David Tjeders blogg

När jag såhär vid årets slut ser tillbaka på 2005 från ett feministiskt perspektiv ser jag två saker. Båda tyder på en ganska kraftfull backlash mot feministiska strävanden, och båda är produkter av maktcentra inom media. Båda visar också på svagheter inom feminismen, vilket vi inte skall glömma i sammanhanget.

1. Receptionen av Evin Rubars filmer om ROKS. Istället för en seriös diskussion om tydligt problematiska ställningstaganden hos delar av den feministiska rörelsen blev Rubars starkt vinklade program Sanningen Om Feminismen. De blev inte just berättelser om vissa feminister - de blev berättelser om feminismen som sådan. Till detta bidrog även Rubar själv, men ett glatt mediedrev öste på för fulla muggar för att misskreditera allt vad ROKS var och deras arbete. Att efter ”Könskriget” säga ”Jo, jag är feminist” blev detsamma som att säga ”Jo, jag menar att män är djur.”

Samtidigt måste man, vilket jag varit inne på tidigare på denna blogg, också kritisera att ledande feminister inte själva före Rubars filmer med bastrumma och megafon fört fram en rimlig kritik av ROKS.

2. Det mediala kriget mot Fi. Inte någon gång har väl backlash mot feministiska strävanden blivit så tydliga, förvridanden av framförda åsikter så genomdrivna, och misstänkliggöranden av enstaka kvinnor så stenhårda. Visst fällde Tiina Rosenberg några olyckliga kommentarer om Ebba Witt-Brattström när hon avgick från Fi. Och visst har hon politiska åsikter som åtminstone jag finner bitvis magstarka. Men vad hände medialt? Rosenberg blev Den Stora Onda Feministen. Även i sakfrågor var snedrapporteringen massiv. ”Kolla, de vill att tjejer skall kunna heta Sven och killar skall kunna heta Birgit! Hur sjukt är inte det?!?!” Ungefär på den nivån var det. Och när en mångfald av röster kunde höras hette det ungefär ”Brudar kan inte hålla sams.”
(more…)

Jag kan inte riktigt släppa 24. Förra gången jag skrev handlade det om Jack Bauer och hans obestridliga manlighet. Men det finns mera. Denna gång handlar det om De Goda Araberna.

Araberna i 24 är nämligen inte bara Onda Terrorister. Producenterna av 24 vill tydligen inte reproducera en allmän isalmofobi, och har därför slängt in några exempel på just laglydiga och trevliga helyllemuslimer. Dessa arbetar hårt och betalar skatt och är ärliga. I den fjärde säsongen finns det, sådär på en höft, tre exempel.
(more…)

Vi lever i en värld där alla jämt skall avgå. Så fort det är trassel någonstans bara måste chefen ta sitt ansvar och avgå. Jag tycker att den där hysterin är just det - en hysteri. Jag kan inte begripa varför Janna Valik, Migrationsverkets verkställande direktör, måste avgå på grund av att en enhetschef bjudit på tårta och champagne för att fira en avvisning. Handlingen är vidrig. Men varför måste chefen för hela verket avgå? har jag frågat mig gång på gång när media diskuterat detta de senaste dagarna.

Händelsen med tårtan tycks dock inte vara en isolerad händelse, utan del av en allmän och djupt problematisk kultur på Migrationsverket, vilket framgår Christina Johanssons kommande avhandling Välkomna till Sverige?, som Svenskan skriver om idag. Detta var väl i och för sig ingen chockerande nyhet, men det skall ändå bli intressant att ta del av Johanssons avhandling i januari.

I samma artikel i Svenskan fäller Valik en helt obetalbar kommentar. Det visar sig att en chef 1994 skrivit ett brev där somalier sägs ha en “diffus världsuppfattning” och sammankopplar dem med smitta. Vad säger då Valik om detta? Jo:

“Språkbruket om att somalier skulle vara smittspridande, oorganiserade med en diffus världsuppfattning finns inte i Migrationsverket. Sedan 1999–2000 har vi ett språkvårdsprogram, skrivregler, som är tydliga. Så här får det liksom bara inte se ut.”

Artikelförfattarna Bosse Brink och Gabriella Grunwald kommenterar inte detta ytterst märkliga yttrande. Vad Valik säger är ju att problemet inte är själva tankarna, utan språkvården. Det vill säga, tänka “nigger” är inget problem, så länge man ser till att säga “afroamerikan”. Slipa formuleringarna och använd politiskt korrekta ord, för höge bövelen!

