David Tjeders blogg

Ja, ja, jag vet – mer än tusen år sedan sist…

Jag har gått och skrivit en bok, bland mycket annat som hänt: Kvinnor, män och alla Andra: En svensk genushistoria. Skriven tillsammans med den eminente historikern och genusforskaren Jens Rydström. Vi börjar kring 1700-talets mitt och slutar i vår egen tid. Det är, tro det eller ej, första gången någon tar ett helhetsgrepp på den moderna svenska genushistorien i formen av tänkt kurslitteratur. Årets julklapp, kanske? Köp den här.

När jag såg Obamas fantastiska segertal i Chicago tänkte jag att det är tur att han står för en så pass vettig politik, eftersom han är en så farligt skicklig demagog. Som i hur han lyckades både spela på, använda och omvända den enorma och underbara gräsrotsentusiasm kring honom själv: han sade att vi kanske inte kommer lyckas med vårt mål på ett år och kanske inte ens på en [term], men han lovade Amerika att detta mystiska “vi” skulle komma till målet. Det var ett ögonblick då han talade till publiken för att både lugna den enorma entusiasmens farligt höga förväntningar, och samtidigt använda denna entusiasms potential att användas i den fortsatta politiska kampen. Mycket snyggt, mycket skickligt. Ett fantastiskt tal, alla kategorier.

Samtidigt undrade jag, när jag såg talet, över hur lång tid det skulle ta innan mer radikala röster än Obamas skulle höras i offentligheten, av typen “OK, vad bra att han vann men kom loss och gör något nu”. Det dröjde tydligen inte alls särskilt länge. Redan dagen efter valsegern skrev Judith Butler, den tveklöst mest inflytelserika feminist- och queerteoretikern under de senaste två decennierna, en text betitlad “Uncritical exuberance?”, en text som tydligen skall ha varit ett ebrev som sedan skickades vidare till andra och sedan hamnade på ett stort antal bloggar (se diskussionssträngen här). Man kan alltså inte läsa Butlers diskussion av Obama och hans politik som man skulle läsa en text avsedd för publikation.

Hennes text är dock djupt störande. På flera grunder. Dels tillskriver Butler Obama en rad positioner som han inte har intagit, eller bara intagit sällan. Hon skriver om problemen med att uppbära ett ideal av “national unity”. Obama har ofta talat om vad som förenar demokrater och republikaner, men är alltid kristallklar över att människor tänker olika och är olika och att politik är att ta sådana skillnader på allvar. Obama må vara problematiskt patriotisk, men ett ideal av “national unity” är inte hans. Vidare positionerar Butler sig som den som skall förklara för alla andra hur landet ligger. Inför det faktum att en tidigare obruten linje av vita män nu brutits, att USA kommer att få en demokratisk president som vill få slut på kriget i Irak och vars kampanj innebar en större gräsrotsrörelse än på många decennier i amerikansk historia ställer sig Butler ovanför allt detta med ett överlägset rationaliserande av ungefär följande innehåll: “aha, är ni så korkade att ni verkligen trodde att något egentligen förändrats? Nänä! Många av de som röstade på Obama var emot äktenskap för homosexuella, många av dem kunde rösta på honom utan att på något sätt kompromissa med sin rasism, och det känslomässigt grundade engagemanget för Obama påminner trots allt om det känslomässiga engagemang som också omgett fascistiska ledare”. Hyperbolerna och slutsatserna är lika motbjudande som missvisande.

Som bloggaren zunguzungu påpekar i ett genomtänkt svar finns det ett annat problem med det torrt rationalistiska i Butlers sätt att problematisera entusiasmen för Obama. Butler säger att hon liksom många andra inte är “immun” mot entusiasmen och glädjen över att Obama vann valet – som om entusiasmen, det känslomässiga, i sig vore en sjukdom. Som om känslor i sig inte äger legitimitet.

En del av Butlers poänger upplever jag mer som självklarheter, men som utläggs med den där viktigpetterretoriken som bara en upphöjd akademiker kan komma med. Såhär låter det när Butler säger “tro inte att kampen nu är över” in so many words:

To what consequences will this nearly messianic expectation invested in this man lead? In order for this presidency to be successful, it will have to lead to some disappointment, and to survive disappointment: the man will become human, will prove less powerful than we might wish, and politics will cease to be a celebration without ambivalence and caution; indeed, politics will prove to be less of a messianic experience than a venue for robust debate, public criticism, and necessary antagonism. The election of Obama means that the terrain for debate and struggle has shifted, and it is a better terrain, to be sure. But it is not the end of struggle, and we would be very unwise to regard it that way, even provisionally.

Nähä, säger du det? Vem hade trott att kampen nu är helt över, att vi nu kunde ta det lugnt och bara lägga all vår tilltro till den blivande presidenten?

