Unionsbrottet II
Igår på TV4:s nyheter hade man ett inslag om nationaldagsfirandet i Norge. Man påpekade först att det inte bara var 100 år sedan unionsbrottet, utan också 60 år sedan andra världskrigets slut, och att detta därför var en speciell 17 maj i Norge.
Sedan kom ett reportage från Oslo. Tyvärr hängde jag inte med på reportens namn. Men detta var vad han gjorde. Han stod och viftade med en unionsflagga i folksamlingen och frågade folk om de inte längtade tillbaka till unionen så att Sverige kunde ta del av Norges oljemiljarder.
Var det roligt? Nä. Var det avslöjande för precis den typ av mentalitet som jag just diskuterat? Ja. Var det okänsligt? Ja. Var det nästan intill gränslöshet dumt? Ja. Hade man gjort samma sak med andra före detta svenska provinser som firade sin självständighet? Vem vet.
Case closed. QED. Vad var det jag sade.
Tags: Historia, nationalism, Norge, Sverige
May 8th, 2005 at 4:22 pm
Nej, det är inte feminism att spöa folk. Men aktionen i sig kan jag ändå känna en viss sympati för (om än inte odelad).
En fredlig icke-våldsaktion utanför en porrklubb är ju ett sätt att visa vad man tycker om verksamheten - och med rätt slags uppmärksamhet kanske det kan bidra till att sätta frågan på agendan.
Nyckeln är förstås just icke-våld. Istället för att beväpna sig borde man haft med sig videokameror och dokumenterat de påstådda övergerppen från porrklubbens vakter.
May 8th, 2005 at 5:46 pm
Jag håller med dig, Pierre - det är inget fel med aktionen att visa sitt missnöje, så länge man inte samtidigt stirrar sig blind på bara just denna fråga. Och visst är icke-våldet vägen att gå!
Varje 8 mars knäcks fönster på porrklubbar. Jag önskar att man kunde rikta den ilskan högre upp i makthierarkin.
January 17th, 2006 at 5:56 pm
Appropå antirasisterna:
Så länge det inte är DU som är rädd för att bli spöad på gatan, så länge det inte är DU som blir spöad på gatan, så är det ju väldans lätt att säga att bästa sättet att visa avståndstagande är genom att sitta hemma precis då under demonstrationen, för att senare helt ofarligt kunna gå ut. Medans de som blir spöade inte får nått skydd av att en massa människor sitter hemma för att “visa sitt avståndstagande”.
Frågan är var gränsen för självförsvar går. Att skrämma nazisterna från gatorna kan ju också ses som en form av förebyggande självförsvar?
February 8th, 2006 at 3:40 am
Sidekick - ursäkta sent svar - jag är inte säker på att jag förstår din första poäng. Menar du att det var rätt att spöa klubbvakterna för att de som gjorde det var kvinnor och kvinnor blir spöade av män…? Eller att jag borde ha varit där för att skydda vakterna…? Däremot vill jag med emfas säga att jag inte ser det som självförsvar att skrämma nazister från gatorna, i den form som nu sker. Som jag ser det är slagordet “Inga fascister på våra gator!” just fascistiskt: det säger att vissa människor inte har rätt att beträda det offentliga rummet. Och de metoder som används av en del antifascistiska motdemontranter skiljer sig inte nämnvärt från de fascister de säger sig bekämpa. “Les extrèmes se touchent”, säger fransmännen, jag kommer inte på vad ordspråket är på svenska, men typ ytterligheterna möts eller så.