Måste flyktingar älska surströmming?
(Publicerad i Arena 1997:2.)
För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev
“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”
Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
Idag talar nästan ingen i dessa termer. Det finns knappast längre några som tror på den vita rasens överhöghet. Till och med Christian Rangne, ledare för det som en gång var Vitt Ariskt Motstånd, har tagit avstånd från denna uppfattning. Istället, menar han, skall olika raser hållas skilda från varandra. Byt ut ras med kultur i den föregående meningen, och du har beskrivit Sveriges moderna rasism. Det är nämligen slående, hur man idag använder begreppet kultur för att säga de saker om människor från främmande länder, som man förut sade genom begreppet ras. Kulturrasismen är långt farligare än skinnskallarnas extremism, eftersom den omfattas av många många fler.
Överallt idag hörs i grunden rasistiska tankar, men invävda i just kulturbegreppet. När Gunnar Jervas, expert i säkerhetspolitiska frågor och docent i statsvetenskap, skall förklara varför invandrargrupper har så höga arbetslöshetssiffror gör han det i kulturella termer. Invandrarna, menar han, kommer från en annan arbetslivskultur med andra normer och värderingar. Detta gör att de inte smälter in i den svenska kulturen och på den svenska arbetsmarknaden.
Inte ett ord om att våra arbetsförmedlingar systematiskt diskriminerar arbetssökande med utländska namn. Inte ett ord om främlingsfientliga svenska företag, som inte vill anställa människor med annorlunda hudfärg. Genom att beskriva problemet som kulturellt kan Jervas förklara invandrarnas arbetslöshet som naturlig, om än inte grundad i ras. Problemet ligger hos invandrarna, inte hos svenskarna.
Herman Lundborg skulle ha förklarat den höga arbetslösheten biologiskt, genom att invandrare är mindre utvecklade. Jervas klumpar istället ihop människor från jordens alla hörn och säger att de alla har en helt annorlunda kultur, som genomgående gör dem oförmögna att klara sig i vårt land.
En logisk följd av att invandrarna är annorlunda och har en kultur som inte kan förenas med den svenska är den idag mycket utbredda tron på att det existerar en absolut gräns för hur många invandrare ett land klarar av att ta emot. Sverige antas ofta ha nått denna nivå nu, om inte för längesedan. Gunnar Jervas talar för många i sin mycket främlingsfientliga och kulturrasistiska inledning till boken Migrationsexplosionen, då han säger
“Om invandringen når en viss volym, och fortsätter att öka, kan även vidsynta människor börja uppleva inflödet som ett hot. En kritisk nivå tycks vara när folk i allmänhet börjar tycka att de ‘inte känner igen sig’ i det egna landet.”
Den logiska konsekvensen av Jervas’ och många andras resonemang är att främlingsfientlighet och rasism är helt naturliga försvar mot ett reellt problem: invandrarna. Precis som i fallet med arbetslösheten blir problemets rot inte svenskarna, utan invandrarna som grupp. Ausonius med sitt lasergevär eller Klippanmordet kan i detta ljus ses som i grunden naturliga svar på inflödet av invandrare. (Det blir svårare att se hur Åselebefolkningen kunde kämpa så hårt för familjerna Sincari, liksom varför vi inte alla drabbas av svår ångest så fort vi åker utomlands, till kulturer där vi inte alls känner igen oss.)
Herman Lundborg motsatte sig invandring för att han var rädd att invandrarna skulle föra in dåliga gener i Sverige och den svenska folkstammen. Jervas ser rasism och främlingsfientlighet som helt naturliga svar på mängden invandrare.
Jag har presenterat Jervas’ åsikter här som en väg in i det svenska tänkandet kring invandrare och flyktingar. Om Jervas var ensam om att tänka som han gör vore han ointressant. Det skrämmande i Sverige idag är inte att Gunnar Jervas kan vräka ur sig sådana uppenbara dumheter. Det skrämmande är att liknande tankar omfattas av stora delar av befolkningen, och inte minst av våra politiker.
Om vi kastar en snabb blick på vårt lands flykting- och invandrarpolitik kan vi nämligen tydligt se att det är tankar som dessa som ligger i botten för den. Vi har idag en regering som för en rasistisk flyktingpolitik. I alla Sveriges offentliga utredningar i de här frågorna vimlar det av kulturrasism. Låt mig ge ett par exempel.
En av grundtankarna i svensk flyktingpolitik idag är, alltsedan 1989, betoningen på återvändande till hemlandet. Flyktingen eller invandraren skall ges så stora möjligheter som möjligt att återvända hem. En annan grundtanke är att vi skall hjälpa flyktingar redan innan eller när flyktingströmmar uppstår, d v s i krisernas närområden. Visst låter det oerhört välvilligt när Flyktingpolitiska kommittén skriver att det ”då flyktingströmmar trots förebyggande insatser uppstår, av flera anledningar är att föredra att människor som tvingats lämna sin hem kan stanna i sin språkliga och kulturella miljö”. (SOU 1995:75, s. 84) Problemet är att kommittén menar att vi skall finansiera våra ökade insatser utomlands genom att färre asylsökande överhuvudtaget kommer att komma hit. Grundtanken är inte att vi skall hjälpa flyktingarna i deras egen kultur, av omsorg om dem. Grundtanken är att de inte har någonting i vårt land, i vår kultur, att göra.
