Om dagis och karriärsföräldrar
Hu, vad det glunkas. Nina Björk anade nog inte vilken boll hon satte i rullning när hon för ett par veckor sedan skrev sin märkliga krönika i Dagens Nyheter.
Och alla skulle in och svara emot, eller jubla, eller ironisera; det offentliga pratet om Björk har varit massivt. Petra Ulmanen, Linna Johansson, Per Svensson, Ulrika Milles, Magnus Linton, Elise Claesson, Hanne Kjöller, Maria Larsson, Jenny Sköld, Margareta Zetterström, Marie Söderqvist, Nina Lekander, Monika Wehlin, Joar Tiberg, Peter Wolodarski, Mats Runvall, Katarina Holt, Ulrika Hagström, Roland Poirier Martisson och en uppsjö av bloggare har alla känt sig manade att prata. Och fler ändå har gett sig i kast med denna diskussion. Jag har slutat följa textmassorna, av ren utmattning.
Så, vad finns egentligen att tillägga efter denna massiva debatt? Kanske det här: att Nina Björk i sin första krönika, i sitt svar på Maria Larsson och den vad jag vet senaste texten av hennes hand på ett mycket förvånande sätt fortsätter att prata som om dagisproblematiken är ett kvinnoproblem.
När Björk skriver att “vi” har fastnat i konsumtionssamhällets hetsiga tempo och att barnen lider på dagis gör hon det nästan helt utan att nämna pudelns kärna. Männen. Det är nämligen inte så, att män och kvinnor arbetar heltid på en gång efter att barnen slängts in på dagis och karriärshetsen tar över. Problemet är inte ett kvinnoproblem och inte heller ett föräldraproblem, utan ett mansproblem. Kvinnorna går ned på halvtid, eller jobbar sjuttio-åttio procent - männen fortsätter att arbeta heltid. Grovt sett. Visst nämner Björk som idé att pappor skall förbjudas att arbeta heltid - men i övrigt råder nästan en total tystnad kring männen i hennes texter. Skall vi nu en gång diskutera föräldrars beteenden mot sina barn kan vi väl i alla fall göra det utan att ytterligare skuldbelägga de som redan tar över fyra femtedelar av föräldraledigheten, som sörjer för matlagning och bajsblöjsbyte och klädinköp i långt större utsträckning än de verkligt problematiska föräldrarna - männen? Björks ovilja – hennes oförmåga – att sätta fingret på denna kritiska punkt är verkligen mycket mycket märklig. Minst sagt. Hur starkt hon än säger att feminismen inte leder till kristdemokraterna finns det hos Björk anno 2005 något av den livmoderfeminism som hon så starkt polemiserade mot för nästan tio år sedan.
Jag tänker förstås på Björks bok Under det rosa täcket – orsaken att jag blev feminist. Den öppnade mina ögon för en ny problematik. Det är därför märkligt att Björk nu resonerar utifrån andra positioner. Och att hon fortsätter göra det efter att halva feministsverige påpekat allvarliga brister i hennes resonemang.
Det finns mer att invända mot Björks resonemang. Hennes karakterisering av vår tid som en som bygger på ett bortträngt barngråt på dagis är missvisande. Det låter som att det fanns en tid då barnen inte grät, då de mådde bra och hade sina föräldrar nära till hands. Som historiker kan jag garantera att ingen sådan svunnen period står att finna. Det förefaller mig snarare vara så, att barn har bättre och mer tillgång till sina föräldrar idag än någonsin förr i historien. Om pappor är relativt frånvarande är det inget mot hur de har varit bakåt i tiden. Och de där mammorna som var hemmafruar förr, vad är det som säger att detta var bättre för barnen än att få vara på dagis?
Det låter också på Björk som att barnen gråter mindre om de bara får vara med sina föräldrar. Som om det i sig är bättre att vara hemma med en förälder, oavsett kön, än att få umgås med andra barn på dagtid.
Vidare: varför skulle gränsen för insättning på dagis sättas just vid två års ålder, som Björk föreslår? Varför inte tre? Varför inte bara avskaffa dagis helt och säga att föräldrarna skall vara hemma med barnet tills det börjar i skolan? Vid någon punkt kommer separationen mellan barn och förälder att ske i livet. Finns det någon punkt under livscykeln där denna separation kan komma till stånd utan att barnet lider, där gråt helt kan undvikas? Nä.
