Nazismen som europeisk företeelse
Den 13 april 1945, mindre än fyra veckor före andra världskrigets slut, startade tyska SS-män och -kvinnor en dödsmarsch från arbetslägret Helmbrechts nära gränsen till dåvarande Tjeckoslovakien. Tysklands militära situation var redan bortom allt hopp om bättring. Den Röda armén avancerade in i Tysklands ockuperade områden, och Tysklands oundvikliga nederlag var ett faktum. Ändå marscherade 47 av de 54 vakterna och deras kommendant Alois Dörr iväg från Helmbrechts tillsammans med lägrets drygt 1000 fångar. Hälften av fångarna var judiska kvinnor.
Under hela marschen behandlades de judiska fångarna med större brutalitet än de övriga fångarna. SS-vakterna och deras kommendant Dörr vägrade ofta de judiska kvinnorna mat; när bybor kom fram och ville ge mat (vilket var ovanligt) misshandlades judarna brutalt. Svälten var så svår för dessa kvinnor, att de åt gräs. De tvangs regelbundet att sova ute i den bistra kylan, även när det fanns möjlighet att inkvartera dem inomhus. Vakterna sköt judar som inte klarade av det höga tempot, och lät ibland kropparna ligga kvar och ruttna på marken. SS-vakterna använde konsekvent nästan ofattbart mycket fysiskt våld mot de judiska fångarna – med gevärskolvar, plankor, knutna nävar, batonger. Inget liknande våld utövades på de andra fångarna.
Allt detta våld var inte alls, som man skulle kunna tänka sig, beordrat ovanifrån. Heinrich Himmler hade till och med givit explicita order att man helt skulle sluta att döda judar. Himmler låg i förhandlingar med USA och ville inte ytterligare kompromettera Tyskland. Ändå fortsatte dessa vakter att med uppenbar frenesi döda och förnedra de marscherande judarna.
Vakterna på dödsmarschen från Helmbrechts var inte heller speciellt hängivna nazister. De hade hamnat som vakter i Helmbrechts mer av slump än som en följd av noggranna selektioner inom nazistpartiet. De var, liksom de hundratusentals människor inblandade i massdödandet av judar, bara ”vanliga tyskar”, om vi skall tro Daniel Jonah Goldhagens mycket uppmärksammade doktorsavhandling Hitler’s willing executioners: Ordinary Germans and the Holocaust (Little, Brown, 1996). Dödsmarschen från Helmbrechts och andra dödsmarscher i krigets slutskede utgör en miniatyr av Förintelsen. Också i koncentrationslägren behandlades judarna långt sämre än andra folkgrupper, som zigenare och slaver. Våldet mot judarna var grövre och utövades oftare än mot andra grupper; de fick sämre och mindre mat än sina medfångar; de tvingades regelbundet, både i koncentrationslägren och i ”arbets”lägren, att utföra förnedrande och helt meningslösa arbetsuppgifter. Hela denna apparat av våld och förtryck byggt på en långtgående antisemitism bestod inte av en liten elit fanatiska nazister i partitoppen. Goldhagen räknar med att mellan hundratusen och femhundratusen tyskar var regimen behjälplig i att leta upp, angiva, misshandla och döda judar. Hans syfte är att försöka förstå vad som motiverade alla dessa tjänstvilliga bödlar i nazismens tjänst.
Goldhagens svar är i grunden enkelt: det tyska folket hatade judar. Antisemitismen var så spridd i Tyskland, att den reflexmässigt omfattades av nästan hela befolkningen. Goldhagen menar att denna antisemitism hade djupa historiska rötter, och att Hitlers politik accentuerade vad som redan var allmängods i Tyskland alltsedan artonhundratalet och ännu längre bakåt. När så der Führer någon gång sommaren-hösten 1941 gav ordern att hela det judiska folket skulle förintas, fanns redan ett mycket brett folkligt stöd för denna politik. Det är också slående att medan det tyska folket kritiserade andra delar av nationalsocialisternas politik, som till exempel ”dödshjälps”programmet som utrotade mer än 140000 handikappade och mentalt sjuka, kritiserades aldrig den enormt mycket mer genomgripande förintelsen av det judiska folket.
