David Tjeders blogg

Alltså, det här med bloggutmaningar. Lite nerd alert är det väl kanske, men OK, jag får anta Tomas Wetterbergs utmaning.

Poängen är alltså att jag skall berätta sju sanningar om mig själv. Och högfärdig som jag är googlar jag “Sju sanningar” och inser att det tycks vara meningen att jag skall ösa ur mig sju personliga privata saker. Som jag inte betraktar den här bloggen som sådär vansinnigt privat skall jag försöka göra något något mer politiskt av det hela.

1. Under högstadieåren tyckte jag mig ha en oerhört högt stående åsikt om homosexuella män med min inställning “Jag har inget emot bögar, bara de inte ger sig på mig”. Som om jag var så oemotståndigt attraktiv. Som om jag i och med denna inställning var fri från fördomar. (Smaka som jämförelse på “Jag har inget emot negrer, bara de inte pratar med mig”, eller “Jag har inget emot kvinnor, bara de inte börjar flirta med mig”.)

2. Alla mina insikter om manligheten som en konstruktion och mina aktiva försök att inte reproducera strereotypa genusskillnader till trots känner jag mig närmast ofattbart manlig när jag på tomten till sommarhuset får dra igång min motorsåg och fälla träd. (En av anledningarna att jag aldrig gjort en ansträngning på Facebook är skräcken för att mina vänner skall lägga upp bilder av mig där jag bara halvt ironiskt poserar med motorsågen i högsta hugg…)

3. I trean på gymnasiet hade jag vid ett tillfälle tagit emot betalningar till min studentskiva och hade därför ett par tusen i plånboken, och kände mig vansinnigt rik. Jag snackade med en tjejkompis jag flirtade en del med, öppnade plånboken och sa, som en del i vårt ständiga flirtande, “hur mycket kostar det”? Det spelar mindre roll att jag direkt kände att jag hade sagt något som var olämpligt, sårande och dumt. Jag tog inte tillbaka det. Hon skrattade. Och jag undrar fortfarande, sådär tre-fyra gånger om året, hur hon kände sig när jag hade sagt det.

4. Jag är tvärsäker och gärna polemisk i text, men inte sällan märkligt oförmögen att ge någon verbalt på nöten i en diskussion. Sist i en från min sida skamligt överslätande diskussion med en snubbe som förnekade basala fakta kring judeförintelsen under andra världskriget.

5. Jag uppskattar både privat och principiellt som feminist kvinnor som, som det heter, “tar för sig”, som pratar mycket och gärna och som tar stor plats. Ändå attraheras jag av kvinnliga singer-songwriters vars texter bara handlar om känslor. Ju trasigare de sjunger att de är, desto mer vill jag ha dem. Anna Ternheim, här har du mig! Den noble riddaren på den vita hästen som skall rädda dig till en annan värld – jag lovar, jag är inte alls som de där männen i “No subtle men”!

6. Jag anser mig vara en riktig humanist och vill värna om alla människors lika värde, men härbärgerar fascistoida föreställningar om människor inte tänker som jag. Rasister? Idioter! Män som vägrar inse att genusfrågor handlar om dem minst lika mycket som om kvinnor? Puckon! Folk som argumenterar mot könskvotering, det vill säga i praktiken för att fortsätta den könskvotering av män vi nu sysslar med på alla nivåer? Pack! Och det händer inte sällan att jag inför sådana människor känner det klassiskt larsekborgska “Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!” Hur humanistiskt är det?

7. Jag föreläser om samhällets problematiska fördomar om bland andra homosexuella och invandrare och pratar om vikten av att utsätta sig för andras röster, andras perspektiv – och är en vitsvensk heterosexuell som har sitt umgänge bland idel heterosexuella vitsvenskar. En mer vittvättad umgängeskrets av väluppfostrade medborgare i välavlönade yrken får man leta efter. (Eller inte: som boende innanför tullarna i landets huvudstad misstänker jag mig vara i sorgligt stort sällskap.)