Dagis är säkerligen inte en perfekt institution. Det kan säkert göra ont att börja på dagis. Men lika säkert är att det kan göra ont att vara hemma från dagis med en förälder. Det kan säkert vara jobbigt att vara barn idag. Men att i bjärta färger måla upp en situation som om barn idag lider mer än förr är missvisande. Och att göra det utan att framför allt kräva förändring från män är att missrikta sina energier. Björks kolumner doftar moralpanik över det moderna samhället, och en vilja att åter rikta blicken på de tydligen mer eller mindre bortglömda barnen. Som om barn skulle vara något kollektivt bortträngt i detta samhälle, där föräldrar läser en miljon föräldratidningar och läser en miljon råd om hur de skall bete sig – och åtminstone kvinnorna faktiskt deltidsarbetar just för att de vill vara med sina barn.
Nej du, Nina. Vi är inte inne på helt fel spår. Förändringen över tid från 1950-talet till idag är snarare ett framsteg: inte för att föräldrar av båda kön numera kan göra karriär, utan för att många fler barn idag har mer än en förälder som engagerar sig aktivt i det; för att barn i mycket större utsträckning idag tillåts vara barn; och för att engagemanget kring barnens situation idag är starkare. Om vi kunde få fäder att bli lika involverade som mödrar vore ännu mer vunnet. Det får vi inte genom att få höra att konsumismen och kapitalismen är av ondo och att klockan borde vridas tillbaka till ett svunnet Utopia.
Tags: dagis, debatt, faderskap, föräldraskap, manlighet, Maskulinitet, Män, Nina Björk, tidningar
October 10th, 2005 at 7:03 pm
Jag tycker att hela höger-nyliberal-retoriken visar en förvånansvärd naivitet när det gäller genusfrågorna. Det har slagit mig flera gånger att grunden för ifrågasättandet av genusforskningen ofta grundar sig i okunskap om vad den egentligen innebär. Man har läst några rubriker av någon annan “tänkare” och genast vet man hur hela saken ligger till. Det är fanatiker, ja rentav häxor som styr forskningen, och dessutom är den ju ideologiskt impregnerad! Som om all annan forskning vore helt värdeneutral…
Näe, ta och läs på lite, är mitt förslag till dessa debattörer.
October 11th, 2005 at 9:01 pm
Väl skrivet!
Jag tror att många debattörer som sablar ner genuskritiken (undermedvetet?) känner sina bekväma positioner hotade. Att röra om bland de gamla unkna könsstereotyperna skulle visserligen göra att många människor fick välja sina liv på ett mycket friare sätt, men de som i dagsläget gynnas av könsmönstren räds denna utveckling och ser förmodligen sin egen “frihet” hotad.
October 17th, 2005 at 7:02 pm
Alltid när kritik framförs mot genusforskningen, dess ideologiska och verklighetsfrämmande samhällsanalys och dess bioförnekelse, så kommer feminister med den alltmer tröttsamma litanian att kritikerna är “okunniga” och “naiva”, som om feministerna själva vore ensamma upplysta och allt benämnt “genus” stode över all kritik.
Särskilt när det är unga nyfrälsta kvinnliga feminister som framför samma tröttsamma standardsvar ger det en obehaglig deja vu-upplevelse av kulturrevolutionen i Kina, där minsann de unga politiskt korrekta visste svaret, medan äldre välutbildade och professorer var ansatta av “borgerliga tankar”.
När andra reflexmässigt avfärdas som naiva och okunniga ger det också en indikation på hur mycket dagens feminism utvecklats mot sekterism där alla som inte okritiskt tar emot kanon avfärdas som mindre vetande - lite av frikyrklig stämning över det hela alltså.