En av de mest fascinerande sidorna av Goldhagens forskning rör bödlarnas valfrihet. De soldater som vägrade att delta i dödandet drabbades inte av några efterräkningar; tvärtom blev de bara förflyttade till andra, mindre blodiga tjänster. Ingen tysk skickades någonsin till koncentrationsläger eller avrättades efter att ha vägrat att döda judar. I ljuset av detta är det skrämmande att se hur få soldater, polismän och vakter som sade ifrån. I Polen rensade en rad polisbataljoner systematiskt landet från judar. Ställda inför valet att få gå ifrån under massakrer i små polska städer, valde ytterst få medlemmarna av polisbataljonerna att inte delta i dödandet. Dessutom visar Goldhagen hur de ofta utförde sina blodiga sysslor med entusiasm; det mycket noggranna letandet efter judar som gömde sig på landsbygden eller i gömda rum i ghettona visar att de tyska soldaterna verkligen ville finna så många judar som möjligt.
Det finns mycket att invända mot i Goldhagens avhandling. Framförallt framstår det tyska folket som vid den här tidpunkten i grunden mycket olikt andra europeiska folk. Men antisemitismen har djupa historiska rötter, inte bara i Tyskland, utan i alla andra västländer. I Sverige var gränserna för judar fram till 1941 på grund av en mer eller mindre uttalad rasism stängda. Det norska folket hjälpte tyskarna att hitta gömda judar. I Polen kom en ständig strid ström av anmälningar om gömda judar, och den polska exilregeringen gladde sig åt nazisternas utrotning av Polens judar, trots att regeringen kämpade emot nazismen på alla andra plan; i Holland fungerade byråkratin så smidigt att tre fjärdedelar av landets 140000 judar mördades. En tredjedel av nazisternas SS utgjordes av österrikare och tusentals s. k. Hiwis (främst litauer, ukrainare och ryssar) var tyskarna behjälpliga i massmördandet.
Genom att beskriva tyskarna som i grunden ociviliserade och nästan maniskt antisemitiska drar Goldhagen en skarp skiljelinje mellan Tyskland och Europa. Detta är ett fundamentalt misstag. Nazismens bild av judar och andra förment degenererade raser var nämligen europeisk, inte specifikt tysk. Nazismen är grundad i 1800-talets socialdarwinism och rasism. Dessa idétraditioner var centrala i hela Europa på 1800-talet. Vetenskapsmän från England, Italien, Tyskland, Sverige och Frankrike ”bevisade” att den ariska rasen var mer värd än judar och svarta. De här teorierna omsattes i praktiken i de rena utrotningskrig som kolonialmakterna förde framförallt i Afrika. Det första kapitlet i historien om förintelsen av Europas judar skrevs inte i Tyskland, av tyskar. Det skrevs av engelsmän i deras fanatiska raskrig, understött av bland andra Kiplings tal om den vite mannens börda. Tanken på och utförandet av utrotning av mindervärdiga folk är sprungen ur Europas, inte Tysklands, historia.
Förintelsen och nazismen var alltså inte en bisarr tysk Sonderveg bort från europeiska ideal av jämlikhet och demokrati. Den var en direkt fortsättning på 1800-talets masslakt av svarta, och inspirerades av alla de europeiska vetenkapsmän som bevisade judars och andras biologiska mindervärdighet. Nazismen är på många sätt en rörelse sprungen ur viktiga delar av Europas historiska arv. Även här i Sverige har vi ända fram till 1975 på grundval av en rasistisk lagstiftning tvångssteriliserat tusentals handikappade och mentalt sjuka.
Ytterst sett handlar nazismen om vilka grupper i samhället det är som utesluts, som räknas som annorlunda, icke fullvärdiga medborgare. Nazisterna uteslöt framför allt judar, handikappade, mentalt sjuka, zigenare och slaver. Uteslutningen var bara mycket mer markerad där än i andra västländer. Dessutom byggde nazisterna upp en mycket effektiv propagandaapparat, som lyckades kanalisera massornas frustration på en enda stor syndare - der Jude. Det som gjorde att Tyskland hade så god jordmån för att odla antisemitism och rasism under Hitleråren hade mer att göra med propagandan, mellankrigstidens ekonomiska utarmning och behov av att hitta syndabockar än att det tyska folket som sådant hatade judar mer än andra folk.
Vad betyder allt detta för hur vi skall se på de tyska lägervakterna från Helmbrechts, och de hundratusentals andra tyskar som mördade judar? Hur skall vi se på det tyska folkets uppenbara inblandning i Förintelsen? Skulle alla euopeiska folk ha gjort likadant? Är Srebrenicas massgravar inte nämnvärt annorlunda än Treblinkas gaskamrar?
I mina ögon har Goldhagens bok två stora förtjänster: den visar att antisemitismen var ordentligt utbredd bland de breda lagren tyskar. Att en stor del av det tyska folket verkligen betraktade judar som farliga och i grunden otyska är svårt att betvivla efter att ha tagit del av Goldhagens bok. Den visar också hur vanliga tyskar relativt lätt kunde bli massmördare. Däremot visar den inte att det tyska folket hatade judarna så mycket, att en bred majoritet stod bakom Förintelsen. Framför allt visar den inte att andra europeiska folk skulle ha handlat annorlunda.