Så. Där kom sju sanningar, androm till varnagel.

Det som följer har inte alls med genus eller feminism att göra. Men principfrågan är viktig.

Anders Milton, tills nyligen regeringens nationella psykiatrisamordnare, slår i dagens Dagens Nyheter ett slag för att den läkarstudent på KI som suttit i fängelse för mord inte skall få bli läkare. På principiella grunder: människor som mördat skall inte ha rätt att bli läkare. Jag menar att Milton har fel. Jag menar att den som vill kalla sig humanist bör försvara denne students rätt att bli läkare.

Milton simmar mellan olika, sins emellan motstridiga positioner. Ja, denne student har ju verkligen använt fängelsetiden väl och reformerat sig som vi vill att man skall – men. Ja, i Sverige har vi ett system som bygger på att man sonar sitt brott genom att man sitter av sitt fängelestraff – men.

Men vad? Jo, menar Milton, det är svårt att återfå förtroende från människor om man en gång mördat en annan människa. Och förtroende, tillit, är viktigt i just läkaryrket. Sedan skriver Milton såhär (kursiveringarna tillagda av mig):

”En liknande olust kan man känna inför domare och poliser som begått allvarliga och omdömeslösa brott. De bedöms, rätt eller orätt, efter en strängare skala i det allmänna medvetandet eftersom deras moral, goda omdöme och rättskaffenhet är en förutsättning i deras arbete och en förutsättning för vår tilltro till rättssystemet.”

Visst är det jättetydligt vem det är som talar här? Inte. Alltså, ”man” – inte direkt Milton alltså – kan känna olust inför en del saker; och tydligen bedöms det här, ”rätt eller orätt” – inte direkt av Milton alltså – på ett annat sätt hos folk i gemen – inte direkt av Milton alltså – och då måste vi tänka annorlunda kring just dessa människor. Orden ”rätt eller orätt” är särskilt skrämmande. Det betyder att våra regler för till exempel vilka människor som skall få utföra vilka sysslor skall byggas inte på moraliska principer om människors frihet, utan på vilka moralpaniker media kan piska upp vid givna tillfällen.

Hos Milton följer så en parallell till att vi inte gärna vill se att folk som begått övergrepp på barn arbetar på dagis. Utifrån framför allt frågan om allmänhetens tillit till läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket, får vi anta givet Miltons tidigare resonemang) menar Milton att läkaryrket (och polisyrket? och domaryrket?) måste stängas för människor som dömts för mord.

Det finns flera problem med Dagens Nyheters jakt efter den läkarstuderande morddömde mannen, och ännu mer problem med Miltons argumentation.

1) Parallellen till att ”man” inte vill ha pedofiler bland dagispersonal är inte meningsfull. Pedofili är en diagnos, att mörda är en handling. ”Mördare” är inte något man är hela livet igenom. En person som mördar en annan människa mördar oerhört sällan mer än en person. En pedofil är – oftast – en pedofil även sedan han eller hon suttit av ett antal år i ett fängelse. Det är all skillnad i världen mellan att ha dömts för något som är diagnostiserat och att ha dömts för något som inte behöver vara grund för en psykiatrisk diagnos.

2) Om nu läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket) skall vara stängt för människor som suttit i fängelse för mord och argumentet bygger på allmänhetens grad av tillit till dessa viktiga yrkesgrupper, var drar vi då gränsen? Vilka yrken får egentligen någon som mördat en annan person ha? Får han eller hon bli advokat? Familjerättsjurist? Får personen spela fotboll i landslaget? Får han eller hon spela fotboll i division två? Får en morddömd människa köra taxi på natten? Får hon vara obducent? Arbeta som lobbyist för ett politiskt parti? Skall alla som någonsin dömts för mord arbeta i yrken där kontakt med andra människor minimeras? Var drar vi gränsen?