Så. Tårta eller inte - är inte detta ett generellt problem i vårt kära Svedala? Att ingen säger “vi hyr faktiskt inte ut lokaler till zigenare” utan “tyvärr, det finns inga lokaler”? Att när Ahmed vill ha en lägenhet får han inte höra “du bryter och låter som en invandrare, så jag har ingen lägenhet till dig”, utan det som sägs är “jag har tyvärr inga lediga lägenheter”? Det finns en struktur av politisk korrekhet (ett uttryck som jag hatar, men som faktiskt passar i just detta sammanhang), som gör att folk tänker rasismen men utan att artikulera den. Och då blir det som i undersökningen kring romer och festlokaler: en ensam kvinna på Vasakronan får sparken för att hon sade det som alla andra tänkte. Och vi kan slå oss för bröstet och säga “usch, sådana människor skall verkligen inte arbeta hos oss”. Och romer kan fortsätta att leta efter festlokaler på månen eller i Azerbadjan eller så.

Texten som följer är publicerad i senaste numret av Genus. Eftersom den inte är nätpublicerad, dubbelpublicerar jag den här. Inte heller de tidigare debattinläggen tycks ligga på nätet.

När Goldina Smirthwaite (nedan GS) argumenterade för att det finns antifeministiska drag i det som oegentligt kommit att kallas mansforskningen i Genus 3–4 2003 tog det hus i helvete. Under något års tid har nu svaren trillat in från en rad olika håll: Marie Nordberg, Claes Ekenstam och Knut Oftung har alla svarat på denna artikel. Nu när GS svarat (i Genus 1 2005) är hennes kritik i sin tur hård. Hennes svar är dock ett stycke retorik snarare än ett resonemang. Den kritik GS har fått är, säger hon, av den sort som ofta drabbar ”feminister som påtalar maktordningen mellan könen”. Det är ett grepp som säger: GS är feminist. Därför är kritik av argument hon framför antifeminism. De som kritiserat henne har tydligen reagerat på att hon påtalat könsmaktsordningen. Som om denna skulle ha varit en nyhet för de forskare som svarat på GS artikel.
(more…)

Efter konferensen i Estland jag kort nämnde tidigare såg en kollega att jag lyckats hamna i Posttimees. Han skickade mig artikeln i pappersformat - den finns på nätet här. Jag, som inte direkt kan räkna mig själv som en internationell megastar, känner både en lite fånig stolthet och en våldsam nyfikenhet. Vad fasen står det egentligen att jag säger? Tydligen hävdar jag att “Kergem on panna naisi tegema asju, mis tunduvad mehelikud, kui panna mehi tegema asju, mida peetakse naiselikuks.” Jag har ingen aning om jag håller med eller inte; min erfarenhet är dock att journalister brukar missuppfatta mina poänger…

Nyligen debatterade jag feminism med Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladet för ett TV-program som sänds i februari. Nu är den intrikata frågan: om hon skulle komma att dissa mig benhårt på ledarsidan, vad är då den största egofjädern i hatten? Feminist i Estland eller idiot på Svenskans ledarsida?

Såhär går det när man gör som jag: bloggar, utan att läsa bloggar. Man missar grejer.

Inte hade jag någon aning om att fantastiska Linna Johansson, som lyckas med konststycket att i princip varje stavelse vara intressant, bloggade. Med betoning på imperfektet. Hon har redan hunnit bedriva blogg sedan juni iår, och sedan lagt ned den för en månad sedan. Så även om inga nyheter kommer finns här många vääääääldigt bra texter (och en stor drös skojiga länkar till dumheter i Aftonbladet!). Om vår kulturs hypade kändismammor, till exempel; om hetsjakten på Tiina Rosenberg; om kroppsideal; om dataspel (!); om allt möjligt, helt enkelt. Eftersom hennes feministiska tidskrift bleck tycks nedlagd sedan ett par är bloggen en ljuspunkt i tillvaron för dem som likt mig själv aldrig någonsin surfar omkring på kvällstidningarnas hemsidor.

Innan jag fick barn fick jag alltid höra att jag skulle lägga ned det här med mina feministiska likhetsresonemang när jag väl fick barn. Jag skulle då se vilka stora skillnader som finns mellan pojkar och flickor. Det var väldigt frustrerande, de där åren, att bli ogiltigförklarad på grund av barnbrist. Att ha läst sådär ett tiotusental sidor forskning betydde noll - att ha ett par barn betydde allt. Kompetens att få yttra sig i frågan grundades tydligen i personlig erfarenhet med barn, inget annat.

