Det handlar inte om att kvinnorna i intervjuerna skulle vara enormt lögnaktiga. Det handlar om att om de skulle ha rätt skulle de andra 20.000 som anmäler våld från män antingen ljuga, eller så finns det 20.000 män som inte anmäler våld från kvinnor. (Och ja, jag vet att det är 20.000 tillfällen och inte människor - jag försöker bara dra en parallell…)

Med detta fortsätter jag mina ohemula härskartekniker och säger tack för samtalet denna gång.

BRÅ:s statistik mäter bara anmälningar och inte incidenter av våld.

När kvinnor själva berättar om hur mycket våld de utsätter sin partner för och hur mycket de blir utsatta för, redovisar de att de själva misshandlar mer, även i fråga om grövre våld.

Kvinnors egna beskrivningar misstänkliggör på intet sätt den offentliga statistiken, vilket du påstår, eftersom det är olika saker som mäts och redovisas; å ena sidan våld och å den andra sidan anmälningar av våld.

Återigen, David: Vilken statistik anser du bäst speglar situationen i våra hem? Kvinnors egna berättelser eller anmälningarna.

Jag behöver inte - vilket du fräckt insinuerar - utgå ifrån att kvinnor skulle vara “enormt lögnaktiga” eller män “otroligt rädda” för att anmäla, för att de olika siffrorna ska vara förenliga. I mitt förra inlägg pekar jag nämligen på att den officiella statistiken visar att kvinnor betydligt oftare anmäler lättare våld än män.

Inget av det du skriver berör på minsta sätt slutsatsen att kvinnor misshandlar sin partner lika ofta och lika grovt som män, och därför är det en könsfördom att män skulle misshandla mer - en feministisk könsfördom.

Låt oss ta det en gång till:

Varför misstor du kvinnornas egna beskrivning av kvoten mellan manligt och kvinnligt vå¥ld i hemmen, för att istället sätta total tilltro till mätningen av någonting annat än våld - nämligen anmälningar?

Menar du att kvinnorna är “enormt lögnaktiga”?

Jag säger “€œdigga”€ och “€œkorståg”€ -€“ och jag är en man med härskartekniker som måste krypa till korset och ändra tonläge. Samtidigt talar du, Nisse, till mig som om jag vore fem år. Tack, jag känner till skillnaden mellan kvalitativ och kvantitativ forskning såhär efter en tio år som verksam forskare.

Jag hade verkligen tänkt att räkna på siffror som skulle tala för att män slår mer än kvinnor. Men jag har massor av undervisning och skall opponera på en avhandling om fyra veckor, så jag får överlämna den detaljerade matematiken till dig. Empirisk grund? Tja, vad sägs om BrÅ:s Kriminalstatistik 2004? Finns på nätet här: http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=Kriminalstatistik%202004%20webb.pdf&url=/dynamaster/file_archive/050824/46744fc5eff18a00367b31538263a017/Kriminalstatistik%25202004%2520webb.pdf

Teorier om genus och våld är inte som du skriver “€dimridåer”€ som försöker “€vifta bort stark och tydlig empiri”€. 67.100 misshandelsbrott anmäldes under 2004. Nästan 22.800 anmälningar rörde kring våld mot kvinnor; 26.100 rörde våld mot män; nästan 1150 rörde misshandel mot barn i åldern 0-€“6; cirka 7050 anmälningar gjordes kring våld mot barn i åldrarna 7-€“14. (Kriminalstatistik 2004, s. 22) Av all anmäld misshandel 2004 stod kvinnor för något som ser ut som något under 10% (s. 128, Figur 4.25). Vi vet att mörkertalen är höga vad gäller våldsutövning. Men den snedrapportering med mäns mindre tendens att anmäla när de varit offer för misshandel från kvinnor måste, för att få siffrorna att stämma, vara något så ofattbart mycket högre än kvinnors att man onekligen kan tala om just dimridåer.

Faktiskt är redan det att begå brott statistiskt manligt. Det tycks finnas endast två brottskategorier där kvinnor är överrepresenterade: egenmäktighet med barn (marginellt större än män, vilket är förvånande då kvinnor tar ut fyra femtedelar av all föräldraledighet och torde ha förväntats vara mycket mer överrepresenterade) samt missbruk av urkund (59%). Vad gäller snatteri tycks kvinnor ligga mycket nära 50%.

När du upprepade gånger säger att “€kvinnorna själva berättar”€ att de slår mer rör det intervjugrupper. Jag menar inte att dessa undersökningar inte är vederhäftiga -€“ men du drar en linje från “€kvinnor i dessa intervjuundersökningar”€ till “€kvinnor”€ i gemen som gör att all offentlig statistik misstänkliggörs. De 22.800 anmälda fallen av misshandel mot kvinnor talar ett annat språk. Höfta gärna fram hur enormt lögnaktiga kvinnor måste vara och hur otroligt rädda för att anmäla misshandel från en kvinna män måste vara för att få ihop den ekvationen. Förutom siffror jag nämnt, kolla (helt olika former av) statistik kring mäns högre representation i våld och brott i rapportens tabell 1.4, 2.3, 3.1, 3.2, 3.4, 3.5, 3.7, 3.8, 4.3, 4.4, 4.5, 4.8, 4.11, 4.14â€-19, 5.11, 5.12, 5.14, 5.16, 5.18, 6.2, 6.6, 6.10; även s. 97f, 127f, 206f, 226â-228.