För att bemöta standardsvaret om okunnighet, så har jag skrivit ett svar på de grundlösa anklagelserna som istället visar att det är feministiska professorer som inte vet vad de pratar om och att genusperspektivet är lika mycket politiserat och ett övergrepp mot den fria forskningen som en gång sovjetkommunisternas ideologiska ingrepp eller nazisternas “ariska vetenskap” var. Feminister, och särskilt David, är ytterst välkomna att läsa och kritisera, kommentera eller låta sig omvändas:
http://www.sourze.se/default.asp?itemId=10495580
Men om vi nu ska återvända till Idergards artikel, så ligger problemet för er feminister däri att en förkrossande majoritet av landets befolkning håller med om det han säger, även om “genus-träsk” kanske är att ta i lite, men många myser nog av det. Samtidigt behandlar ni honom som om han tillhörde en liten minskande och marginaliserad grupp som är så förstockad och brackig att den inte låter sig övertygas om det frälsande i genusverksamheten, medan ni inbillar er att ni har alla kloka på er sida.
Detta kan förklaras antingen genom att ni har fel och att de klokare och mer bildade ihop med majoriteten har insett det, och då framstår ni bara som alltmer patetiska och likadana som revolutionärt främmande extremkommunister i bokstavssekter. Eller också är det så att ni totalt misslyckats i pedagogiskt hänseende och inte lyckats framställa genusverksamhetens välsignelse på ett sätt som vanligt folk förstår.
Själv är jag benägen att säga att det är lite av båda. Samtidigt som ni ägnar er åt ideologiproduktion och bioförnekelse som den värste Lysenko, så spyr ni, ända från toppen med Hirdman, Eduards, Lundgren, Westerstrand och Björk, ut hat och förakt över alla som inte håller med. Jag skulle säga att ni presterar ett utmärkt lärorikt exempel på hur man gör om man vill misslyckas med en politisk rörelse eller med reformerande kritik av en till största delen fri och seriös vetenskap.
Tack, feminister! från mig och andra icke-feminister.
October 26th, 2005 at 7:30 am
Hallå Nisse.
Egentligen är din kommentar både så snurrig och lätt obehaglig att det inte finns någon anledning att svara. Men OK, då.
Med risk för att återigen hamna antingen i 1) ytterligare en låååååååång diskussion där vi ändå bara pratar förbi varandra och 2) att du säger att jag använder härskartekniker tänker jag såhär:
1) Feminister tror alls icke att de har världen med sig.
2) De som spyr hat och förakt över sina motståndare är inte feminister, utan antifeminister. Det är du och inte jag som gör jämförelser med nazister, Mao och Sovjetkommunism.
3) Ett mångfacetterat forskningsfält där kritik mellan feministiska fraktioner är oerhört livlig är så långt från “sekterism” som det överhuvudtaget är möjligt att komma.
4) Att kalla feminismen en misslyckad politisk rörelse och ett vetenskapligt misslyckande är, oavsett om man gillar feminismen eller inte, nästan gränslöst okunnigt. Det är helt enkelt dålig historieskrivning.
October 26th, 2005 at 7:00 pm
David!
Jag skulle förstås också kunna kalla din kommentar så snurrig och obehaglig att den inte behöver bemötas, men för den sakliga och korta diskussionens fromma, så väljer jag att istället bemöta det skrivna sakligt och peka på var det brister, bl a i syfte att ge dig möjlighet att undvika snurrighet och “lååååååånga” diskussioner i framtiden.
David: “Feminister tror alls icke att de har världen med sig.”
Nej, och det vet jag redan; de menar sig ju stå i opposition även när vi har statsfeminism i Sverige.
Men jag har inte påstått att feminister skulle tro att de har världen med sig. Den formulering du sannolikt vantolkar här är denna: “… ni inbillar er att ni har alla kloka på er sida.” Det är något helt annat, David, och fullt förenligt med att ha världen emot sig.
David: “De som spyr hat och förakt över sina motståndare är inte feminister, utan antifeminister. Det är du och inte jag som gör jämförelser med nazister, Mao och Sovjetkommunism.”
Visst är det väl så att de egna lierade alltid är goda, medan de andra är onda - om man får säga det själv. Men här pekar jag på t.ex. att Hirdman och Eduards har antytt att Bo Rothstein skulle vara psykiskt sjuk när han kritiserar feminismen sakligt; de menade också att kritiken grundade sig i kvinnohat - ett lika vanligt som tröttsamt standardsvar när sakargumenten tryter.
