Det var ett tag sedan sist. Först var det tekniska problem med bloggen, sedan semester, sedan lättja. Jag har hunnit vara med om en underbar konferens om maskuliniteter i Guadalajara, Mexico; jag har suttit på seminarium under Almedalsveckan och diskuterat genusforskningens framtid (där Popova dök upp som gubben i lådan under seminariet och var precis lika popovsk som hennes texter i SvD är); och jag har slitit med akademiska texter som är aaaaalldeles för försenade. Därav tystnaden här.

Nu har jag bara två småsaker på hjärtat.

1) Sportjournalister. Hur de dels griper efter halmstrån, och dels upplever varje motgång som ett svek mot - sig själva. När Sverige nu fick spö av Tyskland (igen) är det med desperation i röster som TV3:s journalister tjatar och tjatar och tjatar i varje intervju om att berodde detta kanske också på att det svenska laget blev en timme försenat till arenan? Var det så? Var det så? Var det så?

Var, förutom inom sportjournalistiken, får män bry sig så oändligt bekymrat om andra män? Hur är det med den där lätta sträckningen i höger ljumske, hur mår egentligen Svensson, är det förvirrande för dem att spela 4-4-1-1? Vojne, vojne.

Två lag spelar fotboll. Det ena laget spelar sämre än det kan. Det andra laget är, och bör, vara överlägset. Sverige kunde spela bättre, men gjorde det inte. End of story. Men nej, nej. Diskursproduktionen måste vara minst lika omfattande som om Persson skulle annonsera att han avgår med omedelbar verkan. Före, under, efter varje match. Gäääääääsp.

Så till nummer 2 - en liten anekdot ur historien. Detta står att läsa i Aftonbladet den 24 augusti 1945. Det är femton dagar efter att den andra atombomben detonerat över Nagasaki; arton dagar efter Hiroshima. Tidningen är full av berättelser om hur många som dött, och man skriver om bombens "'radioaktivtet'" - med citationstecken. Så finns bland dessa berättelser följande lilla artikel:

Atombomb kan ej stoppa tyfon

Borgmästare Herbert Frinke, som hoppades att man med hjälp av atombomber skulle kunna hejda och ”splittra” de orkaner och tornados, som sveper fram vid Floridas kust, och som för några dagar sedan sände president Truman ett telegram härom, har fått sina förhoppningar grusade.
President Truman har nämligen låtit sända ett svarstelegram till borgmästaren, vari förklaras att den ”den meteorologiska effekten” av atombomben är mycket ringa.

Detta är hela artikeln. Jag har googlat på Frinke - resultatlöst. Men är inte den lilla berättelser precis hur bisarr som helst, så säg? Att man kommenterar själva idén så totalt stillsamt, mitt i katastrofen i Japan. Eller är det extremt torr humor, ett ironiskt sätt att hänga ut Frinke som ett rikspucko utan att säga det?

Chris Wilton träffar Chloe Hewett. Han gillar henne. Men ännu mer gillar han Nola Rice. Chloe är stillsamt mys – Nola är passion, är sex, är kropp. Chris gifter sig med Chloe, men vänstrar med Nola. Mycket sex blir det. Det är hett, det är varmt, det är livsglädje. I jämförelse med den eldiga och intensiva Nola blir mysiga Chloe en trist vardagsmänniska.

Och genom Chloes pappa får Chris ett riktigt schysst liv – ett bra, välbetalt jobb, en bra lägenhet, allt det där. Men Nola spökar. Det är henne han egentligen vill ha.

Tills hon blir med barn. Och förändras. Från att ha varit coola självsäkra Nola som alltid finns där blir hon till Älskarinnan Som Ställer Krav. Som säger: lämna din fru. Lev med mig istället. Ha det här barnet med mig. Ta ansvar för det här barnet.

Och Chris kan inte säga nej till det goda liv han fått. Han bara kan inte berätta för sin fru att han egentligen inte älskar henne. Att han älskar Nola, egentligen. För så är det verkligen - i alla fall till en början.

För någonstans där, när Nola börjar förvandlas från Waozers-bruden i snygga kläder till en vanlig kvinna med egna känslor som är på tjocken och gråter och är sur, då börjar Chris undra om det verkligen är henne han vill ha. Ungefär när hon slutar representeras i filmen som Woodys och många – även min! – våta dröm och blir till en människa av kött och blod som har en egen vilja, då är hon inte längre lika åtråvärd. Då blir hon bara i vägen. Då blir hon bitchen som inte längre ger en sexuell kick vid sidan av vardagslivet, utan som just kräver saker. Säger saker som: om du inte berättar för Chloe så gör jag det. Du måste lämna henne. Jag tänker inte göra abort. Det här är ditt barn också. Bara dina pengar räcker inte.

Hon är inte längre den sexiga älskarinnan. Hon är en furie, hon är Medusa. Hon ler inte. Hon skrattar inte. Istället är hon uppriven och ringer honom när hans fru sitter bredvid honom. Och gnäller: när kan vi ses, när skall du berätta för henne, när kommer du hit, hur skall det bli. Tjat, tjat, tjat. Det finns en linje mellan detta porträtt och den klassiska misogynin bakom karaktären Alex Forrest i Fatal attraction. Med en skillnad. Alex var en sexig bitch som blev Ond på två röda. I Match Point är det snarare Chris som är knäppgöken.

Och visst lider Chris av sitt beslut, och sitt genomförande av det: att hämta ett hagelgevär och mörda henne. Det gör ont för honom. Men han gör det.

Och jag sitter, såhär tio minuter efter att filmen slutat rulla, och tänker att antingen har Woody gjort en film som problematiserar mäns rädsla för verkligt engagemang, för att verkligen förlora det egna livet och följa någon annans vilja – eller så reproducerar han en föreställning som säger: fan vad jobbigt det är med brudar som gapar och skriker, som gör mer än får rygg och bröst insmordna med olja och ler sexigt.

Jag har tidigare blivit ganska fett missförstådd när jag gjort filmtolkningar. Så låt mig säga att jag tycker att filmen är skitbra. Men antingen pekar den på ett genusproblem i vår samtid, eller så är den själv en del av problemet. Jag lutar åt det senare.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.

1. Två män. "Aha, här ser vi den kvinnoexkluderande homosocialiteten, man konstruerar här en arena där män kan vara män utan kvinnors inblandning; klasisk misogyni."

2. Två kvinnor. "Aha, här ser vi hur konsumtion återigen konsrueras som feminint; varuhuset görs liksom för hundra år sedan till ett kvinnorum, till ett offentligt rum men där kvinnor kan göra privata och kvinnliga saker som shopping. Kvinnor får tydligen vara i det offentliga rummet genom konsumtion, men inte genom produktion."

3. En man. "Aha, den autonome moderne mannen kan här få vara fri från kvinnokrav, fri från kravet att vara jämställd och god, han behöver inte ta med sig några barn, han behöver inte lyssna till den kritik av manssamhället som hörs idag. Och det där metrosexuella utseendet är bara manlighetens inkorporering av feminina drag, utan att det minsta ge efter från den egna maktpositionen."

