David Tjeders blogg

Eminem, vårt klots kanske mest politiskt inkorrekta människa, är som alla säkert vet tillbaka. Visst, det var inte direkt igår det hände, men med tanke på att jag är konsekvent långsam i mitt bloggande kommer jag såhär i efterhand med lite kommentarer, nio månader efter att den “nya” plattan släpptes.

Relapse är på det stora en positiv överraskning i jämförelse med den ojämna Encore. Musikaliskt är det en jättebra skiva. Men mer än tidigare har texterna blivit, minst sagt, problematiska.

Det finns en tydlig tematik på var och en av Eminems skivor. The Slim Shady LP (1999) - den egna fattigdomen och positionen att vara vit underklass. The Marshall Mathers LP (2000), som träffande inleds med raden “They say I can’t rap about being broke no more” - homofobi kryddat med misogyni. The Eminem Show (2002) - inte lika tydligt, men hur det egna livet blivit en dokusåpa, kanske. Encore (2004) - pruttar. Det är som att han ständigt måste hitta ett nytt tema som ska fungera som provokation mot allt vad god smak heter. Och många gånger har han lyckats. Ofta har han också lyckats vara på en gång provocerande och tankeväckande. Visst, ibland är han bara tröttsam, löjlig, barnslig och full av problematiskt hat. Men inte sällan har han varit mycket mycket mer än så.

Nu har alltså en ny platta kommit, efter en lång paus. Vad blev det för tema denna gång, då? Dels droger, dels explicita skildringar av våld mot kvinnor. Det senare temat går igenom många av skivans spår, och blir denna gång till något annat än en medveten provokation. Det blir, helt enkelt, äckligt. Och den underliggande lurifaxtonen av klurigt leende provokatör som tidigare ofta gjort sig gällande på hans plattor är i princip försvunnen.

Låten “Kim” från The Marshall Mathers LP har kritiserats av många feminister i USA för att vara misogyn och uppmana till våld mot kvinnor. (Se till exempel här.) Jag håller inte med. “Kim” är framför allt en skildring av Eminems egen paranoia och frustration. Låten, där Eminem stryper sin partner Kim, modern till hans dotter Hailie, till döds på slutet, skildrar inte mordet som ett legitimt svar på Kims otrohet. Eminem är tydlig i att karaktären i låten - han själv - har fullkomligt tappat greppet om verkligheten. När Eminem rappar “why do you always make me shout at you?” vet vi som lyssnar på sången att det inte alls är Kims fel att han skriker på henne, utan att felet är hans. Han ber om Kims kärlek men säger sedan direkt “Get the fuck away from me, don’t touch me”, och flera gånger i texten får vi indikationer på att han blivit galen (”my brain is racing”, “I’m crackin’ up”, och så vidare). Det är Eminem, inte Kim, som framställs som ett problem i den låten, menar jag. Det framgår också av musiken och det oerhört aggressiva framförandet.
(Texten finns till exempel här.)

Annorlunda är det numera. På Relapse är det inte längre Eminem som det är fel på. Eller, det är i alla fall inte lika tydligt. För tio år sedan, när The Marshall Mathers LP släpptes, räckte nedsättande formuleringar om kvinnor och homosexuella för att provocera. I viljan att fortsätta på den vägen och hela tiden fortsätta att chockera har Eminem nu hamnat någon helt annanstans i sina texter. Mariah Carey ska han skära upp som massmördaren Jeffrey Dahmer, han attackerar “a whore with a damn hatchet”, modellen och skådespelaren Kim Kardashian får en ficklampa i stjärten, han våldtar kvinnor med paraply, en annan kvinna mördas genom hängning, han ska sy en kostym av Britney Spears’ hud, han fantiserar om hur han våldtar en mängd namngivna kvinnliga modeller, han utför en abort på en kvinna och äter upp fostret.

Det är inte skildringar längre. Det är misogynt gore och splatter. En sorglig utveckling från en man som fortfarande rappar fantastiskt, och som många gånger skrivit tänkvärda texter. Även på senaste skivan finns sådana texter. Men numera är det svårt att hitta det tänkvärda och genomtänkta i havet av en misogyni som blir på en gång barnslig och frånstötande. Vem vet - kanske den kommande plattan Relapse 2 som ska komma iår innehåller annat. Jag håller det dessvärre inte för särskilt sannolikt.

