Ett deppigt bokslut?
När jag såhär vid årets slut ser tillbaka på 2005 från ett feministiskt perspektiv ser jag två saker. Båda tyder på en ganska kraftfull backlash mot feministiska strävanden, och båda är produkter av maktcentra inom media. Båda visar också på svagheter inom feminismen, vilket vi inte skall glömma i sammanhanget.
1. Receptionen av Evin Rubars filmer om ROKS. Istället för en seriös diskussion om tydligt problematiska ställningstaganden hos delar av den feministiska rörelsen blev Rubars starkt vinklade program Sanningen Om Feminismen. De blev inte just berättelser om vissa feminister - de blev berättelser om feminismen som sådan. Till detta bidrog även Rubar själv, men ett glatt mediedrev öste på för fulla muggar för att misskreditera allt vad ROKS var och deras arbete. Att efter ”Könskriget” säga ”Jo, jag är feminist” blev detsamma som att säga ”Jo, jag menar att män är djur.”
Samtidigt måste man, vilket jag varit inne på tidigare på denna blogg, också kritisera att ledande feminister inte själva före Rubars filmer med bastrumma och megafon fört fram en rimlig kritik av ROKS.
2. Det mediala kriget mot Fi. Inte någon gång har väl backlash mot feministiska strävanden blivit så tydliga, förvridanden av framförda åsikter så genomdrivna, och misstänkliggöranden av enstaka kvinnor så stenhårda. Visst fällde Tiina Rosenberg några olyckliga kommentarer om Ebba Witt-Brattström när hon avgick från Fi. Och visst har hon politiska åsikter som åtminstone jag finner bitvis magstarka. Men vad hände medialt? Rosenberg blev Den Stora Onda Feministen. Även i sakfrågor var snedrapporteringen massiv. ”Kolla, de vill att tjejer skall kunna heta Sven och killar skall kunna heta Birgit! Hur sjukt är inte det?!?!” Ungefär på den nivån var det. Och när en mångfald av röster kunde höras hette det ungefär ”Brudar kan inte hålla sams.”
När Nuder säger något annat än Persson har de bara lite olika åsikt i en fråga (inte för att det är något som direkt förekommer). När Witt-Brattström och Rosenberg inte tycker likadant porträtteras det som att kvinnor är begåvade med en alldeles speciell oförmåga till kritiskt tänkande och kreativ dialog. Blä.
Kriget mot Fi och mot Rosenberg under hösten 2005 kommer att stå ut som en skamlig fläck i den svenska historien under återstoden av seklet.
..och nu, när Fi ligger kring en procent eller så, hur mycket skrivs om dem då? Zip. Nada. Det är som i de där amerikanska actionfilmerna när bomberna har släppts och vi får höra en distad röst över en knastrig radiolänk säga ”Target neutralised.” Varför spilla trycksvärta nu?
Jag skrev tidigare på denna blogg att det stör mig att republikanerna lyckats framställa de som är vänner till feminister och bögar som oamerikanska. Svenska medier har under hösten lyckats med konststycket att presentera feminism på ett sätt som sätter ett likhetsstreck mellan feminist och lesbisk manshatare. (Ett stickspår. Varför är det så svårt för män att svälja kritik av män? Om jag säger “Män har mer makt än kvinnor”, betyder det per definition att jag skulle just hata män? Varför kan det inte bara vara ett kritiskt yttrande om maktrelationer i vår samtid?)
Så. Att leva som feminist och akademiker i detta land är att leva i flera världar. Å ena sidan ser jag en explosion av forskning i det akademiska, och en underbar mångfald av perspektiv. Å den andra ser jag en medievärld som alltmer tycks betrakta feminister med samma bjärta misogyna övertoner som man gjorde för hundra år sedan: Hu! de rakar inte sina ben! Hu! de älskar kvinnor istället för män! Hu! de kan inte tänka klart! Hu! de organiserar sig i ett parti! Hu! de vill avskaffa äktenskapet! Hu! de hatar män!
Håhåjaja. Vi får hoppas på ett bättre 2006. På en mer sansad offentlig debatt. På att de som grundlöst misstänkliggör allt som innehåller ordet “genus” slår sig ned vid ett skrivbord och läser några böcker med ett genomtänkt genusperspektiv.
…yeah, right!
Tags: antifeminism, Evin Rubar, Feminism, Feministiskt initiativ, genus, misogyni, ROKS