Är vi genusforskare möjligen farligt axiomatiska?
De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.
När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
Men vänta nu. Tänker jag efter tio sekunder. Vad om bilden hade sett annorlunda ut - om den inte hade föreställt just en man och en kvinna? Betänk följande alternativ och genusläsningarna av dem:
1. Två män. “Aha, här ser vi den kvinnoexkluderande homosocialiteten, man konstruerar här en arena där män kan vara män utan kvinnors inblandning; klasisk misogyni.”
2. Två kvinnor. “Aha, här ser vi hur konsumtion återigen konsrueras som feminint; varuhuset görs liksom för hundra år sedan till ett kvinnorum, till ett offentligt rum men där kvinnor kan göra privata och kvinnliga saker som shopping. Kvinnor får tydligen vara i det offentliga rummet genom konsumtion, men inte genom produktion.”
3. En man. “Aha, den autonome moderne mannen kan här få vara fri från kvinnokrav, fri från kravet att vara jämställd och god, han behöver inte ta med sig några barn, han behöver inte lyssna till den kritik av manssamhället som hörs idag. Och det där metrosexuella utseendet är bara manlighetens inkorporering av feminina drag, utan att det minsta ge efter från den egna maktpositionen.”
4. En kvinna. “Aha, varuhuset görs till en kvinna, görs till ett vackert sexuellt objekt för mäns blickar; detta centrum är för kvinnor en identifikation in i en objektsposition, och för män ett territorium som de kan symboliskt penetrera och njuta av, liksom mannen tillåts njuta av kvinnors kroppar och sexualitet.”
Ungefär så - skjutet lika mycket från höften som min kritik av den faktiska bilden med Mannen och Qvinnan. Och då inställer sig följande fråga: om varje typ av kombination kan problematiseras såsom innehållande homofobi och ytterst problematiska konstruktioner av genus - hur skulle då den där reklambyrån ha gjort för att kunna undgå min och andras kritik, som tydligen kan slå hårt helt oavsett hur bilden ser ut? Skulle de ha fotat en hundvalp, eller vaddå?
Vilket leder till reflektionen: hur mycket av de genusanalyser jag själv och andra genusvetare gör kan kritiseras för att förgivetta just de problem som vi säger oss gräva fram? Vi utgår från att det alltid finns något djupt problematiskt i det vi studerar. Men tänk om det inte alltid finns det? Eller: tänk om det inte spelar någon roll hur vår empiri ser ut, för hur den än ser ut så kan vi alltid finna genusmässiga problem i den?
Detta betyder inte att genusvetenskap är hokuspokus. Det betyder inte att varje genusanalys är i sig problematisk. Och det betyder verkligen inte att den där bilden på fasaden är oproblematisk. Men det betyder att vi som sysslar med genus kanske skulle försöka utveckla analysmodeller som appliceras på ett mer öppet sätt på vår empiri. Kanske vi skulle fråga, med Britt-Marie Thurén, om genus verkligen alltid, i alla situationer och diskurser, är sådär vansinnigt centralt som vi gärna vill att det skall vara.
Tags: femininitet, Feminism, genus, heterosexualitet, homosexualitet, kvinnlighet, manlighet, Maskulinitet, Reklam