Jag har sagt det tidigare på denna blogg, flera gånger: det är roligt att vara prenumerant på Svenska Dagbladet. Å ena sidan detta konsekventa sätt att på Debattsidan ge utrymme åt en stor bredd av åsikter - å andra sidan denna tröttsamma ledarsida med dess förutsägbara extremliberalism och dess oförmåga att se strukturellt förtryck.

Men ibland bränner det till. Som häromdagen, då chefen för Timbro, Roland Poirier Martinsson, kom ut som antifeminist. När människor titulerar sig själva filosofer blir jag alltid misstänksam och tänker att här är någon som läst en grundkurs i filosofi och sedan vill stoltsera med en påhittad titel, men Poirier Martinsson är faktiskt filosofie doktor i filosofi. Och jubelåsna. Men i betydelsen en sådan åsna man gärna jublar åt. Hans artikel på ledarsidan är faktiskt jätterolig! Jag har alltid närt en fascination för människor som sådär en passant viftar bort ett helt forskningsfält eller en hel vetenskap genom att säga att framtiden kommer att visa att hela fältet i själva verket är total mumbojumbo. x professorer, y tusentals avhandlingar, och z forskningscentra över hela världen kan verkligen ha fel:

“den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism”

…och…

“den förklaringsmodell som den dominerande feminismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi”

…och, min favorit, inslängd i en bisats…

“den underliggande teorin har fel i allt”.

Det är liksom inte argument, utan teser som fastspikas med självpåtagen säkerhet och med framtidens bevis som - just - evidens. Är inte själva retoriken otroligt rolig? Jag menar, med det sättet att resonera kan precis vad som helst tokdissas utan att man behöver bry sig om att faktiskt bemöta innehållet i det man kritiserar. Som typ såhär:

“uppfattningen att jorden är rund är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som jordenärrundismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Eller varför inte:

“uppfattningen att relativt fria marknadskrafter leder till effektiv resursallokering är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som liberalismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Det spelar liksom ingen roll vad det egentligen är vi väljer att kritisera. När vi har den magiska förmågan att skaka fram en palantír ur bakfickan och med hjälp av den använda framtidens uppfattning om vår egen tid som grund för vår kritik kan allt hamna i skottgluggen. Könen är biologiskt olika - frenologi! Nej, inte alls, de biologiska skillnaderna mellan könen är relativt oviktiga - frenologi! Marsianer låg bakom attacken den 11 september - frenologi! Nej, det gjorde de inte alls, eftersom marsianer inte existerar - frenologi! Det är sant alltihopa, för jag har sett framtiden och vet vad den kommer att säga.

Nu är problemet att man inte riktigt vet var man har Poirier Martinsson. Som han visat tidigare (kolla den texten! LOL!), flera gånger, har han en viss fäbless för att skriva vilseledande och provocerande mest för sedan få kritisera hur inskränkta alla vi som kritiserar honom är. Men spelar roll. Han är faktiskt riktigt, riktigt rolig!

Skenet bedrar. En jättekul kille.

Ibland blir man förvånad. Milla, min fyraåriga dotter, är besatt av Öprinsessan, en Barbiefilm. Första gången jag såg den med henne blev jag positivt överraskad. Visst, det är heteronormativt från helvetet och Roes (Barbies) liv får verklig mening först när hon får gifta sig med prinsen och visst, hon är kopplad till naturen och han till kulturen och visst, hon är sockersöt och bababa. Men rämmar hon inte med kraft efter den där onda häxan och slungar ett spjut och får vagnen att falla? Visar hon inte upp en hel drös med aktiva egenskaper, och är hon inte på många sätt en modern, självständig kvinna?

Det tillhör min och många feministers ryggmärgsreflex att starkt ogilla Barbie. Jag vet inte hur många gånger jag själv och andra jag pratat med har gjort poängen att Barbiedockor inte ens kan stå själva.

