Archive for November, 2008

Lira på porren!

Thursday, November 20th, 2008

Fotbollsklubben F C Københavns spelare får en särskild bonus om laget vinner sina matcher. Bonusen består av porrfilmer. Två per spelare och vunnen seger, för att vara exakt. Är det inte underbart, så säg? God prestation på planen – grattis, här får du lite porr. Jag läser artikeln och känner som Sam Seaborn i Vita Huset: “This is bad on so many levels.” Jag funderar också stilla om klubben har registrerat sina spelare utifrån sexuell läggning, så att homosexuella spelare kan få njuta av homoporr, eller om alla spelarna får samma typer av filmer? Om man gillar bondage, får man sånt då?

Nästan ännu roligare än detta i sig helt bisarra och djupt problematiska faktum är Dagens Nyheters sätt att vinkla berättelsen. När de skriver i frågan är rubriken “Porrbonus till svenska spelare”, och de svenska spelarna i FCK benämns med namn. Som om problemet är att våra blågula helyllegossar kommer att bada i pornografi, inte att FCK har ett sponsoravtal som stinker heterosexism. Ingen kritisk röst tas heller fram, och artikeln avslutas stillsamt med meningen “FCK har så här långt vunnit 9 av sina 14 seriematcher, och sammanlagt 13 tävlingsmatcher.” Är det meningen att vi läsare av detta skall dra en längtans slutsats: 26 p-rullar per skalle i FCK. Den som ändå spelade där… Eller?

Butler halvdissar Obama

Monday, November 17th, 2008

När jag såg Obamas fantastiska segertal i Chicago tänkte jag att det är tur att han står för en så pass vettig politik, eftersom han är en så farligt skicklig demagog. Som i hur han lyckades både spela på, använda och omvända den enorma och underbara gräsrotsentusiasm kring honom själv: han sade att vi kanske inte kommer lyckas med vårt mål på ett år och kanske inte ens på en [term], men han lovade Amerika att detta mystiska “vi” skulle komma till målet. Det var ett ögonblick då han talade till publiken för att både lugna den enorma entusiasmens farligt höga förväntningar, och samtidigt använda denna entusiasms potential att användas i den fortsatta politiska kampen. Mycket snyggt, mycket skickligt. Ett fantastiskt tal, alla kategorier.

Samtidigt undrade jag, när jag såg talet, över hur lång tid det skulle ta innan mer radikala röster än Obamas skulle höras i offentligheten, av typen “OK, vad bra att han vann men kom loss och gör något nu”. Det dröjde tydligen inte alls särskilt länge. Redan dagen efter valsegern skrev Judith Butler, den tveklöst mest inflytelserika feminist- och queerteoretikern under de senaste två decennierna, en text betitlad “Uncritical exuberance?”, en text som tydligen skall ha varit ett ebrev som sedan skickades vidare till andra och sedan hamnade på ett stort antal bloggar (se diskussionssträngen här). Man kan alltså inte läsa Butlers diskussion av Obama och hans politik som man skulle läsa en text avsedd för publikation.

Hennes text är dock djupt störande. På flera grunder. Dels tillskriver Butler Obama en rad positioner som han inte har intagit, eller bara intagit sällan. Hon skriver om problemen med att uppbära ett ideal av “national unity”. Obama har ofta talat om vad som förenar demokrater och republikaner, men är alltid kristallklar över att människor tänker olika och är olika och att politik är att ta sådana skillnader på allvar. Obama må vara problematiskt patriotisk, men ett ideal av “national unity” är inte hans. Vidare positionerar Butler sig som den som skall förklara för alla andra hur landet ligger. Inför det faktum att en tidigare obruten linje av vita män nu brutits, att USA kommer att få en demokratisk president som vill få slut på kriget i Irak och vars kampanj innebar en större gräsrotsrörelse än på många decennier i amerikansk historia ställer sig Butler ovanför allt detta med ett överlägset rationaliserande av ungefär följande innehåll: “aha, är ni så korkade att ni verkligen trodde att något egentligen förändrats? Nänä! Många av de som röstade på Obama var emot äktenskap för homosexuella, många av dem kunde rösta på honom utan att på något sätt kompromissa med sin rasism, och det känslomässigt grundade engagemanget för Obama påminner trots allt om det känslomässiga engagemang som också omgett fascistiska ledare”. Hyperbolerna och slutsatserna är lika motbjudande som missvisande.

