David Tjeders blogg

För den genushistoriker jag är idag framstår 80-talet som en brusande vårflod efter ett långt töväder. 80-talet ser en massiv publicering av böcker och artiklar med feministisk analys av dåtid och samtid, såväl i Sverige som internationellt. Joan Scott och Yvonne Hirdman utvecklar teoretiseringen av fältet; blicken vänds mot de prostituerades historia, mot feminismens historia, mot de borgerliga hustrurnas historia, genus sammanbinds med klass och kvinnohistoria blir till genushistoria.

Mitt eget 80-tal ser annorlunda ut. Man kan kanske inte klandra mig för att jag som fjortonåring inte läste Joan Scotts banbrytande artikel ”Gender: A useful category of historical analysis” när den publicerades i American Historical Review 1986. Jag läste annan litteratur – Dostojevskij, Majakovskij, Lundell – och levde i en värld där genus överhuvudtaget inte var en kategori.

När jag föreläser i genusfrågor på svenska gymnasier finns numera nästan alltid någon elevförening som dryftar jämställdhetsfrågor. Några sådana fanns inte på min högstadieskola. I mitt 80-tal var andra frågor på tapeten. Jag var engagerad i Amnesty International och talade mig varm om den orättvisa världsordningen, om svälten i tredje världen och om rasism. 80-talet var för mig först och främst svältande barn och ”Do they know it’s Christmas?”.

80-talet är också en tid då jag skapar min identitet som ett ”inte”. Alla dessa Henry Lloyd-jackor i skolan. Jag blir en som aaaaaaaaldriiiiiiiig skulle kunna vara så ytlig att jag bar en Henry Lloyd-jacka. Mitt mantra är ”alla andra är dumma och ytliga, men jag är minsann äkta”. Till skillnad från alla dessa ytliga MUF-are vill jag någonting med mitt liv. Jag tar som synes livet, och mig själv, på mycket stort allvar. Inte minst då vad gäller denna klassiska identitetsmarkör, musiken.

Bruce Springsteen. U2. Uffe.

Mitt 80-tal i ett nötskal. Det finns annat också, förstås. Men dessa är störst. Ulf Lundell är aldrig Ulf Lundell för mig – han är Uffe. Han är Mannen. När Uffe spelar på Johanneshov på nyårsafton 1985 är jag för liten för att få gå. Men jag sliter mig inte från teven ens när raketerna exploderar runt omkring huset och ett nytt år är inlett. Jag måste se vad Uffe gör.

Så blir jag en av Pojkarna längst fram. Men lite för liten, lite för ung; jag har ju ännu inte gjort de saker som de där pojkarna i sången har gjort. Jag är mycket långt ifrån att ha lägrat min kvinna och fått barn. Och jag är för ung för att kunna, som en hel generation av äldre svenska män har gjort, gifta mig och skilja mig med Uffe som förebild. När andra män ursäktade sitt supande i ljuset av Uffes alkoholism var jag mest orolig för hur Uffe mådde. När Uffe låg i skilsmässa och sjöng sin smärta bodde jag hemma hos mamma och pappa och hade ännu inte någon gång blivit onykter.

Någon gång i slutet på 80-talet spelar Ulf Lundell tre (eller var det fem?) kvällar i rad på Konserthuset i Stockholm, och jag har biljetter till alla spelningarna. Givetvis längst fram i mitten. Sista spelningen garvar Uffe när han ser mig, höjer ögonbrynen och nickar en hälsning. Jag har blivit igenkänd av Uffe! Det är ett av de största ögonblicken i mitt 80-tal. Oförglömligt.

Vad var det då, med Uffe?

Om Springsteen var bilar, öppna vidder och sånger om arbetarklassen var U2 politisk medvetenhet på en global grund. Uffe gav mig Qvinnan. Uffe sjöng så vackert om sin längtan efter en kvinna; om kvinnors magiska egenskaper; om kvinnor som helade män. Från Uffe hämtar jag en stenhård tro på att den enda vägen för en man att bli hel är genom heterosexuell tvåsamhet. Springsteen handlade aldrig om kärlek. Han var i mina ögon lite löjlig när han sjöng om kärlek, och han tappade en hel del av sin manlighet när han hade den dåliga smaken att bli ihop med Patti Scialfa. Nej, bilden av kärleken hämtades inte därifrån, utan från Uffe. När 80-talet har blivit tidigt 90-tal och jag har tio sekunder kvar tills jag skall bungyjumpa vänder jag mig bakåt mot videokameran och säger lika lyckligt som patetiskt ”För livet, kärleken och kvinnorna” innan jag hoppar. Det är väldigt lundellskt. Fram till mitten av 90-talet tänker jag med Uffe ungefär såhär: kvinnor är fantastiska varelser, underbara och annorlunda. ”Magiska” är ett ord jag ofta använder om kvinnor. 1982 sjunger Uffe:

Du slår din näve svårt i blod
Du vet att du är man
Och man, det vill du vara
så fullständigt du kan.

Men utan blänk från ögon
Är du borta och förbi
I kvinnors ögon blänker det
som en sjö
att landa i.

Dessa rader betyder mer för mig än någonting jag läser under 80-talet. Just detta: mannen behöver kvinnan. Utan kvinnan är han inget. Utan kvinnan får han inte frid. Är han inte hel. Och dessa kvinnor dansar fram på trottoarer som vore de kritvita stränder; de är pärlor i stadsvimlet som dricker rom i Tantolundens regn. De har aldrig mens. Just så tänker jag kvinnor, tänker jag Qvinnan. För att verkligen vara en man måste man ha en älskad kvinna att vandra med längs en öde strand.