Så ser jag Barbie och de tre musketörerna och blir ännu mer imponerad. Visst, det finns invändningar att göra, men det är ju sådant vi genusvetare excellerar i. (Typ: men måste de kvinnliga musketörerna fajtas med fåniga saker som solfjädrar? Men måste de vara så kära i prinsen? Och tusen saker till.) Men se till storyn: Barbie vill bli musketör. Män i hennes omgivning förklarar att bara män får bli musketörer. Barbie trotsar samtidens inskränkta fördomar, tränar upp sig till musketör, och blir till en veritabel actionhjälte. Och när prinsen på slutet vill vara med henne säger hon typ att ja, det vore ju trevligt, men nationens säkerhet måste garanteras, och rider iväg med de andra nyblivna kvinnliga musketörerna. What the fuck? tänkte jag förvånat när jag såg filmen.

Det är inte just slutscenen som gör denna Barbie till ett utmärkt förebild (även om även den i sin övertydlighet är förvånande och härlig). Det är hela filmens tema: kvinnor kan. Kvinnor kan och bör trotsa ingrodda fördomar om vad de kan och inte kan. Det finns inget kvinnor inte kan göra.

En förvånande källa för feministisk inspiration, alltså. Barbie som empowerment istället för Barbie som sunkig traditionell genussörja. Man kanske skulle ta och börja plöja sig igenom Barbiefilmer, helt enkelt…?

långtifrån enbart problematisk

Ja, ja, jag vet – mer än tusen år sedan sist…

Jag har gått och skrivit en bok, bland mycket annat som hänt: Kvinnor, män och alla Andra: En svensk genushistoria. Skriven tillsammans med den eminente historikern och genusforskaren Jens Rydström. Vi börjar kring 1700-talets mitt och slutar i vår egen tid. Det är, tro det eller ej, första gången någon tar ett helhetsgrepp på den moderna svenska genushistorien i formen av tänkt kurslitteratur. Årets julklapp, kanske? Köp den här.

När jag såg Obamas fantastiska segertal i Chicago tänkte jag att det är tur att han står för en så pass vettig politik, eftersom han är en så farligt skicklig demagog. Som i hur han lyckades både spela på, använda och omvända den enorma och underbara gräsrotsentusiasm kring honom själv: han sade att vi kanske inte kommer lyckas med vårt mål på ett år och kanske inte ens på en [term], men han lovade Amerika att detta mystiska “vi” skulle komma till målet. Det var ett ögonblick då han talade till publiken för att både lugna den enorma entusiasmens farligt höga förväntningar, och samtidigt använda denna entusiasms potential att användas i den fortsatta politiska kampen. Mycket snyggt, mycket skickligt. Ett fantastiskt tal, alla kategorier.

Samtidigt undrade jag, när jag såg talet, över hur lång tid det skulle ta innan mer radikala röster än Obamas skulle höras i offentligheten, av typen “OK, vad bra att han vann men kom loss och gör något nu”. Det dröjde tydligen inte alls särskilt länge. Redan dagen efter valsegern skrev Judith Butler, den tveklöst mest inflytelserika feminist- och queerteoretikern under de senaste två decennierna, en text betitlad “Uncritical exuberance?”, en text som tydligen skall ha varit ett ebrev som sedan skickades vidare till andra och sedan hamnade på ett stort antal bloggar (se diskussionssträngen här). Man kan alltså inte läsa Butlers diskussion av Obama och hans politik som man skulle läsa en text avsedd för publikation.

Hennes text är dock djupt störande. På flera grunder. Dels tillskriver Butler Obama en rad positioner som han inte har intagit, eller bara intagit sällan. Hon skriver om problemen med att uppbära ett ideal av “national unity”. Obama har ofta talat om vad som förenar demokrater och republikaner, men är alltid kristallklar över att människor tänker olika och är olika och att politik är att ta sådana skillnader på allvar. Obama må vara problematiskt patriotisk, men ett ideal av “national unity” är inte hans. Vidare positionerar Butler sig som den som skall förklara för alla andra hur landet ligger. Inför det faktum att en tidigare obruten linje av vita män nu brutits, att USA kommer att få en demokratisk president som vill få slut på kriget i Irak och vars kampanj innebar en större gräsrotsrörelse än på många decennier i amerikansk historia ställer sig Butler ovanför allt detta med ett överlägset rationaliserande av ungefär följande innehåll: “aha, är ni så korkade att ni verkligen trodde att något egentligen förändrats? Nänä! Många av de som röstade på Obama var emot äktenskap för homosexuella, många av dem kunde rösta på honom utan att på något sätt kompromissa med sin rasism, och det känslomässigt grundade engagemanget för Obama påminner trots allt om det känslomässiga engagemang som också omgett fascistiska ledare”. Hyperbolerna och slutsatserna är lika motbjudande som missvisande.

