David Tjeders blogg

Helt kort. I nya numret av bang skriver Stephan Mendel-Enk kanonbra om sportjournalisternas reaktioner på den så kallade sexskandalen i hockeyvärlden i februari. Hans poäng är ungefär såhär: man ansåg att dessa hockeyspelare hade förrått hockeyn mer än att de hade utnyttjat alternativt våldtagit kvinnan som polisanmälde dem. Medialt handlade det inte om deras övergrepp mot kvinnan. Deras övergrepp, som snabbt blev till ett övertramp som blev ett beklagligt misstag, var ett övergrepp mot hockeyn, inget annat. Mycket tankeväckande essä.

Och Malin Ullgren skriver både intresseväckande och enormt rappt om porrdebatten. Och… ja, ni hajar: ett mycket starkt nummer från en tidskrift som tyvärr på senaste tiden allt oftare fått mig att gäspa istället för att väcka feministiska lidelser.

…samtidigt kan jag inte låta bli att bli irriterad på att bangs redaktion upprepar vad jag hört från flera andra feministiska håll, apropå Evin Rubars filmer om Könskriget: att det här var väl ingen nyhet, det här med att det finns suspekta drag hos Roks har ju feminister känt till minst sedan 1990-talet. Jaha? Men var har de skrivit feminstiska analyser av problemen med Roks’ förståelse av män och manlighet? I vilka vitt spridda medier har feministers egen kritik hörts? Inga, i alla fall vad jag vet.

Med dessa ord tar jag sommaruppehåll. Vi hörs igen i slutet av juli!

I torsdags, den 23, stod en märklig artikel att läsa på Svenska Dagbladets ledarsida. Det är i och för sig knappast ägnat att förvåna; Svenskans ledarsida är nästan så långt från ett feministiskt medvetande som det över huvud taget är möjligt att komma. Den är inte nätpublicerad, men kan hämtas som pdf här. Byggt på en rapport från Svenskt Näringsliv (som landar i din dator om du klickar här) om löneskillnader mellan män och kvinnor skriver Svenskan att det bara är 4,8 procent av den skillnaden som beror på kön.
(more…)

UEFA-bossen Lennart Johansson tror på damfotbollen. Om damerna visar upp sig från sin allra soligaste sida kanske också sponsorpengarna kan komma trillande, menar han. I en intervju med engelska BBC som nått eko i svenska medier (till exempel här och här) säger han:

–Det skulle sälja om man får se en tjej spela på planen och bli svettig i det regniga vädret. Sen kommer hon ut från omklädningsrummet och ser alldeles underbar ut.

Det påminner om de där fotografierna på topmodeller som poserade som det brasilianska damlandslaget i lesbiska duschscener och halvnakna på en fotbollsplan i hällregn som snurrade runt på nätet för ett par år sedan. Det påminner mig om taxichaffisen som under VM i USA sa till mig att Victoria Svensson var jävligt bra, men att det var synd att hon var så ful. Det påminner om att kvinnor aldrig kan få vara bara till exempel idrottare. De måste också vara smakfulla objekt. Jag har aldrig hört någon fälla yttrandet att Kim Källström är skitbra men att det är synd att han är så ful.

Den folkpartistiska iksdagsledamoten Tina Acketoft säger i en kommentar till Expressen att “Fotbollsvärlden är uppenbarligen bemannad av cyniska dinosaurier”.

Så sant, så sant. Det är just det som är problemet - att dinosaurierna på sina håll fortfarande uppbär centrala maktpositioner. Det är inte lite att bossa över UEFA. Sexism i en taxi en fredagkväll må vara unkel - kommer den från Lennart Johansson stinker den.

Vore det inte intressant om vi också vände på steken, och den avgående landslangstränaren Marika Domanski Lyfors kläckte ur sig något i stil med “Jag tycker UEFA gör ett jättebra jobb. Om de vill få lite mer sponsorpengar kanske en kalender med Lennart Johansson i stringtrosor kunde vara något att satsa på.” Vad skulle hända då?