Det finns fördomar om kön i Sverige 2005. Att kvinnor oftare är offer för misshandel än män är inte en av dem.

Så gick det t.ex. till i Maria Carlshamres äktenskap. Under lång tid utsatte hon honom för misshandel i form av att hon häcklade och förlöjligade hans (maskulina) fritidssysselsättning och sade att han “hade en hjärna på en apas nivå”. Hon brukade också slå honom bakifrån (!) i huvudet och ryggen. Det var först när hon anmält honom för ett hot per telefon (som han nekade till) som denna hennes misshandel kom fram i rättegången. Det är förstås fel att kalla makesmisshandel provokationer och jag ska sluta med det för att inte underblåsa feministiska fördomar om partnervåldet.

Men fokus när jag skrev om kvinnors “provokationer” (makesmisshandel) låg inte på själva misshandeln, utan på att kvinnor - sitt fysiska underläge till trots - kan utnyttja en situation där myndigheterna står helt på kvinnans sida i en relationskonflikt som urartar till “lägenhetsbråk”. För de kvinnor som redan befinner sig på den moraliskt låga nivån att de kan utsätta maken för (psykisk) misshandel, är det förstås inte svårt att utnyttja den situationen och misshandla (sic) honom tills han inte härdar ut längre och ger igen, om än med mycket mindre kraft än henne, och så anmäla honom för att få övertaget och makten i relationen. I USA är detta beteende så vanligt vid separationer att det fått ett eget namn - “Silver Bullet Syndrome”, men då räknar man också med kvinnors rena falskanmälningar.

När du (med en nedlåtande retorisk fråga) underkänner “Slagen Man” som vetenskap undrar jag om du förstår skillnaden mellan en kvalitativ studie och en kvantitativ. Slagen Man är en kvalititativ studie och från en sådan kan man inte dra några generella slutsatser; därför gör varken jag eller författarna det. Generella slutsatser drar man från de kvantitativa studierna som ligger till grund för rapporten jag hänvisar till. Men där kan du också hitta referenser till kvalitativa studier, som t.ex. Monaghan-studien.

Men som feminist borde du känna till hur viktig kunskapen är från kvalitativa studier med ett litet urval. Utan dessa närmare inblickar i hurt relationer ser ut där våld förekommer, hade man aldrig kunnat utveckla den famösa teorin om normaliseringsprocessen. Även Margareta Hydens kända avhandling - “Woman battering as marital act” - är en kvalitativ studie. Underkänner du också den med samma nedlåtande retoriska fråga och von oben-attityd? det borde du göra om du vore konsekvent.

Diskussionen har från min sida aldrig handlat om vem som slår mest. (Det här är verkligen skrattretande.) Det första du invände emot i den här kommentarstråden var mitt påstående att våldet är könsneutralt. Jag skulle aldrig drömma om att göra så sexistiska uttalanden som feminister gör om att “det är män som slår” eller ens som Kerstin ovan där hon pekar på “det stora problemet”. Där - bland feministerna - har du sexisterna som hela tiden ska ha det till att det ena könet slår mest. Jag redovisar bara vad kvinnor själva berättar om situationen i sina hem.

Det intressanta med rapport-författarnas svar på kritiken är inte att de säger att kritiken inte försvagar deras argument, utan på vilket sätt de gör det. De gör nämligen så att de lugnt och sakligt pekar på att varje saklig invändning som framförts i peer reviews är direkt felaktig, bygger på missförstånd eller helt saknar relevans. Eftersom kritikerna bygger sin arrogant framförda slutsats:

“This report on domestic violence against male victims is
unacceptable as a serious scientific critique.”

på dessa felaktiga sakliga invändningar, framstår en sådan inledande kommentar som inget annat än ett rabiat och desperat yttrande från den som fått sina fördomar ordentligt söndersmulade, och inte har någon möjlighet att komma med sakliga invändningar för att försvara dem. I andra sammanhang har feminister riktat dödshot mot dem som vidarebefordrar uppgiften från kvinnorna själva att de misshandlar minst lika mycket som män. Detta har t.ex. drabbat Erin Pizzey och Suzanne Steinmetz.

Att du själv sedan envisa med att komma med nedlåtande kommentarer riktade mot min person mer än sakfrågan, är ett mycket starkt indicium för att du själv befinner dig i samma situation - att du inte kan försvara dina fördomar med sakargument, utan måste gå på person och inte en von oben-attityd.