Goldhagen beskriver de tyskar som medverkade i massmordet på judar som ”i första hand tyskar, i andra hand hand SS-män, poliser eller lägervakter”. Det är fel. De var, liksom alla de som medverkade till Förintelsen, i första hand européer.
Att placera nazismen i den europeiska historiens mittfåra istället för i dess utkant, som en specifikt tysk negering av vad vi tycker är Europa, är inte att relativisera Förintelsen, eller att ursäkta den. Det är att omvärdera och se med mer kritiska ögon på vår egen blodiga europeiska historia.
(Fotnot: för den som vill orietera sig i den omfattande litteraturen kring Förintelsen och nazismen rekommenderar jag Omar Bartovs recensionsartikel ”An idot’s tale” i Journal of Modern History 67 [1995], sid 55–82. Där ges en översikt av nästan alla relevanta titlar som publicerats fram till och med 1995.)
(Publicerad i Arena, september 1996, här med några små modifikationer.)
Tags: Daniel Goldhagen, Förintelsen, Historia, Nazism, ras, rasism, recension
May 25th, 2005 at 7:21 am
tyvärr, inte heller namnet på den “högt uppsatta feminist” som var med på resan.
http://forum.flashback.info/scandinavia/showthread.php?t=119568
May 25th, 2005 at 10:05 am
Även nyssnämnda Pernilla Karlsson drar en del märkliga växlar i sin bitvis välgenomförda kritik av Rubars program. Jag ser till exempel inte Rubars kritik som en kritik av kvinnojourer i sig, utan som en kritik av den ideologi som Ireen von Wachfeld och Eva Lundgren framför. Och det blir märkligt att säga att Eva Lundgren ‘framställs lite smått galen i dokumentärern’ - som om en del av de saker hon hävdar inte verkligen är mer än lite smått galna. Och när hon skriver att ‘Denna dokumentär är endast patriarkatets sätt att försöka skydda sig från feminismens framfart’ måste man ju protestera med emfas. Igen: om man resonerar på det sättet blir all form av kritik av Roks, Eva Lundgren, eller andra genusteoretiker i sig illegitim, problematisk, och i grunden antifeministisk.
Jag har läst både genusvetenskap, historia och etnologi så (det vet ju självklart du) jag har många lektionstimmar bakom mig med kritik av teorier, fakta och forskare. Jag är inte rädd för att kritisera feminister eller genusvetare eller forskare på området överhuvudtaget. Men när människor kränks på detta vis genom att framställas så orättvist vinklat så kan man faktiskt inte kalla det för konstruktiv kritik. Och när det kritiseras på detta desperata sätt som i dokumentärerna så kan man bara tolka det som att det ligger något annat bakom. En sådan här dokumentärserie skulle aldrig ha fått komma fram om det inte vore för att det finns fler människor, vars beslut påverkar vad som får visas i det offentliga rummet och vilken diskurs som skall föras i media, som faktiskt har ett intresse av att föra in osämja i det feministiska ledet och detta genom i huvudsak lögner.
Tror du verkligen att all denna granskning av feminismen och arbetarrörelsen kommer av en slump? Bland annat DN har en anställd som ska “gräva” i arbetarrörelsen inför valet. Det dröjer väl inte länge förrän de anställer någon som har som uppgift att krossa ett eventuellt feministiskt parti med alla medel. I krig och kärlek är allting tillåtet. Fast som journalist bör man ha lite heder i sitt arbete!
Det finns dock en bra sak med denna dokumentärserie och det är att nu bekänner de riktiga “kvinnohatarna” färg. Dom poppar upp här i min omgivning och “erkänner” att de nog aldrig gillat det här med feminism och att män och kvinnor nog bör vara särarter för allas bästa.
Jag uppmanar alla att minnas dessa människor för det är nämligen deras äkta värderingar som lyser igenom.
May 25th, 2005 at 10:56 am
Pernilla Karlsson:
“Det finns dock en bra sak med denna dokumentärserie och det är att nu bekänner de riktiga “kvinnohatarna” färg. Dom poppar upp här i min omgivning och “erkänner” att de nog aldrig gillat det här med feminism och att män och kvinnor nog bör vara särarter för allas bästa.
Jag uppmanar alla att minnas dessa människor för det är nämligen deras äkta värderingar som lyser igenom.”