I ett delbetänkande av Hot- och Riskutredningen talar man om de långvariga problem ett land som utsätts för en flod av flyktingar får. Förutom ett växande missbruk av droger och stigande spänningar mellan olika grupper i samhället ser man också en fara i ”Förändringar i normer eller grundläggande värderingar som strider mot vårt rättssystem eller vårt sätt att se på problemen.” (SOU 1993:89, s. 23) Det är självklart att det skulle vara svårt för Sverige om en miljon beväpnade huvudjägare över en natt fick asyl här. Problemet med utredningen är att man utgår från att vårt sätt att se på saker och ting nödvändigtvis skiljer sig från deras normer och värderingar, och att deras kultur per definition är farlig för Sverige.
Invandrare framstår överallt som ett problem och en belastning. Ingenstans nämns någonsin ordet ras. Men den hårdnande flykting- och invandrarpolitik vi har idag bygger på att människor födda utomlands är kulturellt annorlunda, och skulle må bättre i sin hemmiljö. Doktrinen om kulturella skillnader används idag som en ursäkt för att hålla invandrare och flyktingar utanför Sveriges gränser.
I en belysande artikel i Ordfront Magasin (1996:4) om familjerna Sincari har Christina Hagner kort beskrivit ett fall där Sveriges moderna kulturrasism blir tydlig. En trettonårig zigenarflicka från Serbien sökte i oktober 1992 asyl i Sverige tillsammans med sin mor och två syskon. Flickan hade svåra psykiska problem efter upprepade våldtäkter. Utlänningsnämnden menade att familjen saknade grund för att få stanna i Sverige och att deras problem ”i första hand bör lösas i familjens hemland”. Detta är tanken om kulturella skillnader tillämpad i praktiken: en sargad och våldtagen flicka antas kunna ta itu med sina psykiska problem bättre i sin egen kulturella miljö än här. Svenska myndigheter anser sig veta bättre än flickan själv om var hon skulle må bäst av att vara. De anser att en zigenarfamilj, tillsammans med judarna Europas ständiga egna svartskallar, mår bättre av att åka tillbaka till den plats de flydde ifrån. Vad som helst, bara de inte kommer hit – så ser svensk flyktingpolitik ut idag.
Självfallet existerar kulturella skillnader. På det sättet skiljer sig den moderna rasismen från den gamla; medan ingen någonsin kunnat bevisa att det skulle finnas några verkligt avgörande biologiska skillnader mellan raser, är kulturella skillnader en realitet. Kulturella skillnader kan också vara ett stort problem. Detta torde vara självklarheter. Men idag utgår våra politiker, sakkunniga och många journalister från att de kulturella skillnaderna i sig måste vara ett problem; att olika normsystem liksom av sig själva måste verka förödande för landets välfärd. Det är mest en fråga om hur tydligt man säger detta. Herman Lindqvist (Aftonbladet 16/2 1997) är liksom Gunnar Jervas mest ovanlig i det att han är så ärligt öppen med sin kulturrasism. Lindqvist ser gärna att vi redan vid gränsen genomför språk- och kunskapstester på flyktingarna, och avvisar alla som inte har tillräckliga kunskaper om vårt land. Den som ogillar svensk kultur och svenska seder bör inte heller leva här. Den som assimilierats och skall få medborgarskap bör få detta utdelat vid en högtidlig ceremoni på nationaldagen.
Detta är tankar som utgår från att allt som är svenskt är bättre än allt annat på jorden. Och vad menar vi med svensk kultur? Måste flyktingen älska surströmming? Lyssna på dansbandsmusik? Och vad skall egentligen det där testet innebära; skall vi fråga flyktingar som faller under Genèvekonventionen om de känner till Sveriges grundlagar, och skeppa dem till något annat land om de inte gör det? Skall de kunna böja starka verb? Den där våldtagna zigenarflickan, skulle hon ha fått stanna om hon kände till Karl XIIs dödsdag?
Lindqvist vill att vi svenskar skall vara stolta över vårt land och vår kultur. Att vara svensk idag är dock verkligen ingenting att vara stolt över. Tvärtom. Vi lever idag i ett samhälle där regeringens alla signaler säger att människor med mörk hudfärg inte har någonting i vårt land att göra. Ny demokratis främlingsfientliga program är genomfört in i minsta detalj. Regeringens politik ligger helt i linje med de klistermärken från Sverigedemokraterna som sitter på telefonstolpar och elskåp: HJÄLP INVANDRARNA att återvända till sina hemländer.
Tags: "invandrare", debatt, Etnicitet, flyktingpolitik, Historia, integration, ras, rasism
May 5th, 2005 at 4:27 pm
Stort grattis!
May 8th, 2005 at 10:50 am
Tackar!