts av samhällets värderingar. Det finns ingen anledning till att hålla sig kvar i gamla könsroller men det finns inte heller någon anledning till att försöka motverka dem.”
Vi är alltså alla totalt fria individer, men vi är trots allt biologiska män och kvinnor och detta är grunden i “könsrollerna” (ett begrepp som knappast används i dagens feminism, men OK då). Låt oss transponera diskussionen till frågan om invandrare: “Vi menar att svenskar och invandrare är olika på grund av deras skilda gener men att dessa skillnader förstärks av samhällets värderingar. Det finns ingen anledning att hålla sig kvar i att Ahmed är arbetslös och bor i en etta och Sven har jobb och villa, men det finns heller ingen anledning att göra något åt den situationen.” Inte så smaskigt, huh?
Jag väljer här att inte gå in AFS’ helt snurriga åsikter om mäns och kvinnors löner (de existerar men har inget samband med kön utan beror på andra saker, alla knutna till individuella ting) samt att män inte är ansvariga för mäns våld (det är en extrem minoritet som står för våldet) liksom det klassiska tjatet om att kvinnor spöar upp sina män. Detta får räcka.
Det finns bra och rimlig kritik av feminismen. Den kommer bara inte från AFS. Själv är jag inte övertygad av den, heller, men intresserar mig för den ständiga utvecklingen av feministiska teorier som sker - i skarp kontrast till AFS’ tro på att feminismen talar med en tunga.
Tags: antifeminism, Feminism, genus, jämställdhet, våld
December 15th, 2004 at 3:01 pm
Jag får bara ingen kläm på hur antifeministernas sk jämställdhet skulle se ut i praktiken. Jag får istället intrycket av att de lägger ner så mycket tid och energi på att vara anti att de inte hinner med nåt annat….
January 31st, 2005 at 4:02 am
AFS handlar om att inte en åsiktriktning ska vara allenarådande.
När feminismen ger resultatet att mäns rättsäkehet urholkas, att manshat får spys ut i medier utan att någon reagerar, att män svartmålas för allt som är fel i samhället då kan i varje fall inte jag sitta still och vara tyst längre.
Om jämställdhet ska uppnås måste alla vara delaktiga inte bara kvinnorna. I nuläget anses ju inte män vara förmögna att vara äkta feminister än mindre bidra till något som har med samhällsutvecklingen att göra. AFS är en anti organisation och det har sina nackdelar, då vårt budskap kan komma bort. Det som är kärnan i AFS är att jämlikhet uppnås genom försoning inte genom könskrig. Det senare är vad framstående feminister håller på med idag.
Jonas stolt antifeminist
January 31st, 2005 at 4:19 am
Det verkar som en del information alternativt att en världsuppfattning blivit avig. Man tjänar inget på okunskap och subjektivitet om målet inte enbart är att sammanfläta de egna så här kommer förhoppningsvis lite öppnande information.
Många framhåller att det finns väldigt många olika sorters feminism och det finns väldigt många olika definitioner av feminism eller olika kriterier som ska uppfyllas för att kalla sig feminist. Vad jag tror vi alla kan notera är att feminismen strävar mot rättvisa men olika feminism har lite olika definition av rättvisa och definitivt olika metoder för att nå rättvisa. En enkel slutsats är att feminism är flera metoder och rättvisa är målet.
Man kan dra paralleller med politik i övrigt: Socialister, socialliberaler, socialkonservativa, liberaler, liberalkonservativa och konservativa vill alla uppnå rättvisa men de är alla öppet oense om hur detta ska gå till, vilka metoder som ska användas och ur den ideologiska konflikten brinner den demokratiska debatten.
Det finns ingen anledning för t.ex. vänsterfeminister, liberalfeminister eller anarkafeminister att vara överens. Om de konsekvent är överens, förespråkar samma metoder och har samma mål så har demokratin urholkats, alternativt har definitionerna tappat sin originalmening och blivit meningslösa titlar. I det fallet har ett sorts politiskt oligopol uppstått. Jag behöver knappast påpeka den dåliga klangen av oligopol eller monopol, trist är när det sker på marknaden men ännu värre är om det sker inom demokratin.
Eftersom feministisk internkritik (det är trist att feminism har blivit enhetlig och termen intern blir användbar) lyser med sin frånvaro finns AFS. Antifeminismen som enligt min erfarenhet generellt förespråkas av AFS Är ett avståndstagande från den monotona betydelsen, den eller de överlevande metoder, feminismen har kommit att stå för i Sverige.
Jag tror att om liberalfeminismen fanns och var tydligare skulle AFS aldrig startats. Enligt min erfarenhet skulle en majoritet av Sveriges antifeminister under andra sammanhang klassas som liberalfeminister, humanister eller individualister.
Hälsningar,
John Hammarberg
-antifeminist i Sverige men liberalfeminist i Kanada
February 3rd, 2005 at 11:08 pm
Jonas och John.
Ber om ursäkt för detta just nu synnerligen korta svar - har precis varit i Karlstad och pratat jämställdhet och försvinner vips till Lund för forskning. Men ett svar kommer mot slutet av nästa vecka. Ett väldigt kort svar skulle vara, och det kanske inte förvånar er, att jag inte direkt övertygas av de argument ni för fram. Men mera om detta framöver alltså.
/David.
July 22nd, 2008 at 7:14 pm
Feminismen i allmänhet är inget problem. I min mening är den är den rentav nödvändig i vissa hänseenden.
Radikal-feminister, alltså de som på något sätt vill ha “revanch”, är däremot ett stort problem. De spelar ett makt-spel, med jämställdheten som täckmantel.
Androgyn feminism är också problematiskt, eftersom den blundar för könsspecifika problem (ja, även problem som går utöver stereotyper och social-konstruktism - vågar jag säga “biologiska”?).
Men det stora problemet med genusdebatten i Sverige är denna: den är ojämställd. Dels för att vi män har varit för fega för att ge oss in i oftentliga diskussioner, och dels för att vi blir systematiskt misgynnade i debatten. Bara PK-isterna lyfts fram ordentligt i media.
Många feminister är hyperkänsliga och vill inte släppa in motsatta åsikter för en kall, rationell diskussion. De vill bara moralisera och skrika ned dissidenter. Som sagt, det är ett maktspel.
Slutligen vill jag säga detta: det verkar som att många lider av dåligt självförtroende idag. Kvinnor mår dåligt och lider av underlägsenhetskomplex - och för somliga blir feminismen ett utlopp för dessa känslor. En förtryckare pekas ut, som blir en slags rationalisering för deras inre smärta.
Män mår också dåligt i många fall, eftersom våran “manlighet” (om jag nu vågar uttrycka det så) har nedvärderats och smutskastats. I privatlivet, när det verkligen kommer till kritan, respekterar inte kvinnor män som anses “svaga” eller “feminina”. De blir fientliga mot dem. Detta är vad som sker på kollektivnivån nu också - männen har blivit försvagade och ryggradslösa, och därmed har kvinnor i allmänhet tappat respekt.
Det är upp till män att återvinna denna respekt, genom att ge oss in i debatten en masse, inte bara nån liten uppstickare här och där! Vi måste tillåtas säga vad vi verkligen tycker. Vi måste sluta be om ursäkt för att vi är män.
/Anders