David Tjeders blogg

Jag tycker nästan alltid att det Hans Bergström skriver är intressant och välargumenterat. Det gör mig förmodligen till ganska unik i det stora systerskapet av feminister. Dock konstaterar jag att Bergström i en artikel i Svenskan kritiserar vad han lite löst benämner som extremfeminismen och i sammanhanget skriver att Bo Rothstein är “väl inläst på feministisk teori”.

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.

Att skriva hundra artiklar om feminismens problematik betyder inte att vara inläst på feministisk teori. Rothstein har gjort det förra, och är inte det senare. Varje gång har för pennan i denna fråga suckar jag och tänker att om han bara ville sätta sig in i vad det hela handlade om så skulle det vara jätteintressant att debattera.

Detta betyder inte att jag inte välkomnar kritik av feminismen. Feminismen är en ideologi och bör och måste som sådan utsättas för kritisk granskning. Genusvetenskap är ett teoretiskt vetenskapligt perspektiv, och bör och måste som sådant utsättas för kritisk granskning. Men vad Rothstein gör är inte kritisk granskning, utan smutskastning. Detta just på grund av att han inte är insatt i feministisk teori.

Håll i er.

I ETC läser jag att män kan amma. Det är bara att göra som många kvinnor som adopterar gör: sätt barnet till bröstet och efter en tid kommer mjölkproduktionen igång. Hm, tänker jag då, och undrar om inte detta är rent nys. Och hittar världens flummigaste sajt för manlig amning, där det heter att vem som helst kan suggerera sig till att börja producera mjölk. Föga övertygande: det är ungefär kristaller och diLeva och noll argument.

Men så hittar jag originalartikeln som ETC byggde på, Jared Diamonds “Father’s milk”. Den finns publicerad på en rad ställen på nätet, till exempel här. Innan vi går vidare skall man ha klart för sig att Jared Diamond inte är vem som helst. Han har skrivit en mycket hyllad studie där han kombinerar ett biologiskt perspektiv med historia, betitlad Vete, vapen och virus. Det är en vetenskapsman med mycket gott renommé som i denna text för pennan.

Och hos Diamond heter det att män under speciella omständigheter och i olika grader verkligen kan producera mjölk. Argumenten och empirin från djur- och människovärlden som Diamond för fram i artikeln är i alla fall övertygande.

Då kommer vi till mig. Jag har ägnat sju-åtta år av forskning åt att historiskt studera manlighet, och har övertygats om att manlighet är en fråga om idéer, inte om gener. Det som var manligt 1780 var omanligt 1840, och det som män gör idag när de verkligen vill vara riktiga män var sådant som de aldrig skulle ha gjort för åttio år sedan. Även om man i princip genom hela historien betraktat både manlighet och kvinnlighet som något av naturen givit, har historiker övertygande visat att detta är en fråga om kulturellt skapade ideal, inte biologiska essenser. Jag menar själv att min egen avhandling visar detta vad gäller manligheten under 1800-talet.

På ett intellektuellt plan inser jag alltså att min samtids koder för manligt beteende är en fråga om kultur, och detta har gjort mig i alla fall i vissa stycken öppnare för att inte alltid följa min samtids koder. Om det nu bara handlar om idéer och idéer sitter i huvudet, kan huvudet reformeras och barriärerna brytas.

Men så detta. Jag har uppfostrats till en syn på min kropp som en manlig kropp. Hur konstruktivistisk jag än är på ett intellektuellt plan känner jag direkt att här går en gräns. Efter kritisk självrannsakan måste jag inse att detta beror på att jag helt enkelt inte vill att min kropp skall utföra något som är så oerhört kodat som kvinnligt och biologiskt. Vore jag fri att välja skulle väl detta tillfälle, med en dotter på en månad i huset, vara ett gyllene tillfälle att verkligen bryta genusbarriärerna och amma? Som en handling av kärlek - även om det är mysigt att ge flaskan, förstås. Som en politisk handling - ha, där ser ni, den biololgiska gränsen mellan man och kvinna är trassligare att dra än vi tror. Som en personlig handling - ett övervinnande av min egen rädsla för att i biologiskt mening förkvinnligas.