Så. Nu har jag två barn. En pojke och en flicka. Vad ser jag? Well, jag vet i alla fall vad andra människor ser. En gäspning från flickan - “oh, så söt och liten hon är”. En gäspning från pojken - “ah, han måste vara trött efter dagens slit”. Där andra människor tror sig se könsskillnader ser jag två könlösa och värnlösa varelser som våldsamt bombarderas med fördomar om vilka de är. Jag känner ibland ett starkt obehag inför det där. Vuxenvärlden framstår med sin starka överordning över barnen som en massiv förtryckarmaskin, som ställer sig vid barnvagnen, knyter nävarna och hamrar rallarsving på rallarsving ned mot den värnlösa där i vagnen. De vuxnas utsagor är inte yttranden om mina barn - de är yttranden om vilka de här barnen ska vara.
(more…)

Jag träffar en polsk politiker på en konferens i Tallinn (om vilken mera en annan dag). I en paneldiskussion nämner jag att statistik visar att familjer som delat mer jämställt på föräldraledigheten har lägre skilsmässotal än genomsnittet, och att sannolikheten att de skaffar sig ett andra barn är högre än för andra par.

Den polska politikern fångar upp mig under en fikarast, förklarar föräldraledighetssystemet i Polen, och vill absolut ha en referens för det där jag sade om statistik. Hon arbetar med just dessa frågor, och är i behov av något konkret för att påverka andra politiker i riktning mot att föräldraledighet också skall kunna tas ut av män. Problemet är bara att jag slängt ur mig det där från höften, vet att jag har läst det någonstans - men var?

Så jag kommer hem från Tallinn, och mailar genuslistan. Efter två timmar vet jag att studien utförts av Livia Olah på sociologiska institutionen i Stockholm, att den är betitlad Gendering family dynamics: the case of Sweden and Hungary och publicerades 2001. Jag får länkar till en debattartikel hon skrivit och en intervju hon givit i just denna fråga. En pdf-fil med en artikel av Anita Nyberg i frågan anländer via mail, och andra människor mailar över ytterligare litteraturtips kring frågan.

Så kan jag ge ett mer än tillfredsställande svar till politikern. Så har massor av engagerade människor i Sverige blixtsnabbt hjälpt till att lösa ett problem, ge mig och andra mer kunskap, och behjälpt en politiker i ett land med mindre god föräldraförsäkring.

Det är sällan jag okritiskt hyllar tekniska saker som internet och epost. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag har sent omsider kommit mig för att läsa Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976). Den är chockerande bra, och oerhört komplex mitt i den enkla berättelsen. Man kan säga att den handlar om hur oerhört svårt det är för en kvinna att inta en subjektsposition i sexuella relationer till män. Att kvinnan inte heller är purung gör inte saken lättare. Och det är, på ett sätt, endast i en relation där Thorvall, utifrån sett, är stenhårt underordnad som hon också kan vara till, sexuellt.

Det finns en ohöljd stolthet över den egna sexualiteten, och ett kontinuerligt problematiserande av den, som fortfarande efter trettio år är just chockerande. Det är radikalt, öppenhjärtigt, självutlämnande, och samtidigt så akut självmedvetet om de egna bristerna och problemen i relationerna till män att boken borde ersätta de jämförelsevis trista standardböcker man tvingades läsa i högstadiet och gymnasiet. Vad är väl Röda rummet mot detta? Vilken grund skulle inte unga människor få för att diskutera sina problem om man läste denna bok istället?

Ja, jag är nyfrälst. I ljuset av denna roman blir de faktiskt ändlöst repetetiva självbiografiska sexuella bekännelser som kvinnor i min ålder och yngre under flera år publicerat i bang till meningslöst navelskåderi. Jag har under en längre tid gäspat mig igenom dessa berättelser, inte för att de i sig skulle vara ointressanta, utan för att de är delvis mycket förutsägbara. Jag vet att jag riskerar att framstå som en mansgris när jag skriver det. Men det kan inte hjälpas. I och med att Thorvall tillhör en annan ålderskategori och driver sin analys långt längre utan att ha tillgång till flera användbara teoretiska redskap som utvecklats efter att hennes bok kom ut, blir hennes text så oerhört mycket mer oväntad, intresseväckande, och (än mer) deprimerande.

Läs den. Gör det. Nu.

Jag har köpt fjärde säsongen av 24 på dvd. Och plöjt igenom den. Två gånger.

Det är inte första gången Jack Bauer och hans kamp mot ondskan fascinerar mig. Jag har sett alla säsonger minst två gånger. Jag är fast.

Ändå kommer man inte ifrån hur djupt problematisk denna TV-serie är. Visst finns det en rad problem kring etnicitet, som Oivvio Polite också påpekat: De Onda Muslimerna hotar De Goda Jänkarna.

Det finns dock även andra problem med Bauer och hans kamp. Framför allt finns här en rad slitningar mellan heterosocial och homosocial manlighet, och en rad problematiska kopplingar mellan Den Riktige Mannen och hans Uppdrag Att Rädda Nationen.
(more…)