David Tjeders blogg

…men det blir bara bättre och bättre! Är jag, som aldrig någonsin läser kvällstidningar, helt ensam om att ha upptäckt denna röst i den svenska offentligheten bara just idag? Jag menar förstås denna Anna Ekelund som så friskt blandar misogyni med sexism och homofobi? Kvinnor har tydligen blivit så pass vidriga mot män att män till och med går över till The Dark Side; vi (kvinnor alltså) håller på att “förlora heteromännen till bögarna”, ropar Ekelund förskräckt i en annan krönika. Sluta gnälla, heterokvinna – snart är alla män bögar om vi fortsätter så här!

Nu vet jag varför jag inte läser kvällstidningar. Men också att det är synd att jag inte gör det. Det var nämligen länge sedan jag skrattade så gott.

Jag lovar: jag skall låsa mig inne i min lägenhet de dagar jag är pappaledig! Så slipper du bli äcklad av min brist på manlighet när du är ute på stan och oroar dig över vad min stackars dotters mamma har för fel på huvudet som överlämnar ett litet barn till en så pass hemsk människa som en begåvad med penis. Och så slipper du fundera över om den jag lever med kanske - o, hemska tanke! - också har penis. Efter din övertygande argumentation om sådana män som jag känner jag att visst är det så: jag är inte, som jag nyss trodde på den här sidan, ett farligt gift - jag är äcklig mandomsbrist.

Är det överhuvudtaget möjligt att toppa Anna Ekelunds krönika i dagens Aftonbladet, vad gäller fördomar – om män, om kvinnor, om bögar, om män på landsbygden, om män i Stockholm, om fattiga människor? För att halvt citera Chandler i Vänner: could this text BEEEE any dumber?

Det är lätt komiskt att betrakta den offentliga debattens totala sammanblandning av olika sorters feminism under feminismparaplyet.

Jag är mycket skeptisk till professor Eva Lundgrens forskning. Jag tycker också att det är ofattbart ovetenskapligt, slarvigt och illavarslande för bedömandet av professor Tiina Rosenbergs forskning att det framgått att hon plockat saker ur Rudolf Dekker och Lotte van de Pols Kvinnor i manskläder i sin monografi Byxbegär. I mediala kretsar är detta julafton för de som är skeptiska till genusperspektiv, eftersom det visar att feminismen är ovetenskaplig.

Feminismen, huh? De som kan något alls om feminism vet att det inte går att vara längre ifrån varandra under ett och samma paraply än den teoretiska avgrund som skiljer Eva Lundgrens perspektiv från Tiina Rosenbergs. När man sammanblandar dessa och sedan drar slutsatser om feminismen är det huvudlöst.

Säg att en professor i biologi vid Karolinska institutet som sysslar med hjärnforskning har plockat saker från någon annans forskning, och att en annan professor i biologi i Umeå som sysslar med det centrala nervsystemet har visat sig tolka sina empiriska resultat utifrån en alltför rigid, axiomatisk teoribildning. Skulle vi utifrån dessa två forskare dra slutsatsen att biologiämnet som sådant är helt befriat från vetenskaplighet och bara sysslar med ren ideologiproduktion? Skulle vi säga att på grund av dessa två händelser måste biologiämnet bort från skolorna, och ett biologiskt perspektiv på människan måste bannlysas? Skulle vi dra generella slutsatser om biologismen? Nä.

Svenska Dagbladet är en intressant publikation. På debattsidan lämnade man nyligen rum för medlemmar ur Fi som lämnat partiet, som ville rätta till den felaktiga mediebilden av deras avhopp. Samtidigt är man på ledarplats ständigt vaksam mot all form av genusforskning. Vanligtvis är det Maria Abrahamsson som ger antifeminismen ett offentligt ansikte. Nu är det Thomas Idergard, före detta MUF-ordförande och numera VD på företaget United Minds, som fattat pennan. Företaget i fråga har alls inget emot förändrade könsroller, utan listar istället dessa bland vår tids drivkrafter som förändrar konsumtionsmönster.

Idergard och hans företag må gilla när samhället förändras i en sådan riktning att företag kan tjäna mer deg. I Svenskan sätter Idergard dock ned foten i genusfrågorna. ICKE att dessa förändrade könsroller skall omformuleras ovanifrån! ICKE att det vore gott med jämställdhet! Nej - bort med genusträsket med alla möjliga medel! Genus är nämligen ren ideologi och har noll med verkligheten att göra; genusforskning i själva verket förklädd “ideologiproduktion”. Idergard tycks känna en veritabel skräck över att det bedrivs genusprojekt på förskolor, projekt som är ämnade att motverka stereotypa könade beteenden hos pojkar och flickor.