Men icke.

Vad lär jag mig av detta? Att när genusgränserna trasslas till tillochmed på den biologiska nivån känner jag snarare en bekymrad skräck än befrielse. Så någonstans vill även en sådan som jag ha klara och tydliga kategorier. Jag överlåter alltså uppgiften att bryta isen och amma barn offentligt till andra - män.

Jaha, så har jag sett dem då, del 2 igår och del 1 idag. Journalisten Evin Rubars skildring av den variant av feminism som trivs och frodas hos delar av Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, alltså. För dem som har missat programmen har ni några veckor på er att se dem på webben, här.

Det finns många saker att diskutera kring de här programmen, och min text har blivit lite lång. Jag skall hålla mig till två saker: hur programmen läses av några andra och framför allt problemen med den feminism som inte minst Roks’ ordförande Ireen von Wachtfeld ger uttryck för.
(more…)

Igår på TV4:s nyheter hade man ett inslag om nationaldagsfirandet i Norge. Man påpekade först att det inte bara var 100 år sedan unionsbrottet, utan också 60 år sedan andra världskrigets slut, och att detta därför var en speciell 17 maj i Norge.

Sedan kom ett reportage från Oslo. Tyvärr hängde jag inte med på reportens namn. Men detta var vad han gjorde. Han stod och viftade med en unionsflagga i folksamlingen och frågade folk om de inte längtade tillbaka till unionen så att Sverige kunde ta del av Norges oljemiljarder.

Var det roligt? Nä. Var det avslöjande för precis den typ av mentalitet som jag just diskuterat? Ja. Var det okänsligt? Ja. Var det nästan intill gränslöshet dumt? Ja. Hade man gjort samma sak med andra före detta svenska provinser som firade sin självständighet? Vem vet.

Case closed. QED. Vad var det jag sade.

För varje år som går vandrar fler och fler straighta personer i Pridefestivalens karnevalståg. De börjar bli så många, faktiskt, att till och med en del HBTQ-personer börjar tycka att det är så många heterosexuella i tåget att poängen med det börjar förflackas. Ändå. De så kallat normala, de som utgör problemet för alla andra vars sexuella läggning betraktas som särskilt problematisk och i behov av förklaring, solidariserar sig med de underordnade. Det är en politisk solidariseringshandling.

Idag är det den 17 maj 2005. Det är hundra år sedan Norge bröt sig ur unionen med Sverige. I Norge är detta precis hur stort som helst. Men i Sverige? Var är den offentliga diskussionen? När jag cyklade till Kungliga Biblioteket i morse såg jag att Sturehof på Stureplan hade dränkt sin fasad i norska flaggor. Men det är väl ungefär det.
(more…)

(Publicerad i Arena 1997:2.)

För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev

“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”

Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
(more…)

Det var väl inte helt oväntat att rent antifeministiska krafter skulle komma att använda sig av händelsen vid porrklubben. Varje gång Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladets ledarsida öppnar munnen – eller snarare, låter trycka sina tankar – kring genus råder ett stort mörker. Antingen är människan alldeles ovanligt befriad från intellektuell begåvning, vilket verkar minst sagt osannolikt, eller så driver hon en medvetet missuppfattande linje, vilket är intellektuellt ohederligt av en människa i den maktpositionen.

Och givetvis att hon skulle diskutera den urartade demonstrationen mot Club Privé som ett uttryck för vad feminismen är. Det är fullt möjligt att demonstranterna verkligen gick till Club Privé med syftet att utgjuta så mycket manligt blod som möjligt. Det verkar dock mer sannolikt att man gick dit för att demonstrera, men med en förberedelse på våld. Eller så är demonstranternas argument – att våldet började med att vakterna attackerade två kvinnliga demonstranter – fullkomligt sanningsenligt. Eller så hade man inte alls tänkt sig att någonsin använda de där påkarna man hade med sig. Det är svårt att veta något säkert om den saken, i nuläget. Men Maria Abrahamsson vet besked, eftersom hon skriver om ”den planerade leken ‘klubba en gubbe’ utanför porrklubben” (min kursivering). Det är att läsa in strategiskt på förväg uträknad intentionalitet bakom det våld som demonstranterna otvivelaktigt utövade.