3) Om man inte får vara morddömd och bli läkare, vilka andra brott får en läkare inte ha begått? Får en person bli läkare om han har våldtagit fem kvinnor? tre kvinor? en kvinna? Eller räcker det med att ha misshandlat sin livskamrat? misshandlat sina barn? misshandlat en krogvakt? Får en person bli läkare om han eller hon sålt droger till minderåriga? sålt droger till vuxna? Får en person bli läkare om han eller hon varit dömd för förskingring av mångmiljobelopp? miljonbelopp? skattefusk? skatteplanering? snatteri? Var drar vi gränsen?

Tro inte de här frågorna är oviktiga. Vi lever i en hysterisk kultur. Toleransen för människor som begått kriminella handlingar är oerhört låg idag. Det är hur enkelt som lätt att glida från ”En morddömd som vill bli läkare – aldrig!” till ”En brottsdömd som vill bli läkare – aldrig!”. Och då har vi helt förlorat tron på att människor kan förändras. Att människor aldrig kan reduceras till att vara sina egna värsta handlingar. Den tron är själva grundvalen för att vi skall kunna leva i ett humant samhälle. Den tron betyder att den morddömde på KI självklart är något oerhört mycket mer än en person som en gång mördade en annan människa. (Detta syns förresten redan i Dagens Nyheters skriverier om honom. Man skriver inte att han är mördare, utan att han är morddömd. Det är ingen liten skillnad.)

I sin roman Ursinne häcklar Salman Rushdie på ett otroligt roligt sätt den amerikanska kulturens besatthet av säkerhet – om en bil baktänder i Italien ställer en miljon amerikaner in semestern i Europa, säger en person. Vi är minst lika besatta av faror. Och besattheten ser knappast ut att minska.

Det fjärde och viktigaste argumentet mot Milton är därför detta:

4) Det är verkligen som Milton säger: vi har ett system för människor som begår brott. Man sonar sitt brott genom att sitta i fängelse. När man suttit av sin tid är man åter en fri människa, en människa fri att vara vad hon vill.

För några dagar sedan hade SVT:s program Argument en debatt om huruvida pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller inte. På ena sidan stod Michael Alonzo, ordförande i föreningen pappa-barn. Hans argument var, i korthet, att män systematiskt diskrimineras i vårdnadstvister, eftersom rättssystemet utifrån ett odefinierat “barnets bästa” går till att i en förkrossande majoritet (mer än 90%) av fallen besluta att modern skall ha ensam vårdnad om barnen om föräldrarna inte kommer överens. På hans sida argumenterade även barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen. Mot honom stod barnrättsadvokaten Lotta Insulander Lindh, den moderata riksdagsledamoten Inger René och psykoterapeuten Stefan Lindberg. Särskilt Insulander Lindh upprepade flera gånger att debatten under programmet hamnade snett eftersom den centrerade på föräldrars rätt till sina barn, istället för att fokusera på barnets bästa. Hon vägrade se ens möjligheten av några som helst strukturella problem i systemet, så som det fungerade idag. Det fanns kanske någon enstaka domare som dömde konstigt eller någon enstaka dum mamma som ljög i rättssalen, men att det skulle kunna finnas en strukturell obalans mellan fäders och mödrars utgångspositioner vid vårdnadstvister var liksom i sig självt uteslutet, tycktes hon mena.

9 fall av 10 leder till en dom i samma riktning, och det finns inga problematiska maktstrukturer mellan de inblandade värda att ta upp till debatt? Annat än den fullt rimliga, att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och därmed oftare är de facto huvudansvariga som föräldrar, förstås. Här ligger något i vassen och lurar. Här finns en ovilja att erkänna att strukturer, även helt hypotetiskt, skulle kunna verka diskrimerande mot män. I stället talade Insulander Lindh och de andra om att det finns barn som utsätts för misshandel och övergrepp; om att det inte alltid är bra med gemensam vårdnad; om att i de flesta fall kan föräldrarna sköta det där med vårdnaden om barnen vid separation.

Som om det var något Alonzo och Celander-Lindh inte höll med om!

