Radikal-feminister, alltså de som på något sätt vill ha “revanch”, är däremot ett stort problem. De spelar ett makt-spel, med jämställdheten som täckmantel.

Androgyn feminism är också problematiskt, eftersom den blundar för könsspecifika problem (ja, även problem som går utöver stereotyper och social-konstruktism - vågar jag säga “biologiska”?).

Men det stora problemet med genusdebatten i Sverige är denna: den är ojämställd. Dels för att vi män har varit för fega för att ge oss in i oftentliga diskussioner, och dels för att vi blir systematiskt misgynnade i debatten. Bara PK-isterna lyfts fram ordentligt i media.

Många feminister är hyperkänsliga och vill inte släppa in motsatta åsikter för en kall, rationell diskussion. De vill bara moralisera och skrika ned dissidenter. Som sagt, det är ett maktspel.

Slutligen vill jag säga detta: det verkar som att många lider av dåligt självförtroende idag. Kvinnor mår dåligt och lider av underlägsenhetskomplex - och för somliga blir feminismen ett utlopp för dessa känslor. En förtryckare pekas ut, som blir en slags rationalisering för deras inre smärta.

Män mår också dåligt i många fall, eftersom våran “manlighet” (om jag nu vågar uttrycka det så) har nedvärderats och smutskastats. I privatlivet, när det verkligen kommer till kritan, respekterar inte kvinnor män som anses “svaga” eller “feminina”. De blir fientliga mot dem. Detta är vad som sker på kollektivnivån nu också - männen har blivit försvagade och ryggradslösa, och därmed har kvinnor i allmänhet tappat respekt.

Det är upp till män att återvinna denna respekt, genom att ge oss in i debatten en masse, inte bara nån liten uppstickare här och där! Vi måste tillåtas säga vad vi verkligen tycker. Vi måste sluta be om ursäkt för att vi är män.

/Anders

Ber om ursäkt för detta just nu synnerligen korta svar - har precis varit i Karlstad och pratat jämställdhet och försvinner vips till Lund för forskning. Men ett svar kommer mot slutet av nästa vecka. Ett väldigt kort svar skulle vara, och det kanske inte förvånar er, att jag inte direkt övertygas av de argument ni för fram. Men mera om detta framöver alltså.

/David.

Många framhåller att det finns väldigt många olika sorters feminism och det finns väldigt många olika definitioner av feminism eller olika kriterier som ska uppfyllas för att kalla sig feminist. Vad jag tror vi alla kan notera är att feminismen strävar mot rättvisa men olika feminism har lite olika definition av rättvisa och definitivt olika metoder för att nå rättvisa. En enkel slutsats är att feminism är flera metoder och rättvisa är målet.

Man kan dra paralleller med politik i övrigt: Socialister, socialliberaler, socialkonservativa, liberaler, liberalkonservativa och konservativa vill alla uppnå rättvisa men de är alla öppet oense om hur detta ska gå till, vilka metoder som ska användas och ur den ideologiska konflikten brinner den demokratiska debatten.

Det finns ingen anledning för t.ex. vänsterfeminister, liberalfeminister eller anarkafeminister att vara överens. Om de konsekvent är överens, förespråkar samma metoder och har samma mål så har demokratin urholkats, alternativt har definitionerna tappat sin originalmening och blivit meningslösa titlar. I det fallet har ett sorts politiskt oligopol uppstått. Jag behöver knappast påpeka den dåliga klangen av oligopol eller monopol, trist är när det sker på marknaden men ännu värre är om det sker inom demokratin.

Eftersom feministisk internkritik (det är trist att feminism har blivit enhetlig och termen intern blir användbar) lyser med sin frånvaro finns AFS. Antifeminismen som enligt min erfarenhet generellt förespråkas av AFS Är ett avståndstagande från den monotona betydelsen, den eller de överlevande metoder, feminismen har kommit att stå för i Sverige.

Jag tror att om liberalfeminismen fanns och var tydligare skulle AFS aldrig startats. Enligt min erfarenhet skulle en majoritet av Sveriges antifeminister under andra sammanhang klassas som liberalfeminister, humanister eller individualister.

Hälsningar,
John Hammarberg
-antifeminist i Sverige men liberalfeminist i Kanada

När feminismen ger resultatet att mäns rättsäkehet urholkas, att manshat får spys ut i medier utan att någon reagerar, att män svartmålas för allt som är fel i samhället då kan i varje fall inte jag sitta still och vara tyst längre.

Om jämställdhet ska uppnås måste alla vara delaktiga inte bara kvinnorna. I nuläget anses ju inte män vara förmögna att vara äkta feminister än mindre bidra till något som har med samhällsutvecklingen att göra. AFS är en anti organisation och det har sina nackdelar, då vårt budskap kan komma bort. Det som är kärnan i AFS är att jämlikhet uppnås genom försoning inte genom könskrig. Det senare är vad framstående feminister håller på med idag.

Jonas stolt antifeminist