Sedan heter det att Marita Ulvskog trots att hon tagit avstånd från våldet i aktionen ändå bär ett ansvar för det som skett: ”[!] så enkelt kan Ulvskog inte smita ifrån ansvaret för helgens misshandel. Med en programförklaring om att ‘vi ska bli många, vi ska bli starka, vi vill ha förändring och vi har bråttom!’, har Ulvskog själv inspirerat till det blodiga övergreppet”. Igen står vi inför två möjliga läsningar av Abrahamsson och hennes sätt att argumentera (om vi utesluter den tredje, egentligen mest rimliga, som väl är att höja på ögonbrynen svara ungefär HAHAHAHAHA):

1. Maria Abrahamsson tror på fullt allvar att det är att inspirera till våld om man säger att man är många, ska bli starka och vill ha snabb förändring. I sådana fall är hon nästan ofattbart korkad. Resultatet bli typ: om man med SNS och Timbro i ryggen argumenterar för att vi å det snaraste måste sänka skatterna och reformera det alltför generösa bidragssystemet i det här landet inspirerar man till att och är ytterst ansvarig för om ett gäng högavlönade 25-åriga killar i innerstaden samlas för att spöa upp uteliggare och andra som lever på bidrag.

2. Maria Abrahamsson är en retoriker som inte skyr grumliga argument för att försöka övertyga sin läsekrets om att feminismen är av ondo. Med tanke på övriga skriverier från hennes penna är nog tyvärr denna konspiratoriska tolkning den rimliga. Den är i alla fall mer sannolik än nummer ett, som förutsätter att någon som faktiskt sitter på en ledarredaktion på en mycket betydande dagstidning saknar analysförmåga.

Jag har alltid tyckt att det är tråkigt att så många feminister ägnar så mycket energi åt att attackera porrklubbar. Inte för att jag är en porrförespråkare à la vissa queerforskare som säger “sexarbetare” istället för “prostituerad” och “intragenerationell sex” istället för “pedofili” - utan för att det är attacker som inte det minsta slår på mäns makt.

Jag har aldrig varit på Club Privé och jag irriterade mig alltid förr på de där bilarna med reklam förut (har inte sett dem på ett tag nu - är det jag som inte rör mig i det offentliga rummet längre eller har de försvunnit?). Så visst, det kan ju tänka sig att de som sitter där är fackpampar arm i arm med näringslivets toppar. Ändå tror jag inte att det är så.

När feminister attackerar torskar och porrklubbsbesökare attackerar de förvisso män som har makt. Men dessa män är knappast patriarkatets förmän. Tvärtom: de är patriarkatets manliga förlorare. Att kritisera de patriarkala strukturer som möjliggör prostitutionen är en sak – men att fokusera på kunder i porrklubbsbutiker är att felrikta den kritiska blicken. Om man nu skall göra pornografin till huvudfrågan för feminismen: kritisera ägarna istället. Kritisera producenterna och distributörerna av pornografi, som till exempel det helt gigantiska företaget Max’s.

Under tiden kan det vara värt att minnas att en mycket stor del av bristen på jämställdhet i detta land beror på män med slips som tjänar ganska bra med pengar och sitter på höga positioner. Att kasta sten på en porrbutiks fönster är påtagligt, är dramatiskt - men helt missriktat som feministisk kritik betraktat.

Och ännu mer missriktat om man inte bara demonstrerar - utan faktiskt spöar upp de män som arbetar på porrklubbar, som skedde igår. Det blir som när antirasister skriker “Inga fascister på våra gator!” och utövar våld - och därmed själva använder sig av fascistiska metoder.

