Virginia Woolf sparkar rumpa!

Som forskare har jag uppfostrats att läsa kritiskt. Kanske för kritiskt. Det gör nämligen att jag ganska sällan läser något överhuvudtaget som jag tycker är riktigt bra och tänkvärt. Men det händer ibland. Och nu har det hänt.

1931 höll Virginia Woolf en föreläsning till yngre kvinnor över ämnet “Professions for women”. I denna föreläsning gör hon upp med det förkvävande kvinnoideal som var rådande under hennes egen uppväxttid, och som hon efter en dikt av Coventry Patmore kallade The Angel in the House. Detta vitt spridda borgerliga ideal betonade att kvinnan, för att verkligen vara en riktig kvinna, skulle stanna i hemmet och förneka alla egna behov till förmån för att finnas till för sin make.

Woolf skildrar självbiografiskt hur hon skulle börja skriva en recension av en roman skriven av en känd man. Just som hon skall sätta pennan till pappret känner hon en tvekan, den att överskrida den rätta kvinnlighetens gränser. Hon inser snart att hon måste döda det kvinnoideal som gör det omöjligt för henne att andas fritt, att få utvecklas som människa i sin egen rätt.

Vår tids kvinnor behöver inte känna att deras kvinnlighet försvinner spårlöst om de befinner sig mer än fem meter från spisen. Men vi lever fortfarande i kölvattnet efter borgerlighetens kvinnoideal från 1800-talet, det som säger att kvinnor finns till för män och skall ha ansvar för uppfostran av barnen och sköta disk och städning. Därför är Woolfs uppgörelse med sin tids ideal också skrämmande aktuellt sjuttio år senare. Och jävlar, vad bra hon skriver! Det är ju så att man får gåshud! Läs bara:

And while I was writing this review, I discovered that if I were going to review books I should need to battle with a certain phantom. And the phantom was a woman, and when I came to know her better I called her after the heroine of a famous poem, The Angel in the House. It was she who used to come between me and my paper when I was writing reviews. It was she who bothered me and wasted my time and tormented me that at last I killed her. You who come of a younger and happier generation may not have heard of her – you may not know what I mean by the Angel in the House. I will describe her as shortly as I can. She was intensely sympathetic. She was immensely charming. She was utterly unselfish. She excelled in the difficult arts of family life. She sacrificed herself daily. If there was a chicken, she took the leg; if there was a draugh she sat in it - in short she was so constituted that she never had a mind or a wish of her own, but preferred to sympathize always with the minds and wishes of others. Above all - I need not say it - she was pure. Her purity was supposed to be her chief beauty - her blushes, her great grace. In those days - the last of Queen Victoria - every house had its Angel. And when I came to write I encountered her with the very first words. The shadow of her wings fell on my page; I heard the rustling of her skirts in the room. Directly, that is to say, I took my pen in my hand to review that novel by a famous man, she slipped behind me and whispered: ”My dear, you are a young woman. You are writing about a book that has been written by a man. Be sympathetic; be tender; flatter; deceive; use all the arts and wiles of our sex. Never let anybody guess that you have a mind of your own. Above all, be pure.” And she made as if to guide my pen. I now record the one act for which I take some credit to myself, though the credit rightly belongs to some excellect ancestors of mine who left me a certain sum of money - shall we say five hundred pounds a year? - so that it was not necessary for me to depend solely on charm for my living. I turned upon her and caught her by the throat. I did my best to kill her. My excuse, if I were to be had up in a court of law, would be that I acted in self-defense. Had I not killed her she would have killed me. She would have plucked the heart out of my writing. For, as I found, directly I put pen to paper, you cannot review even a novel without having a mind of your own, without expressing what you think to be the truth about human relations, morality, sex. And all these questions, according to the Angel of the House, cannot be dealt with freely and openly by women; they must charm, they must conciliate, they must - to put it bluntly - tell lies if they are to succeed. Thus, whenever I felt the shadow of her wing or the radiance of her halo upon my page, I took up the inkpot and flung it at her. She died hard. Her fictitious nature was of great assistance to her. It is far harder to kill a phantom than a reality. She was always creeping back when I thought I had despatched her. Though I flatter myself that I killed her in the end, the struggle was severe; it took more time that had better have been spent upon learning Greek grammar; or in roaming the world in search of adventures. But it was a real experience; it was an experience that was bound to befall all women writers at that time. Killing the Angel in the House was part of the occupation of a woman writer.