Om man som jag förläst sig på maskulinitetsteorier och forskning om män och manlighet i vår samtid och i historien vet man att det som i USA varit känt som “Men’s rights movements” mycket mycket ofta har besjälats och besjälas av en skarp och explicit antifeministisk udd. Därför är många feminister, undertecknad inkluderad, direkt i en garde-ställning så fort någon talar om mäns rättigheter, eller fäders rättigheter, eller ynglingars rättigheter. Detta eftersom vi vet att argumenten så ofta framförts med en hel del problematiskt bagage.

Ändå kan jag inte komma ifrån att Alonzo argumenterade övertygande. Och att vi här, i vårdnadstvister, mycket väl kan ha en empirisk situation där män faktiskt är strukturellt underordnade kvinnor. Den västerländska kulturen – de västerländska männen dito frånvarande fäderna inte minst – har sedan sådär en tvåhundra år hyllat Modern med Barnet och talat panegyriskt om vikten av en moders fjäderlätta hand med de små. Det är därför inte alls orimligt att tänka sig att denna koppling systematiskt undergräver fäders positioner när de nu så smått börjat “tränga in” (jag letar sedan många år efter en mindre manlig metafor, om någon därute kan hjälpa mig så be my guest) på detta kvinnligt kodade område. Vilket i sin tur gör att man i rättssalar i vårt land lika enkelt dömer till moderns fördel som man dömer till våldtagna kvinnors nackdel på (lika?) lösa grunder.

Insulander Lindhs mantra att detta inte handlar om fäder och mödrar utan om barnets bästa var också det just fascinerande. I hennes argument fanns nämligen ingen möjlighet att det fanns något samhälleligt, genusmässigt problematiskt inbyggt i det där uttrycket, “barnets bästa”. Det var som att det finns ett exakt enkelt definierbart “barnets bästa” därute någonstans, och det var just detta man verkligen dömde efter, när mer än nio av tio domar gick till att modern skulle ha ensam vårdnad om barnen.

Låt oss göra en tidsresa. För hundra år sedan motarbetades feminismen kraftigt och ihållande av bildade män ur samhällets elit. Men inte främst med argumentet “för vi tycker att det är bra om ni håller käften och gör som ni blir tillsagda så att vi kan fortsätta att behålla makten över det offentliga rummet”. Visst fanns sådana röster också. Men det vanligaste var att argumentet framfördes ungefär såhär: samhällets/nationens/familjens/civilisationens bästa kräver att kvinnor förblir kvinnliga och tar hand om barnen medan männen förblir manliga och sköter det offentliga. Och feminister stångade sig blodiga mot alla de där andra värdena som hängdes framför dem som hotade. De var tvungna att omdefinierade vad nationens bästa var för något, vad samhällets bästa egentligen bestod i. De fick slipa fram argument för att få de antifeministiska männen att se att deras egna argument hade som förutsättning de egna privilegiernas fortbestånd. Och säga ungefär: “när du säger nationens bästa menar du vita gifta mäns bästa”. Nu hängde man i stället fram “barnets bästa” mot det helt rimliga argumentet att män har sämre utgångspunkt än kvinnor vid vårdnadstvister.

Jag köper inte hela Alonzos paket. Jag tror inte att alla barn får det bättre av att vara med båda sina föräldrar. Ensamstående föräldrar – särskilt ensamstående mödrar – behöver på ett helt annat sätt än vad fallet är idag bli föremål för offentligt hyllande. Men det intressanta med debatten i Argument var inte detta. Det var istället oförmågan från Alonzos vedersakares sida att se att vi här kan ha ett område där den strukturella underordningen inte är av kvinnor utan av män. Att det kan finnas sammanhang, kontexter, situationer, där män är strukturellt underordnade kvinnor. Teoretiskt är detta något för oss feminister att bita i. Debattmässigt är det något för oss feminister att erkänna. Och frågan är om det inte i alltför stor utsträckning är en feministisk blind fläck. Detta alltså: sambandet mellan mäns överordning över kvinnor med sammanhang där mäns underordning är lika strukturell.

