Barbie som empowerment
Ibland blir man förvånad. Milla, min fyraåriga dotter, är besatt av Öprinsessan, en Barbiefilm. Första gången jag såg den med henne blev jag positivt överraskad. Visst, det är heteronormativt från helvetet och Roes (Barbies) liv får verklig mening först när hon får gifta sig med prinsen och visst, hon är kopplad till naturen och han till kulturen och visst, hon är sockersöt och bababa. Men rämmar hon inte med kraft efter den där onda häxan och slungar ett spjut och får vagnen att falla? Visar hon inte upp en hel drös med aktiva egenskaper, och är hon inte på många sätt en modern, självständig kvinna?
Det tillhör min och många feministers ryggmärgsreflex att starkt ogilla Barbie. Jag vet inte hur många gånger jag själv och andra jag pratat med har gjort poängen att Barbiedockor inte ens kan stå själva.
Så ser jag Barbie och de tre musketörerna och blir ännu mer imponerad. Visst, det finns invändningar att göra, men det är ju sådant vi genusvetare excellerar i. (Typ: men måste de kvinnliga musketörerna fajtas med fåniga saker som solfjädrar? Men måste de vara så kära i prinsen? Och tusen saker till.) Men se till storyn: Barbie vill bli musketör. Män i hennes omgivning förklarar att bara män får bli musketörer. Barbie trotsar samtidens inskränkta fördomar, tränar upp sig till musketör, och blir till en veritabel actionhjälte. Och när prinsen på slutet vill vara med henne säger hon typ att ja, det vore ju trevligt, men nationens säkerhet måste garanteras, och rider iväg med de andra nyblivna kvinnliga musketörerna. What the fuck? tänkte jag förvånat när jag såg filmen.
Det är inte just slutscenen som gör denna Barbie till ett utmärkt förebild (även om även den i sin övertydlighet är förvånande och härlig). Det är hela filmens tema: kvinnor kan. Kvinnor kan och bör trotsa ingrodda fördomar om vad de kan och inte kan. Det finns inget kvinnor inte kan göra.
En förvånande källa för feministisk inspiration, alltså. Barbie som empowerment istället för Barbie som sunkig traditionell genussörja. Man kanske skulle ta och börja plöja sig igenom Barbiefilmer, helt enkelt…?
långtifrån enbart problematisk
February 17th, 2010 at 5:45 pm
Du som verkar tona ner de biologiska förklaringarna… förklara gärna hur det kommer sig att din dotter drar sig till rosa och typiskt tjejiga saker?
February 17th, 2010 at 7:51 pm
Min dotter drar sig föga till typiskt tjejiga saker, om sanningen ska fram. Men hon, liksom min son, gillar de Barbiefilmer som finns i hemmet. Inte för att det skulle ha varit ett bevis för biologiska skillnader mellan könen om nu min son hade gillat bilar och blått, och min dotter rosa och dockor. Färger sitter inte i generna utan lärs in kulturellt, liksom vilka leksaker pojkar och flickor uppskattar. För en massiv kritik av biologistiska förklaringar av manligt och kvinnligt från en som själv är biolog, läs Anne Fausto-Sterling, Myths of gender.
February 18th, 2010 at 11:31 pm
Okej… hur pass säker är du på din sak egentligen?? Bara för att Anne Fausto-Sterling har ifrågasatt och hittat tvivelaktiga studier om medfödda könsegenskaper i vetenskapliga studier så kan du väl inte påstå att biologi är utan påverkan?
Att färg och leksaker lärs in kulturellt är väl givet. Men till hur stor del? En biologisk förklaring kan mycket väl finnas.
Om du läser detta.. http://info.uu.se/press.nsf/pm/darfor.beter.id18.html... och http://www.bbc.co.uk/science/humanbody/sex/articles/empathising_systemising.shtml, http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6W4K-45FH38B-5&_user=10&_coverDate=12%2F31%2F2002&_rdoc=1&_fmt=high&_orig=search&_sort=d&_docanchor=&view=c&_searchStrId=1212608794&_rerunOrigin=google&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=331579e745452a43b43554a027d9226d vad tror du då? Är all biologisk forskning, alla dess resultat, felaktiga för att A F-S har skrivit sin bok?