4. En kvinna. "Aha, varuhuset görs till en kvinna, görs till ett vackert sexuellt objekt för mäns blickar; detta centrum är för kvinnor en identifikation in i en objektsposition, och för män ett territorium som de kan symboliskt penetrera och njuta av, liksom mannen tillåts njuta av kvinnors kroppar och sexualitet."

Ungefär så - skjutet lika mycket från höften som min kritik av den faktiska bilden med Mannen och Qvinnan. Och då inställer sig följande fråga: om varje typ av kombination kan problematiseras såsom innehållande homofobi och ytterst problematiska konstruktioner av genus - hur skulle då den där reklambyrån ha gjort för att kunna undgå min och andras kritik, som tydligen kan slå hårt helt oavsett hur bilden ser ut? Skulle de ha fotat en hundvalp, eller vaddå?

Vilket leder till reflektionen: hur mycket av de genusanalyser jag själv och andra genusvetare gör kan kritiseras för att förgivetta just de problem som vi säger oss gräva fram? Vi utgår från att det alltid finns något djupt problematiskt i det vi studerar. Men tänk om det inte alltid finns det? Eller: tänk om det inte spelar någon roll hur vår empiri ser ut, för hur den än ser ut så kan vi alltid finna genusmässiga problem i den?

Detta betyder inte att genusvetenskap är hokuspokus. Det betyder inte att varje genusanalys är i sig problematisk. Och det betyder verkligen inte att den där bilden på fasaden är oproblematisk. Men det betyder att vi som sysslar med genus kanske skulle försöka utveckla analysmodeller som appliceras på ett mer öppet sätt på vår empiri. Kanske vi skulle fråga, med Britt-Marie Thurén, om genus verkligen alltid, i alla situationer och diskurser, är sådär vansinnigt centralt som vi gärna vill att det skall vara.

Mest av allt fascinerar, förstås, relationen mellan Lizzy och Mr Darcy. Den prudentliga borgardottern och den stenrike gentlemannen av finare än finast familj. Mr Darcy är först alltför stolt för att beblanda sig med Lizzy; Lizzy för fördomsfull för att förstå Mr Darcys egentliga karaktär. Romanen suckar: om bara borgerligheten kunde förstå att adeln faktiskt kan vara dygdig; om bara adeln kunde förstå att sann adel finns i borgerligheten.

Men de får ju varandra till sist - surprise! Detta eftersom Lizzy och Mr Darcy inser precis just detta. Lizzy förstår Darcys godhet; Darcy förstår vilken underbar liten varelse Lizzy är, trots sin familj.

Mr Darcy är en god man. Men det som verkligen gör honom mjuk, civiliserad och älskvärd är det inflytande Lizzy utövar på hans karaktär. Det är en klassisk berättelse om kvinnan som civiliserande kraft; kvinnligheten som gör den kantige mannen lite mindre kantig, lite mjukare, lite ömmare.

Det är klassisk borgerlig ideologi. Allt mannen är är han på grund av kvinnan. Bara kvinnan ser sin livsuppgift som att i allt hjälpa sin make. Kvinnlig självuppoffring - manligt självförverkligande.

Detta ligger under den stora kärlekshistorien mellan den obemedlade Lizzy och den högdragne men ack så karaktärsfaste och manlige Mr Darcy.

Det är för övrigt en ironi värd att beakta att i Pride and Prejudice består borgerlig framgång i förmågan att gifta in sig i adeln. Det är en period då borgerligheten ännu avundsjukt blickar uppåt mot de vars värde kan mätas inte bara i karaktär, utan även genom blodsband. Den största borgerliga lyckan är att göra adeln lite mindre adlig, lite mer borgerlig - samtidigt som man också får umgås i deras kretsar. Så får Lizzy sin Darcy, hennes syster Jane får sin Bingley - och systern Lydia, som är okvinnligt lätt på foten, får nöja sig med spelaren, drinkaren och förföraren Mr Wickham.

Noteras endast på detta vis.

Jack är tillbaka. Lika manlig som någonsin förr.

Den här episoden skriver Ménetra om i sin dagbok, helt kort, på bara några rader. Våldtäkten ses inte som ett brott, inte som ett övergrepp. Den återberättas som bara ytterligare en i raden av Ménetras små lustiga anekdoter ur hans vardagsliv. Ingenting tyder på att Ménetra anser att han begått ett brott, eller att han tror att kvinnan lidit men av hans och Gombeaus våldtäkt. Våldtäkt var dock ett brott på den här tiden – ett brott belagt med dödsstraff. Ménetras våldtäkt av den aldrig namngivna kvinnan visar sprickan mellan människors – mäns – normer och lagtexters.

Med det långa tidsperspektiv Vigarello anlägger framstår våldtäktens historia i mångt och mycket som en historia om framsteg. De stora linjernas utveckling pekar onekligen i positiv riktning. I och med den franska revolutionens Code Révolutionnaire 1791 kom våldtäkten att bli ett socialt brott, inte ett uttryck av religiös synd. Långsamt kom också antalet anmälda våldtäkter att stiga. Argumentet att var det omöjligt för en ensam man att våldta en kvinna, som i praktiken innebar att en vuxen kvinna som anmälde brott om våldtäkt och som inte blivit våldtagen av flera män per definition velat ha sex, användes flitigt från 1600-talet och genom historien, för att försvinna först under 1900-talets första hälft. Också själva ökningen av antalet fall över tid läser Vigarello som uttryck för förändrade, långsamt mer fördömande, attityder kring våldtäkt. Även de platser där kvinnor och barn våldtogs visar på att en förskjutning mot ett mer utbrett fördömande av våldtäkten som handling ägt rum. Eftersom så många av de fall Vigarello hittat i historiskt rättsmaterial rör våldtäkt på helt allmän plats i Paris – torg, prång, under Seines broar eller rätt och slätt på gatan – verkar det ha funnits en relativt utbredd (manlig) tolerans eller i alla fall cynsim i relation till våldtäkt förr. Även detta är något som främst förändrats i och med 1900-talet.

Trots Vigarellos massiva dokumentation och nyanserade skildring av dessa förändringar i lagtexter, diskussioner och rättssalar finns det något som saknas i hans framställning. Det är historikern Norbert Elias teorier om civilisering som väglett Vigarello genom materialet, något som ibland gör framställningen onödigt rätlinjigt positiv mitt i alla nyanser. Med Elias’ egen betoning på framsteg och förbättringar, som Vigarello gör till sin, finns också en brist på motexempel på den tes av ökad förståelse, ökad kunskap, ökad känslighet och allmän förbättring som Vigarello driver. Vigarello citerar själv ett fall från 1980-talet, då en kvinna blivit våldtagen av två män från Laos. Hennes vittnesmål ansågs inte trovärdigt, eftersom hon tidigare sammanlevt med en man från Vietnam. Genom detta förhållande hade hon visat att hon hade en preferens asiatiska män. De båda männen friades. Annars är det ganska ont om sådana motexempel hos Vigarello. Varför tas inte de många läkare och intellektuella vars kvinnosyn kring sekelskiftet 1900 förefaller ha varit mer misogyn än den var femtio eller hundra år tidigare upp? När Vigarello talar om ökande känslighet inför våldtäkt och en mer positiv kvinnosyn överhuvudtaget, vad skall vi då göra med socialisten Proudhon som redan under 1800-talets tidigare hälft helt oförblommerat skrev att ”Kvinnor tycker inte alls illa om att bli illa behandlade, eller till och med att bli våldtagna”? Hur skall vi se på Bram Stokers roman Dracula från 1896, där den sexuellt utlevande Lucy åter skall bli en ren ängel genom att hennes fästman med manlig kraft kör en påle, läs penis, genom hennes passiva, vibrerande kropp? Det finns flera exempel på kraftfullt misogyna föreställningar kring våldtäkt just runt sekelskiftet 1900, uttalanden Vigarello inte citerar eller diskuterar.