Fler diskussioner av Butlers artikel här och här.

En dubbelepisod från besöket i New York. Först går jag på Metropolitan museum of modern art, eller “The Met” som jag snabbt lär mig att det heter. Helt sanslöst underbart, men alldeles för stort – man vet att man börjat tröttna på mängderna av konst när man närmast joggar förbi målningar av Dégas och Picasso… En delutställning där just nu heter “Provocative Visions: Race and Identity”. Den var mycket, mycket tänkvärd. Bland konstverken där fastnar jag för ett av konstnären Glenn Ligon. Ligon har tagit en enda mening ur Zora Neale Hurstons essä “How it feels like to be colored me” (1928) och uppreprar den gång på gång. Meningen är: “I feel most colored when I am thrown against a sharp white background.” Med risk för att jag bryter mot copyrightregler (jag kollade dock med muséet att det var OK att jag fotade av konstverket utan blixt) ser konstverket ut såhär:

Jag stod länge och tittade på denna bild. Och blev arg på de där debattörerna som irriterar sig över att vissa så kallade invandrargrupper flyttar till områden där det redan finns så mycket invandrare. Som om 1) de kunde kirra förstahandskontrakt i innerstan på en sekund och som om 2) det inte vore helt naturligt för människor i en minoritet att vilja vara med andra i denna minoritet. Det är då och bara då som ens etnicitet slutar vara ett problem och blir till en tillgång. Det är vad Neale Hurston, och med henne Ligon, kommunicerar. Jag är hellre svart bland svarta och kan där få vara en individ bland individer, kan smetas ut i den stora svartheten utan att behöva sättas i så skarp relief mot er, de vita; slipper så bära svartheten som ett märke i lika hög grad. Ungefär så läser jag konstverket. Det berörde mig mycket. Så tänkte jag att jag nästan aldrig behöver vara vit. Det är det det innebär att vara normbärare, att vara normal: jag upplever aldrig min vithet. Jag är bara David.

Men så, dagen efter, vandrar jag över otroligt vackra Brooklyn bridge. Och istället för att som alla andra vandra mot Brooklyn Heights när jag kommer över på andra sidan tänker jag, idiotiskt, att jag skall vandra hela vägen till Williamsburg bridge. Jag vet det inte än, men det är en monoton vandring på ett par timmar genom sunkiga, fula, döda och fattiga kvarter. Och allteftersom New York slutar att vara vackert och bara blir slitet, skitigt och husen blir mer och mer förfallna ändrar människorna hudfärg. Allting är nedgånget och andas desperation och fattigdom. På en och en halv timmes vandring finns på de många gatorna en enda, säger EN ENDA människa som har vit hudfärg. Det är jag. Och rasstereotyperna är så djupt inrotade även hos mig, att jag är rädd varje gång jag möter ett par svarta män. Jag tänker att de skall råna mig. Jag försöker teatraliskt gäspa när jag möter dem. Jag tänker att jag är dum som tänker att de skall råna mig. Jag tänker att jag är dum som vandrar genom just dessa kvarter, samtidigt som jag försöker intala mig att detta är en nyttig erfarenhet, att se ett annat New York än det vackert rentvättade. Men kassen med CD-skivor i min hand och de tvåhundra dollar jag har i en framficka känns tunga, tunga.

Och jag blir vit. Jag blir vitare än vitast. Min vithet är dubbel under de där två timmarna. Å ena sidan består den av rädsla: rädsla för de med annan hudfärg än min. Alla andra blir till potentiella hot mot mig. Å andra sidan består den av en svidande, äcklande känsla av orättvisa privilegier. Inte, hoppas jag, en exotiserande blick av typen “tänk hur negrerna bor ändå, det är för hemskt”, utan en maktmedveten blick som gör att min situation blir just äcklig. Här kommer jag, ett kort besök i denna världsstad där jag presenterar mitt teoretiserande av maskuliniteter och besöker akademiska seminarier om makt och maktanalyser: ett besök då jag faller pladask för staden New York, och sedan åker hem till min fortsatt privilgierade tillvaro. Och här är ett stort, asfattigt och deprimerande område, och människorna som bor där är inte som jag. De är inte vita. Jag får ont i nacken för att jag hela tiden vänder mig bakåt i allt tröttare och allt mer desperat tittade efter en taxi. Det kommer inga taxibilar. Här går inga taxibilar. Här är inga affärer öppna. Här ramlar husen sönder. Här är människorna Hispanics och African-American. Den amerikanska drömmen, my ass. Jag börjar tänka att min vithet är temporär: den finns nu, då jag med ens inte tillhör majoriteten eller normen, utan är ett exotiskt inslag i dessa människors värld. Är det bara som jag nervöst upplever situationen, eller stirrar de verkligen oavvänt mot mig? Munhålan har blivit torr. Jag försöker se blasé ut. Det går inte så bra.