Som bloggaren zunguzungu påpekar i ett genomtänkt svar finns det ett annat problem med det torrt rationalistiska i Butlers sätt att problematisera entusiasmen för Obama. Butler säger att hon liksom många andra inte är “immun” mot entusiasmen och glädjen över att Obama vann valet – som om entusiasmen, det känslomässiga, i sig vore en sjukdom. Som om känslor i sig inte äger legitimitet.

En del av Butlers poänger upplever jag mer som självklarheter, men som utläggs med den där viktigpetterretoriken som bara en upphöjd akademiker kan komma med. Såhär låter det när Butler säger “tro inte att kampen nu är över” in so many words:

To what consequences will this nearly messianic expectation invested in this man lead? In order for this presidency to be successful, it will have to lead to some disappointment, and to survive disappointment: the man will become human, will prove less powerful than we might wish, and politics will cease to be a celebration without ambivalence and caution; indeed, politics will prove to be less of a messianic experience than a venue for robust debate, public criticism, and necessary antagonism. The election of Obama means that the terrain for debate and struggle has shifted, and it is a better terrain, to be sure. But it is not the end of struggle, and we would be very unwise to regard it that way, even provisionally.

Nähä, säger du det? Vem hade trott att kampen nu är helt över, att vi nu kunde ta det lugnt och bara lägga all vår tilltro till den blivande presidenten?

Fler diskussioner av Butlers artikel här och här.

Den fantastiske Pelle Carlberg har precis släppt en ny platta, The Lilac Time. Som vanligt är det kanonbra myspop med smarta texter, med en underbar diss av Ryan Air (som kallas “the airline of shite”) och en annan som, för att uttrycka sig försiktigt, problematiserar djurälskare. På förra plattan, In a nutshell från förra året, fanns en briljant feministisk popdänga med den superlånga titeln “Clever girls like clever boys much more than clever boys like clever girls”. En liveversion av låten finns här. Mitt i det myspopiga och vardagssmarta i texten pekar Carlberg på något centralt:

You see the clever girls look for a clever boy
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say

Jag tror att det, med en viss förenkling, är så. Kvinnlighet och attraktionskraft förväntas fortfarande vara på något sätt inkompatibelt med kompetens och briljans. Fortfarande.

Detta är nämligen ett tydligt tema i historien. Män har genom sekler förnekat kvinnlighet åt kvinnor med bildning. När kvinnor tagit sig in på sådana manliga områden har konsekvensen genast blivit att män på tusen och ett sätt har drivit tesen “en bildad kvinna är en okvinnlig kvinna”. Den lärda kvinnan ”är ett plågoris för sin man, sina barn, sina vänner, sina tjänare och för hela världen”, menade Rousseau i Émile (1762). Man kunde också gripa tillbaka på biologiska skillnader mellan män och kvinnor i kritiken mot kvinnor som sökte bildning och, som Immanuel Kant, hävda att en lärd kvinna lika gärna kunde skaffa sig skägg. Mitt absoluta favoritcitat på temat är den misogyna pamfletten Fruntimmers-Spegeln, Wördsamt öfwerlemnad till de skönas begagnande, af en Karlarnes Wän, tryckt 1838, som innehåller följande avslöjande poem:

En mäktig ande i en bräcklig kropp,
ett mellanting emellan man och qvinna,
som ej eger fruktan eller kärleks hopp,
ett barn, som jättens vapen råkat finna,
ifrån sitt kön en öfverlöparinna,
som ej det starkas läger hunnit opp,
som har behagets konst förrådt och glömt,
som ej lärt vishetens, blott derom drömt,
en sådan är – en lärd, beläsen qvinna.

