David Tjeders blogg

Handen på hjärtat. Hur mycket vet du om Biafrakriget? Var var det? När var det? Vad handlade det om? I min barndom kunde man retas med andra genom att kalla dem biafrabarn. När vi hör ordet Biafra tänker de flesta av oss nog på utsvultna barn med magar uppsvällda som fotbollar. Men vad mer?

Jag har just läst ut en skrämmande roman som utspelas före, under och efter Biafrakriget. Jag visste inte att Biafra var en nation utropad av Igbofolket (skrivs ibland Ibo) i Nigeria, inte heller att konflikten ägde rum i Nigeria vid 1960-talets slut. Så mycket för denna historikers historiska kunskaper, huh?

Jag bestämde mig för en tid sedan att lyssna till andra skönlitterära röster. En artikel i DN om att ett antal kvinnliga författare från olika afrikanska länder gjort stor litterär succé blev min ingång – jag inhandlade tre–fyra romaner av kvinnor från Afrika.

Politisk korrekthet? Ja. En problematisk utgångspunkt från min sida att de Andra säger något Annat? Ja. Men å andra sidan: om jag inte hade gjort detta hade jag inte läst ut den roman jag just läst ut. Och vilken upplevelse det har varit!

Författaren heter Chimananda Ngozi Adichie. Romanen heter Half of a yellow sun, och finns i svensk översättning som En halv gul sol. Jag läste den på engelska. Det är inte en roman om Biafrakriget, som jag ser det – den bara utspelar sig vid den tiden. Det är en roman om radikaliseringen av människor, av vad som händer med människor under politiska konflikter.

Romanen handlar också i allra högsta grad om vem som har rätten och makten att sätta agendor som påverkar andra människor. Ta bara detta, hur romanens svarta människor av alla klasser drömmer och tänker i ljuset av det vita England. Även de radikala igbonationalisterna, som är så måna om att skapa sig identiteter frigjorda från det koloniala förtrycket, tillhör en intellektuell överklass som hämtar sina argument och linjer från en europeisk tradition och kontext. Men allra tydligast blir det i lägre klasser, där allt engelskt – allt vitt – ställs högre än det ”afrikanska”, det ”nigerianska”, det ”igboianska”, om ordet existerar.

Ta Richard, vit man med svart överklasspartner, Kainene. Richard har en tjänare, eller houseboy som det heter. Han heter Harrisson. Harrisson är mycket stolt över att han kan laga europeisk mat. När Kainene berömmer Harrisson med orden ”This tart tastes better than one I had the last time I was in London” positionerar hon sig som berest överklass, samtidigt som hon också kan säga till denne svarte man att han gör bättre vit mat än de vita gör. Harrisson blir förstås överförtjust, och säger att många andra sagt just detta till honom. Så. Det finaste en svart människa kan få höra är att det han gör är vitt. Så sätts en agenda. Så skapas förhoppningar och drömmar hos de underordnade. Det är den yttersta makten: när de Andra vill bli precis som Normen. Ingen maktposition är så fundamental som den som gör att de som underordnas vill bli precis som den överordnade. Det är det som brukar kallas för hegemoni.

En annan sak, en formulering bara. Den vackra Kainene träffar Chief Okonji: ”He pulled her to him, and for a while Olanna did nothing, her body limp against his. She was used to this, being grabbed by men who walked around in a cloud of cologne-drenched entitlement, with the presumption that, because they were powerful and found her beautiful, they belonged together.”

Vad är det Kainene är van vid? Att män med makt tar för givet att hennes kropp ytterst inte är hennes egen. En erfarenhet många kvinnor gör sig, men få om några män. ”A cloud of cologne-drenched entitlement.” Kan mäns privilgierade överordning och inbyggdt opropotionerliga självförtroende formuleras bättre?

Det finns väldigt mycket mer att hämta i denna roman. Mycket mer om rasmotsättningar, om politiska konflikter, om nationalismer, om Biafrakriget. Och en hel del mycket obehagligt våld, men mest kanske ändå om vad våldet gör med människor. Läs denna roman. Det är den värld.