Väl framme vid Williamsburg bridge ändras kvarteren: allting blir väldigt pittoreskt. Först: nej men titta, så många ortodoxa judar. Och sedan: titta, så många mysiga lagom slitna kvarter där människorna är i min ålder eller yngre, är intellektuellt bohemiskt välklädda och pratar om kultur och teater. Hade jag inte just blivit vitare än vitast hade de kvarteren varit vackra. Nu är de vidriga. Jag vill bara ställa mig och vråla om att sju minuter härifrån finns det inga vita människor, och deras hus är inte charmigt slitna eller charmigt bohemiska, utan bara deprimerande.

Det lagom mysigt bohemiska har aldrig för mig framstått som problematiskt privilegierat eller fruktansvärt vidrigt. Men nu var det så. Men så hade jag ju just fått uppleva att “I feel most white when I am thrown against a sharp black background”.

Jag befinner mig i New York och har precis alldeles nyss tittat på Barack Obamas helt färska, 30 minuter långa infomercial, tänkt att övertyga dels de som ännu inte bestämt sig för vilka de skall rösta på, dels att få demokrater att ta sig till valurnorna. Det var en märklig upplevelse. Låt oss för en sekund bortse från den extremt smetiga hissmusiken, och ta oss en titt på Barack Obamas manlighet och den amerikanska politikens förtjusning i manlighet.

Jag har tidigare skrivit om hur republikanerna skapat en diskursiv hegemoni under George W. Bush; hur man har lyckats med konststycket att sätta den diskursiva dagordningen, så att det är demokraterna, inte republikanerna, som måste så att säga förklara sig och legitimera sin dagordning. Denna ordning är helt klart rubbad i dagsläget, då Bush har blivit den kanske minst populäre presidenten i modern amerikansk historia. Nu är det tydligen inte längre så att demokrater måste be om ursäkt för sig själva och förklara att de faktiskt inte alls är homosexuella skatteälskare som hatar Amerika. Hegemonin har brutits. Jag tror att vi kan tacka den finansiella krisen för att bara delar av filmen att handla om att, som det heter “make America safe”.

Inte så, att Obama inte måste relatera till den kritik han utsatts för. Tvärtom var filmen smockfull med betoningar som grundades i den kritik McCain yttrat mot Obama, som i Obamas försäkran att han skulle sätta ett stopp för “Russian aggression”. Jag studsade vid de orden, som så starkt visade på det kalla krigets återkomst, och frågade killen bredvid mig om han verkligen sade Russian aggression. Jo, då. Obama betonade vidare i filmen hur mycket han skulle göra militärt som ny “Commander in Chief”, och även om terrorismen inte benämdes med ordet “terrorism” förklarade Obama med en mycket allvarlig min att han inte skulle tveka en sekund att skicka amerikanska trupper i strid. Inte konstigt - det är ju just vad McCains alltmer desperata kampanj går ut på: att förklara att Obama inte är redo att bli president i USA.

Det var dock inte bara republikanernas bristande hegemoni som studsade ut från TV-skärmen. Det var framför allt den skickliga och problematiska iscensättningen av välvillig manlighet som slog mig. Obama kramar en mamma till en amerikansk soldat i Irak. Obama sätter en fast och sympatisk hand på en fattig arbetarklassmans (i filmen förstås “middle class”) axel. Obama skakar hand med massor av väljare. Obama leker med sina barn, till tonerna av hustruns bedyrande att han varje dag tar sig tid att prata med sina barn. Obama står fast och övertygande vid ett stort skrivbord och en amerikansk flagga och förklarar hur situationen i USA ser ut. Obama lyssnar på vanligt folks berättelser om ekonomiska svårigheter. Obama står i ett hav av folk och förklarar hur han kommer leda landet.

En annan märklig sak: de som skulle vittna om Obamas enorma politiska skicklighet (och därmed också: hans enorma manlighet) hade en sak gemensamt: de var vita. Konstrasten blir så skriande, då. Jag menar, Biden är ju vit, det är liksom inte något man kan göra något åt. Men att alla de andra också var vita? Hur svårt hade det varit att skaka fram några andra auktoriteter som kunde uttala sig om Obamas enorma politiska vilja, förmåga och geni? Men nä. Här skulle den etniskt ickevites manlighet boostas genom att vita män (och någon enstaka vit kvinna) förklarade hur otroligt mycket han betydde.