“Sakkunniga Gunilla Ekberg förklarar för Evin Rubar att hon inte skall räkna med hjälp från kvinnojourer om hon blir utsatt av våld från en man och att ‘det blir ju så om man sviker’
Gunnar: Känns tendenserna igen? Svek, registrera och kom ihåg. Vi vet vem ni är, ni ska nog få höra ifrån oss. Vi har sanningen, kritisera oss och….
Pernilla, man är inte, per automatik, “kvinnohatare” för att man framför en för Er avvikande åsikt.
May 25th, 2005 at 11:40 am
1. Jag tycker att det var helt hemskt det Gunilla Ekberg sa och det står jag inte bakom överhuvudtaget. I den tjejjour jag medverkar i får ALLA hjälp.
2. “Kvinnohatare” är man om man tycker att kvinnan bör låsas i sin underordnade position gentemot mannen för sitt eget bästa. Det är dom som tidigare kallat sig för feminister som nu kryper fram ur hörnen och berättar minsann vad de egentligen tycker om de där tjejerna som går runt i kort kjol och “vill bli våldtagna”.
3. Om jag inte får använda detta ord då alla andra kallar mig för “manshatare” så är jag totalt försvarslös.
4. Jag tänker inte svälja din negativa kritik om att feminister “försvarar sig” genom att hävda att vi har rätt. Det är en helt rimlig handling. Speciellt när man anser sig ha rätt, vilket varje åsiktsläger vanligtvis anse sig ha.
May 26th, 2005 at 10:39 am
Bara ett helt kort svar. Jag menar inte, Pernilla, att det inte är meningsfullt att också se till själva filmernas kontext, som jag tycker att du framförde på ett bra sätt på din blogg. Men även om man kan tycka att filmerna var vinklade, som all journalistik är, kan man heller inte bortse från de saker som faktiskt kommer flygande ur Eva Lundgrens och Ireen von Wachfelds munnar. Det måste vara möjligt att på en gång ha en kritisk blick på varför SVT släpper fram filmerna, vad politikerna gör av dem, bristerna i Evin Rubars framställningssätt, men ÄNDÅ också erkänna att delar av vad som framkommer i programmen är djupt problematiskt, inte minst för feminismen.
Jag vet inte heller om jag håller med om att kritiken som framförs är desperat. Jag tycker att den är vinklad, framför allt i det första programmet, men att den också åtminstone bitvis är rimlig. Att ordföranden för en av de största kvinnoorganisationerna i Sverige och en professor i sociologi verkligen hyser djupt problematiska åsikter om män och manlighet - helt uppenbarligen utan att ta till sig av tjugo års feministisk forskning med fokus på män - tycker jag är minst sagt anmärkningsvärt.
May 26th, 2005 at 2:41 pm
Fast fortfarande: läs pressmeddelandet på http://www.roks.se, jag är kritiskt till deras försök till förklaring fram tills jag får se hela intervjun… men tänk om deras förklaring stämmer???
May 27th, 2005 at 12:23 pm
“Förklaringen” verkar, föga överaskande, inte hålla streck riktigt….
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9821877.asp
May 28th, 2005 at 6:12 pm
Det är betecknande att du så gärna beskriver kritiker som antfeminister. Det är just den inställningen av att “alla som inte är med oss är emot oss” som har lett till den sekterism och att manshatet blivit så dominerande inom feminismen, som vi nu sett i dokumentärerna. Det är genom att hålla fast vid en sådan hållning inriktad på konfrontation, som det blir i princip omöjligt för en feminist att föra en normal och sansad diskussion med någon som inte “köpt” alla feminismens dogmer och självklara “sanningar”.
Sedan är det förstås smart och taktiskt av dig, David, att uttrycka dig så här svepande när du skriver om kvinnors våld mot män:
“Tro inte att jag menar att detta våld är vanligt förekommande. Jag säger bara att det finns, och att ens om det skulle inträffa en gång vart femte år …”
Det är bara med en så luddig hållning utan direkta ställningstaganden eller klara påståenden gjorda, som du, när den feministiska myten om partnervåldet en gång avslöjas, kan hävda din oskuld till mytbildningen och kan säga (precis som tyskarna efter kriget) att du inte hade en aning om det. Men precis som många hävdar att tyskarna hade skyldighet att ta reda på vad som hände i koncentrationslägren, så har du - som feminist - skyldighet att ta reda på hur det verkligen förhåller sig, när du ju nu faktiskt stödjer ideologin som i stor utsträckning bygger på att det nästan bara är män som misshandlar sin partner.