Det finns en närmast tragikomisk akademisk debatt om huruvida Pippi Långstrump lider av ADHD eller inte. Själv har jag svårt att se att en figur i en bok kan lida av en sjukdom som i sig är en slaskterm påfunnen långt efter att böckerna skrevs. Däremot undrar jag om inte den tecknade Pippi lider av ADHD.

När jag läser de gamla Pippiböckerna ser jag en delvis politisk karaktär som tar strid mot sitt samhälle. Prussiluskan förkroppsligar överklassens lika självgoda som von oben-blinda välgörenhet. Pippi visar inte bara något så banalt som att flickor kan vara starka – hon visar också att det ibland är rimligt att göra precis tvärtom mot vad samhället anser vara rimligt. Att Astrid Lindgren inte bara var en mysig kulturtant kan man för övrigt lätt låta sig övertygas om genom att bese Kungliga Bibliotekets intressanta utställning om Astrid Lindgren från ett politiskt perspektiv, “Ingen liten lort”.

Den tecknade Pippi som dyker upp i nutida produktioner, däremot, är en helt annan. I böckerna finns det genuina band mellan Pippi och Tommy och Annika. Pippi bryr sig verkligen om dessa sina vänner. Hon har ett jävlaranamma i sig, visst, men hon låter inte sin egen lust efter äventyr få utlopp på bekostnad av vad hennes vänner vill. I de tecknade filmerna är hon fullständigt känslolös, står stilla alltmedan båtar vattenfylls, ballonger störtar, och tjuvar anfaller. Alla andra blir räddare och räddare och räddare. Pippi rör inte ett finger. Så, just när vi tror att katastrofen är här, kirrar hon allt på ett litet kick. Tre minuter senare gör hon om liknande bravader igen. Det som var självständighet hos böckernas Pippi har blivit, med ett uttryck hämtat direkt från förrförra seklet, inbilsk självsvådlighet.

Och jag tror verkligen att hon numera lider av ADHD. Pippi i böckerna gjorde allting tvärtom mot hur det skulle vara. Och var lycklig i att göra så. I de tecknade filmerna sjunger hon, i sann ADHD-anda: “Vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad gör jag nu?” Som om nuet, som böckernas Pippi är så suverän på att leva i, bara är ett irritationsmoment.

En kärleksfull revoltör har blivit ett egoistiskt miffo. En sorglig banalisering.

Jaha. Så har Schenström tvingats avgå, då.

Det finns mycket att säga om detta. Efter en skamlig flerårig offentlig mobbningskampanj mot Lars Danielsson efter tsunamikatastrofen är det ju på sätt och viss nästan humor att den borgerliga regeringen skall falla så på eget grepp kring oansvarighet i hur man sköter säkerhetsfrågor, kan jag tycka. Men mest vittnar mediedrevet mot Schenström och dess faser om vår tids oändliga hyckleri.

Vår tid brukar, via forskning, spegla sig i 1800-talets moraliska förfall. Man pekar då på hur män stod och höll tal om vikten av att inte ha sex före äktenskapet, samtidigt som prostitutionen var reglementerad och prostituerade tvingades genomgå medicinska kontroller för att man skulle se till att män inte besmittades av dessa farliga furier. Som om de prostituerade aldrig fick könssjukdomarna av sina kunder. Man frågar sig dock, efter den tydligen helt ofattbart omoraliska Schenström och skandalen kring henne, om vår tid är så mycket bättre.

