David Tjeder

I sin text blir GS till en som vågar tala klarspråk kring ett korrumperat fält fyllt av forskare som gör allt de kan för att gömma undan frågan om kvinnors underordning för att istället mysprata om hur det är att vara man. Men ”mansforskningen” försöker inte dölja eller förneka kvinnors underordning. Tvärtom. Denna forskning går ut på att istället för att fråga ”hur vidmakthålls kvinnors underordning?” fråga ”hur produceras och reproduceras manlighet och mäns överordning?” När blicken försköts från kvinnor som forskningsobjekt till män blev det tydligt att mäns överordning inte alltid – kanske inte ens först och främst – handlar om att underordna kvinnor. Den handlar om att underordna män. Detta är i sig logiskt. Om nu kvinnor varit och är underordnade, vem är då för mannen det relevanta subjektet att såväl konkurrera som solidarisera sig med? Givetvis andra som befinner sig på någorlunda samma maktnivå som han själv: andra män. Män med makt ägnar inte lejonparten av sina energier åt att undanhålla kvinnor från makt. De ägnar sig först och främst åt att undanhålla andra män från makt. Medan vissa män innesluts, utesluts andra från brödraskapet av riktiga män.

Jag ser ingen vidare poäng i att för GS och Genus’ läsare ytterligare söka legitimera genusforskningen om män, som jag föredrar att kalla den. Den som verkligen har läst den forskning som utförs på detta område behöver inte betvivla att detta är ett område där feministisk kunskap produceras och utvecklas. GS presenterar en vrångbild av detta forskningsfält och gör det till en problematisk monolit. Däremot vill jag ägna lite spaltutrymme åt att granska GS’ problematiska argumentation.

GS visar i båda sina artiklar samma ovilja att ta ett helhetsgrepp över detta fält, samtidigt som det är just det hon gör. I sin första artikel låter hon Øystein Gullvåg Holter stå för ”vissa mansforskare”, och i svarsartikeln finns det passager där Claes Ekenstam och Marie Nordberg representerar ”svenska mansforskare”. GS hävdar i sitt svar att hon aldrig uttalat sig om mansforskningen som sådan. Detta är dock inte sant. GS skriver konsekvent ”vissa mansforskare” istället för ”mansforskningen”, men hon drar samtidigt slutsatser om mansforskningens relation till feminismen. I det ögonblick denna relation diskuteras har GS konstruerat en enhetlig mansforskning som har en inställning till feministisk teoribildning.

Könsmaktsordningen bör vara i absolut fokus för all feministisk forskning, menar GS, samtidigt som hon tillägger ”liksom etnicitet, sexualitet och klass”, utan att redogöra för på vilka sätt dessa parametrar skall införas i forskningen. I det som följer blir det dock tydligt att det där med etnicitet, sexualitet och klass är helt sekundära faktorer. Först och störst står nämligen könsmaktsordningen. Med könsmaktsordning förstår GS bara just maktordningen mellan, inte inom, könen. Könsmaktsordningen är att män är överordnade kvinnor, inget annat. Att följa till exempel Eve Kosofsky Sedgwicks banbrytande Between men (1985) och andra som diskuterat relationer mellan män som en central nyckel för att förstå hur makthierarkier skapas och vidmakthålls blir till – antifeminism. GS sätter könsmaktsordningen och denna ordning allena som en norm för all form av forskning som skall föreställa feministisk. Precis allting under den normen förvandlas till antifeminism. Det är att på förhand axiomatiskt bestämma vem som har rätt. Det är att utgå från att vi redan har alla teorier vi behöver för att begripa hur manlighet konstitueras. Och det är inte bara genusforskningen om män, utan också queerforskningen som mer eller mindre i sig blir till antifeminism. Och vidare: vad händer med de som studerar etnicitet? Blir postkolonial feministisk teoribildning antifeminism den sekund den säger att könsmaktsordningen inte alltid är den främsta av alla ordningar?

