Angående detta med rasismen igen. Läste just en gammal text från 1999 av Oivvio Polite, med den uppenbart provocerande rubriken “Vitmaktmusik gör mig trygg”. Så tydligt det blir, igen, att den antirasism som skriker sig hes mot rasismens mest extrema yttringar blir lam, harmlös och meningslös. Åh, vad bra du är, Oivvio! Right on!
Ursäkta min cybertystnad. Det har varit semestertider galore. Under denna läste jag om Lena Anderssons bok Var det bra så?. En plågsam upplevelse. Jag hade bortträngt stora delar av Anderssons poänger. Förmodligen för att boken slår något så fruktansvärt hårt på just sådana som jag själv.
Med en självkritisk blick skulle jag kunna beskriva mig som en mysantirasist. Jag ägnar energier på att tänka i termer av etnictet och att problematisera kategorier som “invandrare”, jag reagerar starkt när människor använder sådana kategorier och jag betraktar mig själv som en förespråkare för ett mångkulturellt samhälle. På 1980-talet var jag mycket stolt över att innan alla andra hade “Rör inte min kompis”-märken bära det franska originalet, var jag nu hade fått det ifrån.
(more…)
Bara helt kort. Idag sade Göran Persson att han trodde att ett feministparti skulle försvåra för Miljöpartiet och Vänsterpartiet att komma in i riksdagen, eftersom dessa partier skulle tappa så många röster till ett feministiskt parti. Detta skulle i sin tur underlätta en borgerlig valseger.
Darra månde alla feminister med vänstersympatier! Såsom Landsfadern så välvilligt förklarat är en röst på feminismen ju mer eller mindre en röst på Kristdemokraterna. Så bra då, att fick se ljuset i tid. Tack, Göran. En väldigt klar och belysande analys. Eller handlar detta om något annat?
När man ställer Görans yttrande i ljuset av Zoran Alagics för Persson föga insmickrande artikel på DN Debatt idag, blir bilden en annan. Där framstår Persson som en massiv bromskloss för jämställdhetsarbetet. När han nu går ut och förklarar hur landet ligger i relation till ett möjligt feministiskt parti är det inte bara det retoriska greppet att ifrågasätta de politiska konsekvenserna av maktförskjutningar vi skall tänka på. Utan kanske snarare att det inte är feminister som borde darra av skräck - utan Persson som redan darrar av skräck för feminismen.
Till sist: ett feministparti är inte samma sak som ett kvinnoparti. Lär er det, politiker och journalister!