Alla som över huvud taget bryr sig om att på allvar ta reda på hur relationen är mellan kvinnors och mäns partnervåld, kommer nämligen fram till att kvinnor misshandlar lika mycket i relationer. Den som vill fördjupa sig i denna fråga och ha referat av de hundratalet undersökningar som gett samma resultat, kan lämpligen läsa den rapport som finns tillgänglig hos Irlands hälsodepartement. Den kan laddas ned som pdf och man kan lämpligen läsa också kritiken (pdf) och författarnas dräpande svar (pdf).
Jag hoppas att du inte är en sådan (feminist) som tycker att okunnighet är styrka och vill hålla fast vid könsfördomar genom att inte ta reda på vad forskning faktiskt kan bevisa, och att du faktiskt vill läsa på. Jag hoppas också att du kan bidra med stöd för din hållning om att det kan hända någon gång vart femte år (oklart i vilken population - en person eller hela Sverige).
Jag har nämligen flera gånger redan konfronterat feminister - vissa uttrycker sig mindre svepande än du och kan t o m påstå att män står för 99% av partnermisshandeln - med dessa uppgifter och bett om en hänvisning till någon seriös undersökning som visar att män misshandlar sin partner mer än kvinnor gör, men ingen har velat bistå med en länk till en sådan studie. Jag skulle vara oerhört tacksam mot dig om du skulle kunna hänvisa till en enda studie som du menar visar att män misshandlar bara minsta lilla mer än kvinnor, och som inte gör kardinalfelet att bara mäta anmälningar till sjukvård och polis. Sådana mätningar räknar jag med att du själv förstår blir missvisande.
Det här borde inte vara en alltför svår uppgift för dig med tanke på hur viktig föreställningen att män misshandlar mer är för den feministiska dogmen om könsmaktsordningen, och med tanke på att du faktiskt har ordentlig utbildning i feminism.
May 28th, 2005 at 6:20 pm
Tydligen fungerar det inte att göra länkar i texten på din blog. Jag redovisar därför mina ack så viktiga källor nedan:
Kvinnor misshandlar lika mycket: http://www.sourze.se/default.asp?ItemID=10421134
Irlands hälsodepartement: http://www.doh.ie/publications/mdv.html
pdf: http://www.dohc.ie/publications/pdf/mdv2.pdf?direct=1
http://www.dohc.ie/publications/pdf/mdv4.pdf?direct=1
http://www.dohc.ie/publications/pdf/mdv5.pdf?direct=1
Män står för 99% av partnermisshandeln: http://www.zaida.se/blog/2005/04/antifeministernas-egna-vrld.html
Hoppas det går bättre nästa gång.
May 29th, 2005 at 11:28 pm
Till Pernilla:
Det har ju visat sig (jfr länken Emil postade här ovan) att just själva uttalandet om att män är djur verkligen var provocerat och ryckt ur sitt sammanhang på ett intellektuellt ohederligt sätt av Rubar. Nu önskar jag bara att hela diskussionen om de här dokumentärerna inte blir till “von Wachfeld sa att män är djur”. Jag tyckte det märktes redan i filmen att hon var oerhört irriterad när hon fällde det yttrandet. Men det gäller inte detta enda yttrande. Det gäller den ideologi von Wachfeld, Eva Lundgren och i viss mån också Winberg uttryckte även vid de tillfällen då det var mycket få klipp i filmerna. Vi måste erkänna att vad de säger är djupt, djupt problematiskt.
Till Nisse: min poäng kring kvinnors våld mot män var mer en fråga om von Wachfelds teorier, än att jag ville yttra mig om hur vanligt förekommande detta är. Jag får återkomma när jag fått tid att läsa eller åtminstone skumma den tjocka, tjocka rapporten. Vid snabb koll tänker jag ungefär såhär: låt oss för en sekund som ett tankeexperiment tänka oss att kvinnor slår män lika mycket som män slår kvinnor. Vilka är då medlemmar i den stora sammanslutningen av personer som håller detta faktum tystat? Alla som forskar om våld i hemmet - och de är inte få - har de medvetet fejkat en bild av verkligheten? Om nu lika många män som kvinnor faller offer för en partner som slår dem, varför är då kvinnojourerna överfyllda av kvinnor som är slagna medan mansjourerna inte alls har samma omfattning?