Jag läser om en bok av August Blanche, en av 1800-talets mest älskade författare. Boken är rätt känd. Den heter Hyrkuskens berättelser och publicerades i bokform första gången 1863. Den är ett avslöjande tidsdokument: borgerliga män som står upp mot fjantiga adelsherrar blandas med samma borgerliga mäns patetiska vilja att ändå umgås med de där finare familjerna, och att slutligen få gifta sig med adelsdöttrar. Slutmålet för Figge Höglund, bokens jag, är till syvende och sist äktenskapet, även om det inte blir med adelsflickan Evelina som han länge älskar men inte kan få. Det var bara som gift man en borgerlig man kunde nå sann mandom, enligt seklets visdom. Givetvis måste då boken sluta med att jaget säkrar denna position.

Det finns något i bokens avslutande sidor som både talar och inte talar till vår tid. Trots singelbegreppet, queerteorins landvinningar, en demografi som visar att enorma mängder människor är ensamstående och skilsmässotal som skulle ha chockat 1800-talets människor ser vi fortfarande heterosexuell tvåsamhet som själva meningen med livet. Och det är fortfarande i stor utsträckning i denna tvåsamhet som vi skall bli till som människor. De två, mannen och kvinnan som älskar varandra, är samhällets mikrokosmos – då som nu. Trots att familjer inte längre ser ut på det sättet är ändå uppfattningen av en familj mamma pappa barn.
(more…)

Den 13 april 1945, mindre än fyra veckor före andra världskrigets slut, startade tyska SS-män och -kvinnor en dödsmarsch från arbetslägret Helmbrechts nära gränsen till dåvarande Tjeckoslovakien. Tysklands militära situation var redan bortom allt hopp om bättring. Den Röda armén avancerade in i Tysklands ockuperade områden, och Tysklands oundvikliga nederlag var ett faktum. Ändå marscherade 47 av de 54 vakterna och deras kommendant Alois Dörr iväg från Helmbrechts tillsammans med lägrets drygt 1000 fångar. Hälften av fångarna var judiska kvinnor.

Under hela marschen behandlades de judiska fångarna med större brutalitet än de övriga fångarna. SS-vakterna och deras kommendant Dörr vägrade ofta de judiska kvinnorna mat; när bybor kom fram och ville ge mat (vilket var ovanligt) misshandlades judarna brutalt. Svälten var så svår för dessa kvinnor, att de åt gräs. De tvangs regelbundet att sova ute i den bistra kylan, även när det fanns möjlighet att inkvartera dem inomhus. Vakterna sköt judar som inte klarade av det höga tempot, och lät ibland kropparna ligga kvar och ruttna på marken. SS-vakterna använde konsekvent nästan ofattbart mycket fysiskt våld mot de judiska fångarna – med gevärskolvar, plankor, knutna nävar, batonger. Inget liknande våld utövades på de andra fångarna.
(more…)

Jag bara konstaterar att jag måste in och rensa i de så kallade trackback pings mest hela tiden. En massa porrsajter har funnit en teknik som gör att jag när jag numera gör en egosökning på mitt eget namn på Google får upp en drös av dessa sajter.

Men vad är det då de lockar med? Jag menar, för att locka ett slags mainstreamläsare av bloggar borde det handla om nakna kvinnor, lite Anna Nicole Smith och Christina Aguilera och allt vad de heter.

Men icke. Vad är det för avancerade njutningar folk därute är ute efter, egentligen? Alla dessa länkar de spammar in rör saker som hundpruttar och våldtäkter på små barn och åsnor. Är det den massiva tillgängligheten på gammal vanligt trist heteroporr som lett till en specialisering av människors smaker, eller vad? Jag menar, hur sannolikt är det att någon kommer att klicka på en länk som heter - och här vågar jag inte skriva på engelska för då blir det fler snuskträffar på google - “knulla incest överviktig rullstol”?

Visst kan jag tycka att queerteori är oerhört belysande för att se hur heteronormativiteten i vårt samhälle skapar sexuella hierarkier och dömer ut sexuella minoriteter som avvikande och perversa. Men, handen på hjärtat, är inte de saker jag just uppräknat just perversa?