Som bloggaren zunguzungu påpekar i ett genomtänkt svar finns det ett annat problem med det torrt rationalistiska i Butlers sätt att problematisera entusiasmen för Obama. Butler säger att hon liksom många andra inte är “immun” mot entusiasmen och glädjen över att Obama vann valet – som om entusiasmen, det känslomässiga, i sig vore en sjukdom. Som om känslor i sig inte äger legitimitet.

En del av Butlers poänger upplever jag mer som självklarheter, men som utläggs med den där viktigpetterretoriken som bara en upphöjd akademiker kan komma med. Såhär låter det när Butler säger “tro inte att kampen nu är över” in so many words:

To what consequences will this nearly messianic expectation invested in this man lead? In order for this presidency to be successful, it will have to lead to some disappointment, and to survive disappointment: the man will become human, will prove less powerful than we might wish, and politics will cease to be a celebration without ambivalence and caution; indeed, politics will prove to be less of a messianic experience than a venue for robust debate, public criticism, and necessary antagonism. The election of Obama means that the terrain for debate and struggle has shifted, and it is a better terrain, to be sure. But it is not the end of struggle, and we would be very unwise to regard it that way, even provisionally.

Nähä, säger du det? Vem hade trott att kampen nu är helt över, att vi nu kunde ta det lugnt och bara lägga all vår tilltro till den blivande presidenten?

Fler diskussioner av Butlers artikel här och här.

Min vita vandring

Monday, November 10th, 2008

En dubbelepisod från besöket i New York. Först går jag på Metropolitan museum of modern art, eller “The Met” som jag snabbt lär mig att det heter. Helt sanslöst underbart, men alldeles för stort – man vet att man börjat tröttna på mängderna av konst när man närmast joggar förbi målningar av Dégas och Picasso… En delutställning där just nu heter “Provocative Visions: Race and Identity”. Den var mycket, mycket tänkvärd. Bland konstverken där fastnar jag för ett av konstnären Glenn Ligon. Ligon har tagit en enda mening ur Zora Neale Hurstons essä “How it feels like to be colored me” (1928) och uppreprar den gång på gång. Meningen är: “I feel most colored when I am thrown against a sharp white background.” Med risk för att jag bryter mot copyrightregler (jag kollade dock med muséet att det var OK att jag fotade av konstverket utan blixt) ser konstverket ut såhär:

Jag stod länge och tittade på denna bild. Och blev arg på de där debattörerna som irriterar sig över att vissa så kallade invandrargrupper flyttar till områden där det redan finns så mycket invandrare. Som om 1) de kunde kirra förstahandskontrakt i innerstan på en sekund och som om 2) det inte vore helt naturligt för människor i en minoritet att vilja vara med andra i denna minoritet. Det är då och bara då som ens etnicitet slutar vara ett problem och blir till en tillgång. Det är vad Neale Hurston, och med henne Ligon, kommunicerar. Jag är hellre svart bland svarta och kan där få vara en individ bland individer, kan smetas ut i den stora svartheten utan att behöva sättas i så skarp relief mot er, de vita; slipper så bära svartheten som ett märke i lika hög grad. Ungefär så läser jag konstverket. Det berörde mig mycket. Så tänkte jag att jag nästan aldrig behöver vara vit. Det är det det innebär att vara normbärare, att vara normal: jag upplever aldrig min vithet. Jag är bara David.

Men så, dagen efter, vandrar jag över otroligt vackra Brooklyn bridge. Och istället för att som alla andra vandra mot Brooklyn Heights när jag kommer över på andra sidan tänker jag, idiotiskt, att jag skall vandra hela vägen till Williamsburg bridge. Jag vet det inte än, men det är en monoton vandring på ett par timmar genom sunkiga, fula, döda och fattiga kvarter. Och allteftersom New York slutar att vara vackert och bara blir slitet, skitigt och husen blir mer och mer förfallna ändrar människorna hudfärg. Allting är nedgånget och andas desperation och fattigdom. På en och en halv timmes vandring finns på de många gatorna en enda, säger EN ENDA människa som har vit hudfärg. Det är jag. Och rasstereotyperna är så djupt inrotade även hos mig, att jag är rädd varje gång jag möter ett par svarta män. Jag tänker att de skall råna mig. Jag försöker teatraliskt gäspa när jag möter dem. Jag tänker att jag är dum som tänker att de skall råna mig. Jag tänker att jag är dum som vandrar genom just dessa kvarter, samtidigt som jag försöker intala mig att detta är en nyttig erfarenhet, att se ett annat New York än det vackert rentvättade. Men kassen med CD-skivor i min hand och de tvåhundra dollar jag har i en framficka känns tunga, tunga.

