David Tjeders blogg

Vi lever i en värld där alla jämt skall avgå. Så fort det är trassel någonstans bara måste chefen ta sitt ansvar och avgå. Jag tycker att den där hysterin är just det - en hysteri. Jag kan inte begripa varför Janna Valik, Migrationsverkets verkställande direktör, måste avgå på grund av att en enhetschef bjudit på tårta och champagne för att fira en avvisning. Handlingen är vidrig. Men varför måste chefen för hela verket avgå? har jag frågat mig gång på gång när media diskuterat detta de senaste dagarna.

Händelsen med tårtan tycks dock inte vara en isolerad händelse, utan del av en allmän och djupt problematisk kultur på Migrationsverket, vilket framgår Christina Johanssons kommande avhandling Välkomna till Sverige?, som Svenskan skriver om idag. Detta var väl i och för sig ingen chockerande nyhet, men det skall ändå bli intressant att ta del av Johanssons avhandling i januari.

I samma artikel i Svenskan fäller Valik en helt obetalbar kommentar. Det visar sig att en chef 1994 skrivit ett brev där somalier sägs ha en “diffus världsuppfattning” och sammankopplar dem med smitta. Vad säger då Valik om detta? Jo:

“Språkbruket om att somalier skulle vara smittspridande, oorganiserade med en diffus världsuppfattning finns inte i Migrationsverket. Sedan 1999–2000 har vi ett språkvårdsprogram, skrivregler, som är tydliga. Så här får det liksom bara inte se ut.”

Artikelförfattarna Bosse Brink och Gabriella Grunwald kommenterar inte detta ytterst märkliga yttrande. Vad Valik säger är ju att problemet inte är själva tankarna, utan språkvården. Det vill säga, tänka “nigger” är inget problem, så länge man ser till att säga “afroamerikan”. Slipa formuleringarna och använd politiskt korrekta ord, för höge bövelen!

Så. Tårta eller inte - är inte detta ett generellt problem i vårt kära Svedala? Att ingen säger “vi hyr faktiskt inte ut lokaler till zigenare” utan “tyvärr, det finns inga lokaler”? Att när Ahmed vill ha en lägenhet får han inte höra “du bryter och låter som en invandrare, så jag har ingen lägenhet till dig”, utan det som sägs är “jag har tyvärr inga lediga lägenheter”? Det finns en struktur av politisk korrekhet (ett uttryck som jag hatar, men som faktiskt passar i just detta sammanhang), som gör att folk tänker rasismen men utan att artikulera den. Och då blir det som i undersökningen kring romer och festlokaler: en ensam kvinna på Vasakronan får sparken för att hon sade det som alla andra tänkte. Och vi kan slå oss för bröstet och säga “usch, sådana människor skall verkligen inte arbeta hos oss”. Och romer kan fortsätta att leta efter festlokaler på månen eller i Azerbadjan eller så.

Hej och hå. Semestern är över.

För ett bra tag sedan, närmare bestämt den 19 juli, skrev Kajsa Ekis Ekman en minst sagt intresseväckande artikel i Dagens Nyheter, med rubriken “Fördomsfritt och helvitt”. Hon menar att vår samtids kritiska tal om fördomar är djupt problematiskt. Istället för att bekämpa ekonomiska orättvisor mellan klasser talar man om hur hemskt det är att stoppa människor i fack.

Och vidare: kampanjer mot rasism och sexism benämner hela tiden de fördomar som de så gärna vill bekämpa, och tillhandahåller därmed “tankemodeller som innehåller en rasistisk och sexistisk världsbild”. Därför lär även alla de som vill kämpa emot fördomar ut just dessa fördomar. Slutklämmen är både intressant men också djupt problematisk. Den ser ut som följer:

“Men tänk om fördomar helt enkelt inte alls kan botas med kunskap? Tänk om de snarare härrör ur den ekonomiska verkligheten, om de bara är symtom på hur det faktiskt ser ut? Att man föraktar och ser ner på de som har en låg ekonomisk ställning i samhället, och att man genom att bekanta sig med diskursen om fördomar bara lär sig att se-men-inte-se?

Huvudsaken blir att inte skilja på folk i tanken, sedan kan klassklyftorna få öka, tänderna ruttna i munnen på de fattiga medan de gnistrar naturligt blekta i munnen på dem som har råd. Gatorna kan fyllas alltmer av spritdoftande bylten, städande afrikaner, giftermålsdesperata irakiska män och tioåringar med Canada Goose-jackor.