En annan nyutkommen studie över våldtäksfall i Sverige nyanserar också betydligt Vigarellos tolkningar. Det är etnologen Simon Ekström, vars avhandling Trovärdighet och ovärdighet behandlar våldtäktsbrott och hur dessa hanterades av polis och rättsväsende i Stockholm mellan 1946 och 1950. Ekström visar med förkrossande tydlighet hur kvinnors anmälningar av våldtäkt i polisutredningarna ofta blev till utredningar av kvinnans karaktär. Blicken riktades genast på kvinnan, inte mannen. När anmälningarna sedan efter en omfattande gallring (under perioden väcktes sjutton åtal, gentemot nästan etthundrafemtio anmälningar) hamnade i rättssalen fortsatte blicken att falla först och främst på kvinnans sexualitet. Bara de förfövare som passade en outtalad och förutbestämd stereotyp av våldtäktsman dömdes för våldtäkt. Det var en snäv mall som krävde allvarliga alkoholproblem, tidigare brottslighet, och gärna ett par sedan tidigare genomförda psykiatriska utredningar.

För mannen gällde att en allmän skötsamhet i livet gjorde honom mindre trolig som förövare. I våldtäktsmål där ord ofta stod mot ord räckte det alltså för män att vara kända som skötsamma för att frias i en rättegång – eller för att anmälan inte skulle leda till rättegång. För kvinnor gällde istället att allt annat än en total skötsamhet gjorde att de misstänkliggjordes. Alkoholkonsumtion, kläder, tonfall, tidpunkten då kvinnan befunnit sig på vilken plats i Stockholm, kunde utgöra grunder för utsortering av anmälan. Endast det fåtal kvinnor som fått utstå en omfattande misshandel och inte var lösaktiga kunde förmå övertyga rätten om att deras berättelse om övergreppet var sannfärdigt. Så sköts blicken ständigt bort från mannens sexualitet, till att bli en fråga om kvinnans sexualitet och uppträdande.

Flera av de här föreställningarna var outtalade, och Ekström tvingas läsa dem genom rättsapparatens själva hanterande av fallen, genom grunderna för den argumentation som fördes, och genom polisens hantering av de fall som polisanmäldes men aldrig nådde till rättegång. Detta kräver metodologisk noggrannhet, analytisk skärpa, och ett oändligt tålamod i bearbetandet av källorna. Ekström gör det med den äran. Alla de faktorer som spelade in i anmälningarna av och rättegångarna kring våldtäkts lyfts fram ur det halvt uttalades eller outtalades mörker, vrids och vänds och fram träder ett mönster där omsorgen i målen nästan uteslutande kom att bli en omsorg om männen, inte kvinnorna. Att Ekström lyckas göra detta på en prosa som är på en gång exakt, feministisk, analytiskt driven och sakligt redogörande gör hans forskarinsats ännu mer imponerande. Tålmodigt och med noggrann detaljläsning av såväl polisrapporter, argumentation i rättsinstanser och utredningar av förövarnas psyken frilägger Ekström en värld där våldtäkten alltid riskerar att reduceras till ett frivilligt samlag, där kvinnors kroppar liksom förväntas tillhöra män, och där bara de allra mest extrema förövarna kunde dömas för sitt brott.

Just polisens och rättsinstansers ovilja att problematisera och diskutera männens beteende står ut med sällsam lyskraft. När män våldtar beror det enligt förundersökningar och rättsinstanser nästan alltid om något annat än de själva. Detta andra används så för att ursäkta eller (bort)förklara handlingen: till exempel att mannen druckit alkohol, att kvinnan inte ville ha sex (!), att mannen inte hade fått ha sex med sin hustru på länge, att kvinnan trots allt hade varit lite flirtig, och så vidare. Det är som att en man som inte fått utlopp för sin drift på länge, som druckit lite alkohol, och som mötte en kvinna med utmanande kläder eller flirtigt tilltal helt enkelt hade rätt till ett samlag, det vill säga hade ett carte blanche till en våldtäkt. Som Ekström själv påpekar i ett efterord styr dessa attityder än idag rättsapparatens handhavande av våldtäkter. Våldtäkt är ännu idag något som i förbluffande utsträckning handlar om längden på kvinnans kjol, inte mannens övergrepp.

Ekströms feministiska blick saknas hos Vigarello, något som gör att han inte ställer den avgörande frågan om vem som anses äga kvinnans kropp. Från att i princip ha tillhört sin husbonde tillerkänns kvinnan allt oftare från och med sekelskiftet 1800 rättskapacitet. Trots detta framstår det under hela 1800-talet som att män implicit ansågs ha rätt till fri tillgång till kvinnors kroppar. Mot 1900-talets andra hälft blir det, så kan man läsa Vigarello, allt oftare en självklarhet att män inte skall ha denna tillgång. Kroppen kommer att åtminstone i diskussioner om våldtäkt att tillhöra kvinnan själv, och bara henne. Ekströms avhandling visar att förändringen i praktiken knappast hade skett före 1950, och man kan ställa sig frågande om den blivit så genomgripande som Vigarello implicerar. Attityden att kvinnors kroppar tillhör män lever ännu kvar hos många förövare. Våldtäkt är ett av få brott där förövaren långtifrån alltid själv förstår att något brottsligt har inträffat. Som en schweizisk man som upprepade gånger våldtagit sin hustru uttryckte det i en intervju för några år sedan om en av våldtäkterna: ”Hon skulle ha gjort det [ställt upp på att ha sex] för att göra mig glad. Det var min födelsedag.”

Visst har förändringar till det bättre skett, när historien betraktas ur våldtäktens ljus. De förändringar som Vigarello tecknar visar att vi idag faktiskt lever i en bättre värld än för femtio eller hundra år sedan. Ändå visar Ekströms analys inte minst av den implicita mallen för våldtäktsmannen på en problematisk utveckling i våldtäktens historia. Under 1900-talet ökar antalet anmälningar av våldtäkt av vuxen kvinna kraftigt och den allmäna opinionen betraktar våldtäkt med ett kraftigt växande allvar. Detta är tveklöst en utveckling till det bättre.

