David Tjeders blogg

Oj.

Det var ett tag sedan sist. Först var det tekniska problem med bloggen, sedan semester, sedan lättja. Jag har hunnit vara med om en underbar konferens om maskuliniteter i Guadalajara, Mexico; jag har suttit på seminarium under Almedalsveckan och diskuterat genusforskningens framtid (där Popova dök upp som gubben i lådan under seminariet och var precis lika popovsk som hennes texter i SvD är); och jag har slitit med akademiska texter som är aaaaalldeles för försenade. Därav tystnaden här.

Nu har jag bara två småsaker på hjärtat.

1) Sportjournalister. Hur de dels griper efter halmstrån, och dels upplever varje motgång som ett svek mot - sig själva. När Sverige nu fick spö av Tyskland (igen) är det med desperation i rösten som TV3:s journalister tjatar och tjatar och tjatar i varje intervju om att berodde detta kanske också på att det svenska laget blev en timme försenat till arenan? Var det så? Var det så? Var det så?

Var, förutom inom sportjournalistiken, får män bry sig så oändligt bekymrat om andra män? Hur är det med den där lätta sträckningen i höger ljumske, hur mår egentligen Svensson, är det förvirrande för dem att spela 4-4-1-1? Vojne, vojne.

Två lag spelar fotboll. Det ena laget spelar sämre än det kan. Det andra laget är, och bör, vara överlägset. Sverige kunde spela bättre, men gjorde det inte. End of story. Men nej, nej. Diskursproduktionen måste vara minst lika omfattande som om Persson skulle annonsera att han avgår med omedelbar verkan. Före, under, efter varje match. Gäääääääsp.

Så till nummer 2 - en liten anekdot ur historien. Detta står att läsa i Aftonbladet den 24 augusti 1945. Det är femton dagar efter att den andra atombomben detonerat över Nagasaki; arton dagar efter Hiroshima. Tidningen är full av berättelser om hur många som dött, och man skriver om bombens “‘radioaktivtet’” - med citationstecken. Så finns bland dessa berättelser följande lilla artikel:

Atombomb kan ej stoppa tyfon

Borgmästare Herbert Frinke, som hoppades att man med hjälp av atombomber skulle kunna hejda och ”splittra” de orkaner och tornados, som sveper fram vid Floridas kust, och som för några dagar sedan sände president Truman ett telegram härom, har fått sina förhoppningar grusade.
President Truman har nämligen låtit sända ett svarstelegram till borgmästaren, vari förklaras att den ”den meteorologiska effekten” av atombomben är mycket ringa.

Detta är hela artikeln. Jag har googlat på Frinke - resultatlöst. Men är inte den lilla berättelser precis hur bisarr som helst, så säg? Att man kommenterar själva idén så totalt stillsamt, mitt i katastrofen i Japan. Eller är det extremt torr humor, ett ironiskt sätt att hänga ut Frinke som ett rikspucko utan att säga det?