Det är kvinnor allting handlar om. När sångaren i bandet jag spelar i blir dumpad av sin flickvän blir han en tid förbittrad och bekänner för mig och keyboardisten att ”ibland vill man bara slå dem”. Kvinnor, alltså. Jag och keyboardisten, lika mycket Lundellfan som jag, förstår honom inte. Vi tycker att kvinnor är underbara. Att slå en kvinna är i mina ögon inte först och främst ett brott mot de mänskliga rättigheterna eller en maktfråga. Det är att brista i aktning.

Under nästan ett decennium var mitt liv en väg bort från Uffe. När jag blev feminist kring 90-talets mitt blev en integrerad del av min konversion att sluta lyssna på Uffe. Det var att två minuter in i varje konversation om musik betona att jag lyssnade på Uffe, men inte gjorde det längre. Om jag hade varit en sådan som inte bar Henry Lloyd-jacka blev jag en som inte uppskattade Uffe.

Varför blev det så? Det berodde knappast på mediestormen och debatten kring publiceringen av Uffes famösa brev till Karolina Ramqvist, som kom senare. Inte heller på den kritik som andra feminister riktade mot Uffe. Jag gjorde det för att jag satt och läste 1800-talstraktater, skrivna av män, om qvinnan. Jag skrev på en D-uppsats och började inse att det låg något djupt problematiskt i att män talade om hur kvinnor var. Att pratet om qvinnan på en gång var en makthandling och ett uttryck för manliga fantasier, snarare än om att qvinnan på något sätt skulle vara något speciellt.

Det låter och är patetiskt, men den vägen var plågsam. Att läsa Under det rosa täcket var både en underbar och smärtsam upplevelse. Det var plågsamt att inte längre tänka på kvinnor som mjukare än män, som mer emotionella än män; som i grunden bättre människor än män. Så blev också Lundells sånger om magiska kvinnor som löste mäns bekymmer djupt problematiska. De blev mer än så. De blev omöjliga. Det ständiga isärhållandet av människor i två enhetliga kön (för övrigt något Uffe odlat med ökad intensitet från och med 1990-talets begynnelse) var inte längre en avspegling av verkligheten, utan ett skrivande av den. I mitt 80-tal tänkte jag att det var genom kvinnor jag blev till, eftersom det var det kvinnor gjorde med män. När den ideologin föll, föll också Uffe. Andra husgudar fick ta vid.

När jag undervisar på genuskurser för andra publiker än de redan genusfrälsta brukar jag varna att sådana här kurser också gör att världen framträder på ett annat sätt än den gjorde innan. Att många saker som man inte såg förut blir synliga. Det är vad genusperspektiv gör med oss. Just detta: världen framträder i ett annat ljus. Inte som i Uffes sång där ”Människor, gator och hus / jag såg allt i ett annat ljus / när jag var med dig”. Det som framträder är inte ett vackert ljus. Det är ett fult och skärande ljus. Att som man vandra från genusblint hyllande av qvinnan till genusmedveten problematisering av just den positionen är inte enkelt. Att långsamt bli medveten om de egna maktprivilegierna är långt ifrån skoj. Världen är bra mycket vackrare och enklare om man som man bara fortsätter att blunda. Och så förvånas folk över att så få män engagerar sig i feministiska frågor!

Även om Uffes skivor inte spinner i cd-spelaren lika ofta som förr, har jag också återfunnit honom. Att ägna oändliga energier åt att problematisera hans kvinnosyn, som jag just gjort, är åtminstone delvis meningslöst. Lundell är trots allt mer än ett ständigt bejublande av qvinnan. Inte minst fortsätter han att skapa musik som är underbar, och framför allt: han fortsätter att längta. ”När skall det här livet bli underbart?” sjunger han med en envishet som är just underbar. Vill vi inte alla bara att livet skall vara just underbart? Man måste kunna njuta av de uttrycken, den längtan, utan att varje gång gå i taket vid lundellska uttryck som att kvinnor vill känna en mans tyngd och hur han tränger in. Visst är Uffe oändligt naiv när han i en sång försöker övervinna den svenska strukturella rasismen genom att han själv, en vit medelålders man, tar sin bil ner till flyktingbarackerna och kör därifrån in i en ny tid tillsammans med en skygg, vacker och rädd svarthårig flykting av det täcka könet. Man kan ändå uppskatta den sångens antirasistiska intentioner, och dess träffande beskrivning av samtidens Sverige. Så fred, Uffe. Din kvinna är en chimär. Hon finns inte. Men jag gillar dig ändå.

———

I texten finns referenser och uttryck hämtade från Ulf Lundells sånger, oftast utan citationstecken. Det långa citatet är från ”I kvinnors ögon” från Kär och galen, 1982. Andra referenser är från ”Pojkarna längst fram”, singel, 1991; ”Här kommer hon” från Evangeline, 1988; ”Rom i regnet” från Ripp rapp, 1979; ”En man ifrån norr” från Utanför murarna, 1989; ”Tempel” från Evangeline, 1988; ”Underbart” från Män utan kvinnor, 1997; ”Nästan ditt namn” från På andra sidan drömmarna, 1996; ”Gruva” från Xavante, 1994.

[Publicerad under denna rubrik i Bang 2006, nr 3, s. 47–49 (specialnummer om 80-talet).]

Tags: Feminism, genus, kvinnlighet, manlighet, Maskulinitet, Ulf Lundell

This entry was posted on Tuesday, April 3rd, 2007 at 8:22 pm and is filed under Feminism. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.