Exempel på detta är när du påstår att jag skulle “digga” rapporten, när jag i själva verket uppskattar den av strikt vetenskapliga skäl, som att den bygger på vad kvinnor själva berättat om våldet i deras hem och att man verkligen mätt våldsincidenter och inte bara anmälningar. Ett annat exempel är när du kallar min sakliga argumentation för att befria folk (läs: feminister) från deras fördomar för ett “korståg”. Om du hade rent mjöl i påsen och ville diskutera en viktig fråga saklig skulle du kunna låta bli sådana osakliga anmärkningar. Att du ändå hänger dig åt dem är talande och avslöjande.

En annan sak som är avslöjande är att du inte uppmärksammar att den rapport jag hänvisar till inte stort mer än redovisar vad kvinnor själva berättar om hur våldet fördelas i deras hem och då säger att de själva användder mer våld, även grövre sådant. Tidigare bland kommentarerna fäste du oerhört stor vikt vid kvinnans egen berättelse om vid “provokationer”:

“…och vilken empiri bygger man en sådan tolkning på? Knappast hennes, men gärna hans, berättelse.”

Men när nu empirin från kvinnornas egna berättelser om våldet inte stämmer överens med och bekräftar dina fördomar, så är plötsligt dessa kvinnors berättelse inte vatten värda. Sådana inkonsekvenser är vanliga bland folk som hyser och är rädda om sina fördomar.

Sedan lyckas du inte (trots att du tidigare uttalat dig arrogant och nedlåtande om förment bristande vetenskaplighet) inte skilja på en tes och ren empiri. Någon tydligare empiri än den som föreligger i rapporten där man redovisar kvinnors egna berättelser om våldet i deras hem, står väl inte att finna. De som skrivit den driver inte någon tes, utan har samlat in befintlig forskning och redovisar den. De har inte heller gjort någon egen studie. Att sedan de som kallar sig expert och är kritiska inte (liksom du) inte klarar av att hänvisa till en enda studie som skulle kunna ifrågasätta deras resultat, understryker också tydligt att deras litteratursökning inte gjorts för att driva någon tes.

De dimridåer du lägger ut om konstruktioner av kön ger jag inte mycket för. Jag håller mig från sådana försök att vifta bort stark och tydlig empiri.

Jag hade gärna sett att du hänvisat till en specifik studie eller officiell statistik du bygger din uppfattning på, så att jag slipper gå igenom dem alla och sakligt peka på bristerna i dem, medan du envist hävdar att det är annan statistik du lutar dig emot. Men du du inte gör det, så börjar jag med att ta upp intressant kanadensisk statistik (http://www.statcan.ca/english/freepub/85-224-XIE/85-224-XIE2004000.pdf):

I den kan man peka på den uppenbara bristen att de inte säger och motiverar varför fördelningen av anmälningar av partnervåld exakt sammanfaller med fördelningen av våld mot partnern i sig:

“Females were much more likely than their male counterparts to be victims of spousal violence (85% versus 15%).”

Till och med feministiska experter förstår att fördelningen av anmälningar inte speglar verklig fördelning - men bara då det gäller fördelningen inom gruppen män. Feministiska experter (Axess mars 2005) pekar nämligen gärna, när det visar sig att t.ex. invandrare oftare anmäls, på att vissa grupper lättare får en anmälan emot sig och att anmälningsstatistiken därför ger en skev bild. Men däremot är låsningen total inför att koppla till att också könsfördelningen av anmälningar skulle kunna vara sned.
Vad säger du om metoden att bara redovisa fördelningen av anmälningar som om det vore fördelningen av våld? Ąr det seriös vetenskap? I så fall. I vilket av fallen?

Men när man tittar närmare på den kanadensiska officiella statistiken upptäcker man några märkliga förhållanden (http://www.fathers.ca/stats_can_(non-stats).htm). En större andel kvinnor fälls nämligen för grovt våld än vad andelen är för män:

“There were some differences in the distribution of convictions among female and male offenders. Specifically, a higher proportion of male spousal offenders were convicted of common assault (81% compared to 64% for female spousal offenders). The reverse was true for major assault, where female spousal offenders were three times as likely as male spousal offenders to be convicted of major assault (31% and 10%, respectively).”

Det här märkliga förhållandet försöker man också förklara i den officiella redovisningen:

“Two possible reasons could account for this difference: variations in weapon use and reporting practices to police. Female spousal offenders were more likely than male spousal offenders to use a weapon in the commission of a violent offence (52% versus 26%), while as mentioned in chapter one, men were more likely than women to wait until spousal violence became very serious before contacting police, according to the General Social Survey.”

Är inte det här märkligt med tanke på att man tidigare tagit fördelningen av anmälningar rakt av? Och som om inte de här formuleringarna vore nog för att visa att något ligger gömt bakom fördelningen 85/15 som ger en så tydlig bild av vem som slår mest, så fortsätter man:

In particular, data from the 1999 General Social Survey suggest that although women are much more likely than men to report less serious incidents, such as uttering threats (45% versus 22%) and slapping (51% versus 21%), the gender difference in reporting to police narrows slightly for the more serious incidents of beating (61% versus 44%) and threatening or using a weapon (66% versus 51%).