Raderna andas inte bara avsky över den bildade kvinnans förlorade kvinnlighet i form av förlorade behag, utan även oro: om lärda kvinnor var barn som funnit ”jättens vapen” hade de också hittat en nyckel till en möjlig maktposition. Härav de under 1800-talet upprepade utsagorna om att en bildad kvinna aldrig kunde passa som hustru. I England beskrev bland många andra Lord Byron, Thomas Moore och den oändligt inflytelserike Charles Dickens bildade kvinnor och blåstrumpor som okvinnliga, onaturliga könsöverträdare som struntade i att bry sig om sin make och sina barn. En sann kvinna skulle begänsa sina intressen till hemmet – den bildade och emanciperade kvinnan ansågs därför vara speciellt försumlig just på dessa områden.

När 1800-talet närmaste sig sitt slut och en gryende kvinnorörelse verkligen började flytta fram kvinnors positioner blev männens reaktion mer panisk, mer biologiserande, mer hysterisk. Tonen hårdnar. Män som Charles Darwin, Francis Galton, T. H. Huxley och Cesare Lombroso och Guglielmo Ferrero hävdade alla att kvinnor helt enkelt inte var biologiskt förmögna att nå samma eminens som män. Flera av dessa och även andra vetenskapsmän förklarade i omfångsrika traktater att kvinnan biologiskt stod någonstans mellan mannen och barnet.

Känns det dammigt och gammalt och irrelevant för vår tid? Jo, förvisso - ingen skulle som den tyske patologen Paul J. Möbius på allvar skriva ned reflexionen ”Låt oss skydda kvinnor från intellektuell verksamhet” och sedan förvänta sig att bli tagen på allvar. Men Pelle Carlbergs sång pekar ändå på något slags kontinuitet. Kvinnlighet och bildning hänger inte ihop. För att vara attraktiv måste något annat till - i många mäns ögon. Det är lika sorgligt som föreställningen att män som går in på kvinnligt dominerade områden förlorar sin manlighet, senast uttryckt av Sveriges nykrönta rikspuckon Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Ett inlägg så förvirrat och redan tokdissat från tusen håll att jag inte behöver slösa värdefulla minuter på att bemöta det.

Handen på hjärtat. Hur mycket vet du om Biafrakriget? Var var det? När var det? Vad handlade det om? I min barndom kunde man retas med andra genom att kalla dem biafrabarn. När vi hör ordet Biafra tänker de flesta av oss nog på utsvultna barn med magar uppsvällda som fotbollar. Men vad mer?

Jag har just läst ut en skrämmande roman som utspelas före, under och efter Biafrakriget. Jag visste inte att Biafra var en nation utropad av Igbofolket (skrivs ibland Ibo) i Nigeria, inte heller att konflikten ägde rum i Nigeria vid 1960-talets slut. Så mycket för denna historikers historiska kunskaper, huh?

Jag bestämde mig för en tid sedan att lyssna till andra skönlitterära röster. En artikel i DN om att ett antal kvinnliga författare från olika afrikanska länder gjort stor litterär succé blev min ingång – jag inhandlade tre–fyra romaner av kvinnor från Afrika.

Politisk korrekthet? Ja. En problematisk utgångspunkt från min sida att de Andra säger något Annat? Ja. Men å andra sidan: om jag inte hade gjort detta hade jag inte läst ut den roman jag just läst ut. Och vilken upplevelse det har varit!

Författaren heter Chimananda Ngozi Adichie. Romanen heter Half of a yellow sun, och finns i svensk översättning som En halv gul sol. Jag läste den på engelska. Det är inte en roman om Biafrakriget, som jag ser det – den bara utspelar sig vid den tiden. Det är en roman om radikaliseringen av människor, av vad som händer med människor under politiska konflikter.

Romanen handlar också i allra högsta grad om vem som har rätten och makten att sätta agendor som påverkar andra människor. Ta bara detta, hur romanens svarta människor av alla klasser drömmer och tänker i ljuset av det vita England. Även de radikala igbonationalisterna, som är så måna om att skapa sig identiteter frigjorda från det koloniala förtrycket, tillhör en intellektuell överklass som hämtar sina argument och linjer från en europeisk tradition och kontext. Men allra tydligast blir det i lägre klasser, där allt engelskt – allt vitt – ställs högre än det ”afrikanska”, det ”nigerianska”, det ”igboianska”, om ordet existerar.