Så, jag är inte en feminist som föredrar att sticka huvudet i sanden utan jag är helt öppen för vad empirin har att säga. Men det måste med världens största emfas betonas att du är totalt ute och cyklar när du skriver “Alla som över huvud taget bryr sig om att på allvar ta reda på hur relationen är mellan kvinnors och mäns partnervåld, kommer nämligen fram till att kvinnor misshandlar lika mycket i relationer.” Det är huvudlöst. Du ger en referens till en rapport och en länk till en lirare på Sourze som själv ger en enda källa, nämligen samma källa som du ger från Irland; ändå drar denna lirare gigantiska slutsatser utifrån mörkertalet mellan kvinnors rapporterade våld mot män, som sägs vara gigantiskt, samtidigt som han skriver:
“Dessutom måste vi ha klart för oss att högst en procent av Sveriges kvinnor årligen anmäler misshandel, och att således närmare 99% av våra förhållanden är förskonade från våld eller hemsöks av någon enstaka överilad örfil ibland.”
Det vill säga: mörkertalet är bara en fråga för kvinnors våld mot män, men rör inte alls mäns våld mot kvinnor.
Jag skall kolla rapporten de kommande veckorna. Men räkna inte med att retorik i stil med att “den feministiska myten om partnervåldet en gång [skall] avslöjas” övertygar i sak. Det är ett sätt att prata som har bestämt sig för att den oerhört övervägande majoritet av forskare som menar att män slår kvinnor mer än kvinnor slår män har fel allihopa.
May 30th, 2005 at 12:54 pm
David
Que? Vadå provocerat? W säger på en direkt fråga: Ja, män är djur-tycker inte du det? På vilket sätt har Rubar provocerat henne att säga det? Man kunde ju tänka sig det omåttligt listiga och i efterhand lättförsvarade svaret “Nej, jag tycker inte att män är djur.” om W nu hade tyckt så….. Det krävs nog ett stort mått av god vilja från betraktarens sida för att få von Wachenfeldts uttalande till något annat än det hon faktiskt sade. Att utgångspunkten för diskussionen stod att finna i V Solanas åsikter i frågan spelar väl ingen roll:frågan var ju om W höll med VS vilket hon uppenbarligen sade sig göra. En möjlig förklaring skulle vara att W “skämtade” eller drog till med ett syrligt svar. Detta har dock inte ens påståtts från hennes sida. Problematiskt är bara förnamnet när man betänker att dessa dumheter finansieras med skattemedel. Än mer problematiskt är att de vettiga delarna av kvinnojourernas verksamhet skadas så in i helvete av dessa figurers rabiata agenda.
May 31st, 2005 at 12:07 am
PÅ din fÖrsta frÅga om vilka som tillhÖr sammanslutningen som hÅller det faktum tystat, att kvinnor misshandlar sin partner lika mycket som mÄn, sÅ stÅr vÄl de feminister rÄtt hÖgt pÅ listan som skickade dÖdshot inte bara till Susan Steinmetz sjÄlv, som redan pÅ 70-talet spred dessa fakta i sin bok “The Battered Husband Syndrome”, utan ocksÅ hotade hennes barn (1). DÄrtill kommer fÖrstÅs lite lÄngre ner alla som lurats av den feministiska propagandan och agerar besserwissrar gentemot dem som lÄst pÅ med allehanda hÄrskartekniker, som t.ex. att kalla kritiker “lirare” och “huvudlÖsa”.
FÖr att fÖrstÅ varfÖr mansjourerna inte Är Överbefolkade, kan man lÄsa artikeln pÅ Sourze (2) en gÅng till av den som troligen av sina kamrater kallas fÖr … ja, just det. Sedan kan man fundera pÅ varfÖr kvinnojourerna inte var Överbefolkade pÅ 60-talet - om det var fÖr att kvinnomisshandel inte fÖrekom, eller fÖr att jourer knappast fanns och problemet inte uppmÄrksammats. Man kan ocksÅ kasta ett getÖga pÅ hur mansjourernas verksamhet ser ut. De flesta Är nÄmligen feministiska och hjÄlper mÄn som har problem med att de misshandlar - inte motsatsen. Man kan ocksÅ ta och lÄsa studien “Slagen Man” (3) om hur de mÄn som blivit misshandlade av sina kvinnor blir bemÖtta av polisen.
Du pÅstÅr att jag Är ute och cyklar och att det Är huvudlÖst nÄr jag skriver sÅ hÄr:
“Alla som Över huvud taget bryr sig om att pÅ allvar ta reda pÅ hur relationen Är mellan kvinnors och mÄns partnervÅld, kommer nÄmligen fram till att kvinnor misshandlar lika mycket i relationer.”