Så visst kan du (nedlåtande) påstå att jag skulle “dissa” offentliga källor hur mycket du vill. Du borde ändå begripa att det är på strikt sakliga grunder som jag kan redovisa och föra en saklig diskussion kring, som jag pekar på att offentliga källor ger en missvisande bild av könsfördelningen av våldet i hemmen. Oftast gör man så att man inte problematiserar att det bara är anmälningar och inte våldsincidenter man mäter. När man så konstaterat könsfördelningen börjar man gärna tugga om mörkertal, men bara för kvinnor. Ąr inte det ett märkligt tillvägagångssätt rent vetenskapligt?

Därför bör du inte förundras att jag istället stödjer mig på vad kvinnor själva berättar om våldsfördelningen, och gärna hänvisar till en sammanställning av dessa kvinnors svar.

Det skulle därför vara trevligt om du - för den sakliga och bildande diskussionens skull - kunde tala om varför du så djupt misstror kvinnornas egna svar att du totalt avfärdar den empiri de ger. Det skulle också vara trevligt om du kunde hänvisa till en enda studie eller offentlig käla som stödjer din uppfattning om att kvinnor skulle misshandlas mer än män i relationer. Bara på så sätt kan du ge mig möjlighet att sakligt peka på bristerna i den statistik du stödjer dig på.

Men det kanske är så att du är så rädd om dina fördomar att du inte vill ha den kritiken mot det som du ser som “den enda sanningen” och det feministiska kanon. Jag är definitivt inte rädd för en saklig diskussion. Varför skulle du vara det?

Det du avslutningsvis ber mig om, skulle du ha kommit på att be om innan du började bemöta mig nedlåtande med härskartekniker. Som du säkert förstår är jag inte särskilt intresserad av att tillmötesgå önskningar från dem som betett sig svinigt mot mig. (En ursäkt och bättring skulle kunna ändra på det.) Men det är inte bara dråpligt att se hur du nu försöker få tyst på mig på det sätt som du tidigare beskyllde mig för att vilja ha tyst på feminister. (“Tyst med era lögner, feminister:”). Det är också roligt att konstatera att när män verkligen hörsammar feministers tidigare uppmaning till män att diskutera partnervåldet, så blir man ombedd att låta bli att diskutera. Det är som om rasister skulle uppmana invandrare att diskutera den egna gruppens brottslighet, och när de tar itu med saken utifrån fakta, att svenskar begår ungefär lika mycket brott, så blir de ombedda att vara tysta. - Antingen diskuterar ni utifrån våra fördomar och er kollektiva skuld, eller så håller ni käften!

Men jag är inte den som är den. Om du klarar av att föra en saklig och upplysande diskussion i den här tråden i syfte att avfärda fördomar, så visst kan jag låta bli att ta upp saken på något annat ställe. Men var då så god att notera, att jag utgick ifrån att diskutera fördomar, som var inläggets tema, med den pedagogiskt fruktbara vändningen att peka på att det som du (och feminister) kallar för kunskap är dina (och era) fördomar. När sedan Kerstin häcklade och hånade mig med en osaklig drapa, så tog jag itu med dessa feministiska fördomar på allvar. Att du kallar det “bombardera” är återigen nedlåtande och avslöjande. - Jag ägnar mig inte åt att bombardera, utan diskuterar sakligt med den längd på argumentationen som jag anser behövas.

När jag irriterade ihjäl mig på din formulering om att provocera mannen att slå läste jag den *givetvis* som en formulering som innebar att provoceringen inte innebar våld. I storyn som du länkar till är det givetvis kvinnan som har skuld till sitt våld - och mannen för sitt. Det gör att i det fall som tas upp i artikeln handlar det om mansmisshandel, och kvinnan är ansvarig för det våld hon utövat.

Du notar ofta till Slagen man, och ogillar stark Slagen Dam. Jag är inte förtjust i den vida våldsdefinitionen man använder sig av i Slagen Dam, och att Eva Lundgren inte är en favorit bland samtida svenska feminister torde ha framgått av min diskussion av Roks. I rapporten Slagen man har man intervjuat sju (säger SJU) mÄn, varav tre utsatts för fysisk misshandel. Att utifrån det måla upp en bild av kvinnor som under åratal spöar män som till sist slår tillbaka efter en berättelse - är det vetenskap?

Och hävda inte att diskussionen från din sida aldrig har handlat om vem som slår mest och först, för det är ju precis just det som är din huvudpoäng! Att alla andra har fel men att den absoluta sanningen är att kvinnor slår minst lika mycket som män!

När det gäller kritiken av och försvaret för den metaanalys som du diggar behöver man knappast lägga så stor vikt vid det försvar mot kritiken som författaren uttrycker. Om min avhandling hade skickats till peer reviews som hade sagt “den här avhandlingen är den allra sämsta som producerats inom någon historisk fakultet under 2000-talet” är det oerhört graverande. Att jag själv givetvis skulle hävda att kritikerna hade fel i sitt påstående säger sig självt - vem skulle säga om sin egen rapport “nej, du har rätt, det här suger verkligen”?