Men samtidigt sker något nytt. Under 1900-talet har våldtäktsmannen som ond och omanlig stereotyp dykt upp, förmodligen för första gången i historien. Bilden är den av en förtryckare, en niding. Det problematiska i denna motbild är att våldtäktsmannen alltid förblir en Annan. Under 1940-talet var det som Ekström visar alkoholister, ”tattare” och tidigare dömda brottslingar som fick ge våldtäktsmannen ett ansikte. Idag reproducerar massmedia istället okritiskt bilden av våldtäktsmannen som Invandraren. På så sätt placeras förtrycket av kvinnor alltid hos någon annan än den vite medelklassman som talar. När ”svenska” män mördar sina hustrur har det aldrig med heder eller svenskhet att göra – detta förlägger vi bekvämt till Invandrarna och deras hedersmord. Kvinnoförtryck blir som bekant något som talibaner, inte svenska män, utövar. Och våldtäkt blir något som invandrare, inte svenskar, sysslar med. Om vi skall tro våra tidningar. Statistiken förtäljer en annan historia.

[Tidigare publicerad som ”Gradvisa framsteg i synen på våldtäkt”, Svenska Dagbladet den 26 augusti 2002.]

Min grundinställning till Eva Lundgren och hennes forskning är en solid skepsis. Och jag är feminist. Och jag tycker i likhet med många feminister att Uppsala universitets granskning av hennes forskning var politiserad.

Så är jag på min arbetsplats, och i fikarummet hänger en kopia av en debattartikel från Upsala Nya Tidning publicerad den 22/1 av Bo Rothstein och Arne Jarrick. Rothstein gör mig nästan alltid riktigt ordentligt irriterad i genusfrågor. Jag hade Jarrick som handledare under min tid som doktorand och hade många konstruktiva diskussioner i genusfrågor där vi inte alltid höll med varandra, men där Jarrick ofta förde fram bra poänger. Som genusforskare och feminist förväntas jag sucka över allt som flyter ur dessa herrars pennor. Men så finner jag att deras kritiska resonemang är rimliga och tankeväckande, helt oavsett att jag inte är lika säker som de på att Uppsala universitet borde låtit frågan om Lundgrens eventuella oegentligheter gå vidare till Vetenskapsrådets kommitté för utredning av oredlighet i forskning.

"God forskning handlar i ett sådant perspektiv mindre om att 'bevisa' eller 'testa' olika hypoteser och mer om att utifrån skilda teoretiska perspektiv, och med en övertygande argumentation, skapa ökad förståelse för olika fenomen. Utgångspunkten är att världen inte är entydigt avbildbar. Verkligheten framstår på olika sätt beroende på varifrån man tittar - vilket perspektiv man intar. [---] I ett hermeneutiskt perspektiv har […] ett begrepp som falsifiering inte någon större mening."

Jag har två huvudinvändningar mot detta argument. Om nu verkligheten ser olika ut beroende på perspektiv och Lundgrens forskning är sådan, hur hermeneutiskt är det då att slå på den stora trumman och gå ut i medierna och med benhård säkerhet framföra den kvantitativa siffran 46% för att beskriva hur många kvinnor som någon gång utsatts för våld från män? Den siffran från Slagen Dam har just förts fram som ett objektivt, i positivistiskt tänkande grundat faktum. Denna siffra har ju också, som vi alla vet, fått ett starkt genomslag – knappast uteslutande positivt i den offentliga debatten, men desto mer positivt av till exempel Margareta Winberg.

Då blir frågan: om nu Lundgren är hermeneutiker och tolkar sin empiri så att siffran landar på 46%, vad motsäger att någon annan forskare hade kunnat göra samma typ av undersökning och kommit fram till ett helt annat resultat? Och i så fall, varför skall vi då sätta någon som helst tilltro till siffran 46%? Om nu siffran 46% inte hänvisar till en empirisk realitet bortom en tolkning som bara hermeneutiker kan komma fram till, vad är det som säger att vi inte har att göra med en nonsenssiffra? Att siffran lika gärna kunde vara 22%, eller 88? Om falsifiering inte kan appliceras på Lundgrens forskning, hur skall vi då hantera den? Vad jag säger är inte en kritik av hermeneutiken som forskningsmetod, bara att argumentet om att Lundgren är hermeneutiker också slår undan benen för att vi då skall ta hennes siffror på så stort allvar, helt oavsett om vi håller med henne kring hennes mer kvalitativa normaliseringsteori.

Det är också just kring denna fråga som Rothstein och Jarrick är allra bäst i sin debattartikel. Dessa delar är med all sannolikhet författade av Jarrick – alla som läst hans vetenskapliga produktion känner igen frågorna såsom varande just Jarricks:

"Vad ska kritiken handla om ifall den ena tolkningen ändå inte kan vara sannare än den andra? Och om ingen observation är mera rätt eller sann än någon annan, varför ska då just den ena av dem – den att alla män löper samma risk att begå våld mot kvinnor – läggas till grund för politiska åtgärder?"

Så långt trassel med siffror, och inre förvåning hos mig i att jag finner att jag till dels ställer mig på samma sida som Jarrick och Rothstein i en debatt om genus, och inte hos de genusforskare som diskuterar saken på DN Debatt.

Men det slutar inte med frågan om siffrorna. Även kring det kvalitativa finns tydligen saker att erinra. Jag googlar runt på Eva Lundgren och Jenny Westerstrand och stöter på en debattartikel i DN 29/11 2005 skriven av Nathan Shachar. Han argumenterar där, vad jag kan se övertygande, för att Lundgren starkt förändrat sina informanters utsagor över tid, så att de ligger allt närmre Lundgrens egna teser. "Den ursprunglige Anders, från 1990, uttryckte sig slingrande och fegt. Anders 1991 gick mer rakt på sak och erkände saker han förnekat 1990, medan Anders årgång 2004 mest låter som en agitator för det han så enträget förnekat i sitt första framträdande." Anders har inte intervjuats sedan 1987/1988, så det är inte han själv som ändrat sin berättelse.

Jag läser artikeln och tycker mig få ytterligare belägg för att Lundgren är suspekt som forskare. Och hittar sedan via Erik Svansbros blogg Jenny Westerstrands bloggsvar på Shachars artikel. Till saken hör att Westerstrand skrivit flera akademiska texter tillsammans med Lundgren, så det är inte en blogg vilken som helst, detta. Vi får här veta att publiceringsordningen av verken inte är den ordning de tillkommit i,

"liksom att man väl verkligen inte kan behandla forskning med den typ av uteslutningsmetod som Shachar lutar sig mot: 'Om Anders medgivit att det kändes sexuellt i intervjun hade Lundgren naturligtvis publicerat det redan då'. Var är vi? I sandlådan?"

Westerstrand tycker att det är naturligt att man återanvänder empiri på olika sätt i flera olika artiklar, och också då lyfter fram olika aspekter av sitt källmaterial. Givetvis är det så. Men vänta nu. Anders ville i texten publicerad 1990 inte medgiva att det var sexuellt för honom att misshandla sin hustru, men hos Lundgren 1991 säger han "Det känns sexuellt också"; I artikeln publicerad 1990 säger han "Jag befattar mig inte med orgasmer. Jag har viktigare saker att göra", men i artikeln 1991 hävdar han "Cecilie, hon uttrycker det så bra, hon sa att hon trodde att jag fick mina orgasmer när jag hade henne helt i mitt grepp. Även om det är Cecilies vulgära version har hon en poäng där." Det handlar, som sagt, inte om nya intervjuer, utan om samma persons utsagor.

