När jag var barn så var det ett fattigdomstecken med hemsydda kläder. Idag är det så ovanligt att min son ser det som en lyx att få välja detaljer och färger. Det är inte heller billigare att sy själv idag, men det blir desto bättre kvalitet. Jo, det är en lyx att kunna sy kvalitets-kläder, få förunnat. Någon pappa som vill ha mönster?

När han var fem hörde en starkrosa tshirt med tillhörande jeans till hans favoritplagg. En killkompis på dagis frågade honom vems kläder han hade på sig. Min son svarade: “Mina” och tyckte den andre killen var underlig som inte fattade att han naturligtvis använde sina egna kläder. Han fattade inte att kompisen tyckte det var tjejkläder.

Tyvärr kvävdes det färgglada när han började i förskoleklass. Han hade äppelgröna stretchjeans, som han tyckte var jättesnygga. Så kommenterade en flicka i gruppen: “Har du tjejbyxor!”

Efter det blev han en beige/grön/marinblå kille.

Med min son Otto var det till och med så en gång att jag svarade “Otto” på frågan om vad flickan hette - och personen i fråga blev fundersam och svarade “Otto - jag har aldrig förut träffat en flicka som heter Otto.” Klädernas färg var till och med starkare än namnet.