Att slå på fel män
Jag har alltid tyckt att det är tråkigt att så många feminister ägnar så mycket energi åt att attackera porrklubbar. Inte för att jag är en porrförespråkare à la vissa queerforskare som säger “sexarbetare” istället för “prostituerad” och “intragenerationell sex” istället för “pedofili” - utan för att det är attacker som inte det minsta slår på mäns makt.
Jag har aldrig varit på Club Privé och jag irriterade mig alltid förr på de där bilarna med reklam förut (har inte sett dem på ett tag nu - är det jag som inte rör mig i det offentliga rummet längre eller har de försvunnit?). Så visst, det kan ju tänka sig att de som sitter där är fackpampar arm i arm med näringslivets toppar. Ändå tror jag inte att det är så.
När feminister attackerar torskar och porrklubbsbesökare attackerar de förvisso män som har makt. Men dessa män är knappast patriarkatets förmän. Tvärtom: de är patriarkatets manliga förlorare. Att kritisera de patriarkala strukturer som möjliggör prostitutionen är en sak – men att fokusera på kunder i porrklubbsbutiker är att felrikta den kritiska blicken. Om man nu skall göra pornografin till huvudfrågan för feminismen: kritisera ägarna istället. Kritisera producenterna och distributörerna av pornografi, som till exempel det helt gigantiska företaget Max’s.
Under tiden kan det vara värt att minnas att en mycket stor del av bristen på jämställdhet i detta land beror på män med slips som tjänar ganska bra med pengar och sitter på höga positioner. Att kasta sten på en porrbutiks fönster är påtagligt, är dramatiskt - men helt missriktat som feministisk kritik betraktat.
Och ännu mer missriktat om man inte bara demonstrerar - utan faktiskt spöar upp de män som arbetar på porrklubbar, som skedde igår. Det blir som när antirasister skriker “Inga fascister på våra gator!” och utövar våld - och därmed själva använder sig av fascistiska metoder.
Det är inte feminism att spöa porrklubbsvakter.
May 6th, 2006 at 2:16 pm
Med undantag för sista delen om könsspecifika pris hos frisören finns en stor diskrepans mellan vad Nerbrand faktiskt skrev och det du kritiserar och försöker förlöjliga henne för att ha skrivit. Första delen av SvD-ledaren handlar om detsamma som Lawrence Summers i ett annat sammanhand tagit upp. Nämligen att de statistiska fördelningarna för olika kognitiva förmågor är olika för män och kvinnor. Det är fullkomligt rimligt att skillnader medelvärden och/eller spridningar (standardavvikelser) och/eller andra karakteristika för de statistiska fördelningarna kan ge upphov skillnader i t ex de statistiska fördelningarna för yrkesval i ett samhälle.
Summers tog upp det som svar på kritik mot att Harvard främst anställer män, vilket var helt opassande i sitt sammanhang. Summers kritiker borde istället fått anställningsprocedurer o dyl redovisade för granskning. Likväl är det fullkomligt korrekt att skillnader i fördelningen av kognitiva egenskaper kan återspeglas i de statistiska fördelningarna av en populations val eller kompetensprofiler. Detta gäller i synnerhet vid extremerna, där små skillnader i medelvärden eller spridningar kan ge stora utslag. Om kvinnors och mäns kroppslängder antas vara normalfördelade med medelvärden 163 resp. 176 cm och standardavvikelser 6.8 resp. 7.1 cm, så finns det ungefär lika många kvinnor som män med kroppslängd 170 cm. Men det finns ca. 1000 ggr fler män än kvinnor med kroppslängd 195 cm. Helt analoga resonemang kan genomföras för olika mått på förmåga till verbalt eller spatialt tänkande eller för mått på olika sorters preferenser. Eller kunde genomföras om vi visste formen på de statistiska fördelningarna, men även om vi inte vet detta så kan vi inte förvänta oss det inte finns skillnader.
Om man helt bortser från sådana effekter riskerar man att missa något viktigt. Detsamma gäller om man tror att man meningsfullt kan separera eller dela upp egenskaper i de socialt konstruerade och de biologiska. De som tror att man meningsfullt kan definiera, säg, “kön” som alla biologiska aspekter av sexuell dimorfism i Homo sapiens och “genus” som alla socialt konstruerade aspekter riskerar också att missa något viktigt, eftersom våra hjärnor påverkas av gener, miljön i livmodern, återkoppling från vår biologiska och sociala miljö, etc.