Jag kan köpa följande: en person kan under samma intervju fälla helt motstridiga uttalanden. Men då bör forskaren också ta upp att motstridigheter fanns. Det gör att man inte kan avfärda skillnaden mellan vad Anders säger i olika texter av Lundgren med att detta är kritik på sandlådenivå. Tvärtom framstår skillnaderna som mycket allvarliga och djupt problematiska.

Jag citerar själv olika saker ur samma källmaterial i en ett otal artiklar publicerade mellan 1999 och 2005, liksom i min avhandling från 2003. Om någon skulle finna att jag har citerat precis samma text i tre olika vetenskapliga verk, men där citaten är helt inkonsistenta med varandra utan att jag någonstans påpekat att författaren inte var konsistent på denna punkt, skulle det vara allvarligt för min vetenskapliga trovärdighet. Jag skulle knappast kunna försvara mig med luddiga ord om behovet av kvalitativ forskning (som min egen forskning råkar vara).

Lika löjligt är Westerstrands guilt-by-association-argument om att Shachars trovärdighet undermineras eftersom hans pappa är antifeminist. Som om nu det hade med saken att göra. Hör bara hur argumentationen låter med andra förtecken. Typ såhär: jag behöver inte lyssna till dina argument för din mamma är feminist. Jag behöver inte resonera med dig för din mamma hävdar att islam är en bra religion. Jag behöver inte lyssna till dig, för din pappa är aktiv inom queerrörelsen. Känns det sättet att tänka igen? Jag tycker tvärtom att Shachars artikel är komprometterande även för de kvalitativa aspekterna av Lundgrens forskning.

Man skulle kunna avfärda vikten i Westerstrands argumentation med att den trots allt bara förs fram på en blogg. Men kollar man upp vad hon skrivit i den offentliga debatten, i publicerade debattartiklar, framkommer ett tydligt och djupt problematiskt mönster. Alla som kritiserar Lundgren kritiserar all kvalitativ forskning; är antifeminister; tycker att mäns våld mot kvinnor är en ren bagatell; och är i största allmänhet onda varelser. Det är en rent xenofobisk argumentationsteknik där hon konsekvent använder sig av svartmålning, personangrepp och härskartekniker för att försvara de egna ståndpunkterna. Kolla till exempel här.

Vad kokar då detta alltför långa inlägg från min sida ned till? Ja, ungefär det här: varför har genusforskare, även etablerade sådana, en tendens att se kritik av genusforskning som något som bara kan vara producerat av ondsinta varelser med dolda agendor? Nog för att det finns mörkermän och mörkerkvinnor i Sverige anno 2006 som ägnar sina energier åt att svartmåla och missrepresentera feminismen. Men måste det betyda att ingen som kritiserar aldrig någonsin kan ha bra poänger? Nä.

Många feminister lever ännu idag i övertygelsen om att det att vara feminist i Sverige 2006 är att stå på barrikaderna och hojta sanningar som ingen vill höra. Det är det inte. Genusforskningen må vara ifrågasatt av många, men den har egna institutioner, egna forskarskolor, och ett massivt stöd i offentlig politik. Det är på tiden för oss feminister att inse att inte all kritik av någon enstaka tanke hos någon genusforskare måste vara grundad enbart i illvilja. Det är på tiden att vi reviderar vår självbild som en missförstådd minoritet. Lundgren karakteriseras av många som försvarar henne som en obekväm och kontroversiell sanningssägare, med toner där just begrepp som "kontroversiell" och "stridbar" bär på ett slags intrinsikalt kvalitetsmärke. Om folk blir jätteupprörda över tesen du driver måste du rätt - ungefär så. Det är inte en vetenskaplig attityd.

Det är en historiens ironi, även den påpekad av Rothstein och Jarrick, att ledande genusforskare säger att de som granskat Lundgrens forskning inte kan göra det för att de tillhör andra forskartraditioner. Feminismen har ju framgångsrikt brutit ny mark inom flertalet vetenskapliga discipliner genom att påvisa blindheten i de paradigm som rådde före säg 1970. Nu tycks man säga att den egna disciplinen skall vara immun från kritik från alla utom från det egna skrået. Det är deprimerande.

Få myter har haft så katastrofala konsekvenser som just denna. Under 1800-talet legaliserade man prostitutionen, och tvingade de registrerade kvinnorna att genomgå läkarundersökningar för att säkra att männen inte skulle smittas av könssjukdomar. Männens rätt till sexuell utlevelse måste säkerställas. För om inte de prostituerade fanns, vad skulle då männen ta sig till? Läkarna svarade unisont: de skulle börja förföra och tillochmed våldta de fina kvinnorna, de ur medelklassen. Prostitutionen var ett skydd mot dessa kvinnors dygd. För mannen måste ju få utlopp för sin drift. Som en flitig bordellkund uttryckte saken i sina memoarer: ”Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas överbelastning hos de ofta vackra och snälla hetärerna på ’59:an’”, den lokala bordellen.

Trodde ni att den här idén var död, nu när lagstiftningen kriminaliserat könsköparna och männen inte längre har tillgång till kommunala bordeller? Inget kunde vara felaktigare.

Men det där är ju i våldtäktsfall, i rätten, det är inte något bra exempel på vår tids idéer om män, invänder ni. Man behöver dock knappast promenera till våra tingsrätter för att lyssna till myten om den ständigt kåte mannen. Den reproduceras överallt, fortfarande. Öppna Slitz eller Café, eller för den delen Vecko-Revyn, och ni skall se att idén om den ständigt kåte mannen överallt är så tagen för given att man inte ens behöver säga det. När Dagens Nyheter för ett par år sedan inbjöd socionomen Annika Wassberg för att få en förklaring bakom mycket unga mäns gruppvåldtäkter fick vi veta att övergreppen inte handlade om makt eller en förvriden kvinnosyn, utan om att unga pojkar helt enkelt har en fruktansvärt pockande sexdrift. När vi för en gångs skull förskonades från rasistiska klichéer om invandrare och deras förmodade hederskultur och kvinnosyn landade vi istället i det gamla: men vaddå, killar är ju jättekåta.

När föreläsningar och diskussionsgrupper riktas till nyblivna eller blivande pappor är det bland barnmorskor och andra föreläsare kutym att börja med den här frågan: när får man ha sex igen? Med kvinnor diskuteras den här frågan överhuvudtaget inte. Kvinnan är ett med barnet – mannen undrar bara när han skall få knulla igen. Till varelser med slida talar man om amning och sovproblem. Till de som har penis reproducerar man den gamla klichén: ni är ju ständigt pilska, så nu bör ni ha klart för er att det kan ta lite tid innan partnern är villig igen.