Det Är fÖrstÅs lika huvudlÖst att pÅstÅ nÅgot sÅdant hÄr, som det var av Galilei att pÅstÅ att jorden inte stÅr i vÄrldens centrum, eller av Darwin att pÅstÅ att mÄnniskan inte skapats av Gud utan uppstÅtt genom evolutionen, eller som det vara av Lysenkos kritiker att pÅstÅs att gener och kromosmer Är verkliga och inte ett borgerligt metafysiskt pÅhitt. Har man lÄst pÅ ordentligt och lÄst ocksÅ kritiken mot de studier man stÖdjer sig pÅ och bildat sig en uppfattning som stÄmmer mer Överens med verkligheten Än med ideologiskt betingat ÖnsketÄnkande, sÅ kan man komma med vÄlgrundande och sanningsenliga kontroversiella pÅstÅenden utan att behÖva en ÅsiktsfÖrtryckande regims ideologiska inskrÄnkthet som stÖd (Även om det ibland innebÄr att man - bokstavligt eller bildligt - blir av med huvudet).
Det rÄcker med att titta pÅ rubriken till den lÄnkade studien fÖr att fÖrstÅ att det Är vad man i akademiska kretsar kallar fÖr en metaanalys, dÄr man noggrant gÅr igenom den befintliga forskningen fÖr att kunna dra en sÅ verklighetsnÄra slutsats som mÖjligt. Det Är ocksÅ dÄrfÖr som det rÄcker med att hÄnvisa till enbart den fÖr att fÅ hÄnvisningar till alla de seriÖsa studier som gjorts om kvoten mellan mÄns och kvinnors partnervÅld. De finns refererade och noggrant angivna i den Över 300 titlar lÅnga litteraturlistan. VarsÅgod!
NÅgra slutsatser utifrÅn mÖrkertal dras inte nÅgonstans, utan man undviker de spekulationer om mÖrkertal som feminister excellerar i genom att frÅga parterna sjÄlva hur mycket de misshandlar och blir misshandlade. NÄr kvinnor anger sjÄlva att de misshandlar mer, sÅ behÖver man inte spekulera om hur mycket vÅld som inte anmÄls - det kallas fÖr att gÖra en seriÖs studie. SÅ gÖr man t.ex. i den kÄnda Dunedin-studien (4), dÄr 37% av kvinnorna sÄger att de anvÄnt vÅld mot partnern och 27% att de blivit slagna (vad som avses finns naturligtvis ordentligt definierat).
NÄr man sedan pÅstÅr:
“Dessutom mÅste vi ha klart fÖr oss att hÖgst en procent av Sveriges kvinnor Årligen anmÄler misshandel, och att sÅledes nÄrmare 99% av vÅra fÖrhÅllanden Är fÖrskonade frÅn vÅld eller hemsÖks av nÅgon enstaka Överilad Örfil ibland”
sÅ ignorerar man fÖrstÅs inga mÖrkertal, utan Ägnar sig Åt enkel matematik. Enligt BRÅ anmÄls 22.000 fall av kvinnomisshandel varje År. Av dessa rÖr hÄlften nÄra relationer och 10% har kvinnliga fÖrÖvare. NÄr samtidigt bara 5.000 misstÄnkta mÄn finns, sÅ gÖrs uppskattningsvis 2 anmÄlningar av varje anmÄlande kvinna. Med ett “mÖrkertal” pÅ 4 gÅnger hamnar man pÅ 25.000 fÖrhÅllanden dÄr vÅld utÖver enstaka Ömsesidiga Örfilar fÖrekommer varje År. Detta utgÖr 1% av Sveriges omkring 2,5 miljoner fÖrhÅllanden. Voila.
Att - sexistiskt - bara rÄkna mÖrkertal fÖr det ena kÖnet, fÅr de feministiska experterna vara ensamma om.
Jag rÄknar naturligtvis inte med att Övertyga nÅgon med att tala om att “den feministiska myten om partnervÅldet en gÅng [skall] avslÖjas” - det borde du begripa sjÄlv. Med detta sjÄlvsÄkra uttalande vill jag - i all vÄnlighet - gÖra klart fÖr dig hur vÄl pÅlÄst jag Är i sakfrÅgan och hur sÄker jag Är pÅ att min beskrivning Är riktig. Men om du nu menar att jag skulle vara ute och cykla, sÅ kan ju frÅgan lÄtt avgÖras genom att du hÄnvisar till en enda seriÖs studie som visar att mÄn misshandlar sin partner mer Än kvinnor.
NÄr du nu sjÄlv Är sÅ sÄker pÅ din sak att du kan skriva om cykel turer och huvudlÖshet, sÅ ska vÄl det inte vara sÅ svÅrt. Jag kan ju hÄnvisa till hundratalet undersÄkningar som styrker mina pÅstÅenden (5). Gissa hur vÄl pÅlÄst jag Är!
