Men vafan ÄR detta???
Ok, nu är jag förvirrad.
Min grundinställning till Eva Lundgren och hennes forskning är en solid skepsis. Och jag är feminist. Och jag tycker i likhet med många feminister att Uppsala universitets granskning av hennes forskning var politiserad.
Så är jag på min arbetsplats, och i fikarummet hänger en kopia av en debattartikel från Upsala Nya Tidning publicerad den 22/1 av Bo Rothstein och Arne Jarrick. Rothstein gör mig nästan alltid riktigt ordentligt irriterad i genusfrågor. Jag hade Jarrick som handledare under min tid som doktorand och hade många konstruktiva diskussioner i genusfrågor där vi inte alltid höll med varandra, men där Jarrick ofta förde fram bra poänger. Som genusforskare och feminist förväntas jag sucka över allt som flyter ur dessa herrars pennor. Men så finner jag att deras kritiska resonemang är rimliga och tankeväckande, helt oavsett att jag inte är lika säker som de på att Uppsala universitet borde låtit frågan om Lundgrens eventuella oegentligheter gå vidare till Vetenskapsrådets kommitté för utredning av oredlighet i forskning.
Jarrick och Rothstein refererar till en artikel som kritiserar granskningen av Lungrens forskning som fjorton ledande genusforskare publicerade på DN debatt den 14/12 2005, som jag missade då. Och jag läser den, och tycker att forskarna där har en poäng i att Uppsala universitets handlande är diskutabelt. Jag tänker mig att det här nog borde vara en bra artikel - jag känner flera av undertecknarna och har läst ännu flera av dem och vet att de är kanonkompetenta forskare. Men så studsar jag när de hävdar att granskarna inte varit kompetenta att granska Lundgren eftersom de till skillnad från Lundgren inte är hermeneutiker. Om hermeneutik heter det:
“God forskning handlar i ett sådant perspektiv mindre om att ‘bevisa’ eller ‘testa’ olika hypoteser och mer om att utifrån skilda teoretiska perspektiv, och med en övertygande argumentation, skapa ökad förståelse för olika fenomen. Utgångspunkten är att världen inte är entydigt avbildbar. Verkligheten framstår på olika sätt beroende på varifrån man tittar - vilket perspektiv man intar. [---] I ett hermeneutiskt perspektiv har [!] ett begrepp som falsifiering inte någon större mening.”
Jag har två huvudinvändningar mot detta argument. Om nu verkligheten ser olika ut beroende på perspektiv och Lundgrens forskning är sådan, hur hermeneutiskt är det då att slå på den stora trumman och gå ut i medierna och med benhård säkerhet framföra den kvantitativa siffran 46% för att beskriva hur många kvinnor som någon gång utsatts för våld från män? Den siffran från Slagen Dam har just förts fram som ett objektivt, i positivistiskt tänkande grundat faktum. Denna siffra har ju också, som vi alla vet, fått ett starkt genomslag – knappast uteslutande positivt i den offentliga debatten, men desto mer positivt av till exempel Margareta Winberg.
Då blir frågan: om nu Lundgren är hermeneutiker och tolkar sin empiri så att siffran landar på 46%, vad motsäger att någon annan forskare hade kunnat göra samma typ av undersökning och kommit fram till ett helt annat resultat? Och i så fall, varför skall vi då sätta någon som helst tilltro till siffran 46%? Om nu siffran 46% inte hänvisar till en empirisk realitet bortom en tolkning som bara hermeneutiker kan komma fram till, vad är det som säger att vi inte har att göra med en nonsenssiffra? Att siffran lika gärna kunde vara 22%, eller 88? Om falsifiering inte kan appliceras på Lundgrens forskning, hur skall vi då hantera den? Vad jag säger är inte en kritik av hermeneutiken som forskningsmetod, bara att argumentet om att Lundgren är hermeneutiker också slår undan benen för att vi då skall ta hennes siffror på så stort allvar, helt oavsett om vi håller med henne kring hennes mer kvalitativa normaliseringsteori.
Det är också just kring denna fråga som Rothstein och Jarrick är allra bäst i sin debattartikel. Dessa delar är med all sannolikhet författade av Jarrick – alla som läst hans vetenskapliga produktion känner igen frågorna såsom varande just Jarricks:
“Vad ska kritiken handla om ifall den ena tolkningen ändå inte kan vara sannare än den andra? Och om ingen observation är mera rätt eller sann än någon annan, varför ska då just den ena av dem – den att alla män löper samma risk att begå våld mot kvinnor – läggas till grund för politiska åtgärder?”
Så långt trassel med siffror, och inre förvåning hos mig i att jag finner att jag till dels ställer mig på samma sida som Jarrick och Rothstein i en debatt om genus, och inte hos de genusforskare som diskuterar saken på DN Debatt.
Men det slutar inte med frågan om siffrorna. Även kring det kvalitativa finns tydligen saker att erinra. Jag googlar runt på Eva Lundgren och Jenny Westerstrand och stöter på en debattartikel i DN 29/11 2005 skriven av Nathan Shachar. Han argumenterar där, vad jag kan se övertygande, för att Lundgren starkt förändrat sina informanters utsagor över tid, så att de ligger allt närmre Lundgrens egna teser. “Den ursprunglige Anders, från 1990, uttryckte sig slingrande och fegt. Anders 1991 gick mer rakt på sak och erkände saker han förnekat 1990, medan Anders årgång 2004 mest låter som en agitator för det han så enträget förnekat i sitt första framträdande.” Anders har inte intervjuats sedan 1987/1988, så det är inte han själv som ändrat sin berättelse.