Visst är det jag som gör jämförelser med nazism och sovjetkommunism, och det står jag förstås för, men en sådan jämförelse innebär inte per se att spy ut hat. Mina jämförelser mellan feminism och nazism är alltid sakliga, som när jag pekar på att båda ideologierna utdömde kollektiv skuld och att de skapade sin egen vetenskap i opposition mot den dominerande och fria. Detsamma gjorde förstås också den andra av 1900-talets totalitära ideologier - sovjetkommunismen.
David: “Ett mångfacetterat forskningsfält där kritik mellan feministiska fraktioner är oerhört livlig är så långt från “sekterism” som det överhuvudtaget är möjligt att komma.”
Att reflexmässigt avfärda alla kritiker som “naiva och okunniga” (eller varför inte snurriga) hör till ett sekteristiskt tänkande. Och det finns gott om exempel på att akademiska feminister - från låg till hög nivå - gör just detta. Varför inte nämna Jenny Westerstrand.
David: ” Att kalla feminismen en misslyckad politisk rörelse och ett vetenskapligt misslyckande är, oavsett om man gillar feminismen eller inte, nästan gränslöst okunnigt. Det är helt enkelt dålig historieskrivning.”
Här kan jag inte annat än hålla med dig. Men du tycks ändå inbilla dig att du bemöter något jag har skrivit eller avfärdar vissa resonemang jag för. Sannolikt är det denna formulering som du vantolkar den här gången: “ni presterar ett utmärkt lärorikt exempel på hur man gör om man vill misslyckas med en politisk rörelse”
Den här formuleringen säger ingenting om huruvida feminismen varit en framgångsrik rörelse historiskt eller inte. Precis som andra mer sansade feminister håller jag med om att feminismen var en framgångsrik och konstruktiv rörelse fram tills den tredje vågen kom med konfrontation, vänsterideologi, strukturtänkande och konspiratorisk vetenskapskritik. Den okunnighet som du smutskastande vill tillvita mig är alltså bara din inbillning.
(Jag vill här passa på att citera Ellen R. Klein - filosof och (sansad) feminist - som i sin genomgång av “feministisk vetenskapskritik” i boken “Feminism under Fire” skriver: “Det som är vetenskapskritik är inte feministiskt, och det som är feministiskt är inte vetenskapskritik, utan ideologi.” Du kan förresten gissa hur hon blir bemött av andra mer okritiska feminister! Ja, just det! Hon blir kallad naiv och okunnig.)
Jag har därmed visat dig hur du vantolkat det jag skrivit - vare det för att du saknar sakargument, för att du har svårt att läsa innantill eller för att du tycker att du har makt och befogenhet att tolka andras ord lite hur du vill. Skulle du nu vilja vara så vänlig att tänka efter och förklara varför du håller på så här, när du ändå själv borde inse att det är den här typen av beteende från din sida som gör att jag ser mig tvungen att förlänga diskussionen genom att lägga den till rätta och styra in den mot saklighet och utveckling?
Om du gärna vill undvika att förlänga diskussionen och att vi pratar förbi varandra kan du väl lägga dig vinn om att nogsamt utgå i dina bemötanden från vad jag faktiskt skrivit. Du skulle kunna göra som jag, och klistra in citat innan de bemöts, så att läsaren kan se ordentligt vad som kritiseras, och om kritiken är rimlig eller bygger på vantolkning.
Men, som du vet, så har jag noterat det här beteendet hos dig tidigare och misstänker att det beror på att du saknar riktiga sakargument, men ändå inte vill erkänna att kritiken träffar eftersom du då skulle tappa ansiktet.
Och jag håller med dig om att situationen är obehaglig, dels genom att det tycks omöjligt att diskutera med feminister utan att bli vantolkad och hånad, dels för att de sakliga jämförelserna med totalitära ideologier tycks stämma, vilket väl närmast bekräftas av att feminister helst skjuter på brevbäraren istället för att motivera sakligt varför jämförelsen inte skulle stämma. En annan bekräftelse är att kritiker regelmässigt i fasiscistisk anda av konfrontation där “alla som inte är med oss är emot oss” utpekas som “antifeminister”. Något som också feminister själv utsatts för när de inte varit riktigt rättrogna, t.ex. av Goldina Smirthwaite.
Kritik är inte önskvärd, sa Bill.
Sekterism, sa Bull.
October 27th, 2005 at 1:04 am
Hallå igen.