Du skriver att “Det har alltid fascinerat mig, detta med att biologiska skillnader skulle förklara våra val i samtiden.”, men, för att vara mycket rätt fram och inte linda in mina kommentarer, det du verkar fascinerad av är istället dina egna missförstånd av förklaringar i termer av biologiska skillnader. Ingenstans nämner Nerbrand bilar eller specifika preferenser för bilar, ändå ställer du retoriska frågor om hypotetiska genetiska effekter som kopplar specifikt till bilar. Var är ditt svar på det som Nerbrand faktiskt skrev om, nämligen statistiska fördelningar o dyl? Var är ditt försvar av de artificiella försöken att isolera “genus” från “kön”?
May 17th, 2006 at 12:42 am
Hej Linus.
1. Självklart svarar jag inte på allt Nerbrand skriver om, eftersom jag är fri att skriva om de delar av hennes argumentation jag vill skriva om. Det som jag hämtat ur hennes text måste ju inte nödvändigtvis vara det som är hennes egen huvudpunkt (om än jag tycker mig vara närmare den än vad du tycker).
2. Det framgår av min text att det inte är Nerbrand som talar om bilar, utan att jag där frångår att diskutera Nerbrand. Jag rör mig där bort från Nerbrand för en generell diskussion om hur man ser på biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
3. Att fler män är mattesnillen och fler män kör ihjäl sig är, menar jag, socialt konstruerat. Eller säg såhär, om man skall vara lite petig: vi vet inte i vilken grad det är socialt konstruerat, eftersom vi inte har någon empiri som inte är genusindränkt från början. Tjejer som är grymt duktiga i matte tappar kvinnlighetspoäng, och kommer att tendera att följa andra intressen; män tappar generellt sett inte manlighetspoäng av att vara bra på matte. Alltså har vi ingen empiri som inte redan är genusifierad, från vilken vi kan dra slutsatsen att detta inte är konstruerat.
Att hävda att sättet som män väljer att köra bil skulle vara inbäddat i den manliga naturen snarare än att vara en effekt av hur våra uppfattningar av manligt beteende ser ut är, givetvis, att gå över ån efter vatten. Män kör på mer risktagande sätt eftersom män vill köra manligt, vill följa de normer för manlighet som råder i ett givet samhälle. Alltså kör fler män ihjäl sig. Genusforskare säger inte, vilket Nerbrand mellan raderna låter påskina, att det inte finns statistiskt kvantifierbara skillnader mellan män och kvinnor – det finns till exempel fler unga flickor som vill dansa balett än pojkar, och fler män än kvinnor är professorer, liksom fler män än kvinnor tar livet av sig. Att gå från sådana kvantitativt konstaterade skillnader till att säga ”ergo beror dessa inte på diskrimering utan på att män och kvinnor är olika” är ett felslut. Att som Nerbrand säga att genusforskningen ”vägrar att navigera utifrån verkligheten, och krampaktigt håller fast vid den ideologiska kartan” är att per se gå från statistiskt konstaterbara skillnader till att säga att dessa skillnader inte är konstruktioner. Men så har ju Nerbrand heller inte begripit vad begreppet ”konstruktion” betyder.
4. Vad gäller dina invändningar kring kön och genus skulle många genusforskare svara att de inte alls vill skilja på kön och genus, för de ser båda som lika konstruerade. Nu är jag inte en av dem, utan en som trots Judith Butler tror på den distinktionen. Du skriver:
De som tror att man meningsfullt kan definiera, säg, “kön” som alla biologiska aspekter av sexuell dimorfism i Homo sapiens och “genus” som alla socialt konstruerade aspekter riskerar också att missa något viktigt, eftersom våra hjärnor påverkas av gener, miljön i livmodern, återkoppling från vår biologiska och sociala miljö, etc.
– och du skriver längre ned om ”de artificiella försöken att isolera ‘genus’ från ‘kön’”.
”Kön” ser jag som att jag är oförmögen att föda barn. Det är ett faktum som är grundat i biologisk realitet, och som knappast kan förändras genom till exempel nya lagar eller attityder. ”Genus” däremot är – till exempel – att journalister hellre ringer mig för att fråga om genusfrågor än de ringer till mina kvinnliga kollegor, även när frågorna rör sådant som de kan bättre än jag. Jag är man, och får fördelar av det. Hur just den samhälleliga strukturen kan analyseras på ett skarpare sätt genom att ta in att människors hjärnor påverkats av gener (varav de yngsta i människans DNA är ungefär 100.000 år gamla om jag minns rätt) och miljön i livmodern får du övertyga mig om. Jag fattar inte var och hur det kommer in i analysen.