Våldtäktens historia
En solig söndag på 1760-talet vandrar den parisiske butiksarbetaren Jacques-Louis Ménetra och hans vän Gombeau genom Bois de Bologne. De får syn på ett ungt par som älskar, gömda bland träden. Ménetra och hans vän börjar skrika glåpord åt paret, och upprörs när den unge älskaren svarar med samma mynt. Gombeau tar då mannens svärd och håller honom på avstånd medan Ménetra våldtar den unga kvinnan. Sedan byter vännerna plats: Ménetra håller i svärdet medan Gombeau våldtar kvinnan.
Den här episoden skriver Ménetra om i sin dagbok, helt kort, på bara några rader. Våldtäkten ses inte som ett brott, inte som ett övergrepp. Den återberättas som bara ytterligare en i raden av Ménetras små lustiga anekdoter ur hans vardagsliv. Ingenting tyder på att Ménetra anser att han begått ett brott, eller att han tror att kvinnan lidit men av hans och Gombeaus våldtäkt. Våldtäkt var dock ett brott på den här tiden – ett brott belagt med dödsstraff. Ménetras våldtäkt av den aldrig namngivna kvinnan visar sprickan mellan människors – mäns – normer och lagtexters.
Händelsen i Bois de Bologne inleder den franske historikern George Vigarellos massiva och imponerande studie A History of Rape, som nyligen översatts till engelska men som för den som kan bör njutas på originalspråket. Genom en analys av argumentation i rättsfall samt lärda juridska traktat och skönlitterära källor analyserar Vigarello här tusen och en förändringar i människors attityder till våldtäkt främst i Frankrike under de senaste fem seklen. Boken är både välskriven och oerhört väl underbyggd. Man får intrycket av att detta är total historia: inget källmaterial har lämnats orört, ingen analytisk skärpa förlorats i massan av arkivhandlingar. Här finns allt, från markis De Sades övergrepp i form av piskning av en tjänsteflicka – en dåtida medieskandal av gigantiska proportioner – via skillnader mellan lagtext och praktiserad rätt under hela 1800-talet, till en detaljerad analys av 1970-talets feministiska förståelse av våldtäkt som uttryck för mäns makt över kvinnor.
Med det långa tidsperspektiv Vigarello anlägger framstår våldtäktens historia i mångt och mycket som en historia om framsteg. De stora linjernas utveckling pekar onekligen i positiv riktning. I och med den franska revolutionens Code Révolutionnaire 1791 kom våldtäkten att bli ett socialt brott, inte ett uttryck av religiös synd. Långsamt kom också antalet anmälda våldtäkter att stiga. Argumentet att var det omöjligt för en ensam man att våldta en kvinna, som i praktiken innebar att en vuxen kvinna som anmälde brott om våldtäkt och som inte blivit våldtagen av flera män per definition velat ha sex, användes flitigt från 1600-talet och genom historien, för att försvinna först under 1900-talets första hälft. Också själva ökningen av antalet fall över tid läser Vigarello som uttryck för förändrade, långsamt mer fördömande, attityder kring våldtäkt. Även de platser där kvinnor och barn våldtogs visar på att en förskjutning mot ett mer utbrett fördömande av våldtäkten som handling ägt rum. Eftersom så många av de fall Vigarello hittat i historiskt rättsmaterial rör våldtäkt på helt allmän plats i Paris – torg, prång, under Seines broar eller rätt och slätt på gatan – verkar det ha funnits en relativt utbredd (manlig) tolerans eller i alla fall cynsim i relation till våldtäkt förr. Även detta är något som främst förändrats i och med 1900-talet.