Ta Richard, vit man med svart överklasspartner, Kainene. Richard har en tjänare, eller houseboy som det heter. Han heter Harrisson. Harrisson är mycket stolt över att han kan laga europeisk mat. När Kainene berömmer Harrisson med orden ”This tart tastes better than one I had the last time I was in London” positionerar hon sig som berest överklass, samtidigt som hon också kan säga till denne svarte man att han gör bättre vit mat än de vita gör. Harrisson blir förstås överförtjust, och säger att många andra sagt just detta till honom. Så. Det finaste en svart människa kan få höra är att det han gör är vitt. Så sätts en agenda. Så skapas förhoppningar och drömmar hos de underordnade. Det är den yttersta makten: när de Andra vill bli precis som Normen. Ingen maktposition är så fundamental som den som gör att de som underordnas vill bli precis som den överordnade. Det är det som brukar kallas för hegemoni.

En annan sak, en formulering bara. Den vackra Kainene träffar Chief Okonji: ”He pulled her to him, and for a while Olanna did nothing, her body limp against his. She was used to this, being grabbed by men who walked around in a cloud of cologne-drenched entitlement, with the presumption that, because they were powerful and found her beautiful, they belonged together.”

Vad är det Kainene är van vid? Att män med makt tar för givet att hennes kropp ytterst inte är hennes egen. En erfarenhet många kvinnor gör sig, men få om några män. ”A cloud of cologne-drenched entitlement.” Kan mäns privilgierade överordning och inbyggdt opropotionerliga självförtroende formuleras bättre?

Det finns väldigt mycket mer att hämta i denna roman. Mycket mer om rasmotsättningar, om politiska konflikter, om nationalismer, om Biafrakriget. Och en hel del mycket obehagligt våld, men mest kanske ändå om vad våldet gör med människor. Läs denna roman. Det är den värld.

UNIFEM, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, kommer att få 100,000 dollar för en kampanj mot mäns våld mot kvinnor, under förutsättning att man får ihop 100,000 namnpåskrifter för saken före 8 mars. Drygt 26,000 har redan skrivit under. Det är deprimerande (men inte försvinnande) få män bland de många namnen. Stöd kampanjen och skriv under här!

[Ett tillägg åtta dagar senare: nu är det redan 36,000 som har skrivit under. 10,000 namn på åtta dagar. Kanske, kanske kan man hinna få ihop 100,000 namn? Skriv under!!!]

Det tar aldrig slut, det här. Diskursen om ammande mammor är oändlig. Det skrivs säkert redan akademiska uppsatser om detta på genusvetenskapliga institutioner – på min institution, den historiska, kommer perioden kring sekelskiftet 2000 inom kort utgöra grund för intressanta jämförelser med föreställningar om amningen i texter som H. Schröders Den unga modren eller praktisk rådgifware för fruar före och efter nedkomsten, samt meddelande af de säkraste läkemedel i barnsjukdomar (1844).

Att vi är besatta av amning har jag varit inne på tidigare, flera gånger. Idag är det doktoranden och barnmorskan Sofia Zwedberg som också arbetat aktivt med amningshjälp som får göra en rad mycket problematiska yttranden, i dagens DN (artikeln ännu inte utlagd på nätet, därav bristen på länk). Ämnet är, ironiskt sammanfattat, hur heterosexuella familjer skall kunna lyckas få den heliga bröstmjölken att flöda, på det att barnet må bli lyckligt och tillfredsställt. Egentligen är Zwedberg ganska välvillig, betonar pappornas roll för att amningen skall lyckas och betonar vikten av kroppskontakt med det nyfödda barnet, säger att familjer får välja själva om de vill ha andra lösningar och så vidare.

Men. Det finns tre men. Zwedberg argumenterar länge kring problemet med de föräldrar som vill dela lika redan från dag ett. Detta är tydligen ett stort problem: det trasslar till amningen. Mammor vill pumpa ur från start för att pappan skall ta varannan matning av barnet, och förstår inte att barnet måste ha sin mamma i början.

Det som intresserar mig kring dessa yttranden är att de så uppenbart skapar mycket diskurs kring ett extremt marginellt fenomen. Jag, som rör mig i feministiska kretsar och känner massor av feministiska föräldrar, vet INGEN som skapade den lösningen från dag ett. Ändå är samhällsproblemet tydligen stort nog att ägna tid och möda åt. Så: låt oss inte ägna tid och argument åt det empiriskt vanligaste och mest problematiska, nämligen det dubbla problemet med mammor som ogärna överlämnar den nyfödda i andras händer den allra första tiden och pappor som inte tar sitt ansvar som föräldrar, utan låt oss istället prata om de som arbetar för jämställt föräldraskap och problematisera dem. Hm, säger jag.