Hur kan ett faktum som att våra val naturligtvis påverkas av kulturen, bli till att INGET, varken färg eller leksaker, påverkas av biologin? Jag menar, du tror väl inte att någon biolog på allvar tror att “färgen sitter i gener”?? Däremot kan biologiska faktorer påverka våra val när det gäller färger.
February 22nd, 2010 at 1:46 am
Hallå igen. A F-S är förstås bara ett litteraturtips, inte lösningen på alla frågor. Jag har aldrig påstått att biologin är utan påverkan, bara att dess påverkan är ovidkommande eller försvinnande liten när vi ska begripa saker som hur män och kvinnor ser på världen, mäns och kvinnors löner, mäns och kvinnors sexualitet, mäns och kvinnors favoritfärger, mäns och kvinnors whatever.
Jag brukar ogilla när forskare använder sin egen position som just forskare som ett slags argument i sig i debatter, men det kliar för mycket i fingrarna i just denna diskussion. Så: genusrelationer, i historien och i viss mån i vår egen tid är något jag ägnat mig åt i ett och ett halvt decennium. Det är mitt arbete. Det är inte som att jag läser de där länkarna du visar på och tänker “whoa, det där hade jag inte tänkt på”. Så, kort: Simon Baron-Cohen framstår *i artikeln* (media vinklar alltid forskningsresultat så det behöver inte vara S B-C:s fel) göra ett klassiskt biologistiskt felslut: könsskillnader kan empiriskt konstateras, därför kommer de av biologin. Om män gör manliga saker och kvinnor gör kvinnliga saker beror det på att män och kvinnor är olika. Det ligger alltså i premisserna för tolkningen av data att könen är olika, och därför är inte slutsatsen att könen är olika ett resultat av empirin, utan en förutsättning för tolkningen av empirin. Flickor tar mer ögonkontakt än pojkar när de är ett år gamla. Nähä, you don’t say? Och vilket av de båda könen tilltalas mer, förväntas mer från dag ett att vara kommunikativ? Det lilla spädbarnet bemöts från den första sekunden i livet (”titta, ni fick en stor och stark pojke!” eller “titta, vilket söt liten flicka ni har fått!”) olika, alltså kommer de att på det stora hela också uppvisa könsskillnader.
Jag brukar säga att om man skulle kunna samla alla tårar som fälls på ett år inom Sveriges gränser och dela upp tårvätskan i mäns och kvinnors tårar skulle förmodligen bassängen med kvinnotårar vara mer fylld än bassängen med manstårar. Är slutsatsen att kvinnor är emovarelser från start och har mer utvecklat känsloliv, eller att själva handlingen, att gråta, stenhårt kodas som kvinnligt i det samhälle vi lever i? För mig är det en no-brainer när jag ska leta förklaringar.
February 23rd, 2010 at 10:57 pm
Baron-Cohen har gjort undersökningar på nyfödda bebisar. Samma resultat. Finns även en stark korrelation till testosteron nivåer vid födseln. Tror du på allvar att all forskning bara ser en skillnad och sen försöker förklara den med en påhittad lösning? Tror du inte att man söker efter olika mekanismer och försöker falsifiera sin teori?
February 23rd, 2010 at 11:28 pm
Om du tar ditt resonemang och drar det hela vägen… blir inte konsekvensen denna: Män har mer fysisk styrka än kvinnor = kan vi empiriskt konstatera. Vi är alltså olika. Då letar vi efter förklaringar till denna olikhet. Kanske biologiska. Men enligt dig är detta då fel då vi utgår från att denna skillnad kan förklaras biologiskt = biologistisk förklaring. Den kanske bör förklaras kulturellt, det gillar ju du. Vår kultur vill kanske att pojkar ska vara starkare och så blir dem det? Hmm gissar att du inte skulle hålla med om att det beror på önsketänkande. Men då måste vi ju finna mekanismer och kausala samband trots allt. Godkänner du detta när det gäller saker som muskelmassa och utseende, så är det väl en logisk kullerbytta att INTE godkänna detta när det gäller könsskillnader i beteende? (Godkänner du detta när det gäller djur? Eller är biologi något du inte tror på alls?)