Med ett uttryck som jag egentligen hatar: missförstå mig rätt, jag har inget emot Obama. Liksom alla människor som har något vett över huvud taget (i Sverige är det bara i moderaternas riksdagsgrupp som det finns ett litet litet övertag för McCain kontra Obama - I rest my case) är jag givetvis stenhårt för Obama och betraktar McCain som djupt problematisk. Varje människa som kallar sig feminist vore ju galen eller en usel feminist om hon eller han skulle ställa McCain före Obama. Men filmen, som enligt dagens New York Times kostade Obamas kampanj mer än 3 miljoner dollar, var också problematisk i sin presentation av faderskap, auktoritet och manlighet. Jag visste aldrig riktigt var jag skulle ställa mig när striden stod som hetast mellan Barack Obama och Hillary Clinton, inte minst eftersom svenska medier då som nu vägrade och vägrar göra det för planeten Tellus’ livsviktiga amerikanska presidentvalet till något mer än en utdragen fotbollsmatch där allt bara handlar om de senaste väljarundersökningarna istället för vad val skall handla om: politik. För mig var det då känslomässigt såhär: vad är mest radikalt för USA, att de väljer en kvinnlig president eller en ickevit president? Efter att ha sett denna film slår det mig att det mycket väl kan ha varit ännu ett ännu mer radikalt brott mot normerna om man hade valt en kvinna. Svarta män som beter sig som vita män finns det ju gott om (Bill Cosby är ett exempel); men en kvinna som Commader in Chief kanske hade varit lite väl magstarkt för det amerikanska folket. Och i denna film uppbar Obama en elfenbensvit manlighet; det går knappt att bli vitare än den man som var huvudpersonen i filmen.

Av allt att döma blir Obama president. Jag jublar om så blir fallet. Men efter att ha sett denna film har jag inte bara bevittnat en skicklig och medryckande politiker, utan också en helt traditionellt maskulin sådan. Och detta i ett land som odlar manlighet som ogräs. Om något vore en välsignelse för världen vore det detta: att USA kunde sluta med sin ohöljda manlighetsdyrkan.

Sedan många år tillbaka snurrar de algeriska rapparna i gruppen MBS ofta i CD-spelaren. Politiskt medveten rap inte minst kring ras- och etnicitetsfrågor. Tyvärr går delar mig förbi - jag kan inte arabiska utan förstår bara den minoritet av rappen som är på franska. Men det är ett sinnessjukt sväng och ett underbart tryck i deras musik.

MBS har dock problem i hemlandet. Deras musik censureras. Rabah Donquishoot, en av rapparna i MBS, gav 2004 ut en platta betitlad Rabah Président, där han på omslaget lät sitt huvud ersätta presidenten Abdelaziz Bouteflika. Skivan orsakade enorma rabalder i Algeriet, och tilläts aldrig distribution. (Arian Fariborz feldaterar skivsläppet till 1999 och misstar sig på Rabahs efternamn i sin artikel om algerisk rap.)

En intervju med Rabah kring censuren i Algeriet finns postad på flera platser på nätet, till exempel här och här. Han har också producerat låten “152 mesures contre la censure”, dvs 152 steg att ta mot censuren, en politiskt medveten spark man kan lyssna på här. I ljuset av sådan politisk rap blir jag ärligt ledsen över att så många begåvade amerikanska rappare ägnar sina energier åt att rappa om “big screen tv’s, blunts, 40’s, and bitches”, som Eminems manager Paul Rosenberg skämtsamt säger om Dr. Dre på en av Eminems plattor.

Rabahs berättelser om censur kan tas emot på två sätt av människor som likt oss själva har rättigheten att säga vad vi vill till våra makthavare. Vi kan antingen ta in dessa röster från politiskt andra världar och lyssna på dem och lära oss något om världen - eller så kan vi stanna vid kontrasteringen mot vår egen situation och bejubla vår egen värld och prata om hur hemskt det är med censuren där borta bland muslimerna och araberna. Det andra alternativet är slött och kräver egentligen noll engagemang i demokratiska värden; den kan också frodas utmärkt tillsammans med rasism.

Och jag undrar om inte denna slöa kontrastering är den vanligaste attityden. “Europa”, vad nu det är, speglar sig gärna i arabvärlden för att låta det egna demokratiska självgoda sekulariserade och förnuftiga egot lysa fram desto klarare.