Virginia Woolf, “Professions for Women” (1931), i The Death of the Moth and Other Essays, fjärde tryckningen (1942; London: The Hogarth Press, 1945), s. 150–151

Tags: , , , , ,

8 Responses to “Virginia Woolf sparkar rumpa!”

  1. Maria Says:

    “fått herr Isakssons fingrar att fladdra fram över tangentbordet” haha
    Väldigt bra svar på denna något märkliga artikel

  2. Paula Says:

    Ljuvligt att du börjat blogga - och att du skriver så bra saker. Nu riskerar jag att falla i jasägarnas skara - men den risken tar jag :)

  3. Kicki Says:

    Har redan mailat dig personligen, men skriver här också. Tack för ditt underbara inlägg! Jag kommer le hela dagen!

  4. Gunnar Wesslén Says:

    Du har naturligtvis helt rätt. Jag vill bara lägga till begreppet hatbrott. I fr a USA lägger man i hop olika typer av brott som riktas mot en etnisk grupp och sätter in dem i ett sammanhang, vilket gör att det enskilda (vålds)brottet kan bedömas allvarligare insatt i ett samhällsperspektiv än om man ser det enskilt.

    Detta går utmärkt att göra även när det gäller övergrepp mot kvinnor och man bör lägga in ett könsperspektiv på brottet.

    Men så långt tänker inte AI, därför att detta inte ingår i hans priviligierade värld där han sannolikt både direkt och indirekt drar nytta av gällande könsmaktsordning.

  5. Monica Says:

    Just det! Det är så förtvivlat svårt att se sina egna fördelar. Jag gjorde ett experiment nyligen där jag noga gav akt på alla situationer där jag som vit medelålders kvinna behandlas välvilligt i vardagliga enkla kontakter med andra. Det var intressant.

    Idén fick jag när jag läste om att inte taxichaufförer (vare sig invandrade och svenska) tar upp svarta unga killar som viftar efter taxi på gatan.

  6. Magnus Says:

    Trevlig läsning, klokt och så. (Får ta och läsa “The Power of Character” snart, har ju haft den ett tag, men batalar man sent så läser man sent antar jag) Nåja, bra svar på ogenomtänkt artikel (AI’s), synd bara att du inte haft tid att utveckla mer, det hade varit trevligt. Men det räcker det räcker, men jag vill alltid ha mer.

  7. Susanna Says:

    Nu är vi här igen. När en man säger något som kvinnor sagt i evigheter får han applåder för att han är en duktig pojke. Det jag undrar är hur ska vi göra för att diskussionen om manliga roller ska bli mainstream och ändå vass? Johan Nilsson - Koka Makaroner och Stefan Mendel-Enk - Med uppenbar känsla för stil är två nya böcker som känns ärliga och inte (särskilt) “hurra vilken duktig feminist jag är, hallå alla brudar kasta er över mig nu”. David Tjeder verkar fortsätta på samma bana. Men det är långt kvar till en jämställd feministisk debatt. AI och hans gelikar är naturligtvis substantiella problem i den här frågan. Kanske är initiativen i Norrland nya steg i en positiv utveckling. Kanske tydliggör motståndet mot Orback att man är inte feminist bara för att man är med i pappagrupper. Kanske är det nåt på gång.

  8. Henrik Eriksson Says:

    Begreppet kollektivt ansvar bör man inte använda om man
    inte talar om vad man menar med det. David gör det här,
    men debattartikeln i DN gjorde det inte. Att vanligen
    vettiga människor som Anders Isaksson reagerar negativt
    visar ju vad olämpligt det är.

    Det är inte konstigt att han associerar som han gör till
    rasförföljelse, för så vitt jag kan komma på är det bara
    i sådana sammanhang som begreppet kollektivt ansvar har
    använts tidigare.

    Jag är mycket besviken på feministiska företrädare som
    uttrycker sig så att bra och vettiga människor föranleds
    att ta avstånd. Vi behöver Anders Isaksson på vår sida!

Leave a Reply