(Är det inte förresten oerhört suspekt att psykologen John Archer yttrar om kvinnor “The more freedom they get, the more violent they tend to become”? Borde inte alla sorters varningsklockor dundra på för fulla muggar här?)

Mina paralleller till Galileo och onda feminister härrör sig från din och min förra skärmytsling på den här bloggen, när du själv gjorde den historiska parallellen till Galileo, Lysenko och andra som sett ljuset i sin samtid utan att begripas. Det här är uppenbarligen ett korståg för dig, och ett ämne du gärna glider in på helt oavsett om det jag skriver är att Roks inte kan teoretisera kvinnors våld mot män eller att Kajsa Ekis Ekman skrivit en intressant artikel om fördomar.

En sista fundering (och då menar jag verkligen sista). Låt oss göra en sannolikhetsbedömning utifrån vad vi vet om konstruktionen av kvinnligt och manligt i vår tid. Manlighet är intimt sammankopplat med våld; våldet är inte bara manligt kodat utan kan konstituera manlighet. Detta rör kanske främst homosocialt våld, som vår kultur benämner som manligt, som är manligt i statistiken, och som i många fall fungerar identitetsskapande. Kvinnlighet, å andra sidan, är starkt sammankopplat med helt andra värden. Hur mycket genusidentitet riskerar då en människa som övergår i våldsamt beteende? Mannen - lite. Kvinnan - mycket. Detta faktum, liksom att lite väl många strukturer måste sammanverka för att hålla undan alla dessa misshandlade män från offentlighetens ljus och från rättssalarna (som till exempel: polisen lyssnar aldrig pÅ männen, inte heller rättsväsendet, de misshandlade männen är ännu tystare om sin misshandel än kvinnor, feminister vägrar se sanningen, politikerna är köpta av feministerna och whatnot) talar helt enkelt emot din tes. Du presenterar den inte som en tes, men en tes är just vad den är. Eftersom ditt resonemang totalt dissar alla sådana offentliga källor som stöd för resonemanget att män slår mer än de blir slagna, blir diskussionen lätt menlös. Man måste anta en snedrapportering av hemmavåldet av gigantiska proportioner - eller stödja sig på att visst finns det mycket stora mörkertal som vi kan beräkna på, och sedan titta på det polisanmälda partnervåldet.

Om jag nu om några dagar skriver om problematiska uppfattningar om hur sexualitet sägs vara väsensskild hos kvinnor och män, skulle du kunna tänka dig att då inte bombardera bloggen med kommentarer som handlar om att kvinnor minsann slår män lika mycket eller mer än män slår kvinnor?

För det andra räcker det ju med konstaterandet i den rapport du hänvisade till, att det är kvinnor som skadas allvarligt av män, inte tvärtom, liksom att det är män som våldtar kvinnor, inte tvärtom.
Man kan inte jämställa en ev, örfil från en kvinna med att få näsbenet sönderslaget, trumhinnor spräckta och revben intryckta av en man. Det är alltså fortfarande mäns misshandel av kvinnor som är det stora problemet.

Dessutom, om du ivrar så för alla de sönderslagna äkta män eller manliga partners som du anser finns, så är det väl bara att starta mansjourer för sådana och se till att de får hjälp att komma ifrån sina misshandlade kvinnliga partners.

Den dagen du har plockat fram lika många sönderslagna män som det finns rapporterade sönderslagna kvinnor och visar upp deras skador så ska jag tro dig.
Ägna en massa energi åt detta istället för att försöka övertyga mig med hjälp av blogginlägg för det lyckas du inte med, i synnerhet inte som den rapport du hänvisar till för att bevisa att kvinnor misshandlar män lika mycket som män misshandlar kvinnor, säger det rakt motsatta.

Jag har inte kallat alla studier som jag inte hänvisar till och som påstås visa något annat för “ondskefull feministisk konspiration”, inte heller har jag skrivt att feminister ska vara tysta med sina lögner. De får gärna yttra dem - jag kan bemöta och avslöja dem med sakliga argument och relevanta källhänvisningar. Men varför håller du dig på den här låga diskussionsnivån och t o m insinuerar att jag skulle inbilla mig vara den som vet hur det egentligen är, när du skulle kunna hänvisa till källor du stöder din (mer välgrundade?) uppfattning på.

Men när det är uppe till diskussion huruvida det rör sig om en konspiration, så kan vi ta två aktuella exempel:

I Slagen Dam riktar man frågor om utsatthet för partnervåld enbart till kvinnor men drar ändå slutsatsen och påstår (indirekt) att män står fÖr 100% av våldet i nära relationer.

Seriöst eller oseriöst? Kalla det konspiration om du vill, jag gör det inte.

I Slag i Luften - en statlig utredning som kom strax före jul - har man två olika termer för våldet i nära relationer. Den ena är “partnervåld” och betecknar våld i samkönade relationer (där ingen könsmaktsstruktur föreligger), medan den andra termen är “mÄns vÅld mot kvinnor” för våld i icke samkönade relationer. Någon tredje term för någon tredje företeelse används inte. Något effektivare sätt att sopa en företeelse under mattan och förneka dess existens än att inte ens ge ett namn åt den, finns väl knappast.