Om man nu inte vill göra det, utan vill ta in dessa röster från länder där det politiskt sett ser väldigt annorlunda ut än här, hur skulle man kunna göra det? Tja, att köpa Rabahs skiva skulle ju kunna vara ett första steg. Men då stöter man på patrull. På de två största franska sajterna för musikhandel går den makabert nog inte att köpa. Fnac skriver att skivan är “Supprimé à la vente, indisponible.” Det vill säga, det är inte så att den inte finns på lager precis just nu, utan den säljs helt enkelt inte i det demokratiska landet Frankrike. 30-sekunderssnuttar av skivan får man dock lyssna till helt gratis. På amazon.fr får jag veta att skivan är “Actuellement indisponible”, dvs för närvarande inte möjlig att få tag på, samt att man inte vet när det blir möjligt att köpa skivan igen. (Även på andra, mindre sajter gäller samma sak; så till exempel här, där det heter “temporairement indisponible”. Den label som distribuerade plattan i Frankrike, Musicast l’autreprod, verkar inte ha en egen hemsida och det är omöjligt att ens skaka fram ett telefonnummer till dem.)

Så, hur möjligt var det även inom den så kallade demokratiska världen att få ta del av rap som i Algeriet är anstötlig för makten? Tydligen inte alls, skulle det visa sig. Mönstret är typiskt: vi kan slå oss för bröstet över vår brist på censur i den “civiliserade” delen av världen - men faktiskt hålla med de varor och kulturuttryck som censurerats i länder utanför vår närmaste krets? Varför skulle vi orka bry oss om sådant?

Efter intensivt letande har jag nu till sist faktiskt funnit en sajt, alapage, där jag beställde Rabahs skiva. Jag ser fram emot att få lyssna på den. Om jag nu får den - den har inte kommit än, och jag tar inget för givet… Mycket ansträngning för en enda skiva. Är det ytterligare ett uttryck för hur musikinstrustrin har klappat ihop? Av utmattning i sin kamp mot nedladdning av sådan musik den vill att jag skall köpa får jag ibland intryck av att man helt har gett upp på distributionen av all slags “smalare” musik, som ofta är svår att få tag på ens på stora internetsajter. Eller finns det något mer just kring omöjligheten att få ta del av Rabahs rap? Handlar det också om vår vita ickekonsumtion av det arabiska annat än som egotrippande kontrastvätska?

[Tillägg 080523: det kom ett mejl från alapage. Nä, det gick inte att få tag på Rabahs platta: "L'article est en rupture de stock provisoire chez le fournisseur […]” Den finns inte hos utgivaren, alltså. Så, igen: en politisk platta ges ut av en algerisk rapartist som har skördat stora framgångar i Frankrike. Skivan stoppas i hemlandet. Men varför i hela friden skall det då inte gå att få tag på den i Europa?!?!?!]

Handen på hjärtat. Hur mycket vet du om Biafrakriget? Var var det? När var det? Vad handlade det om? I min barndom kunde man retas med andra genom att kalla dem biafrabarn. När vi hör ordet Biafra tänker de flesta av oss nog på utsvultna barn med magar uppsvällda som fotbollar. Men vad mer?

Jag har just läst ut en skrämmande roman som utspelas före, under och efter Biafrakriget. Jag visste inte att Biafra var en nation utropad av Igbofolket (skrivs ibland Ibo) i Nigeria, inte heller att konflikten ägde rum i Nigeria vid 1960-talets slut. Så mycket för denna historikers historiska kunskaper, huh?

Jag bestämde mig för en tid sedan att lyssna till andra skönlitterära röster. En artikel i DN om att ett antal kvinnliga författare från olika afrikanska länder gjort stor litterär succé blev min ingång – jag inhandlade tre–fyra romaner av kvinnor från Afrika.

Politisk korrekthet? Ja. En problematisk utgångspunkt från min sida att de Andra säger något Annat? Ja. Men å andra sidan: om jag inte hade gjort detta hade jag inte läst ut den roman jag just läst ut. Och vilken upplevelse det har varit!

Författaren heter Chimananda Ngozi Adichie. Romanen heter Half of a yellow sun, och finns i svensk översättning som En halv gul sol. Jag läste den på engelska. Det är inte en roman om Biafrakriget, som jag ser det – den bara utspelar sig vid den tiden. Det är en roman om radikaliseringen av människor, av vad som händer med människor under politiska konflikter.

Romanen handlar också i allra högsta grad om vem som har rätten och makten att sätta agendor som påverkar andra människor. Ta bara detta, hur romanens svarta människor av alla klasser drömmer och tänker i ljuset av det vita England. Även de radikala igbonationalisterna, som är så måna om att skapa sig identiteter frigjorda från det koloniala förtrycket, tillhör en intellektuell överklass som hämtar sina argument och linjer från en europeisk tradition och kontext. Men allra tydligast blir det i lägre klasser, där allt engelskt – allt vitt – ställs högre än det ”afrikanska”, det ”nigerianska”, det ”igboianska”, om ordet existerar.