(1) http://www.fathersforlife.org/pizzey/nowar.htm
(2) http://www.sourze.se/default.asp?ItemID=10421134
(3) http://eljest.se/slagenman.pdf
(4) http://www.ncjrs.org/pdffiles1/170018.pdf
(5) http://www.menweb.org/fiebert.htm
June 1st, 2005 at 8:45 pm
Det intressantaste med hela “könskrigsdebatten” måste ändå vara det som totalt utelämnats - att våld i relationer (och här med syftar jag alltsåinte bara på mäns våld mot kvinnor och/eller heterorelationer…) inte räknas som något samhälls- eller hälsoproblem, eftersom det över huvud taget inte behandlas inom den offentliga sektorn utan “lämpas över” till en ideell organisation. Snacka om könskrig…
June 1st, 2005 at 11:39 pm
Emil: jag tycker nog att von Wachfeld i den publicerade intervjun vill göra klart för Rubar att det där är inget som du kan säga att hela rörelsen står för, det handlar om en recension, och så vidare och så vidare. Så till sist blir hon vresig och vräker ur sig ungefär att jamenvafanmänärväldjur. Att bara ta det enda klippet och inte visa att von Wachfeld betonar att yttrandet inte kan ses som representativt för Roks är ohederligt. Att det sedan inte ursäktar själva yttrandet är förstås självklart.
Och ja, Mia: mäns våld (och då menar jag inte bara i partnerrelationer) är en av de största hälsoproblemen som finns över hela kontinenten. Det borde behandlas som just det.
June 11th, 2005 at 5:23 pm
Härligt att vara här. Tack för senast. Den “högt uppsatta feministen” var (enligt Mattias Anderssons bok porr) DI-studenten Alexa Wolf som gjorde den undermåliga dokumentären “Shocking Truth”. Bellas vänner gick (enligt Andersson) i konkurs när Wolf efter Norgeresan fakturerade för 120000 kronor.
Har fortfarande ingen svensk bok, men har fått in norska och skickar en sådan istället.
Syns snart!
June 13th, 2005 at 2:30 am
(klart sent inne, men va fan…)
David, håller med dig om “jamenvafanmänärväldjur”. Ungefär så kändes det när hela referatet offentliggjordes. Det påminner fö skrämmande mkt om Janne J:s reportage från valstugorna (Nej! Inte en idiot till som ändå inte kommer att rösta på oss! Javisst tycker jag att invandrare är xxx, stick nu!). Problemet är mindre IvW (som genom roks ändå leder en mkt angelägen verksamhet - de som inte vill vara med pga henne har ju en annan org. att gå till. Säkert är de lika bra på utförandenivå som roks.) än Eva Lundberg. Hennes monopol på förklaringsmodell gör mer skada än nytta.
tjing
June 15th, 2005 at 11:34 am
Är det ingen mer än jag som vill se var Ireene säger efter “Män är djur- tycker inte du det?”. I en sån intervju skulle jag lätt kunna säga exempelvis: “Män är djur tycker inte du det? tycker inte du att det är så samhället ser på män idag och behandlar män.” eller varför inte “män är djur tycker inte du att dom är det då dom våldtar och slår, tror inte du att det går att förändra genom att inte tillåta dom att ursäktas som djur i rättegångar.”
Bara en tanke, inte en ursäkt eller en förklaring.
Jag vill se hela intervjun!
June 18th, 2005 at 11:37 pm
Jag kan tycka att hela debatten kring programmet har blivit något sned. Alla talar bara om att IvW sade att män är djur, men missar att hennes andra yttranden i dokumentärerna är minst lika hårresande. Helt oavsett just de få orden är hennes feminism en feminism som är fundamentalistisk och, faktiskt, essentialistisk. Jag tycker att Renée Frangeur sparkade rumpa i Dagens Nyheter igår, i det att hon betonade att man faktiskt måste få säga att det finns fundamentalister i Roks utan att för den skull behöva vara antifeminist. Kolla här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=429411
June 19th, 2005 at 12:13 pm
Mycket bra skrivet om en skrmmande tid. Viktigt med hela perspektivet. Tnker jag.
June 19th, 2005 at 12:13 pm
Mycket bra skrivet om en skrämmande tid. Viktigt med hela perspektivet. Tänker jag.
July 6th, 2005 at 4:07 am
Kvinnor kommer lätt i affekt och har en skenande fantasi, detta är sedan länge välkänt. Vi bör ha lite överseende med dem och låta dem ha sina “Jourer” och teorier för sig själva. Det är ju faktiskt lite orättvist att ställa samma krav på logik och sans som manlig verksamhet uppvisar.