Trots Vigarellos massiva dokumentation och nyanserade skildring av dessa förändringar i lagtexter, diskussioner och rättssalar finns det något som saknas i hans framställning. Det är historikern Norbert Elias teorier om civilisering som väglett Vigarello genom materialet, något som ibland gör framställningen onödigt rätlinjigt positiv mitt i alla nyanser. Med Elias’ egen betoning på framsteg och förbättringar, som Vigarello gör till sin, finns också en brist på motexempel på den tes av ökad förståelse, ökad kunskap, ökad känslighet och allmän förbättring som Vigarello driver. Vigarello citerar själv ett fall från 1980-talet, då en kvinna blivit våldtagen av två män från Laos. Hennes vittnesmål ansågs inte trovärdigt, eftersom hon tidigare sammanlevt med en man från Vietnam. Genom detta förhållande hade hon visat att hon hade en preferens asiatiska män. De båda männen friades. Annars är det ganska ont om sådana motexempel hos Vigarello. Varför tas inte de många läkare och intellektuella vars kvinnosyn kring sekelskiftet 1900 förefaller ha varit mer misogyn än den var femtio eller hundra år tidigare upp? När Vigarello talar om ökande känslighet inför våldtäkt och en mer positiv kvinnosyn överhuvudtaget, vad skall vi då göra med socialisten Proudhon som redan under 1800-talets tidigare hälft helt oförblommerat skrev att ”Kvinnor tycker inte alls illa om att bli illa behandlade, eller till och med att bli våldtagna”? Hur skall vi se på Bram Stokers roman Dracula från 1896, där den sexuellt utlevande Lucy åter skall bli en ren ängel genom att hennes fästman med manlig kraft kör en påle, läs penis, genom hennes passiva, vibrerande kropp? Det finns flera exempel på kraftfullt misogyna föreställningar kring våldtäkt just runt sekelskiftet 1900, uttalanden Vigarello inte citerar eller diskuterar.
En annan nyutkommen studie över våldtäksfall i Sverige nyanserar också betydligt Vigarellos tolkningar. Det är etnologen Simon Ekström, vars avhandling Trovärdighet och ovärdighet behandlar våldtäktsbrott och hur dessa hanterades av polis och rättsväsende i Stockholm mellan 1946 och 1950. Ekström visar med förkrossande tydlighet hur kvinnors anmälningar av våldtäkt i polisutredningarna ofta blev till utredningar av kvinnans karaktär. Blicken riktades genast på kvinnan, inte mannen. När anmälningarna sedan efter en omfattande gallring (under perioden väcktes sjutton åtal, gentemot nästan etthundrafemtio anmälningar) hamnade i rättssalen fortsatte blicken att falla först och främst på kvinnans sexualitet. Bara de förfövare som passade en outtalad och förutbestämd stereotyp av våldtäktsman dömdes för våldtäkt. Det var en snäv mall som krävde allvarliga alkoholproblem, tidigare brottslighet, och gärna ett par sedan tidigare genomförda psykiatriska utredningar.
För mannen gällde att en allmän skötsamhet i livet gjorde honom mindre trolig som förövare. I våldtäktsmål där ord ofta stod mot ord räckte det alltså för män att vara kända som skötsamma för att frias i en rättegång – eller för att anmälan inte skulle leda till rättegång. För kvinnor gällde istället att allt annat än en total skötsamhet gjorde att de misstänkliggjordes. Alkoholkonsumtion, kläder, tonfall, tidpunkten då kvinnan befunnit sig på vilken plats i Stockholm, kunde utgöra grunder för utsortering av anmälan. Endast det fåtal kvinnor som fått utstå en omfattande misshandel och inte var lösaktiga kunde förmå övertyga rätten om att deras berättelse om övergreppet var sannfärdigt. Så sköts blicken ständigt bort från mannens sexualitet, till att bli en fråga om kvinnans sexualitet och uppträdande.
Flera av de här föreställningarna var outtalade, och Ekström tvingas läsa dem genom rättsapparatens själva hanterande av fallen, genom grunderna för den argumentation som fördes, och genom polisens hantering av de fall som polisanmäldes men aldrig nådde till rättegång. Detta kräver metodologisk noggrannhet, analytisk skärpa, och ett oändligt tålamod i bearbetandet av källorna. Ekström gör det med den äran. Alla de faktorer som spelade in i anmälningarna av och rättegångarna kring våldtäkts lyfts fram ur det halvt uttalades eller outtalades mörker, vrids och vänds och fram träder ett mönster där omsorgen i målen nästan uteslutande kom att bli en omsorg om männen, inte kvinnorna. Att Ekström lyckas göra detta på en prosa som är på en gång exakt, feministisk, analytiskt driven och sakligt redogörande gör hans forskarinsats ännu mer imponerande. Tålmodigt och med noggrann detaljläsning av såväl polisrapporter, argumentation i rättsinstanser och utredningar av förövarnas psyken frilägger Ekström en värld där våldtäkten alltid riskerar att reduceras till ett frivilligt samlag, där kvinnors kroppar liksom förväntas tillhöra män, och där bara de allra mest extrema förövarna kunde dömas för sitt brott.