Vår tid är besatt av flera saker. Moralisk purism är en. Besatthet av sex är en annan. Ekonomisk purism är en. Förgivettagen roffarmentalitet är en annan. Det är inte alldeles lätt att navigera mellan dessa helt motstridiga positioner. Vi skall vara trogna vår levnadspartner intill döden, men får samtidigt läsa om hur man får den bästa semesterorgasmen i var och varannan tidning. Vi ställer krav på att ministrar skall ha betalt TV-avgiften, men precis varje reportage som handlar om ekonomisk politik har utan undantag vinkeln “Så mycket tjänar (eller, smaskigare: förlorar) DU på regeringens nya politik”. Alltså: allt som handlar om Sveriges ekonomi kokas ned till “Vad kan JAG tjäna på det här, då?” Och om någon person någonstans gång gång i Sveriges avlånga land får ett par hundralappar mindre i fickan av ett politiskt beslut måste de uppsökas och intervjuas och fotograferas med bekymrade rynkor i pannan framför sitt hus där de bor med sin(a) bil(ar) och förklara att de inte nu alls förstår hur de skall kunna få ekonomin att gå ihop. Det är ett sätt att tänka och rapportera som utgår från att varje människa främst borde se bara till sin egen ekonomiska vinst. Det är den norm journalister ständigt prånglar ut över landet. Bara om man upphör med det tänkesättet har man rätt att uppröras om Carl Bildt haft ekonomiska intressen i ryska pipelines.

I Schenströms fall handlade det som bekant inte om pengar. Det handlade istället om vår tids andra Stora Noja: sex. Sedan, en bit in i rapporteringen, vår tids tredje Stora Noja: säkerhetsfrågor. Och en svensk offentlighet ställer sig och ropar helt unisont att 1) en person i Schenströms ställning får ALDRIG vara onykter; 2) en person i Schenströms ställning får ALDRIG hångla med en journalist.

Är det bara jag som tycker att det är precis hur litet som helst att Schenström var rejält onykter och hånglade med en journalist? Jag menar, vad är problemet? Om hon nu var säkerhetsansvarig, finns det inga andra människor i hela Sverige som kan sköta sådant? Ta armén – får ÖB ta sig en bläcka, någonsin, eller skall vi utgå från att ryssen när som helst kommer dundrande över Östersjön, och att det sker när ÖB är packad är det en ofattbar skandal? Och ta frågan om vem det var hon var ute med – är det förbjudet för en politiker att bli betuttad i en journalist? Eller, om de nu inte var kära utan bara flirtade, vad vet väl jag – får en politiker inte flirta med någon som möjligen kan komma att ha något att säga om politikern i fråga? Vad är det för en märklig normbildning som ligger bakom våra ohemula krav på politiker vad gäller saker i deras liv som faktiskt inte berör oss som medborgare?

Bara i ett samhällsklimat som är genomsyrat av hyckleri och moralpurism kan ett sådant beteende som Schenströms bli ett problem.

Oändligt värre än vad hon gjorde är att hennes efterträdare Nicola Clase betalat renoveringen av sin skärgårdsvilla svart. Det finns två huvudanledningar till att vi överhuvudtaget har skatter i vårt samhälle. Dels bygger vårt samhälle på att en del människor skall få arbeta med saker utan att verksamheten måste verka på marknadens villkor; dels menar vi att det är bra om en del av samhällets orättvisor kan utjämnas genom att de som har lite mindre får lite mer av de som har lite mer. Om en person skall kunna ha någon som helst moralisk auktoritet måste man själv kunna skriva under på de premisserna genom sitt personliga handlande. Det gör man inte om man betalar arbetskraft svart. DET är ett stort problem för en person i en sådan maktställning som Clase. Hångel och fylla, däremot, är det inte. Politiker måste precis lika mycket som alla människor kunna få hångla med hundratusentals människor om de skulle vilja det, och ibland supa sig drängfulla utan att det problematiseras av media. Däremot måste vi problematisera när politiker stjäl pengar från oss – vilket är precis vad man gör om man betalar arbetskraft svart. Vi måste uppröras om politiker hycklar, om de luras, om de inte sköter sitt jobb – men då och bara då.

…och då har jag inte ens gått in på frågan om hur Björn Rosengren, som av en nådig Gud begåvats med behårad bringa och penis, kunde gå på porrklubb och betala med TCO:s kort för att sedermera bli minister i en regering, medan Schenstöm, som dessvärre bara har bröst och slida att komma med, måste ut i kylan för att hon var onykter. Kontrasten är ingen slump, utan del av ett tydligt mönster.