Projekt som dessa, liksom hela genusperspektivet, är enligt Idergard inget mindre än att sprida ett gift i samhällskroppen, ett gift vars konsekvenser är mycket allvarliga; “en systematisk indoktrinering via forskning, utbildning och barnomsorg är långsiktigt mycket mer förödande och helt omöjlig att värja sig mot”. Genusperspektiv är hjärntvätt. Bäva månde Sveriges medborgare! Snart är sanningen dränkt av oss ideologiproducenter utan vetenskaplig grund!

Det är dock inte genusperspektiven man inte kan värja sig mot i dagens samhälle. Det är de könsstereotypa förväntningar som reducerar barn till könade produkter som är tvingande. Idergard vill värna om individen, och ogillar därför genusperspektivet starkt. Vad han inte ser är att genusperspektivet handlar just om att värna individen, om att låta individen bli till vad fanken som helst, utan att inskränkas av de fördomar om kön som vår samtid är dränkt i.

Så. När Idergard argumenterar för att genusforskning och genusperspektiv i förskolan är ett ont, kanske han hade kunnat sända en stilla tanke till det faktum att en förskola utan genusperspektiv är just den som reducerar barnen till bärare av ett visst kön. Det är den könsblinda uppfostran som reproducerar stereotyper. Det är stereotyper som minskar människors frihet. Så om man nu vill värna om individuell frihet skall man värna om - just det - genusperspektiven.

Idergard vill istället se en “upprensning i genusträsket”. Detta skall ske genom “omedelbar nedstängning av alla myndigheter och delegationer som enbart ägnar sig åt att specifikt främja forskning kring genusperspektiv och könsmaktsordning” och “att riksdagen stiftar en särskild stopplag som förbjuder att skattemedel används till genusinriktade utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter, företag och föreningsliv”. Smaskigt värre. Skall vi också stoppa all forskning som kritiskt granskar människors problematiska attityder till homosexuella och “invandrare”? Eller är den forskningen okej, men forskningen om maktrelationer mellan män och kvinnor är det inte?

Fast, det är klart. Utan genusperspektivet och den feministiska kampen har ju människor genom historien och idag visat en enorm förmåga att bryta vallarna för förväntat manligt och kvinnligt beteende. Inte.

Det essentialistiska argumentet säger: könsidentiteten kommer inifrån. Jag är en sådan som föds med mammutjagargener, medan de där med bröst och slida föds med omvårdnadsgener. Det feministiska argumentet säger att näe, det är våra uppfattningar om manligt och kvinnligt som gör att vi uppfostrar pojkar och flickor olika. De båda könen blir till vad vi säger och tror att de är.

Jag har ett fotografi från en bok jag tyvärr inte har scannat. Det visar Robert Baden-Powell (1857–1941) vid tre års ålder. Baden-Powell grundade en av de mest hypermaskulina rörelserna i modern tid, scoutrörelsen. På fotografiet står en flicka i långt hår och klänning och tittar på oss. Det vill säga, på oss, 2005. Vi tycker att detta bara måste vara en flicka. Men icke. Det är en pojke. Till och med under 1800-talet, denna period då könsgränserna var stenhårt markerade, betraktade man inte spädbarn och små barn som könade, utan som könlösa.

Visst var steget in i den könade världen ett viktigt steg. Gustaf Bergmark, född 1881, skriver i sina korta memoarer Alingsås på 1880- och 1890-talen: Barndomsminnen från en småstad (publicerade 1968) följande:

“Mitt tidigaste minne är, när jag fick utbyta min klädning mot byxor och jacka. Intill 2-årsåldern hade nämligen pojkarna på den tiden klädning eller kolt. Det var ett stort ögonblick för mig, då jag fick lägga av min svart-vit-rutiga klädning och skruda mig maskulint. Jag tror att detta varit mitt livs stoltaste ögonblick.”

Idag börjar vi tidigare; inte ens nappar får ha könsöverskridande färger. Jag skulle uppskatta att sannolikheten att jag gissar rätt kön på bebisar som är en månad gamla är ungefär fem på sex. Färgerna på kläderna säger nästan allt - sorgligt nog. Föräldrar undviker att sätta rött på sina nyfödda gossar eftersom det är så jobbigt om folk tror att de är flickor. Som om detta vore så farligt. Så skapas likriktade människor.

På tisdagarna går jag med min son på dans. Han är tre. Redan förra året hade 80% av flickorna rosa balettklänningar, totalt opraktiska för de spring- och sjunglekar som dans i denna ålder innebär. Iår är det en enda flicka som har andra kläder på sig.

Den dag den flickan säger till sin mamma att hon också vill ha en rosa balettklänning är det inte XX-kromosomerna som talar. Det är den vuxna världens produktion av kvinnlighet som blivit så hegemonisk att barnen inte kan stå emot den. Vad jag bevittnar om tisdagarna är en likriktad produktion av genusidentitet som gör att det svider i ögonen och bränner i själen. Till och med 1800-talet framstår vad gäller barnens första två-tre år som ett radikalt sekel.