Seriöst eller oseriöst? Kalla det gärna konspiration, jag gör det inte.

När jag skriver detta:

“kvinnor har möjlighet att misshandla en man genom att provocera honom till att slå, så att hon kan använda den makt det ger henne att anmäla honom och räkna med samhällets obetingade stöd, och detta som en fortsättning av misshandlen av och maktkampen med honom”

så är det naturligtvis varken “smaskigt” eller “mansgrisigt”, som du påstår. Den situation jag hade för ögonen när jag formulerade var denna, som kvinnan själv berättar i efterhand (http://www.parents4protest.co.uk/p4p/domestic_violence_menscotland.htm):

“During nine years together, she hit him every day. Eventually, he started fighting back. But she always threw the first punch.

… Julie, of Abbeyhill, Edinburgh, cut James with a knife and bashed him with a telephone as he called police. They always lifted James, despite him saying he was the victim. Julie said: ‘If someone had taken the issue seriously, I might have received help a lot quicker. My GP’s solution was Prozac. But even that couldn’t calm me down.’”

Du kan säga “Amen” och ropa på Gud hur mycket du vill, men det gör fortfarande inte mina resonemang sexistiska. Om en kvinna provocerar en man genom att systematiskt misshandla honom i flera år och han en gång tappar tålamodet och slår tillbaka, är det då mannen som ska ges hela ansvaret? Hon utdelar slagen, men mannen ska bära ansvaret.

LÄs gÄrna fler liknande historier i uppsatsen Slagen Man: http://eljest.se/slagenman.pdf

Det är istället ditt resonemang som är sexistiskt, eftersom du inte tar med i beräkningen att kvinnor själva berättar att de misshandlar lika mycket, och att de dessutom oftast slår första slaget. Att du hamnar så snett att du kan kalla mitt resonemang sexistiskt, måste rimligen bero på att du fortfarande har den feministiska föreställningen att “det är män som slår”, så att du inte klarar av att acceptera att kvinnorna är ansvariga för de slag de utdelar.

Ta följande exempel ur verkligheten:

En man berättar för sin till åren komna hustru att han inte längre åtrår henne sexuellt. Hon slår honom då bakifrån med knytnäven på käken så hårt att två tänder lossnar.

Gåller i den situationen ditt resonemang:

“Att slå är en kriminell handling i sig. Det spelar ingen roll hur mycket provokation en människa utsatts för - handlingen är kriminell, alltid illegitim, och precis alltid den slående personens ansvar.”

eller är det så att det bara är män som är ansvariga för de slag de utdelar mot sin partner?

Betänk sedan att kvinnor själva säger att de oftast slår första slaget. Är dessa slag deras ansvar, eller ska de bara räknas som provokationer som man ska kräva av män att de ska stillatigande stå ut med och inte tillåtas framföra som förmildrande omständigheter när de någon gång tappar humöret och slår tillbaka för att värja sig?

När det sedan gäller att lägga ansvaret på den som blir utsatt för våldet, så är det en form av sexism som jag definitivt inte ägnar mig åt, men som däremot feministiska “experter” på partnervåld i teves debattsoffor gärna excellerar i. När man där (för att försöka peka på brister i könsmaktsteorin) tar upp att 4 kvinnor varje år mördar den man de påstår sig älska, så hävdar feminister omedelbart att dessa kvinnor sannolikt misshandlats en längre tid och inte längre stod ut. Är inte detta (feministisk) sexism, så säg! Varför kan kvinnor skylla ifrån sig sitt övervåld på den som “provocerade” dem, medan inte män får ens antyda att kvinnorna före deras misshandel uppträtt provocerande bl a genom att slå första slaget mot dem?

Men om vi nu ska återvända till frågan om seriÖsa studier, sÅ har jag flera gÅnger tidigare bett om kÄllhÄnvisningar till de studier ni bygger er uppfattning pÅ att kvinnor misshandlas mer i nÄra relationer, men inte fÅtt en enda referens. Om ni ville fÖra en seriÖs diskussion i frÅgan sÅ skulle ni naturligtvis ge mig mÖjlighet att titta nÄrmare pÅ era kÄllor pÅ det sÄtt som jag godvilligt och Ödmjukt hÄnvisar till mina kÄllor fÖr att ni ska kunna granska dem och kritisera eller fÖrdjupa er kunskap.

Det hÄr - att inga egna (feministiska) kÄllor anges - Är ett mÄrkligt fenomen som ocksÅ fÖrfattarna till den ovan nÄmnda rapporten pekar pÅ i sitt svar pÅ de “reviews” de fÅtt in(http://www.dohc.ie/publications/pdf/mdv5.pdf?direct=1):

“The reviewers biggest reservation is that our search of the literature may not have been exhaustive – and this we acknowledge – but neither of the reviewers were able to cite one prevalence study which we overlooked. This is surprising given that the reviewers are acknowledged experts in this field. In particular, the reviewers do not show how the findings of our report would be any different if a more exhaustive search of the literature had
been undertaken.”