Ta Richard, vit man med svart överklasspartner, Kainene. Richard har en tjänare, eller houseboy som det heter. Han heter Harrisson. Harrisson är mycket stolt över att han kan laga europeisk mat. När Kainene berömmer Harrisson med orden ”This tart tastes better than one I had the last time I was in London” positionerar hon sig som berest överklass, samtidigt som hon också kan säga till denne svarte man att han gör bättre vit mat än de vita gör. Harrisson blir förstås överförtjust, och säger att många andra sagt just detta till honom. Så. Det finaste en svart människa kan få höra är att det han gör är vitt. Så sätts en agenda. Så skapas förhoppningar och drömmar hos de underordnade. Det är den yttersta makten: när de Andra vill bli precis som Normen. Ingen maktposition är så fundamental som den som gör att de som underordnas vill bli precis som den överordnade. Det är det som brukar kallas för hegemoni.

En annan sak, en formulering bara. Den vackra Kainene träffar Chief Okonji: ”He pulled her to him, and for a while Olanna did nothing, her body limp against his. She was used to this, being grabbed by men who walked around in a cloud of cologne-drenched entitlement, with the presumption that, because they were powerful and found her beautiful, they belonged together.”

Vad är det Kainene är van vid? Att män med makt tar för givet att hennes kropp ytterst inte är hennes egen. En erfarenhet många kvinnor gör sig, men få om några män. ”A cloud of cologne-drenched entitlement.” Kan mäns privilgierade överordning och inbyggdt opropotionerliga självförtroende formuleras bättre?

Det finns väldigt mycket mer att hämta i denna roman. Mycket mer om rasmotsättningar, om politiska konflikter, om nationalismer, om Biafrakriget. Och en hel del mycket obehagligt våld, men mest kanske ändå om vad våldet gör med människor. Läs denna roman. Det är den värld.

Alltså, det här med bloggutmaningar. Lite nerd alert är det väl kanske, men OK, jag får anta Tomas Wetterbergs utmaning.

Poängen är alltså att jag skall berätta sju sanningar om mig själv. Och högfärdig som jag är googlar jag “Sju sanningar” och inser att det tycks vara meningen att jag skall ösa ur mig sju personliga privata saker. Som jag inte betraktar den här bloggen som sådär vansinnigt privat skall jag försöka göra något något mer politiskt av det hela.

1. Under högstadieåren tyckte jag mig ha en oerhört högt stående åsikt om homosexuella män med min inställning “Jag har inget emot bögar, bara de inte ger sig på mig”. Som om jag var så oemotståndigt attraktiv. Som om jag i och med denna inställning var fri från fördomar. (Smaka som jämförelse på “Jag har inget emot negrer, bara de inte pratar med mig”, eller “Jag har inget emot kvinnor, bara de inte börjar flirta med mig”.)

2. Alla mina insikter om manligheten som en konstruktion och mina aktiva försök att inte reproducera strereotypa genusskillnader till trots känner jag mig närmast ofattbart manlig när jag på tomten till sommarhuset får dra igång min motorsåg och fälla träd. (En av anledningarna att jag aldrig gjort en ansträngning på Facebook är skräcken för att mina vänner skall lägga upp bilder av mig där jag bara halvt ironiskt poserar med motorsågen i högsta hugg…)

3. I trean på gymnasiet hade jag vid ett tillfälle tagit emot betalningar till min studentskiva och hade därför ett par tusen i plånboken, och kände mig vansinnigt rik. Jag snackade med en tjejkompis jag flirtade en del med, öppnade plånboken och sa, som en del i vårt ständiga flirtande, “hur mycket kostar det”? Det spelar mindre roll att jag direkt kände att jag hade sagt något som var olämpligt, sårande och dumt. Jag tog inte tillbaka det. Hon skrattade. Och jag undrar fortfarande, sådär tre-fyra gånger om året, hur hon kände sig när jag hade sagt det.

4. Jag är tvärsäker och gärna polemisk i text, men inte sällan märkligt oförmögen att ge någon verbalt på nöten i en diskussion. Sist i en från min sida skamligt överslätande diskussion med en snubbe som förnekade basala fakta kring judeförintelsen under andra världskriget.

5. Jag uppskattar både privat och principiellt som feminist kvinnor som, som det heter, “tar för sig”, som pratar mycket och gärna och som tar stor plats. Ändå attraheras jag av kvinnliga singer-songwriters vars texter bara handlar om känslor. Ju trasigare de sjunger att de är, desto mer vill jag ha dem. Anna Ternheim, här har du mig! Den noble riddaren på den vita hästen som skall rädda dig till en annan värld – jag lovar, jag är inte alls som de där männen i “No subtle men”!

