Den civiliserande kvinnligheten anno 1813
Hur många filmatiseringar av Jane Austens Pride and Prejudice (1813) kan det egentligen finnas plats för? Nu är det ju dags igen. Själv plöjer jag romanen med stort nöje om kvällarna. Denna blandning av empowerment för borgerlighetens döttrar och unken misogyni när de inte benhårt följer kvinnlighetens strikta gränser är onekligen ett intressant tidsdokument.
Mest av allt fascinerar, förstås, relationen mellan Lizzy och Mr Darcy. Den prudentliga borgardottern och den stenrike gentlemannen av finare än finast familj. Mr Darcy är först alltför stolt för att beblanda sig med Lizzy; Lizzy för fördomsfull för att förstå Mr Darcys egentliga karaktär. Romanen suckar: om bara borgerligheten kunde förstå att adeln faktiskt kan vara dygdig; om bara adeln kunde förstå att sann adel finns i borgerligheten.
Men de får ju varandra till sist - surprise! Detta eftersom Lizzy och Mr Darcy inser precis just detta. Lizzy förstår Darcys godhet; Darcy förstår vilken underbar liten varelse Lizzy är, trots sin familj.
Mr Darcy är en god man. Men det som verkligen gör honom mjuk, civiliserad och älskvärd är det inflytande Lizzy utövar på hans karaktär. Det är en klassisk berättelse om kvinnan som civiliserande kraft; kvinnligheten som gör den kantige mannen lite mindre kantig, lite mjukare, lite ömmare.
Det är klassisk borgerlig ideologi. Allt mannen är är han på grund av kvinnan. Bara kvinnan ser sin livsuppgift som att i allt hjälpa sin make. Kvinnlig självuppoffring - manligt självförverkligande.
Detta ligger under den stora kärlekshistorien mellan den obemedlade Lizzy och den högdragne men ack så karaktärsfaste och manlige Mr Darcy.
Det är för övrigt en ironi värd att beakta att i Pride and Prejudice består borgerlig framgång i förmågan att gifta in sig i adeln. Det är en period då borgerligheten ännu avundsjukt blickar uppåt mot de vars värde kan mätas inte bara i karaktär, utan även genom blodsband. Den största borgerliga lyckan är att göra adeln lite mindre adlig, lite mer borgerlig - samtidigt som man också får umgås i deras kretsar. Så får Lizzy sin Darcy, hennes syster Jane får sin Bingley - och systern Lydia, som är okvinnligt lätt på foten, får nöja sig med spelaren, drinkaren och förföraren Mr Wickham.
Tags: genus, Jane Austen, klass, kvinnlighet, manlighet, Skönlitteratur
February 10th, 2006 at 3:33 pm
Nu är jag ju inte genusvetare, men jag har ungefär samma uppfattning som dig.
Vad kommer sig hela röran av? Jag vet inte, men kanske dålig vetenskapsfilosofisk skolning.
February 13th, 2006 at 12:05 am
Utan att alls ta ställning till Eva Lundgrens tidiga forskning men efter noggann genomläsning av “Slagen dam”, finner jag kritiken av denna rapport absurd och fullkomligt irrelevant.
Dessutom anser jag att EL:s forskning ska granskas i normal ordning, inte i något som ger sken av att vara en slags vetenskaplig överdomstol. Hallbergs kritik finner jag dessutom mer än övermaga!
February 13th, 2006 at 12:16 am
Malte - jag tror inte att det handlar om dålig vetenskapsfilosofisk skolning, i alla fall inte om du menar de genusvetare som försvarade Lundgren på DN Debatt, för de saknar sannerligen inte sådan skolning och är i sina publicerade verk mycket skarpare än de var i denna debattartikel. Men jag har inga direkta svar att ge…
Kerstin - jag tycker precis som du att forskning skall granskas utan den rättegångsliknande process som dragits igång. Det hela är lite farsartat, faktiskt. Hallbergs kritik har jag faktiskt inte tagit del av, så jag säger inget om just den. Mitt problem är inte, i alla fall inte i detta inlägg, om Lundgren har rätt eller inte, utan om hur genusvetarna resonerade i sitt försvar av henne. Och jag tycker nog att en del av den kritik som förts fram mot Lundgrens forskning i offentligheten faktiskt är rimlig.
February 16th, 2006 at 11:19 am
Detta är det klokaste jag läst om Lundgren-affären. Ska du inte publicera detta någonstans…?
February 19th, 2006 at 12:26 am
Jag har inte heller läst Westerstrands försvar, och uttalar mig inte om denna, men jag har läst Slagen dam (som förvisso inte är omöjlig att framföra kritik mot i vissa avseenden, som all samhällsvetenskaplig forskning, men som jag menar innehåller så mycket av intresse att den är ett gott stycke forskning), och jag har läst granskarnas rapport och den kritik som förs fram där av Hallberg är av sådan att ska man ta den på orden för man döma ut i stort sett all forskning, hennes egen inkluderad. Inte mycket av saklig kritik men desto mer av svepande sådan. Jag anser att denna kritik är vetenskapsteoretiskt svag.