Det viktiga är, som sagt, att veta att det bara rör sig om invanda föreställningar och att man låtsas att man inte ser vad man ser eftersom det värsta av allt är att kategorisera.”

Visst finns här en enormt intressant poäng: att pratet om fördomar är ett sätt att bara blunda för verkligheten. Men här finns också ett problem. När Ekis Ekman problematiserar allt tal om fördomar och ser ekonomisk jämlikhet som lösningen snarare än kunskap, ser hon inte att det inte spelar någon som helst roll om Ahmed är hjärnkirurg eller städar toaletter - kan vi läsa hans kropp och hans tal som något som tillhör kategorin “Ahmed” blir han ändå inte insläppt på krogen, och hans ansökan om att få bli hjärnkirurg på ett annat sjukhus slängs i papperskorgen för att han heter Ahmed. Att, som Ekis Ekman, föreslå att fördomarna är ett slags utväxter av ekonomiska förhållanden blir också märkligt i ljuset av de faktiskt existerande uppfattningar som finns om homosexuella män. Inte är väl homosexuella män en i ekonomisk mening särskild kategori, där tankarna om dessa människors natur skulle kunna utsuddas om de bara släpptes in i samhället?
(more…)

Den 13 april 1945, mindre än fyra veckor före andra världskrigets slut, startade tyska SS-män och -kvinnor en dödsmarsch från arbetslägret Helmbrechts nära gränsen till dåvarande Tjeckoslovakien. Tysklands militära situation var redan bortom allt hopp om bättring. Den Röda armén avancerade in i Tysklands ockuperade områden, och Tysklands oundvikliga nederlag var ett faktum. Ändå marscherade 47 av de 54 vakterna och deras kommendant Alois Dörr iväg från Helmbrechts tillsammans med lägrets drygt 1000 fångar. Hälften av fångarna var judiska kvinnor.

Under hela marschen behandlades de judiska fångarna med större brutalitet än de övriga fångarna. SS-vakterna och deras kommendant Dörr vägrade ofta de judiska kvinnorna mat; när bybor kom fram och ville ge mat (vilket var ovanligt) misshandlades judarna brutalt. Svälten var så svår för dessa kvinnor, att de åt gräs. De tvangs regelbundet att sova ute i den bistra kylan, även när det fanns möjlighet att inkvartera dem inomhus. Vakterna sköt judar som inte klarade av det höga tempot, och lät ibland kropparna ligga kvar och ruttna på marken. SS-vakterna använde konsekvent nästan ofattbart mycket fysiskt våld mot de judiska fångarna – med gevärskolvar, plankor, knutna nävar, batonger. Inget liknande våld utövades på de andra fångarna.
(more…)

(Publicerad i Arena 1997:2.)

För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev

“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”

Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
(more…)

Angående detta med rasismen igen. Läste just en gammal text från 1999 av Oivvio Polite, med den uppenbart provocerande rubriken “Vitmaktmusik gör mig trygg”. Så tydligt det blir, igen, att den antirasism som skriker sig hes mot rasismens mest extrema yttringar blir lam, harmlös och meningslös. Åh, vad bra du är, Oivvio! Right on!

Ursäkta min cybertystnad. Det har varit semestertider galore. Under denna läste jag om Lena Anderssons bok Var det bra så?. En plågsam upplevelse. Jag hade bortträngt stora delar av Anderssons poänger. Förmodligen för att boken slår något så fruktansvärt hårt på just sådana som jag själv.

Med en självkritisk blick skulle jag kunna beskriva mig som en mysantirasist. Jag ägnar energier på att tänka i termer av etnictet och att problematisera kategorier som “invandrare”, jag reagerar starkt när människor använder sådana kategorier och jag betraktar mig själv som en förespråkare för ett mångkulturellt samhälle. På 1980-talet var jag mycket stolt över att innan alla andra hade “Rör inte min kompis”-märken bära det franska originalet, var jag nu hade fått det ifrån.
(more…)

Jag läser i dagens Metro, under rubriken “Invandrare vill föda utan smärtlindring”, att invandrare har mindre problematiska förlossningar än svennar, och att detta beror på att invandrare

1) föder utan smärtlindring i större utsträckning.
2) “Medan svenska kvinnor har svårt för att tappa kontrollen över situationen har invandrarkvinnor en mer defaitistik inställning. För dem är förlossningen något som man inte kan påverka och som man bara måste genomgå.”
3) invandrare som föder barn är yngre än svennar.