Just polisens och rättsinstansers ovilja att problematisera och diskutera männens beteende står ut med sällsam lyskraft. När män våldtar beror det enligt förundersökningar och rättsinstanser nästan alltid om något annat än de själva. Detta andra används så för att ursäkta eller (bort)förklara handlingen: till exempel att mannen druckit alkohol, att kvinnan inte ville ha sex (!), att mannen inte hade fått ha sex med sin hustru på länge, att kvinnan trots allt hade varit lite flirtig, och så vidare. Det är som att en man som inte fått utlopp för sin drift på länge, som druckit lite alkohol, och som mötte en kvinna med utmanande kläder eller flirtigt tilltal helt enkelt hade rätt till ett samlag, det vill säga hade ett carte blanche till en våldtäkt. Som Ekström själv påpekar i ett efterord styr dessa attityder än idag rättsapparatens handhavande av våldtäkter. Våldtäkt är ännu idag något som i förbluffande utsträckning handlar om längden på kvinnans kjol, inte mannens övergrepp.
Ekströms feministiska blick saknas hos Vigarello, något som gör att han inte ställer den avgörande frågan om vem som anses äga kvinnans kropp. Från att i princip ha tillhört sin husbonde tillerkänns kvinnan allt oftare från och med sekelskiftet 1800 rättskapacitet. Trots detta framstår det under hela 1800-talet som att män implicit ansågs ha rätt till fri tillgång till kvinnors kroppar. Mot 1900-talets andra hälft blir det, så kan man läsa Vigarello, allt oftare en självklarhet att män inte skall ha denna tillgång. Kroppen kommer att åtminstone i diskussioner om våldtäkt att tillhöra kvinnan själv, och bara henne. Ekströms avhandling visar att förändringen i praktiken knappast hade skett före 1950, och man kan ställa sig frågande om den blivit så genomgripande som Vigarello implicerar. Attityden att kvinnors kroppar tillhör män lever ännu kvar hos många förövare. Våldtäkt är ett av få brott där förövaren långtifrån alltid själv förstår att något brottsligt har inträffat. Som en schweizisk man som upprepade gånger våldtagit sin hustru uttryckte det i en intervju för några år sedan om en av våldtäkterna: ”Hon skulle ha gjort det [ställt upp på att ha sex] för att göra mig glad. Det var min födelsedag.”
Visst har förändringar till det bättre skett, när historien betraktas ur våldtäktens ljus. De förändringar som Vigarello tecknar visar att vi idag faktiskt lever i en bättre värld än för femtio eller hundra år sedan. Ändå visar Ekströms analys inte minst av den implicita mallen för våldtäktsmannen på en problematisk utveckling i våldtäktens historia. Under 1900-talet ökar antalet anmälningar av våldtäkt av vuxen kvinna kraftigt och den allmäna opinionen betraktar våldtäkt med ett kraftigt växande allvar. Detta är tveklöst en utveckling till det bättre.
Men samtidigt sker något nytt. Under 1900-talet har våldtäktsmannen som ond och omanlig stereotyp dykt upp, förmodligen för första gången i historien. Bilden är den av en förtryckare, en niding. Det problematiska i denna motbild är att våldtäktsmannen alltid förblir en Annan. Under 1940-talet var det som Ekström visar alkoholister, ”tattare” och tidigare dömda brottslingar som fick ge våldtäktsmannen ett ansikte. Idag reproducerar massmedia istället okritiskt bilden av våldtäktsmannen som Invandraren. På så sätt placeras förtrycket av kvinnor alltid hos någon annan än den vite medelklassman som talar. När ”svenska” män mördar sina hustrur har det aldrig med heder eller svenskhet att göra – detta förlägger vi bekvämt till Invandrarna och deras hedersmord. Kvinnoförtryck blir som bekant något som talibaner, inte svenska män, utövar. Och våldtäkt blir något som invandrare, inte svenskar, sysslar med. Om vi skall tro våra tidningar. Statistiken förtäljer en annan historia.
[Tidigare publicerad som ”Gradvisa framsteg i synen på våldtäkt”, Svenska Dagbladet den 26 augusti 2002.]
January 17th, 2006 at 6:04 pm
Läs serien jag länkat till på min blogg, visserligen om svarta män, men det låter precis som samma skit, det där om de där få schyssta som betalar skatt o allt det där..