Och jag blir vit. Jag blir vitare än vitast. Min vithet är dubbel under de där två timmarna. Å ena sidan består den av rädsla: rädsla för de med annan hudfärg än min. Alla andra blir till potentiella hot mot mig. Å andra sidan består den av en svidande, äcklande känsla av orättvisa privilegier. Inte, hoppas jag, en exotiserande blick av typen “tänk hur negrerna bor ändå, det är för hemskt”, utan en maktmedveten blick som gör att min situation blir just äcklig. Här kommer jag, ett kort besök i denna världsstad där jag presenterar mitt teoretiserande av maskuliniteter och besöker akademiska seminarier om makt och maktanalyser: ett besök då jag faller pladask för staden New York, och sedan åker hem till min fortsatt privilgierade tillvaro. Och här är ett stort, asfattigt och deprimerande område, och människorna som bor där är inte som jag. De är inte vita. Jag får ont i nacken för att jag hela tiden vänder mig bakåt i allt tröttare och allt mer desperat tittade efter en taxi. Det kommer inga taxibilar. Här går inga taxibilar. Här är inga affärer öppna. Här ramlar husen sönder. Här är människorna Hispanics och African-American. Den amerikanska drömmen, my ass. Jag börjar tänka att min vithet är temporär: den finns nu, då jag med ens inte tillhör majoriteten eller normen, utan är ett exotiskt inslag i dessa människors värld. Är det bara som jag nervöst upplever situationen, eller stirrar de verkligen oavvänt mot mig? Munhålan har blivit torr. Jag försöker se blasé ut. Det går inte så bra.

Väl framme vid Williamsburg bridge ändras kvarteren: allting blir väldigt pittoreskt. Först: nej men titta, så många ortodoxa judar. Och sedan: titta, så många mysiga lagom slitna kvarter där människorna är i min ålder eller yngre, är intellektuellt bohemiskt välklädda och pratar om kultur och teater. Hade jag inte just blivit vitare än vitast hade de kvarteren varit vackra. Nu är de vidriga. Jag vill bara ställa mig och vråla om att sju minuter härifrån finns det inga vita människor, och deras hus är inte charmigt slitna eller charmigt bohemiska, utan bara deprimerande.

Det lagom mysigt bohemiska har aldrig för mig framstått som problematiskt privilegierat eller fruktansvärt vidrigt. Men nu var det så. Men så hade jag ju just fått uppleva att “I feel most white when I am thrown against a sharp black background”.

NY 4 Obama

Tuesday, November 4th, 2008

Bara helt kort. Inatt avgörs ju det amerikanska presidentvalet. Vore jag troende skulle jag be till Gud att landet låter sig ledas av den av de båda kandidaterna som inte är ytterligare en i raden av vita män. Inte för att han inte är vit, utan för innehållet i hans politik. Förstås.

Staden jag just kommit hem ifrån kommer med förkrossande majoritet att rösta för Obama – liksom New York alltid varit ett starkt demokratiskt fäste. På Halloween var ungefär varannan människa i staden utklädd – en helt surrealistisk upplevelse. Några hade klätt ut sig till McCain, i ondskefulla dräkter. I den stora helloweenparaden kom en stor grupp människor med Obamamasker som skanderade “Obama! Obama! Obama!” Ingen annan grupp i paraden fick så stora ovationer. Folk blev nästan som tokiga av entusiasm. Och på en sidogata såg jag ett hus där Bush porträtterades som en mörkerman som höll i Palin (med en hockeyklubba) och McCain på våningen nedanför som sina dockor (det svenska ordet jag söker och inte hittar är puppets). Till höger Obama istället med ett par helgon, en pappdocka uppklädd som en Jesuslik frälsare. Stadens beundran för Obama var nästan fysiskt påtaglig; inte minst kunde man enkelt avkänna vilket starkt hopp man satt till att Obama verkligen skulle kunna ändra på den politiska kartan i landet.

Ett skakigt och dåligt foto av huset nedan: en studie både i humor och i förhoppningar.

Amerikas nya helgon…

Amerikas nya helgon…