Slutsatsen som åtminstone dras en barnmorska i Rosengård drar är att “invandrarna kan vara en inspirationskälla för svenska blivande mödrar”.

OK, tänker jag då, visst är det bra om komplikationerna är färre hos en grupp av människor som föder. Och visst är det upplyftande att för EN gångs skull få se gruppen “invandrarkvinnor” presenteras som något annat än en problemgrupp - en grupp som tillochmed skulle kunna ha något att lära “svenskor”, vilka nu de är. MEN.

1) denna text, liksom en miljon andra, fortsätter att ta för givet att det finns en enhetlig grupp som vi kallar “svenskar”, och en lika enhetlig grupp av “invandrare”, om vilka man kan hävda att de har en annan inställning till barnafödande än svenskar. Invandrare har tydligen en inställnig, och vita svenska kvinnor en annan. Och än värre:

2) medan en hel del av de skillnader i komplikationsgrad som lyfts fram möjligen, säger möjligen, beror på åldersskillnaden gör man i artikeln frågan till en fråga om smärtlindring eller inte. Att sedan denna defaitistiska inställning som man kokat ihop som något sant om denna enhetliga grupp av invandrare lyfts fram som positiv känns väl inte helt positivt?

3) vi lever i en kultur där “föda utan smärtlindring” är detsamma som “mer kvinna”. De som föder utan smärtlindring (obs gäller väl snarare vita medelklassmänniskor än de “invandrare” som artikeln talar om) får bättre rum på sjukhusen, får mer resurser, och betraktas inte sällan som ett slags hjältar. Det anses helt enkelt finare att föda utan än med smärtlindring.

Vad man inte andas ett ord om i den här artikeln liksom i all hyllning av detta med att föda utan smärtlindring är det självklara: det gör ont att föda barn! Det gör ont som fan! Om jag bryter båda benen och upplever smärtor från helvetet och kommer in till sjukhuset och vet att (här parafraserar jag siffrorna från Metro):

1) Om jag inte tar smärtlindring är risken en på hundra att de misslyckas gipsa mina ben.
2) Om jag tar smärtlindring är risken sju på hundra att de misslyckas eller att ingreppet blir mer komplicerat.

Vad väljer jag? Sjävklart vrålar jag: GE MIG SPRUTORNA I MÄNGDER!! Om jag kan välja att utföra något antingen med eller utan smärta, varför skulle jag välja den väg som är mer smärtsam? Problemet med den utbredda uppfattning som den här artikeln reproducerar är att man pekar på komplikationer men inte på de extremt låga mortalitetstal vi har för kvinnor som föder. Om det nu vore oerhört dödligt för fostret att den blivande mamman pumpas full med smärtstillande skulle jag förstå all denna hyllning av det “naturliga” födandet. Men så är det inte. Gravida kvinnor får hela tiden höra att om man tar smärtstillande blir förlossningen mer utdragen. Mer utdragen, ja - visst är det så. Men tänk igen: fyra timmar i extrem smärta, eller tolv timmar med en rejäl epidural i ryggmärgen där man slipper känna att hela livet passerar revy? Vad är väl att föredra?

Vänta nu, tänker den som läst långsamt och eftertänksamt. Ser vi inte här hur David Tjeder egentligen bara är ute efter att problematisera och kritisera invandrarkvinnors attityder till barnafödande? Nä. Ge alla gravida kvinnor information om den smärtlindring som finns, men ge den *neutralt*. Det vill säga inte som idag, då man förvisso berättar om smärtlindring men där sjukhusen och graviditetstidnigar underblåser och skapar attityder som finns bland många gravida, nämligen att det i sig är bättre att föda utan smärtlindring. Då kanske valet mellan smärtlindring eller inte smärtlindring kunde bli mer av ett fritt val än vad fallet är idag. Och, snälla snälla snälla: sluta räkna de som heter Feven som en enhetlig grupp av människor medan alla som heter Anna tillhör en annan.