6. Jag anser mig vara en riktig humanist och vill värna om alla människors lika värde, men härbärgerar fascistoida föreställningar om människor inte tänker som jag. Rasister? Idioter! Män som vägrar inse att genusfrågor handlar om dem minst lika mycket som om kvinnor? Puckon! Folk som argumenterar mot könskvotering, det vill säga i praktiken för att fortsätta den könskvotering av män vi nu sysslar med på alla nivåer? Pack! Och det händer inte sällan att jag inför sådana människor känner det klassiskt larsekborgska “Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!” Hur humanistiskt är det?

7. Jag föreläser om samhällets problematiska fördomar om bland andra homosexuella och invandrare och pratar om vikten av att utsätta sig för andras röster, andras perspektiv – och är en vitsvensk heterosexuell som har sitt umgänge bland idel heterosexuella vitsvenskar. En mer vittvättad umgängeskrets av väluppfostrade medborgare i välavlönade yrken får man leta efter. (Eller inte: som boende innanför tullarna i landets huvudstad misstänker jag mig vara i sorgligt stort sällskap.)

Så. Där kom sju sanningar, androm till varnagel.

Det som följer har inte alls med genus eller feminism att göra. Men principfrågan är viktig.

Anders Milton, tills nyligen regeringens nationella psykiatrisamordnare, slår i dagens Dagens Nyheter ett slag för att den läkarstudent på KI som suttit i fängelse för mord inte skall få bli läkare. På principiella grunder: människor som mördat skall inte ha rätt att bli läkare. Jag menar att Milton har fel. Jag menar att den som vill kalla sig humanist bör försvara denne students rätt att bli läkare.

Milton simmar mellan olika, sins emellan motstridiga positioner. Ja, denne student har ju verkligen använt fängelsetiden väl och reformerat sig som vi vill att man skall – men. Ja, i Sverige har vi ett system som bygger på att man sonar sitt brott genom att man sitter av sitt fängelestraff – men.

Men vad? Jo, menar Milton, det är svårt att återfå förtroende från människor om man en gång mördat en annan människa. Och förtroende, tillit, är viktigt i just läkaryrket. Sedan skriver Milton såhär (kursiveringarna tillagda av mig):

”En liknande olust kan man känna inför domare och poliser som begått allvarliga och omdömeslösa brott. De bedöms, rätt eller orätt, efter en strängare skala i det allmänna medvetandet eftersom deras moral, goda omdöme och rättskaffenhet är en förutsättning i deras arbete och en förutsättning för vår tilltro till rättssystemet.”

Visst är det jättetydligt vem det är som talar här? Inte. Alltså, ”man” – inte direkt Milton alltså – kan känna olust inför en del saker; och tydligen bedöms det här, ”rätt eller orätt” – inte direkt av Milton alltså – på ett annat sätt hos folk i gemen – inte direkt av Milton alltså – och då måste vi tänka annorlunda kring just dessa människor. Orden ”rätt eller orätt” är särskilt skrämmande. Det betyder att våra regler för till exempel vilka människor som skall få utföra vilka sysslor skall byggas inte på moraliska principer om människors frihet, utan på vilka moralpaniker media kan piska upp vid givna tillfällen.

Hos Milton följer så en parallell till att vi inte gärna vill se att folk som begått övergrepp på barn arbetar på dagis. Utifrån framför allt frågan om allmänhetens tillit till läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket, får vi anta givet Miltons tidigare resonemang) menar Milton att läkaryrket (och polisyrket? och domaryrket?) måste stängas för människor som dömts för mord.

Det finns flera problem med Dagens Nyheters jakt efter den läkarstuderande morddömde mannen, och ännu mer problem med Miltons argumentation.

1) Parallellen till att ”man” inte vill ha pedofiler bland dagispersonal är inte meningsfull. Pedofili är en diagnos, att mörda är en handling. ”Mördare” är inte något man är hela livet igenom. En person som mördar en annan människa mördar oerhört sällan mer än en person. En pedofil är – oftast – en pedofil även sedan han eller hon suttit av ett antal år i ett fängelse. Det är all skillnad i världen mellan att ha dömts för något som är diagnostiserat och att ha dömts för något som inte behöver vara grund för en psykiatrisk diagnos.

2) Om nu läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket) skall vara stängt för människor som suttit i fängelse för mord och argumentet bygger på allmänhetens grad av tillit till dessa viktiga yrkesgrupper, var drar vi då gränsen? Vilka yrken får egentligen någon som mördat en annan person ha? Får han eller hon bli advokat? Familjerättsjurist? Får personen spela fotboll i landslaget? Får han eller hon spela fotboll i division två? Får en morddömd människa köra taxi på natten? Får hon vara obducent? Arbeta som lobbyist för ett politiskt parti? Skall alla som någonsin dömts för mord arbeta i yrken där kontakt med andra människor minimeras? Var drar vi gränsen?