Min punkt ett ovan - du har rätt, jag läste slarvigt, och backar.
Min punkt två - du skriver “Mina jämförelser mellan feminism och nazism är alltid sakliga [!]” och säger att Rothstein diskuterat brister i feminismen sakligt.
1) Om du på allvar menar att vi två skall diskutera de här frågorna på ett konstruktivt sätt när du samtidigt jämför de som påpekar maktskillnader mellan män och kvinnor med nazister och att du diskuterar på ett sakligt sätt så får jag be dig att dämpa röstläget med ungefär 460 decibel. Din argumentation är framförd med den största basun världen någonsin skådat, och knappast ett konstruktivt “jag tänker lite åt det här hållet - vad tycker du?”
2) Vad gäller Rothstein är han ett intressant fall: jag skulle säga att ungefär 90% av vad han säger om feminism är totalt osakligt och att han har väldigt dålig koll på vad feminism är, men att han också någon gång ibland faktiskt framför något relevant. Att hans kritik skulle bottna i kvinnoförakt och psykisk sjukdom är dock just ett osakligt argument, så om nu Hirdman och Eduards använt det så var det ett dåligt argument.
Min punkt tre - om det är sekterism att överhuvudtaget hävda att någon är okunnig är alla som någonsin sagt att någon annan har dålig koll sekterister. Till exempel du själv, när du säger att jag inte begriper de här frågorna. “Sekterism” är, som jag ser det, när alla tycker precis likadant och ropar halleluja (eller vad man nu ropar) och håller med varandra. Det är, minst sagt, en inadekvat karakterisering av de mångfaldiga feminismer som frodas i dagens Sverige.
Min punkt fyra - “feminismen var en framgångsrik och konstruktiv rörelse fram tills den tredje vågen kom med konfrontation, vänsterideologi, strukturtänkande och konspiratorisk vetenskapskritik” skriver du. Min poäng är denna: du må ogilla denna feminism hur mycket du vill, men även den är ändå ett exempel på en framgångsrik rörelse - även just denna tredje våg. Alltså är påståendet att vi feminister uppvisar ett lärorikt exempel på hur man misslyckas politiskt falskt. Du må gilla det eller inte - men ett politiskt misslyckande är det icke. Just den där sortens feminism är inskriven i ett otal politiska styrdokument.
Goldina Smirthwaite är en särfall. Skulle hennes definition av feminism och antifeminism vara rådande i vetenskapssamhället skulle det finnas färre än femtio feminister i hela Sverige, och nästan alla andra - jag själv inkluderad - skulle karakteriseras som antifeminister.
Jämförelsen med nazismen är rimlig, tycker du. Feminismen vill att vetenskapen skall vara fri. Feminismen vill upplösa skillnader mellan människor. Femismen söker förstå och kritisera de strukturer som skapar och reproducerar människors olika tillgång till makt i samhället. Feminismen tror inte att biologin styr vad människan är. På alla dessa punkter är den just precis motsatsen mot nazism. Att jämföra den med nazism är alltså huvudlöst. Att sedan vänta sig att alla skall debattera med en som om de åsikter man framfört äger kritisk relevans av massiv vikt är direkt oförskämt. Att tro att feminsmen är ett övergrepp mot den fria forskningen är ett vanligt missförstånd. Öronmärkta genuspengar utgör 0,4% av alla medel som går till forskning i Vetenskapsrådets budget. Av de medlen går pengar till en mångfald av feminismer. Att i detta se en massiv totalitär rörelse i linje med nazismen kan inte gärna vara uttryck för någon annan ideologisk position än just antifeminism.
Det är inte det att kritik inte får framföras. Det är det att kritik som framförs bör vara relevant. När du hoppar från vad framstående feminister skrivit i debattartiklar i dagspressen till att säga ungefär att ingen forskare med genusperspektiv har begripit någonting alls är det ett intressant utslag av intellektuell hybris: dessa kvinnor (och de få män som låtit sig duperas) ser ingenting alls. Du får förlåta mig om jag har svårt att ta sådan kritik på allvar.
December 5th, 2005 at 8:32 pm
Tack David för ett väldigt bra inlägg i debatten. Alltid lika uppfriskande att se och höra manliga feminister uttrycka sina åsikter.