Suck. Tänk om vi bara för en gångs skull skulle kunna komma vidare, och tänka såhär: pojkar uppfostras till män. Deras sexualitet är, precis som kvinnors, något som blir vad vi tror och säger att den är. Så skulle vi kunna se att vårt tal om den ständigt kåte mannen är det som gör att vi fortfarande tycker att det är självklart att män skall ha sexuell tillgång till kvinnors kroppar. Så slutar våldtäkt att reduceras till frivilliga samlag. Så slutar män tro att kvinnors motstånd mot sex bara är en kokett inbjudan till erövring.

Vi sjunger inte längre, som några studenter i 1880-talets Uppsala gjorde, om hur general Styvstång efter en lång belägring äntligen lyckades besegra fästningen Mödomsborg. Men vi lever fortfarande med de där tröttsamt militära metaforerna. Kvinnan skall fortfarande erövras. Så blir kvinnans nej till en möjlig invitation. (Som det hette i en sång som var oerhört populär under 1800-talet: "Lär dig blyga flickors språk begripa! 'Nej, nej, nej!' betyder ju: 'Ack, ja!'") Eller som en man sade i Kanal 5:s Fråga Olle för en tid sedan: ”Det bästa sexet är det man tjatar till sig.” Stora skratt. Men bakom skratten vilar en uråldrig manlig tradition som säger: jag har rätt till din kropp. Och det har jag för att min sexualitet bara är som den är: stark, obändlig, okontrollerbar.

Det är hög tid att vi frågar oss: hur blir mäns sexualitet det den är? Ett första steg på vägen är att sluta tjata om och sluta tro att män jämt är så jävla kåta.

Referenser
1800-talet och prostitutionen: Yvonne Svanström, Policing Public Women: The Regulation of Prostitution in Stockholm 1812–1880 (Stockholm: Atlas Akademi, 2000).
Citatet om bordellen 59:an från Axel Lekanders outgivna manuskript "Kärlekslivet i Upsala vid sekelskiftet 1800–1900", i Uppsala Universitetsbibliotek, signum X271 h:54.
1950-talet och våldtäkter: Simon Ekström, Trovärdighet och ovärdighet: Rättsapparatens hanterande av kvinnors anmälan av våldtäktsbrott Stockholm 1946–1950 (Hedemora: Gidlunds förlag, 2002).
Citaten från intervjuade våldtäktsmän från Alberto Godenzi, ”What’s the big deal? We are men and they are women”, i Tim Newburn och Elizabeth A. Stanko (red.), Just boys doing business? Men, masculinities and crime (London: Routledge, 1994).
Den pornografiska sången om general Styvstång: Rapport om fästningen Mödomsborgs intagande (Uppsala: P. Nilssons Boktryckeri, 1881); denna finns i Borgströms samling nummer 867, Kungliga Biblioteket.
Citatet "Lär dig blyga flickors språk" etc är från Kärlekskatekes för flickor och gossar, andra upplagan (Uppsala: hos P. Hanselli, 1860).

1. Receptionen av Evin Rubars filmer om ROKS. Istället för en seriös diskussion om tydligt problematiska ställningstaganden hos delar av den feministiska rörelsen blev Rubars starkt vinklade program Sanningen Om Feminismen. De blev inte just berättelser om vissa feminister - de blev berättelser om feminismen som sådan. Till detta bidrog även Rubar själv, men ett glatt mediedrev öste på för fulla muggar för att misskreditera allt vad ROKS var och deras arbete. Att efter "Könskriget" säga "Jo, jag är feminist" blev detsamma som att säga "Jo, jag menar att män är djur."

Samtidigt måste man, vilket jag varit inne på tidigare på denna blogg, också kritisera att ledande feminister inte själva före Rubars filmer med bastrumma och megafon fört fram en rimlig kritik av ROKS.

2. Det mediala kriget mot Fi. Inte någon gång har väl backlash mot feministiska strävanden blivit så tydliga, förvridanden av framförda åsikter så genomdrivna, och misstänkliggöranden av enstaka kvinnor så stenhårda. Visst fällde Tiina Rosenberg några olyckliga kommentarer om Ebba Witt-Brattström när hon avgick från Fi. Och visst har hon politiska åsikter som åtminstone jag finner bitvis magstarka. Men vad hände medialt? Rosenberg blev Den Stora Onda Feministen. Även i sakfrågor var snedrapporteringen massiv. "Kolla, de vill att tjejer skall kunna heta Sven och killar skall kunna heta Birgit! Hur sjukt är inte det?!?!" Ungefär på den nivån var det. Och när en mångfald av röster kunde höras hette det ungefär "Brudar kan inte hålla sams."

Kriget mot Fi och mot Rosenberg under hösten 2005 kommer att stå ut som en skamlig fläck i den svenska historien under återstoden av seklet.

..och nu, när Fi ligger kring en procent eller så, hur mycket skrivs om dem då? Zip. Nada. Det är som i de där amerikanska actionfilmerna när bomberna har släppts och vi får höra en distad röst över en knastrig radiolänk säga "Target neutralised." Varför spilla trycksvärta nu?

Jag skrev tidigare på denna blogg att det stör mig att republikanerna lyckats framställa de som är vänner till feminister och bögar som oamerikanska. Svenska medier har under hösten lyckats med konststycket att presentera feminism på ett sätt som sätter ett likhetsstreck mellan feminist och lesbisk manshatare. (Ett stickspår. Varför är det så svårt för män att svälja kritik av män? Om jag säger "Män har mer makt än kvinnor", betyder det per definition att jag skulle just hata män? Varför kan det inte bara vara ett kritiskt yttrande om maktrelationer i vår samtid?)

Så. Att leva som feminist och akademiker i detta land är att leva i flera världar. Å ena sidan ser jag en explosion av forskning i det akademiska, och en underbar mångfald av perspektiv. Å den andra ser jag en medievärld som alltmer tycks betrakta feminister med samma bjärta misogyna övertoner som man gjorde för hundra år sedan: Hu! de rakar inte sina ben! Hu! de älskar kvinnor istället för män! Hu! de kan inte tänka klart! Hu! de organiserar sig i ett parti! Hu! de vill avskaffa äktenskapet! Hu! de hatar män!

Håhåjaja. Vi får hoppas på ett bättre 2006. På en mer sansad offentlig debatt. På att de som grundlöst misstänkliggör allt som innehåller ordet "genus" slår sig ned vid ett skrivbord och läser några böcker med ett genomtänkt genusperspektiv.

...yeah, right!

Araberna i 24 är nämligen inte bara Onda Terrorister. Producenterna av 24 vill tydligen inte reproducera en allmän isalmofobi, och har därför slängt in några exempel på just laglydiga och trevliga helyllemuslimer. Dessa arbetar hårt och betalar skatt och är ärliga. I den fjärde säsongen finns det, sådär på en höft, tre exempel.

2. I de bortklippta scenerna på DVD:ns extramaterial finns också en muslim som arbetar på CTU (Counter Terrorist Unit), vars slöja provocerar datanörden Edgar och avslöjar hans islamofobi. Karaktären, ersatt av Chloe i den visade versionen, visar den goda länken muslimsk kvinna / arbetet mot terrorismen. Islamofobi placeras inte som något endemiskt i västerländska samhällen eller i USA, utan förläggs just till Edgar, snubben som är superduktig på datorer, men överviktig, mammaberoende, och usel på mänskliga relationer.