Det är inte feminism att spöa porrklubbsvakter.

När jag såg en NHL-match med amerikanska kommentatorer för något år sedan slog det mig att kommentatorerna inte alls pratade om matchen. Allt de sade handlade om bedömningar om de individuella spelarnas manlighet. Varje gång någon tryckte till en riktig stänkartackling hette det ”wow!” och ”Man, that’s gotta hurt!”. När det blev mål: ”and he shoots, and he scoooooores!” Ingen analys av själva spelet, bara glada utrop, och ju mer våldsamt spel, desto gladare utrop.

Svenska kommentatorer är inte riktigt på den låga nivån. Men det är en grad-, inte en artskillnad. Det blev tydligt när jag satt igår och tittade på Sverige-Kanada. Hockey handlar om vita män som älskar när vita män verkligen är män. Det blir så tydligt hos just kommentatorerna, som ständigt måste kolla av stämningen i det svenska båset: är de stressade, är de rädda, eller sitter de med lugn styrka i bröstet och vågar smälla på och inge lite respekt i kanadensarna? Helt enkelt: är de män eller möss?

Före matchen var det mycket prat om att nu skulle det med all sannolikhet bli fysisk hockey, mycket kropp, mycket ruff, för det är så kanadickerna spelar. Det gällde då enligt en hundra och en gånger upprepad formulering för De Svenske att ”stå upp”, att inte ge vika. Det vill säga: när de stora stygga gossarna gäller måste De Svenske verkligen bete sig som Män. Samma sak med kandickernas ”kaxighet”. Det var här viktigt att, som en av kommentatorerna sade under själva matchen, ”skrapa på den kaxiga ytan” av överdrivet ”självförtroende” som kanadensarna alltid hade. Lyckades man väl skrapa bort denna yta kunde man nämligen få dem dit man ville. Det kanadensiska stuket, mer än spelet, blev föremål för en ständigt fortgående stereotypisering: Kanadicken är hård. Han tacklar. Han är en bra hockeyspelare, men spelar ofta fult och oschysst. För den som inte såg matchen kan jag säga att den inte alls var särskilt oschysst – något som kommentatorerna också nämnde vid ett enstaka tillfälle, för att sedan prata oändligt om enstaka fula tacklingar. När stereotypen väl sitter där den sitter är det tydligen svårt att betrakta verkligheten genom andra ögon än stereotypens.

Framför allt var berömmet av de svenska spelarna ett marathonpoem över deras obestridda manlighet. ”Niklas Kronwall, 85 kilo, tacklar som ett tåg!”, som det uppskattande hette. Man påpekade vidare att ”inga rådjursögon” stod att finna i spelarbåset. Man körde klyschan om att spelare som annars spelar i samma lag inte direkt var ”såta vänner” idag – som om det inte vore en självklarhet för en professionell hockeyspelare att kämpa för att det egna laget i just detta nu skall vinna. Men priset för ”mest manliga kommentar” går till den kommentator som uppmanade De Svenske att ”inte stå och suga på tummen utan köra, köra, köra”. (Och ja, jag satt och skrev ned dessa kommentarer under matchen, så citaten är verkligen citat.)

Detta är hockey, och den mediala produktionen av en hockeymatch: sportjournalister som lever så hårt med i matchen att de ser det som en personlig förödmjukelse om Tommy Salo släpper in ett skitmål mot Vitryssland (jag vet inte vilken av kvällstidningarna som kallade honom en landsförrädare dagen efter vid det tillfället); som älskar när just deras spelare från just deras land vinner manlighetstävlingen mot andra män.

Det är inte det att jag inte gillar hockey – jag älskar hockey. Men kunde man tänka sig att själva hockeykulturen och journalister som verkar kring hockeyn kunde lyfta ribban en liten aning över den där testoreronstinna sandlådenivån? Ni vet, den där nivån som gör ett möjligt sexuellt övergrepp från tre landslagsspelare till något som fördöms, samtidigt som man mest pratar om hur jobbigt det här är för spelarnas familjer!

