Wikegårds homosocialitet

Det är OS. Det är hockey. Att det finns mycket manlighet i hur hockey kommenteras har jag resonerat kring för länge sedan. Men nu har OS och inte minst Niklas Wikegård tagit mansälskandet till nya höjder - eller dalar.

Damkronorna (som de ständigt benämns som - det vore ju hemskt krångligt om de också fick vara “Tre Kronor”, eller hur?) spelade mot Kanada härom natten, och den stackars huvudkommentatorn hade länge fullt sjå med att försöka få rätsida på Wikegård, som hela tiden lämnade det ämne han skulle tala om - dagens match - för att gå in på helt andra saker. Ett tag trodde jag faktiskt att karln var onykter, så märkliga saker kom flygande ur hans mun. Programmet kan mycket väl bli ett välanvänt underlag för genusanalyser i klassrum för lång tid framöver, i hela vårt land. “Kan vi inte hitta på sånger för alla kanadensiska spelare?” kastar han ur sig när Sveriges förnedring i siffror börjar bli plågsam - och bryter ut i sång. Eller: när jag tränade i Schweiz råkade vi ut för en sådan här blodig livsfarlig skada - följt av en lååååååååång utläggning. Ämnet gled hela tiden bort från hockeyspelare med snippa till hockeyspelare med snopp. Allra helst svenska sådana. Där satt jag och tittade på en match spelad av kvinnor, men Wikegård talade om något helt annat. Vid sådär en andra halvan av andra perioden gav huvudkommentatorn upp, och så satt de båda tupparna och kommenterade tuppar. Tuppar som varit, tuppar som skulle komma att bli, tuppars skadeproblem, tuppars formkurva. De var till sist så ointresserade av matchen som pågick att det faktiskt blev till humor av det hela.

Inom genusforskningen brukar vi som ägnar oss åt att analysera maskulinitet tala om homosocialitet. Typ mäns tendens att hela tiden spegla sig i, jämföra sig med, och vilja få sin manlighet bekräftad från andra män. I homosociala miljöer brukar manlighetsdyrkan bli extra tydlig. Fängelser. Militären (tills nyligen). Helt manliga ledningsgrupper och styrelser. Idrott. Till exempel. I Wikegårds fall är det tydligare än hos de flesta. Det är liksom härligt när de manliga hockeyspelarna spelar som män. Att inte gnälla på domaren utan bara “gnugga, gnugga, gnugga” är bra. Att lyckas sätta in en stenhård tackling den sekund en motspelare tittar för mycket ned i isen är bra. Att bryta in mot mål i hög fart är bra. Att göra det bärande en blågul tröja är bäst.

Men det tycks som att det krävs något mer. Det verkar inte bättre än att det krävs en penis för att Wikegård ska intressera sig mer än flyktigt för vederbörande.

En sista sak om detta med när kvinnor spelar hockey. Damhockeyn sägs ofta ha det problemet att det inte är bra för sporten att den domineras så totalt av två länder, USA och Kanada. Det är liksom inte bra med sådana stora kvalitetsskillnader, menar kommentatorer hela tiden. Tja, kanske det. Men: har alla glömt att mäns hockey fortfarande var på allra största allvar även när CCCP med stenansikten krossade allt motstånd under ett par decennier? Deras dominans lockar akademikern i mig att tala om hegemoni: 20 av 25 guld i VM mellan 1963 och 1990; sju av åtta guld i OS mellan 1964 och 1992. Under denna tid gick matcher mot Sovjetunionen ut på att hålla emot anstormingen; framgång var att förlora med bara sådär en fem mål. Hur underbart hade det då inte varit om de kvinnliga expertkommentatorerna hade talat massor om att Makarov, Fetisov, Krutov och grabbarna var ett problem för den sport de utövade - eller att det inte riktigt var värt att ta det hela på allvar eftersom kvalitetsskillnaderna mellan länder var så stora…

Tags: , , , ,

3 Responses to “Wikegårds homosocialitet”

  1. Veronica Ehn Says:

    Om det är EN bok om detta, som du i klassrummet nog skulle rekommendera att jag skulle läsa, vad skulle de då bli? :)

  2. David Tjeder Says:

    Hallå Veronica - kul att se ditt namn här! Svår fråga - smileyn gör den nästan ännu svårare…? Om du menar just detta med homosocialitet är nog stalltipset numero uno Robert Hamrén, som gör jätteintressanta saker med de perspektiven i sin avhandling “Vi är bara några kompisar som träffas ibland” (Normal förlag, 2007).

    Andra intressanta saker om homosocialitet, sådär på en höft:

    Bird, Sharon R., ”Welcome to the men’s club: Homosociality and the maintenance of hegemonic masculinity.” Gender & Society 10 (1996), s. 120–132.

    Kimmel, Michael S., ”Masculinity as homophobia: Fear, shame, and silence in the construction of gender identity.” I Theorizing masculinities. Red. Harry Brod och Michael Kaufman. Newbury Park, California: Sage publications, 1994, s. 119–141.

    Ljunggren, Jens, Känslornas krig: Första världskriget och den tyska bildningselitens androgyna manlighet. Eslöv: Symposion, 2004.

    Sedgwick, Eve Kosofsky, Between men: English literature and male homosocial desire. New York: Colombia University Press, 1985.

    Steorn, Patrik, Nakna män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900–1915. Stockholm: Norstedts akademiska förlag, 2006.

    Ja, nu blev det lite mer än ett tips… Tack Endnote för att det gick fort att få fram de där referenserna…

  3. Veronica Ehn Says:

    Tackar för tipsen! Nu gäller de bara att hitta tiden att försöka läsa dem oxå. Smile-gubben var ironiskt menat eftersom du nästa alltid i slutet av seminarierna rabblade upp massa böcker ;)

Leave a Reply