PS. Gråtandet är sannolikt ett kulturellt fenomen, yes.
February 23rd, 2010 at 11:31 pm
Cohens forskning går att hitta på nätet.. vet bara inte varför din blogg inte tillåter mig att lägga in länken??
February 24th, 2010 at 2:28 am
Hej igen. Helt kort: nej, det är inte en logisk kullerbytta att säga att vissa saker är biologiskt grundade och andra med extrem sannolikhet inte är det. Män är generellt större än kvinnor, män är oförmögna att föda barn och en del saker till. När det gäller empiriskt konstaterbara skillnader i beteenden mellan män och kvinnor räcker det med att se till historien, som jag gör, eller till bredden av samtida kulturer, som etnologer och socialantropologer gör, för att se att innehållet i de skillnaderna är kulturella. Men jag upprepar som i mitt förra svar: “Jag har aldrig påstått att biologin är utan påverkan, bara att dess påverkan är ovidkommande eller försvinnande liten när vi ska begripa saker som hur män och kvinnor ser på världen, mäns och kvinnors löner, mäns och kvinnors sexualitet, mäns och kvinnors favoritfärger, mäns och kvinnors whatever.” Att beefa med biologer eller biologiska förklaringar är i grunden inte särskilt intressant, annat än i de fall biologin används som ett slags naturlig förklaring till vuxna mäns och kvinnors karriärval, klädval, sexuella preferenser, och så vidare ad infinitum. När vi vet hur besatta det samhälle vi lever i är av att markera och upprätthålla könsskillnader - genom att undvika en röd napp till en fem månader gammal pojke så att ingen ska tro att det är en flicka, genom att använda olika tonfall och uttryck gentemot pojkar och flickor, genom att rikta olika leksaker till pojkar och flickor, för att nu ge exempel från en människas barndomsperiod - kan jag inte se att det faktum att nyfödda spädbarns testosteronhalter har något vidare förklaringsvärde i sammanhanget.
Ungefär så. Jag skriver detta lite för fort, men hoppas det hänger ihop.
February 24th, 2010 at 9:29 pm
Det hänger ihop men inte riktigt!
Tänk så här. Låt säga att det är en medfödd egenskap att pojkar är mer utåtagerande och oftast visar detta genom tävling, kamp och ibland aggressivitet. Låt säga att detta har med testosteron att göra. Att då påstå att detta är oviktigt är för mig absurt.
Du kontrar med att det bara är att titta på historien. Kan det vara så att vissa beteenden går att tygla hyfsat bra med tuffa strukturer och en viss uppfostran. Typ pavlovs hundar, “om du slåss, ingen mat.. om du inte slåss, får du mat”. Alltså kan kulturen “köra över” våra medfödda egenskaper. Det kanske är skönt och känns bra för pojkar att utöva vissa beteenden som det inte gör för tjejer (i genomsnitt). Sen kan psykologi och kulturella faktorer utöva ett stort tryck. För att förklara mänskligt beteende så använder du alltså uteslutande kulturella och sociala teorier. Varför inte biologi och psykologi t.ex.?
Du säger “När det gäller empiriskt konstaterbara skillnader i beteenden mellan män och kvinnor räcker det med att se till historien, som jag gör, eller till bredden av samtida kulturer, som etnologer och socialantropologer gör, för att se att innehållet i de skillnaderna är kulturella.” Det du gör är att du väljer ett perspektiv, letar efter skillnader som kan förklaras av kulturella/sociala teorier.. sen gissa vad… du hittar skillnader som kan förklaras av kulturella/sociala teorier. Ser du den logiska kullerbyttan nu?
March 10th, 2010 at 6:22 pm
Nope.