24 och muslimerna
Jag kan inte riktigt släppa 24. Förra gången jag skrev handlade det om Jack Bauer och hans obestridliga manlighet. Men det finns mera. Denna gång handlar det om De Goda Araberna.
Araberna i 24 är nämligen inte bara Onda Terrorister. Producenterna av 24 vill tydligen inte reproducera en allmän isalmofobi, och har därför slängt in några exempel på just laglydiga och trevliga helyllemuslimer. Dessa arbetar hårt och betalar skatt och är ärliga. I den fjärde säsongen finns det, sådär på en höft, tre exempel.
1. En broder till en terrorist, om jag minns rätt heter han Naseem. Han är läkare och vet inte om att hans syster är terrorist och hatar Amerika. Han är rättrådig och vill göra just det rätta, men luras av sin hustrus bror Navi och dödas av denne.
2. I de bortklippta scenerna på DVD:ns extramaterial finns också en muslim som arbetar på CTU (Counter Terrorist Unit), vars slöja provocerar datanörden Edgar och avslöjar hans islamofobi. Karaktären, ersatt av Chloe i den visade versionen, visar den goda länken muslimsk kvinna / arbetet mot terrorismen. Islamofobi placeras inte som något endemiskt i västerländska samhällen eller i USA, utan förläggs just till Edgar, snubben som är superduktig på datorer, men överviktig, mammaberoende, och usel på mänskliga relationer.
Men det är inte de här två exemplen som är mest intressanta. I det tredje fallet möter vi två bröder som arbetar i sin bortgångne fars vapenaffär. De hjälper Jack i kampen mot terroristerna. Innan pangpangandet brakar loss hinner de dock med att hålla ett verkligt hyllningstal till den amerikanska nationen. Deras far, berättar de med stolthet, kom till USA och skapade denna affär från grunden, arbetade hårt, betalade sina skatter, och gjorde sig ett respektabelt namn i lokalsamhället. Ändå blev han ständigt misstänkliggjord för att han var muslim. Detsamma gäller nu hans söner, som tagit över affären. De hatar terroristerna, och vill göra vad de kan för att stoppa detta hot mot USA. Bauer förklarar att striden kommer att bli livsfarlig. Bröderna låter sig inte nederslås. De är villiga att dö för den goda sakens skull. De framstår i all sin krigiska godhet som alverna som oväntat dyker upp för att hjälpa Rohan vid slaget vid Helm’s Deep i filmatiseringen av Sagan om de två tornen: obefläckat goda, en oväntad hjälpande hand från ett oväntat håll. Även om det snarare är som att en armé av orcher skulle ha hjälpt hjältarna i Midgård…
I vad som följer får vi alltså se Jack Bauer (för tillfället tillsammans med Paul Raines) - De Goda Vita - kämpa tillsammans med De Goda Muslimerna. Och de Onda som de slåss mot är nu Onda Vita, som arbetar på ett stort vapenföretag som vill dölja att Den Onde Muslimen Habib Marwan arbetat hos dem. Det är som ett mikrokrig: den lilla vapenaffären mot den stora, och goda mot onda.
Vad detta kokar ned till är att när 24 ägnar mer än några förströdda minuter åt att presentera Goda Muslimer har även de nävarna fulla med vapen och skjuter mot onda terrorister som har annat än USA:s bästa för ögonen. Även i tredje säsongen fanns goda muslimer; även då bekämpade de terroristerna och förklarade övertydligt pedagogiskt att terrorism inte har med islam att göra. De två bröderna i vapenaffären ödslar ingen tid på att tala om Allah; de tycks helt amerikaniserade. En god muslim är en amerikansk muslim.
Om ett par veckor börjar femte säsongen. 24:s hemsida ger ingen förhandsinformation om vad som komma skall. Med all sannolikhet har Jack nu blivit en homosexuell feminist som doktorerar inom postkolonial teori på en avhandling som problematiserar patriotismen som vit och samhällsbevarande ideologi.
Tags: 24, araber, Etnicitet, islamofobi, Jack Bauer, muslimer, Sagan om Ringen
December 20th, 2005 at 9:52 am
Min estniska är verkligen ringrostig, men det du enligt artikeln säger är ungefär: “Det är lättare att få\sätta kvinnor att göra saker som känns manliga, än att få\sätta män att göra saker som kallas\ses som kvinnliga”
Är du felciterad eller ej?
December 20th, 2005 at 1:02 pm
Stort tack, Jaanus!
Ja, det låter som att jag citerats rätt.
Detta är ju ett klassiskt genusdilemma; att det har varit ganska lätt att få kvinnor att intressera sig för manligt kodade sysslor och yrken, vilka har hög status och hög lön, medan det funnits och finns större svårigheter att få män att ta stora steg in i kvinnlighetens domän (föräldraledighet undantagen). Män har inte kämpat för att få bära klänning och arbeta på dagis, men kvinnor har kämpat för att få bära byxor och arbeta till exempel inom politiken.