“… it is significant that neither reviewer were able to cite one study which would materially alter our findings on the prevalence of domestic violence nor were they able to find any fault with our analysis of those studies.”

Ska jag tolka det hÄr som att ni inte har nÅgot som helst vetenskapligt stÖd fÖr er uppfattning, att inget sÅdant Ö h t finns, eller att feminister Är sÅ oseriÖsa att de inte vill ange sina kÄllor, fÖr att andra (lÄs: kritiker) ska kunna hÅllas i okunskap och osÄkerhet om huruvida den feministiska fÖrestÄllningen att kvinnor misshandlas mer har nÅgot stÖd alls i verkligheten.

Skulle ni inte kunna vara sÅ vÄnliga att hÄnvisa till en enda studie som stÖder er uppfattning!?

Jag har ingen större lust att, som det heter, “Go down that road again”. Jag vill dock påpeka det oerhört smaskiga (man frestas att säga mansgrisiga) i följande yttrande från Nisses sida:

“kvinnor har möjlighet att misshandla en man genom att provocera honom till att slå, så att hon kan använda den makt det ger henne att anmäla honom och räkna med samhällets obetingade stöd, och detta som en fortsättning av misshandlen av och maktkampen med honom”

Jag säger som Lena Andersson: Amen härregud. Så när en kvinna psykar en man så hårt att han spöar upp henne är det HON som misshandlar HONOM? Det här stinker verkligen sexism! Han är den som utdelar slag, men det är helt OK för hon var så enormt provocerande mot honom?

…och vilken empiri bygger man en sådan tolkning på? Knappast hennes, men gärna hans, berättelse. Och vad bygger hans berättelse på? En massiv bortträngning av det egna ansvaret för en kriminell handling, och en förförståelse som säger att kvinnans kropp inte tillhör henne, utan mannen. (Jfr med hustrumisshandlande mäns berättelser om det egna våldet, som alltid handlar om att kvinnan varit provocerande. Utsätter man sådana berättelser för feministsisk analys visar det sig att våldet i princip alltid tar sin början när mannens maktposition är hotad, som till exempel när kvinnan redan sagt att hon vill skiljas, eller när det framkommer att kvinnan har en älskare, eller när kvinnan börjar tjäna väldigt mycket mer pengar än mannen. Min favorit, ett exempel där både våld och våldtäkt inom äktenskapet förekom, är mannen som i efterhand säger “I told her the violence would stop when she consented to sex again. Sometimes it takes just a little pressure.” Eller varför inte mannen som säger att hustrun borde ha ställt upp på sex eftersom det var hans födelsedag…)

Att slå är en kriminell handling i sig. Det spelar ingen roll hur mycket provokation en människa utsatts för - handlingen är kriminell, alltid illegitim, och precis alltid den slående personens ansvar.

Ta följande parallell:

Min treårige son Otto psykar mig intill vansinne ibland. Han VET att han gör fel, och FORTSĄTTER att göra fel fast jag verkligen betonar att vi inte leker och att han verkligen måste göra vad jag säger att han skall göra. Så tittar han spotskt på mig och river ner lite fler leksaker på golvet. Om jag i det läget skulle spöa upp honom, är det då han som har misshandlat mig, eller jag som har misshandlat honom?

NÄr du nu inte har tid att sjÄlv analysera rapporten, sÅ Är det ju utmÄrkt att det redan Är gjort av dem som mÅste sÄgas vara minst lika kompetenta pÅ omrÅdet som du. Rapporten har nÄmligen varit pÅ utvÄrdering inom hela det irlÄndska hÄlsodepartementet (se s. 6), vilket ocksÅ innefattar “Secretariat of National Steering Committee on Violence Against Women”. Du kan lÄsa deras svar hÄr (http://www.dohc.ie/publications/pdf/mdv3.pdf?direct=1) och hÄr (http://www.dohc.ie/publications/pdf/mdv4.pdf?direct=1).

En av invÄndningarna Är rÄtt rakt pÅ sak:

“This report on domestic violence against male victims is
unacceptable as a serious scientific critique.”

Men fÖrfattarna till rapporten pekar i sitt svar (http://www.dohc.ie/publications/pdf/mdv5.pdf?direct=1) pÅ att alla de sakliga invÄndningar som kritikerna bygger de hÅrda orden pÅ Är felaktiga och bygger pÅ missfÖrstÅnd och fellÄsningar:

“Overall, the key findings on the prevalence of domestic violence by men and women which are at the heart of
this report – and the key reason why the study was commissioned in the first place – are unaffected by these
reviews.”

Att kvinnor tvingas utstÅ vÄrre skador nÄr det vÄl kommer till vÅld i en relation, Är det ingen som fÖrnekar, och det Är inget mÄrkligt med det - jag noterade det ocksÅ ovan. Att sexuellt vÅld nÄstan enbart drabbar kvinnor har - som sagt - fysiologiska orsaker, och sÅdant bÖr - som sagt - (fÖr att inte p g a ge en skev bild) sÄttas i sammanhang med annat psykiskt vÅld och falskanmÄlningar.

