David Tjeders blogg

Ursäkta min cybertystnad. Det har varit semestertider galore. Under denna läste jag om Lena Anderssons bok Var det bra så?. En plågsam upplevelse. Jag hade bortträngt stora delar av Anderssons poänger. Förmodligen för att boken slår något så fruktansvärt hårt på just sådana som jag själv.

Med en självkritisk blick skulle jag kunna beskriva mig som en mysantirasist. Jag ägnar energier på att tänka i termer av etnictet och att problematisera kategorier som “invandrare”, jag reagerar starkt när människor använder sådana kategorier och jag betraktar mig själv som en förespråkare för ett mångkulturellt samhälle. På 1980-talet var jag mycket stolt över att innan alla andra hade “Rör inte min kompis”-märken bära det franska originalet, var jag nu hade fått det ifrån.

Men jag har egentligen ingen kunskap om hur det är att bli kategoriserad som invandrare idag. Mina vänner heter Mathias och Lotta och Nick och det enda någorlunda exotiska namnet skulle väl vara Jeroen, som är holländsk medborgare, men knappast en som i vardagslag kan anföras till begreppet “invandrare”. Jag lever i en extremt vit medelklassvärld. När jag för något år sedan satt på tunnelbanans röda linje på väg för att föreläsa om genus på Alby bibliotek kom jag på mig själv med att tänka:

1) Det skall bli intressant att se hur det är i förorten.

2) Jag spenderar i princip noll tid utanför innerstaden.

Och vad fan är den där första tanken för något? Som att åka till Fridhemsplan för första gången, och tänka sig få se SANNINGEN om hur det är vid Fridshemsplan, hur livet där ter sig. Som om ett timslångt besök ger en sanningen om något av den plats man besöker. Och inte minst: som om jag var på väg på en resa jorden runt för ett antropologiskt besök bland människor som jag förfrämliggjorde direkt i mitt eget huvud, samtidigt som jag skapade en bild av en helt enhetlig kultur som tydligen skulle finnas därborta i Långtbortistan.

Det är just denna del av Lena Anderssons briljanta bok som satte sig i mitt huvud. Mot slutet talar en vidrig kvinna full av självöverskattning och godmodig, ickelyssnande antirasism om värdet av det mångkulturella, som handlar om att det numera är underbart med all curry och piripiri i maten och att hon kan köpa dessa varor av sin invandrare på hörnet. Det vill säga: det mångkulturella samhället är att sådana som hon - och som jag - får exotiska inslag i vår vardag, men fortsätter att bo i innerstaden och leva vitvita liv.

Den här kvinnan gillar inte, och lyssnar inte till, de röster som kommer från den mångkulturella förort som hon besöker för att få sin redan förutbestämda förståelse bekräftad. Och till skillnad från de andra åker hon hem på kvällen. Besöket är över. Den mest avgörande meningen i hela boken, från mitt eget perspektiv när jag nu läste den, var beskrivningen av hennes tankar: “Hon har tagit ställning [dvs för mångkulturalismen mot rasismen] och känner sig nöjd, mycket nöjd med sig själv och sitt ställningstagande.” Så är det hos många av oss. Jag lever i min vita välbärgade värld och förfasas över hur andra tänker i rasistiska termer, och tänker att jag själv är väldigt god och fin som tänker som jag tänker. Men lyssnar jag alls till andra röster än de som kommer från majoritetssamhället? Näppeligen.

Jag hoppas att jag inte är riktigt så vidrigt naiv som den där kvinnan som kommer på besök till Stensby i slutet på Lena Anderssons roman. Men om skillnaden mellan oss finns, är det en gradskillnad, inte en artskillnad. Att förstå sådant gör ont.

Tags: Böcker, Lena Andersson, ras, rasism

This entry was posted on Wednesday, March 30th, 2005 at 10:01 pm and is filed under Böcker, Etnicitet, Feminism. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can skip to the end and leave a response. Pinging is currently not allowed.