Ok, så min besvikelse över valutgången i USA gör mig knappast till unik. Det finns dock något mer generellt i politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet, som bekymrar mig. Den amerikanske sociologen Michael Kimmel påpekade en gång att det amerikanska samhällets oerhört starka koppling mellan maskulinitet och makt visade sig i hur absurd tanken på en kvinnlig amerikansk president av är. Inte minst då i frågan om denna presidents make – vad skulle han bli? ”The first lady?” ”The first husband?” (Tanken på en lesbisk president med en partner som skulle kunna vara ”The first lady” var tydligen så radikal att Kimmel inte kunde tänka tanken.)

I den meningen var valet mellan Kerry och Bush helt traditionellt. Amerikanska medborgare hade att välja mellan två män som var gifta, vita, heterosexuella, och av bildad medel- eller kanske till och med överklass. Idel normalitet så långt ögat kunde nå.

Men, och här kommer kruxet, som jag ser det: republikanerna har lyckats i sin propaganda att framställa demokraterna som oamerikanska. Att vara patriot, att vara amerikan, är att vara republikan. Allt annat är att inte verkligen, verkligen älska sitt land. Inte minst har man plockat politiska pluspoäng genom att utpeka grupper av människor som stödjer demokraterna: feminister, invandrare och homosexuella. (Som om bara dessa grupper röstade på Kerry – men ok.) Det vill säga: för att verkligen vara amerikan måste du vara vit, heterosexuell och icke-feminist. Om du tillhör ett parti som feminister, Ahmed, bögar och flator röstar på kan du inte vara en sann amerikan.

Visst finns i Sverige en fadd och innehållslös feminism i de politiska partierna. Men jag bor hellre i ett land där politiker plockar pluspoäng på att kalla sig feminister än i ett där en eventuell koppling till feminism betraktas som likvärdigt med oförmåga att leda landet.

Drapan nedan är inte helt pinfärsk, men har legat och väntat på att bloggen skall komma till liv i en månad, så här har ni den!

Zlatan Ibrahimovic heter inte Roland Andersson. Just därför har bilden av Zlatan blivit bilden av vår älskade husneger, urbilden av Invandraren med Taskig Uppväxt: en känslostyrd, odisciplinerad vilde. Visst, han stal en gång en straff av – Henke var det väl? – och visst, han var inte minst förr bitvis ojämn i sitt spel. Idag har han mognat som spelare och tillhör den absoluta världseliten inom sporten. Men i landet Sverige kan inget av det där handla om ålder, eller personlig mognad.

När han var mindre disciplinerad och spexade loss på presskonferenser skrevs han så in i rollen Invandraren Zlatan, det älskade men ack så osäkra kortet. Och sociala kategoriseringar är som bekant vådligt trögrörliga. Vad händer då när Sverige får ett skitmål bortdömt mot Kroatien och Zlatan inte reagerar som Invandraren skall göra, med rullande ögon och vilda gester, utan som en annan, vit stereotyp – den Blyge Lagspelande Svensken? Jo, journalister landet över gallskriker om att om han bara hade protesterat hade domaren kanske dömt mål. Och den biträfande tränaren Roland Andersson säger såhär i Dagens Nyheter den 10 september:

”Blir han för slät- och vattenkammad så är det inte den Zlatan som avgör matcher. Men det sätt han agerar på är inget man plockar bort från Zlatan, och det ska man inte göra heller. Gör man det helt och hållet så är det kanske inte den spelare vi vill ha, han ska ha sitt humör och sitt sätt att spela. Det är en balansgång som jag tycker att han lärt sig riktigt bra.”

Lars Grimlund, som skrivit artikeln, höjer inte ens ett halvt ögonbryn inför detta uttalande, utan spär bara på denna unkna rasism. Roland Andersson säger ju ungefär såhär: man kan ta negern ur djungeln men inte djungeln ur negern, och det är bra – om negern börjar bli vit och färglös som vi, däremot, har vi ingen användning för honom. Negern skall fortsätta att vara neger, men med vissa inslag av vithet.

…och så kan Sverige förbli vitt; och det svenska landslagets oförmåga att skapa farliga målchanser på egen hand i matchen mot Kroatien kan bli till ett ”om bara vår neger hade förblivit neger hade domaren inte dömt bort målet”. Så slipper vi rikta kritik mot det vita.

Det stinker.