David Tjeders blogg

När jag såg en NHL-match med amerikanska kommentatorer för något år sedan slog det mig att kommentatorerna inte alls pratade om matchen. Allt de sade handlade om bedömningar om de individuella spelarnas manlighet. Varje gång någon tryckte till en riktig stänkartackling hette det ”wow!” och ”Man, that’s gotta hurt!”. När det blev mål: ”and he shoots, and he scoooooores!” Ingen analys av själva spelet, bara glada utrop, och ju mer våldsamt spel, desto gladare utrop.

Svenska kommentatorer är inte riktigt på den låga nivån. Men det är en grad-, inte en artskillnad. Det blev tydligt när jag satt igår och tittade på Sverige-Kanada. Hockey handlar om vita män som älskar när vita män verkligen är män. Det blir så tydligt hos just kommentatorerna, som ständigt måste kolla av stämningen i det svenska båset: är de stressade, är de rädda, eller sitter de med lugn styrka i bröstet och vågar smälla på och inge lite respekt i kanadensarna? Helt enkelt: är de män eller möss?

Före matchen var det mycket prat om att nu skulle det med all sannolikhet bli fysisk hockey, mycket kropp, mycket ruff, för det är så kanadickerna spelar. Det gällde då enligt en hundra och en gånger upprepad formulering för De Svenske att ”stå upp”, att inte ge vika. Det vill säga: när de stora stygga gossarna gäller måste De Svenske verkligen bete sig som Män. Samma sak med kandickernas ”kaxighet”. Det var här viktigt att, som en av kommentatorerna sade under själva matchen, ”skrapa på den kaxiga ytan” av överdrivet ”självförtroende” som kanadensarna alltid hade. Lyckades man väl skrapa bort denna yta kunde man nämligen få dem dit man ville. Det kanadensiska stuket, mer än spelet, blev föremål för en ständigt fortgående stereotypisering: Kanadicken är hård. Han tacklar. Han är en bra hockeyspelare, men spelar ofta fult och oschysst. För den som inte såg matchen kan jag säga att den inte alls var särskilt oschysst – något som kommentatorerna också nämnde vid ett enstaka tillfälle, för att sedan prata oändligt om enstaka fula tacklingar. När stereotypen väl sitter där den sitter är det tydligen svårt att betrakta verkligheten genom andra ögon än stereotypens.

Framför allt var berömmet av de svenska spelarna ett marathonpoem över deras obestridda manlighet. ”Niklas Kronwall, 85 kilo, tacklar som ett tåg!”, som det uppskattande hette. Man påpekade vidare att ”inga rådjursögon” stod att finna i spelarbåset. Man körde klyschan om att spelare som annars spelar i samma lag inte direkt var ”såta vänner” idag – som om det inte vore en självklarhet för en professionell hockeyspelare att kämpa för att det egna laget i just detta nu skall vinna. Men priset för ”mest manliga kommentar” går till den kommentator som uppmanade De Svenske att ”inte stå och suga på tummen utan köra, köra, köra”. (Och ja, jag satt och skrev ned dessa kommentarer under matchen, så citaten är verkligen citat.)

Detta är hockey, och den mediala produktionen av en hockeymatch: sportjournalister som lever så hårt med i matchen att de ser det som en personlig förödmjukelse om Tommy Salo släpper in ett skitmål mot Vitryssland (jag vet inte vilken av kvällstidningarna som kallade honom en landsförrädare dagen efter vid det tillfället); som älskar när just deras spelare från just deras land vinner manlighetstävlingen mot andra män.

Det är inte det att jag inte gillar hockey – jag älskar hockey. Men kunde man tänka sig att själva hockeykulturen och journalister som verkar kring hockeyn kunde lyfta ribban en liten aning över den där testoreronstinna sandlådenivån? Ni vet, den där nivån som gör ett möjligt sexuellt övergrepp från tre landslagsspelare till något som fördöms, samtidigt som man mest pratar om hur jobbigt det här är för spelarnas familjer!

Tags: Etnicitet, homosocialitet, ishockey, Maskulinitet, Sport

This entry was posted on Sunday, May 8th, 2005 at 10:42 am and is filed under Maskulinitet. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can skip to the end and leave a response. Pinging is currently not allowed.