Och så tuttarna igen…
Det tar aldrig slut, det här. Diskursen om ammande mammor är oändlig. Det skrivs säkert redan akademiska uppsatser om detta på genusvetenskapliga institutioner – på min institution, den historiska, kommer perioden kring sekelskiftet 2000 inom kort utgöra grund för intressanta jämförelser med föreställningar om amningen i texter som H. Schröders Den unga modren eller praktisk rådgifware för fruar före och efter nedkomsten, samt meddelande af de säkraste läkemedel i barnsjukdomar (1844).
Att vi är besatta av amning har jag varit inne på tidigare, flera gånger. Idag är det doktoranden och barnmorskan Sofia Zwedberg som också arbetat aktivt med amningshjälp som får göra en rad mycket problematiska yttranden, i dagens DN (artikeln ännu inte utlagd på nätet, därav bristen på länk). Ämnet är, ironiskt sammanfattat, hur heterosexuella familjer skall kunna lyckas få den heliga bröstmjölken att flöda, på det att barnet må bli lyckligt och tillfredsställt. Egentligen är Zwedberg ganska välvillig, betonar pappornas roll för att amningen skall lyckas och betonar vikten av kroppskontakt med det nyfödda barnet, säger att familjer får välja själva om de vill ha andra lösningar och så vidare.
Men. Det finns tre men. Zwedberg argumenterar länge kring problemet med de föräldrar som vill dela lika redan från dag ett. Detta är tydligen ett stort problem: det trasslar till amningen. Mammor vill pumpa ur från start för att pappan skall ta varannan matning av barnet, och förstår inte att barnet måste ha sin mamma i början.
Det som intresserar mig kring dessa yttranden är att de så uppenbart skapar mycket diskurs kring ett extremt marginellt fenomen. Jag, som rör mig i feministiska kretsar och känner massor av feministiska föräldrar, vet INGEN som skapade den lösningen från dag ett. Ändå är samhällsproblemet tydligen stort nog att ägna tid och möda åt. Så: låt oss inte ägna tid och argument åt det empiriskt vanligaste och mest problematiska, nämligen det dubbla problemet med mammor som ogärna överlämnar den nyfödda i andras händer den allra första tiden och pappor som inte tar sitt ansvar som föräldrar, utan låt oss istället prata om de som arbetar för jämställt föräldraskap och problematisera dem. Hm, säger jag.
Det andra men är detta: kvinnor vill så gärna amma, säger Zwedberg, men de är också “rädda för att amningen ska minska deras frihet. Men kvinnor som får i gång sin amning känner ofta att den ger en annan frihet. Det blir mer okomplicerat, barnet får mat och kontakt utan att man behöver oroa sig, man kan ta med sig barnet ut och stanna borta så länge man vill.”
Ja, tjoho, vilken frihet! Jämför med att vara så less på att ha en bebis vid tuttarna så att man håller på att storkna, och få en kvälls paus med kompisarna och dricka ett par glas vin och prata om annat än bajsblöjor medan pappa stannar hemma och matar barnet – vad är väl det för en frihet, huh?
Ett tredje men. Zwedberg talar om hur mammor är så oroliga för amningen och känner sig misslyckade som mammor om de misslyckas med amningen, och att sjukvårdspersonal just därför måste lära sig att lyssna ordentligt på nyblivna mödrar och ge rätt råd, och samtidigt betona att vad barnet verkligen behöver är kroppsnärhet, om amningen inte fungerar. Hon säger själv att detta kan låta motsägelsefullt, att det går hur bra som helst om inte amningen fungerar. Och ja: det är motsägelsefullt. Det är också så, att mammornas oro över amningen är en följd av hur vårt samhälle ser ut – det är en följd av hela den gigantiska kunskapsproduktionen kring amning, som Zwedberg själv är en del av. Tala om att själv vara med och konstruera den problembild som man själv skall lösa.
Om vi bara kunde relalalaxa lite mer kring det här med tuttarnas helighet, och göra just det som Zwedberg säger sent i artikeln: betona att nyfödda barn först och främst behöver massor av kroppslig närhet. De kommer inte att svälta ihjäl oavsett vilken vätska de får i sig – därför spelar det ingen som helst roll om man ammar eller inte. Därför behöver inte moderskapet sättas ifråga av vare sig sjukvården eller mamman själv om ingen mjölk kommer. Ja, man kanske till och med skulle våga sig på denna hädiska hypotes: om kvinnor inte ammade så mycket skulle vi alla som föräldrar kunna vara mycket mer naturliga i vårt föräldraskap.
…och ja, jag skrev “naturliga” med flit.
November 1st, 2008 at 10:24 pm
Tack för ett bra inlägg! En intressant anmärkning kan ju vara något som en vän till mig fick reda på när de diskuterade amning med sin barnmorska på BVC: De tillväxtkurvor som används som norm på BVC är framtagna baserade på barn som får bröstmjölksersättning, inte på barn som ammas. Jag antar att det har att göra med att ammande barn växer mycket olika medan barn som får ersättning kan ha en jämnare tillväxt. I samma andetag som din BVC-sköterska uttalar de magiska order “Hur går det med amningen?” så kan du alltså kontra med att ditt barn förljer kurvan tack vara miraklet med ersättning!
Själv har jag bestämt mig för att jag ska vara hemma först med mitt nästa barn och att amningen får stå tillbaka. Det är ju också ett sätt att få uppleva olika perioder av sitt barns uppväxt. Sen är bara frågan hur min fru ser på saken när vi väl är där…
November 1st, 2008 at 10:34 pm
Och förresten, den här är också intressant i sammanhanget: http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=445351
“Som att man skulle ha gjort världens godaste äppelpaj och, i stället för att äta den, stoppat den direkt i frysen.” Yeah!
November 2nd, 2008 at 12:15 am
Tack för intressanta och tankeväckande kommentarer, Jonas! Och intressant berättelse om Josef – jag liksom du fastnade just vid yttrandet om äppelpajen, den är verkligen klockren. Ett tips om det kommer ett till barn och ni efter ett tag skall byta till ersättning: det finns skitbra medicin som stoppar mjölkproduktionen, om man har problem med mjölkstockning etc eller bara vill sluta amma. Det är sådant man får reda på med barn numero två - gud förbjude att SÅDAN information skulle kunna få sägas vid den typ av föräldrautbildning man utsätts för när man väntar sitt första barn…
November 4th, 2008 at 11:42 am
Med risk för att bli lite tjatig i just den här frågan måste jag bara tillägga att en begränsande faktor när det gäller ammande kvinnors så kallade frihet också är den, på forskning i stort sett ogrundade, idén om att alkohol går över i bröstmjölken. Inte nog med att förväntas amma överallt i tid och otid, man kan dessutom inte ta ett glas vin till maten för att då “förstör” man värdefull näring till sitt barn och riskerar dessutom att skada det. Amning seglar upp som den ultimata kvinnofällan här…
Men av den forskning jag kunnat hitta tyder rönen på att man faktiskt kan dricka under amningen. Återstår bara att lyckas publicera de resultaten i en stor medicinsk tidskrift, och sedan att få barnmorskorna att ta till sig den, vilket jag misstänker kommer att ta en tid.