3) Om man inte får vara morddömd och bli läkare, vilka andra brott får en läkare inte ha begått? Får en person bli läkare om han har våldtagit fem kvinnor? tre kvinor? en kvinna? Eller räcker det med att ha misshandlat sin livskamrat? misshandlat sina barn? misshandlat en krogvakt? Får en person bli läkare om han eller hon sålt droger till minderåriga? sålt droger till vuxna? Får en person bli läkare om han eller hon varit dömd för förskingring av mångmiljobelopp? miljonbelopp? skattefusk? skatteplanering? snatteri? Var drar vi gränsen?

Tro inte de här frågorna är oviktiga. Vi lever i en hysterisk kultur. Toleransen för människor som begått kriminella handlingar är oerhört låg idag. Det är hur enkelt som lätt att glida från ”En morddömd som vill bli läkare – aldrig!” till ”En brottsdömd som vill bli läkare – aldrig!”. Och då har vi helt förlorat tron på att människor kan förändras. Att människor aldrig kan reduceras till att vara sina egna värsta handlingar. Den tron är själva grundvalen för att vi skall kunna leva i ett humant samhälle. Den tron betyder att den morddömde på KI självklart är något oerhört mycket mer än en person som en gång mördade en annan människa. (Detta syns förresten redan i Dagens Nyheters skriverier om honom. Man skriver inte att han är mördare, utan att han är morddömd. Det är ingen liten skillnad.)

I sin roman Ursinne häcklar Salman Rushdie på ett otroligt roligt sätt den amerikanska kulturens besatthet av säkerhet – om en bil baktänder i Italien ställer en miljon amerikaner in semestern i Europa, säger en person. Vi är minst lika besatta av faror. Och besattheten ser knappast ut att minska.

Det fjärde och viktigaste argumentet mot Milton är därför detta:

4) Det är verkligen som Milton säger: vi har ett system för människor som begår brott. Man sonar sitt brott genom att sitta i fängelse. När man suttit av sin tid är man åter en fri människa, en människa fri att vara vad hon vill.

…tydligen. Postkoloniala forskare talar ibland om hur det koloniala projektet ersattes av ett annat, ett kulturellt. Att Västvärlden slutade att muta in territorier och skapa till exempel protektorat för att istället bombardera de Andra med västerländsk “civilisation”. Man talar med en rätt rolig fras om “coca-colonisation”.

Fast det är klart. Makten har ju inte bara upprätthållits med västerländsk läsk och film. Vapen har alltid spelat en stor roll i det koloniala projektet. Men visst är det en skillnad mellan att västmakterna delade upp Afrika mellan sig, och att ha lydstater i Afrika eller Mellanöstern eller var som helst. Något fundamentalt ändrades för sådär en sextio år sedan. Så långt är jag med.

Tills jag läser att det sker en veritabel kapplöpning om Arktis. Det är oljan, förstås, som drar till sig folk från länder där människor har lingult hår och blåa ögon. Danmark är med på ett hörn, och Ryssland, och Kanada, och USA. Och listen to this: allt tycks handla om Lomonosovryggen. En bergskedja som går längs med havsytan och förbinder Arktis med… ja, vaddå? Danmarks vetenskapsminister (!) säger till Dagens Nyheter att “Vår uppfattning är att Nordpolen tillhör Danmark, men motsvarande uppfattning finns ju i andra länder också”; Ryssland menar att Lomonosovryggen är förbunden med Sibiriten och vad Kanada och USA hävdar framgår inte av artikeln i DN.

Det är lustigt, att nyheten helt neutralt presenteras som en nyhet, inte som ett absurt uttryck för megalomaniska nationalistiska passioner. Så, Nordpolen tillhör Danmark, huh? Men jag hävdar att Lomonosovryggen i sin tur är mystiskt förbunden med Hälsö väster om Göteborg. Jag måste mot Nordpolen och tjoffa upp en blågul flagga på en gång.

Jag menar, spelar roll om en himla bergskedja på havsbotten sitter fast med Arktis eller inte! Det är ju värsta kolonialismen i repris! Skall Norge nu hävda sig vara förbundet med Nordamerika via bergskedjor på Atlantens botten, och därmed claima USA:s västkust? Eller kommer de att nöja sig med Jamaica?

Jag kan inte riktigt släppa 24. Förra gången jag skrev handlade det om Jack Bauer och hans obestridliga manlighet. Men det finns mera. Denna gång handlar det om De Goda Araberna.

Araberna i 24 är nämligen inte bara Onda Terrorister. Producenterna av 24 vill tydligen inte reproducera en allmän isalmofobi, och har därför slängt in några exempel på just laglydiga och trevliga helyllemuslimer. Dessa arbetar hårt och betalar skatt och är ärliga. I den fjärde säsongen finns det, sådär på en höft, tre exempel.
(more…)