Men det är inte de här två exemplen som är mest intressanta. I det tredje fallet möter vi två bröder som arbetar i sin bortgångne fars vapenaffär. De hjälper Jack i kampen mot terroristerna. Innan pangpangandet brakar loss hinner de dock med att hålla ett verkligt hyllningstal till den amerikanska nationen. Deras far, berättar de med stolthet, kom till USA och skapade denna affär från grunden, arbetade hårt, betalade sina skatter, och gjorde sig ett respektabelt namn i lokalsamhället. Ändå blev han ständigt misstänkliggjord för att han var muslim. Detsamma gäller nu hans söner, som tagit över affären. De hatar terroristerna, och vill göra vad de kan för att stoppa detta hot mot USA. Bauer förklarar att striden kommer att bli livsfarlig. Bröderna låter sig inte nederslås. De är villiga att dö för den goda sakens skull. De framstår i all sin krigiska godhet som alverna som oväntat dyker upp för att hjälpa Rohan vid slaget vid Helm's Deep i filmatiseringen av Sagan om de två tornen: obefläckat goda, en oväntad hjälpande hand från ett oväntat håll. Även om det snarare är som att en armé av orcher skulle ha hjälpt hjältarna i Midgård...

I vad som följer får vi alltså se Jack Bauer (för tillfället tillsammans med Paul Raines) - De Goda Vita - kämpa tillsammans med De Goda Muslimerna. Och de Onda som de slåss mot är nu Onda Vita, som arbetar på ett stort vapenföretag som vill dölja att Den Onde Muslimen Habib Marwan arbetat hos dem. Det är som ett mikrokrig: den lilla vapenaffären mot den stora, och goda mot onda.

Vad detta kokar ned till är att när 24 ägnar mer än några förströdda minuter åt att presentera Goda Muslimer har även de nävarna fulla med vapen och skjuter mot onda terrorister som har annat än USA:s bästa för ögonen. Även i tredje säsongen fanns goda muslimer; även då bekämpade de terroristerna och förklarade övertydligt pedagogiskt att terrorism inte har med islam att göra. De två bröderna i vapenaffären ödslar ingen tid på att tala om Allah; de tycks helt amerikaniserade. En god muslim är en amerikansk muslim.

Om ett par veckor börjar femte säsongen. 24:s hemsida ger ingen förhandsinformation om vad som komma skall. Med all sannolikhet har Jack nu blivit en homosexuell feminist som doktorerar inom postkolonial teori på en avhandling som problematiserar patriotismen som vit och samhällsbevarande ideologi.

Händelsen med tårtan tycks dock inte vara en isolerad händelse, utan del av en allmän och djupt problematisk kultur på Migrationsverket, vilket framgår Christina Johanssons kommande avhandling Välkomna till Sverige?, som Svenskan skriver om idag. Detta var väl i och för sig ingen chockerande nyhet, men det skall ändå bli intressant att ta del av Johanssons avhandling i januari.

I samma artikel i Svenskan fäller Valik en helt obetalbar kommentar. Det visar sig att en chef 1994 skrivit ett brev där somalier sägs ha en "diffus världsuppfattning" och sammankopplar dem med smitta. Vad säger då Valik om detta? Jo:

"Språkbruket om att somalier skulle vara smittspridande, oorganiserade med en diffus världsuppfattning finns inte i Migrationsverket. Sedan 1999–2000 har vi ett språkvårdsprogram, skrivregler, som är tydliga. Så här får det liksom bara inte se ut."

Artikelförfattarna Bosse Brink och Gabriella Grunwald kommenterar inte detta ytterst märkliga yttrande. Vad Valik säger är ju att problemet inte är själva tankarna, utan språkvården. Det vill säga, tänka "nigger" är inget problem, så länge man ser till att säga "afroamerikan". Slipa formuleringarna och använd politiskt korrekta ord, för höge bövelen!

Så. Tårta eller inte - är inte detta ett generellt problem i vårt kära Svedala? Att ingen säger "vi hyr faktiskt inte ut lokaler till zigenare" utan "tyvärr, det finns inga lokaler"? Att när Ahmed vill ha en lägenhet får han inte höra "du bryter och låter som en invandrare, så jag har ingen lägenhet till dig", utan det som sägs är "jag har tyvärr inga lediga lägenheter"? Det finns en struktur av politisk korrekhet (ett uttryck som jag hatar, men som faktiskt passar i just detta sammanhang), som gör att folk tänker rasismen men utan att artikulera den. Och då blir det som i undersökningen kring romer och festlokaler: en ensam kvinna på Vasakronan får sparken för att hon sade det som alla andra tänkte. Och vi kan slå oss för bröstet och säga "usch, sådana människor skall verkligen inte arbeta hos oss". Och romer kan fortsätta att leta efter festlokaler på månen eller i Azerbadjan eller så.

När Goldina Smirthwaite (nedan GS) argumenterade för att det finns antifeministiska drag i det som oegentligt kommit att kallas mansforskningen i Genus 3–4 2003 tog det hus i helvete. Under något års tid har nu svaren trillat in från en rad olika håll: Marie Nordberg, Claes Ekenstam och Knut Oftung har alla svarat på denna artikel. Nu när GS svarat (i Genus 1 2005) är hennes kritik i sin tur hård. Hennes svar är dock ett stycke retorik snarare än ett resonemang. Den kritik GS har fått är, säger hon, av den sort som ofta drabbar ”feminister som påtalar maktordningen mellan könen”. Det är ett grepp som säger: GS är feminist. Därför är kritik av argument hon framför antifeminism. De som kritiserat henne har tydligen reagerat på att hon påtalat könsmaktsordningen. Som om denna skulle ha varit en nyhet för de forskare som svarat på GS artikel.

Jag ser ingen vidare poäng i att för GS och Genus’ läsare ytterligare söka legitimera genusforskningen om män, som jag föredrar att kalla den. Den som verkligen har läst den forskning som utförs på detta område behöver inte betvivla att detta är ett område där feministisk kunskap produceras och utvecklas. GS presenterar en vrångbild av detta forskningsfält och gör det till en problematisk monolit. Däremot vill jag ägna lite spaltutrymme åt att granska GS’ problematiska argumentation.

GS visar i båda sina artiklar samma ovilja att ta ett helhetsgrepp över detta fält, samtidigt som det är just det hon gör. I sin första artikel låter hon Øystein Gullvåg Holter stå för ”vissa mansforskare”, och i svarsartikeln finns det passager där Claes Ekenstam och Marie Nordberg representerar ”svenska mansforskare”. GS hävdar i sitt svar att hon aldrig uttalat sig om mansforskningen som sådan. Detta är dock inte sant. GS skriver konsekvent ”vissa mansforskare” istället för ”mansforskningen”, men hon drar samtidigt slutsatser om mansforskningens relation till feminismen. I det ögonblick denna relation diskuteras har GS konstruerat en enhetlig mansforskning som har en inställning till feministisk teoribildning.