Egentligen hade jag utlovat mig själv ett mer eller mindre heligt löfte att inte skriva om privata saker på denna blogg, men ibland är det privata verkligen politiskt, så bear with me, som det heter.

Jag har blivit pappa igen. Lilla Milla är åtta dagar, och jag kan bara konstatera att min kropp måste vara smockfull av oxytocin. Ni vet, hormonet som man säger ger nygravida kvinnor gröt i hjärnan, eftersom amningen omprogrammerar dem biologiskt så att allt bara blir kärlek till och omsorg för barnet. En idé som också slagit och slår an på åtminstone en del mödrar, gör bara en google-sökning på “gröt i hjärnan” och “gröt i huvudet” och se efter själva.

Inte så konstigt, heller - man fylls ju med berättelser om att det är precis så det är. När vi lämnade BB fick vi med oss papper om hur livet med ett nytt barn kunde vara. Där stod att läsa att det inte var konstigt om mamman blev lite introvert och stängd den första tiden, eftersom det fanns hormoner som såg till att hon vänder sin energi till livet i det lilla, i det privata. Om mannen stod det inget. I de föräldratidningar som medföljde gratisreklamen av olika krämer och annat fanns artiklar om moderskärleken och modersinstinkten, men inget om fadersinstinkten.

Låt mig bara påpeka att jag inte tror att allt tal om hormoner i sig självt måste vara nys. Kanske ligger det verkligen något i det där med att oxytocin har med “moderlighet” att göra. I nätuppslagsverket Wikipedia läser jag:

“Sheep and rat females given oxytocin antagonists after giving birth do not exhibit typical maternal behavior such as grooming towards newborns. Conversely, virgin sheep females show maternal behavior towards foreign lambs upon cerebrospinal fluid infusion of oxytocin, which they would not do otherwise.”

Så vem vet. Men att överföra resonemanget på människor? Dundra in lite oxytocin i ryggmärgen på en 16-årig kille som bara lyssnar på Metallica och pratar om döden och se hur han flänger iväg med första buss för att enrollera sig i barnmorskornas skara, och ni har övertygat mig.

Det tycks mig dessutom som att det där som folk säger beror på oxytocin slår minst lika hänsynslöst även på män som får barn. Borde inte jag, numera dubbelt upp alfahanne i min egen lilla flock i lägenheten, känna det biologiska ruset efter att nedlägga en mammut, det vill säga skriva på den där ansökan till forskarassistenttjänsten vid min institution som skall vara inlämnad på måndag? Eller åtminstone springa ned till mathandeln och se till att min hona och telningarna har ett matförråd den kommande tiden? Men detta sker inte, eller sker med extrem motvilja. Jag blir precis som de säger att kvinnor blir av amning. Allting går mycket långsammare att ordna. Mina fingrar som vanligtvis daskar tangenterna rör sig som genom marsmallows när jag skriver det här.

Så, beror nyblivna mödrar och fäders sengångaraktiga rörelser och nära relationer till den nyfödda på att hormoner utlöses i kroppen, eller på att vad som faktiskt händer när en bebis kommer är:

-Man sover mindre.
-Eftersom bebisen skriker och man måste byta blöja tar det längre tid att fixa frukost, ringa samtal, ordna papper.
-Allt annat än den nya bebisen blir mindre viktigt.

Det vill säga: man får gröt i hjärnan. För kvinnors del kan ytterligare faktorer med fördel slängas in: den extrema kroppsliga utmattningen efter en förlossning. Såriga bröstvårtor som gör att det gör skitont när bebisen ammar. Och smärtan när oxytocinet (ja! det gör det också!) hjälper livmodern att dra sig samman igen. Det behövs inget speciellt hormon för att göra nyblivna föräldrar tröga och långsamma - det räcker utmärkt med att försöka leva i en lägenhet och få livet att fungera. Man blir verkligen långsammare. Dummare. Trögare. Segare. Dummare. Eller vänta, hade jag redan skrivit dummare?