GS ondgör sig över kritik som mansforskaren Victor Seidler framfört. Seidler är förvisso inte en av mina favoriter, men att läsa honom som en som förnekar kvinnors strukturella underordning är löjeväckande. Seidler menar att kvinnor är strukturellt underordnade men att man för att begripa såväl maskulinitet som hur kvinnors underordning vidmakthålls också måste analysera mäns känslomässiga erfarenheter, som inte sällan består i upplevelser av brist på makt, av vanmakt. Om redan detta, att forska om mäns känsloupplevelser och avvika mer än en tum från vad GS tycks se som Den Rätta Feminismen, är antifeminism, då är det inte som GS hävdar hennes kritiker som urvattnar begreppet feminism, utan GS som intill meningslöshet urvattnar begreppet antifeminism.

GS hävdar också att det under den nordiska mansforskningskonferensen 2004 ”framfördes från flera håll kritik, liknande den jag och andra tidigare har framfört”. Det är inte sant. Jag var en av flera som arbetade med att organisera den konferensen. På konferensen gick förvisso en hel mängd workshops parallellt, så jag kan inte vara helt säker på att sådan kritik inte framfördes. Själv försökte jag skaffa mig en överblick över diskussionerna på konferensen, eftersom det föll på min lott att sammanfatta dessa på konferensens sista dag. Dessa konstruktiva diskussioner gick längs helt andra linjer än de GS står för. På konferensen hördes en explosion av olika teoretiska röster, och jag fick ett livligt intryck av ytterligare diversifiering av ett redan mångfacetterat fält, som dock var tydligt grundat i en feministisk förståelse av maktens betydelse för analyser av manlighet och kvinnlighet, av män och kvinnor. Att hämta legitimitet åt de egna argumenten från detta sammanhang och denna komplexa diskussion styrd av positiv nyfikenhet är både intellektuellt ohederligt och missvisande. Det är för övrigt talande att när GS skall visa att hon verkligen behärskar detta fält handlar det om närvaro på konferenser eller dagar som organiserats kring mansforskning. För att ha ett grepp om ett fält krävs dock mer än att ha varit närvarande på några konferenser.

När Bo Rothstein för hundraåttioelfte gången kritiserar delar av feministisk teoribildning i dagspressen suckar de flesta av oss feminister i kafferummen. Vi tenderar att tycka att Rothstein inte vet vad han pratar om; att han skulle ägna lite mer energi åt att läsa in sig på feministisk teori innan han tar till jättesläggan. Om nu genusforskningen om män vore en helt integrerad del av det feministiska fältet, på det sätt som till exempel queerforskning är och postkolonial feminism är på god väg att bli, skulle ribban för dess diskuterande vara högre. Hade GS sagt det hon hade sagt, men om Diana Mulinari eller Paulina de los Reyes istället för om Holter, Ekenstam och Nordberg, hade attacken orsakat en bomb i den akademiska världen. Att däremot på lösa grunder misstänkliggöra de som anlägger genusperspektiv på maskulinitet passerar. Det är i mina ögon märkligt, och visar på en om inte utbredd så förekommande feministisk oro över genusforskningen om män. Vad det inte visar är att det finns allvarliga antifeministiska problem med fältet som sådant.

Och när jag nu hävdar allt detta kan min text utsättas för en typ av könsmaktsanalys som vägrar se till argumenten och bara ser till positioner. Ungefär såhär: jag försöker bara i gammalpatriarkal anda som man med makt nedtrycka en underordnad kvinna. Eller: jag döljer min antifeminism bakom en låtsad vilja att se det komplexa i hur genus konstitueras. Eller: jag försöker solidarisera mig med män i maktpositioner i min attack på en undordnad. Alla de tolkningarna är förvisso möjliga – dock endast för den som liksom GS anar antifeministiska ugglor i precis alla mossar.