Att man kallar ocksÅ psykiskt vÅld fÖr “vÅld” (eller “violence” pÅ engelska) Är - som du kanske vet - inget ovanligt nÄr man studerar partnervÅld; i Slagen Dam kallar man ocksÅ verbala yttranden och kramar fÖr vÅld. Men som jag har redovisat ovan med citat, sÅ hÅller de noggrannt isÄr sÅvÄl psykiskt som grÖvre vÅld frÅn lÄttare fysiskt vÅld.

Att beskriva vÅldet som en process Är heller inget konstigt; vÅra svenska feministiska s k experter talar ju ofta om normaliseringsprocessen med allt grÖvre Övergrepp. NÄr det ocksÅ Är sÅ att i hÄlften av de fÖrhÅllanden dÄr vÅld fÖrekommer bÅda parter slÅr, sÅ rÖr det sig ofta om eskalerande vÅld eller kontinuerligt sÅdant.

NÄr du skriver att det lÅter som “Hon provocerade mig”, sÅ skulle du fÖrstÅs lika gÄrna kunna skriva om hur kvinnor skyller ifrÅn sig med “Han provocerade mig”. Och detta faktiskt nÅgot helre eftersom - som i DN-lÄnken ovan - kvinnor oftare slÅr fÖrsta slaget. Dessa kvinnor erkÄnner sÄkert inte gÄrna att de bÄr hela skulden eller slog utan anledning, utan sÄger gÄrna att det var mannen som provocerade, eller varfÖr inte att det var frÅga om en process som ledde fram till hennes inledande slag.

Visst bÖr man granska den rapport som kommer med resultat som helt omkullkastar dina fÖrdomar, men som vi sett har det lyckligtvis redan gjorts, sÅ rapporten hÅller erkÄnt god kvalitet.

Lika viktigt - minst - Är det att vi granskar de kÄllor som du stÖdjer din uppfattning pÅ att kvinnor skulle misshandla sin partner mindre Än mÄn, och det helt oavsett om det gÄller 13 stycken eller bara en enda. SÅ om du helt enkelt redovisar dina kÄllor, sÅ kan jag titta nÄrmare pÅ dem och se om det dÄr finns mer att kritisera Än vad du och andra hittat i rapporten hos Irlands hÄlsodepartement vad avser metod och frÅgestÄllningar. BerÄtta ocksÅ vilka fler “underligheter” du hittar, sÅ ska du se att vi kan reda ut eventuella missfÖrstÅnd.

Det Är ju bara pÅ det sÄttet vi kan avgÖra om den vanliga feministiska uppfattningen, att mÄn misshandlar sin partner avsevÄrt mer, Är en grov sexistisk fÖrdom eller inte. Men sÅ vitt jag kan se har du inte redovisat en enda kÄlla hittills, vilket jag ÄndÅ tycker Är lite mÄrkligt, nÄr du samtidigt menar dig ha kompetens att ifrÅgasÄtta nÄmnda rapport efter att ha Ögnat i den hÖgst nÅgon timme.

FÖr det fÖrsta grundar sig den hÄr rapporen pÅ 13 andra undersÖkningar frÅn olika engelsktalande lÄnder, inte pÅ en av fÖrfattarna sjÄlva genomfÖrd undersÖkning. FÖr att jag ska kunna utvÄrdera rapporten krÄvs att jag tar del av samtliga dessa rapporter eftersom jag inte fÅr nÅgon exakt redovisning av hur dessa gjorts, och inte heller av de frÅgor som stÄllts till respondenterna och det har jag inte tid till.

Men - redan i inledningen redovisar fÖrfattarna till rapporten att kvinnor fÅr allvarligare skador nÄr de misshandlas av mÄn Än mÄn fÅr nÄr de misshandlas av kvinnor.
Dessutom sÄger man att sexuellt vÅld i stort sett bara drabbar kvinnor. Vidare talar man om att med ”vÅld” avser man bÅde psykiskt, verbalt vÅld och fysiskt vÅld och nÄr man tar med samtliga faktorer fÅr man fram att ”domestik violence” Är en process, snarare Än den ene partners misshandel av den andre. Det lÅter fÖr mig misstÄnkt likt de pÅstÅenden man ser frÅn misshandlande mÄn :”Hon provocerade mig”.

Innan man drar slutsatsen att kvinnor misshandlar mÄn lika ofta som mÄn misshandlar kvinnor, borde man kolla de dÄr 13 undersÖkningarna som rapporten grundas pÅ, och analysera den hÄr rapporten betydligt noggrannare. Det Är nÄmligen nÅgot konstigt med en rapport som konkluderar att kvinnor misshandlar mÄn lika ofta som mÄn misshandlar kvinnor och samtidigt medger att kvinnor fÅr allvarligare fysiska skador nÄr de Är offren Än mÄn fÅr nÄr dessa Är offren och som dessutom vidimerar att sexuellt vÅld mot mÄn knappast fÖrekommer. Vad talar man om egentligen?

Det finns flera underligheter i rapporten dessutom.