Könsmaktsordningen bör vara i absolut fokus för all feministisk forskning, menar GS, samtidigt som hon tillägger ”liksom etnicitet, sexualitet och klass”, utan att redogöra för på vilka sätt dessa parametrar skall införas i forskningen. I det som följer blir det dock tydligt att det där med etnicitet, sexualitet och klass är helt sekundära faktorer. Först och störst står nämligen könsmaktsordningen. Med könsmaktsordning förstår GS bara just maktordningen mellan, inte inom, könen. Könsmaktsordningen är att män är överordnade kvinnor, inget annat. Att följa till exempel Eve Kosofsky Sedgwicks banbrytande Between men (1985) och andra som diskuterat relationer mellan män som en central nyckel för att förstå hur makthierarkier skapas och vidmakthålls blir till – antifeminism. GS sätter könsmaktsordningen och denna ordning allena som en norm för all form av forskning som skall föreställa feministisk. Precis allting under den normen förvandlas till antifeminism. Det är att på förhand axiomatiskt bestämma vem som har rätt. Det är att utgå från att vi redan har alla teorier vi behöver för att begripa hur manlighet konstitueras. Och det är inte bara genusforskningen om män, utan också queerforskningen som mer eller mindre i sig blir till antifeminism. Och vidare: vad händer med de som studerar etnicitet? Blir postkolonial feministisk teoribildning antifeminism den sekund den säger att könsmaktsordningen inte alltid är den främsta av alla ordningar?

GS ondgör sig över kritik som mansforskaren Victor Seidler framfört. Seidler är förvisso inte en av mina favoriter, men att läsa honom som en som förnekar kvinnors strukturella underordning är löjeväckande. Seidler menar att kvinnor är strukturellt underordnade men att man för att begripa såväl maskulinitet som hur kvinnors underordning vidmakthålls också måste analysera mäns känslomässiga erfarenheter, som inte sällan består i upplevelser av brist på makt, av vanmakt. Om redan detta, att forska om mäns känsloupplevelser och avvika mer än en tum från vad GS tycks se som Den Rätta Feminismen, är antifeminism, då är det inte som GS hävdar hennes kritiker som urvattnar begreppet feminism, utan GS som intill meningslöshet urvattnar begreppet antifeminism.

GS hävdar också att det under den nordiska mansforskningskonferensen 2004 ”framfördes från flera håll kritik, liknande den jag och andra tidigare har framfört”. Det är inte sant. Jag var en av flera som arbetade med att organisera den konferensen. På konferensen gick förvisso en hel mängd workshops parallellt, så jag kan inte vara helt säker på att sådan kritik inte framfördes. Själv försökte jag skaffa mig en överblick över diskussionerna på konferensen, eftersom det föll på min lott att sammanfatta dessa på konferensens sista dag. Dessa konstruktiva diskussioner gick längs helt andra linjer än de GS står för. På konferensen hördes en explosion av olika teoretiska röster, och jag fick ett livligt intryck av ytterligare diversifiering av ett redan mångfacetterat fält, som dock var tydligt grundat i en feministisk förståelse av maktens betydelse för analyser av manlighet och kvinnlighet, av män och kvinnor. Att hämta legitimitet åt de egna argumenten från detta sammanhang och denna komplexa diskussion styrd av positiv nyfikenhet är både intellektuellt ohederligt och missvisande. Det är för övrigt talande att när GS skall visa att hon verkligen behärskar detta fält handlar det om närvaro på konferenser eller dagar som organiserats kring mansforskning. För att ha ett grepp om ett fält krävs dock mer än att ha varit närvarande på några konferenser.

När Bo Rothstein för hundraåttioelfte gången kritiserar delar av feministisk teoribildning i dagspressen suckar de flesta av oss feminister i kafferummen. Vi tenderar att tycka att Rothstein inte vet vad han pratar om; att han skulle ägna lite mer energi åt att läsa in sig på feministisk teori innan han tar till jättesläggan. Om nu genusforskningen om män vore en helt integrerad del av det feministiska fältet, på det sätt som till exempel queerforskning är och postkolonial feminism är på god väg att bli, skulle ribban för dess diskuterande vara högre. Hade GS sagt det hon hade sagt, men om Diana Mulinari eller Paulina de los Reyes istället för om Holter, Ekenstam och Nordberg, hade attacken orsakat en bomb i den akademiska världen. Att däremot på lösa grunder misstänkliggöra de som anlägger genusperspektiv på maskulinitet passerar. Det är i mina ögon märkligt, och visar på en om inte utbredd så förekommande feministisk oro över genusforskningen om män. Vad det inte visar är att det finns allvarliga antifeministiska problem med fältet som sådant.

Och när jag nu hävdar allt detta kan min text utsättas för en typ av könsmaktsanalys som vägrar se till argumenten och bara ser till positioner. Ungefär såhär: jag försöker bara i gammalpatriarkal anda som man med makt nedtrycka en underordnad kvinna. Eller: jag döljer min antifeminism bakom en låtsad vilja att se det komplexa i hur genus konstitueras. Eller: jag försöker solidarisera mig med män i maktpositioner i min attack på en undordnad. Alla de tolkningarna är förvisso möjliga – dock endast för den som liksom GS anar antifeministiska ugglor i precis alla mossar.

Efter konferensen i Estland jag kort nämnde tidigare såg en kollega att jag lyckats hamna i Posttimees. Han skickade mig artikeln i pappersformat - den finns på nätet här. Jag, som inte direkt kan räkna mig själv som en internationell megastar, känner både en lite fånig stolthet och en våldsam nyfikenhet. Vad fasen står det egentligen att jag säger? Tydligen hävdar jag att "Kergem on panna naisi tegema asju, mis tunduvad mehelikud, kui panna mehi tegema asju, mida peetakse naiselikuks." Jag har ingen aning om jag håller med eller inte; min erfarenhet är dock att journalister brukar missuppfatta mina poänger...

Nyligen debatterade jag feminism med Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladet för ett TV-program som sänds i februari. Nu är den intrikata frågan: om hon skulle komma att dissa mig benhårt på ledarsidan, vad är då den största egofjädern i hatten? Feminist i Estland eller idiot på Svenskans ledarsida?

Inte hade jag någon aning om att fantastiska Linna Johansson, som lyckas med konststycket att i princip varje stavelse vara intressant, bloggade. Med betoning på imperfektet. Hon har redan hunnit bedriva blogg sedan juni iår, och sedan lagt ned den för en månad sedan. Så även om inga nyheter kommer finns här många vääääääldigt bra texter (och en stor drös skojiga länkar till dumheter i Aftonbladet!). Om vår kulturs hypade kändismammor, till exempel; om hetsjakten på Tiina Rosenberg; om kroppsideal; om dataspel (!); om allt möjligt, helt enkelt. Eftersom hennes feministiska tidskrift bleck tycks nedlagd sedan ett par är bloggen en ljuspunkt i tillvaron för dem som likt mig själv aldrig någonsin surfar omkring på kvällstidningarnas hemsidor.