Jag läser artikeln och tycker mig få ytterligare belägg för att Lundgren är suspekt som forskare. Och hittar sedan via Erik Svansbros blogg Jenny Westerstrands bloggsvar på Shachars artikel. Till saken hör att Westerstrand skrivit flera akademiska texter tillsammans med Lundgren, så det är inte en blogg vilken som helst, detta. Vi får här veta att publiceringsordningen av verken inte är den ordning de tillkommit i,
“liksom att man väl verkligen inte kan behandla forskning med den typ av uteslutningsmetod som Shachar lutar sig mot: ‘Om Anders medgivit att det kändes sexuellt i intervjun hade Lundgren naturligtvis publicerat det redan då’. Var är vi? I sandlådan?”
Westerstrand tycker att det är naturligt att man återanvänder empiri på olika sätt i flera olika artiklar, och också då lyfter fram olika aspekter av sitt källmaterial. Givetvis är det så. Men vänta nu. Anders ville i texten publicerad 1990 inte medgiva att det var sexuellt för honom att misshandla sin hustru, men hos Lundgren 1991 säger han “Det känns sexuellt också”; I artikeln publicerad 1990 säger han “Jag befattar mig inte med orgasmer. Jag har viktigare saker att göra”, men i artikeln 1991 hävdar han “Cecilie, hon uttrycker det så bra, hon sa att hon trodde att jag fick mina orgasmer när jag hade henne helt i mitt grepp. Även om det är Cecilies vulgära version har hon en poäng där.” Det handlar, som sagt, inte om nya intervjuer, utan om samma persons utsagor.
Jag kan köpa följande: en person kan under samma intervju fälla helt motstridiga uttalanden. Men då bör forskaren också ta upp att motstridigheter fanns. Det gör att man inte kan avfärda skillnaden mellan vad Anders säger i olika texter av Lundgren med att detta är kritik på sandlådenivå. Tvärtom framstår skillnaderna som mycket allvarliga och djupt problematiska.
Jag citerar själv olika saker ur samma källmaterial i en ett otal artiklar publicerade mellan 1999 och 2005, liksom i min avhandling från 2003. Om någon skulle finna att jag har citerat precis samma text i tre olika vetenskapliga verk, men där citaten är helt inkonsistenta med varandra utan att jag någonstans påpekat att författaren inte var konsistent på denna punkt, skulle det vara allvarligt för min vetenskapliga trovärdighet. Jag skulle knappast kunna försvara mig med luddiga ord om behovet av kvalitativ forskning (som min egen forskning råkar vara).
Lika löjligt är Westerstrands guilt-by-association-argument om att Shachars trovärdighet undermineras eftersom hans pappa är antifeminist. Som om nu det hade med saken att göra. Hör bara hur argumentationen låter med andra förtecken. Typ såhär: jag behöver inte lyssna till dina argument för din mamma är feminist. Jag behöver inte resonera med dig för din mamma hävdar att islam är en bra religion. Jag behöver inte lyssna till dig, för din pappa är aktiv inom queerrörelsen. Känns det sättet att tänka igen? Jag tycker tvärtom att Shachars artikel är komprometterande även för de kvalitativa aspekterna av Lundgrens forskning.
Man skulle kunna avfärda vikten i Westerstrands argumentation med att den trots allt bara förs fram på en blogg. Men kollar man upp vad hon skrivit i den offentliga debatten, i publicerade debattartiklar, framkommer ett tydligt och djupt problematiskt mönster. Alla som kritiserar Lundgren kritiserar all kvalitativ forskning; är antifeminister; tycker att mäns våld mot kvinnor är en ren bagatell; och är i största allmänhet onda varelser. Det är en rent xenofobisk argumentationsteknik där hon konsekvent använder sig av svartmålning, personangrepp och härskartekniker för att försvara de egna ståndpunkterna. Kolla till exempel här.
Vad kokar då detta alltför långa inlägg från min sida ned till? Ja, ungefär det här: varför har genusforskare, även etablerade sådana, en tendens att se kritik av genusforskning som något som bara kan vara producerat av ondsinta varelser med dolda agendor? Nog för att det finns mörkermän och mörkerkvinnor i Sverige anno 2006 som ägnar sina energier åt att svartmåla och missrepresentera feminismen. Men måste det betyda att ingen som kritiserar aldrig någonsin kan ha bra poänger? Nä.
Många feminister lever ännu idag i övertygelsen om att det att vara feminist i Sverige 2006 är att stå på barrikaderna och hojta sanningar som ingen vill höra. Det är det inte. Genusforskningen må vara ifrågasatt av många, men den har egna institutioner, egna forskarskolor, och ett massivt stöd i offentlig politik. Det är på tiden för oss feminister att inse att inte all kritik av någon enstaka tanke hos någon genusforskare måste vara grundad enbart i illvilja. Det är på tiden att vi reviderar vår självbild som en missförstådd minoritet. Lundgren karakteriseras av många som försvarar henne som en obekväm och kontroversiell sanningssägare, med toner där just begrepp som “kontroversiell” och “stridbar” bär på ett slags intrinsikalt kvalitetsmärke. Om folk blir jätteupprörda över tesen du driver måste du rätt - ungefär så. Det är inte en vetenskaplig attityd.
Det är en historiens ironi, även den påpekad av Rothstein och Jarrick, att ledande genusforskare säger att de som granskat Lundgrens forskning inte kan göra det för att de tillhör andra forskartraditioner. Feminismen har ju framgångsrikt brutit ny mark inom flertalet vetenskapliga discipliner genom att påvisa blindheten i de paradigm som rådde före säg 1970. Nu tycks man säga att den egna disciplinen skall vara immun från kritik från alla utom från det egna skrået. Det är deprimerande.
Tags: debatt, Eva Lundgren, genus, tidningar, vetenskapsteori