Det andra men är detta: kvinnor vill så gärna amma, säger Zwedberg, men de är också “rädda för att amningen ska minska deras frihet. Men kvinnor som får i gång sin amning känner ofta att den ger en annan frihet. Det blir mer okomplicerat, barnet får mat och kontakt utan att man behöver oroa sig, man kan ta med sig barnet ut och stanna borta så länge man vill.”

Ja, tjoho, vilken frihet! Jämför med att vara så less på att ha en bebis vid tuttarna så att man håller på att storkna, och få en kvälls paus med kompisarna och dricka ett par glas vin och prata om annat än bajsblöjor medan pappa stannar hemma och matar barnet – vad är väl det för en frihet, huh?

Ett tredje men. Zwedberg talar om hur mammor är så oroliga för amningen och känner sig misslyckade som mammor om de misslyckas med amningen, och att sjukvårdspersonal just därför måste lära sig att lyssna ordentligt på nyblivna mödrar och ge rätt råd, och samtidigt betona att vad barnet verkligen behöver är kroppsnärhet, om amningen inte fungerar. Hon säger själv att detta kan låta motsägelsefullt, att det går hur bra som helst om inte amningen fungerar. Och ja: det är motsägelsefullt. Det är också så, att mammornas oro över amningen är en följd av hur vårt samhälle ser ut – det är en följd av hela den gigantiska kunskapsproduktionen kring amning, som Zwedberg själv är en del av. Tala om att själv vara med och konstruera den problembild som man själv skall lösa.

Om vi bara kunde relalalaxa lite mer kring det här med tuttarnas helighet, och göra just det som Zwedberg säger sent i artikeln: betona att nyfödda barn först och främst behöver massor av kroppslig närhet. De kommer inte att svälta ihjäl oavsett vilken vätska de får i sig – därför spelar det ingen som helst roll om man ammar eller inte. Därför behöver inte moderskapet sättas ifråga av vare sig sjukvården eller mamman själv om ingen mjölk kommer. Ja, man kanske till och med skulle våga sig på denna hädiska hypotes: om kvinnor inte ammade så mycket skulle vi alla som föräldrar kunna vara mycket mer naturliga i vårt föräldraskap.

…och ja, jag skrev “naturliga” med flit.

Alltså, det här med bloggutmaningar. Lite nerd alert är det väl kanske, men OK, jag får anta Tomas Wetterbergs utmaning.

Poängen är alltså att jag skall berätta sju sanningar om mig själv. Och högfärdig som jag är googlar jag “Sju sanningar” och inser att det tycks vara meningen att jag skall ösa ur mig sju personliga privata saker. Som jag inte betraktar den här bloggen som sådär vansinnigt privat skall jag försöka göra något något mer politiskt av det hela.

1. Under högstadieåren tyckte jag mig ha en oerhört högt stående åsikt om homosexuella män med min inställning “Jag har inget emot bögar, bara de inte ger sig på mig”. Som om jag var så oemotståndigt attraktiv. Som om jag i och med denna inställning var fri från fördomar. (Smaka som jämförelse på “Jag har inget emot negrer, bara de inte pratar med mig”, eller “Jag har inget emot kvinnor, bara de inte börjar flirta med mig”.)

2. Alla mina insikter om manligheten som en konstruktion och mina aktiva försök att inte reproducera strereotypa genusskillnader till trots känner jag mig närmast ofattbart manlig när jag på tomten till sommarhuset får dra igång min motorsåg och fälla träd. (En av anledningarna att jag aldrig gjort en ansträngning på Facebook är skräcken för att mina vänner skall lägga upp bilder av mig där jag bara halvt ironiskt poserar med motorsågen i högsta hugg…)

3. I trean på gymnasiet hade jag vid ett tillfälle tagit emot betalningar till min studentskiva och hade därför ett par tusen i plånboken, och kände mig vansinnigt rik. Jag snackade med en tjejkompis jag flirtade en del med, öppnade plånboken och sa, som en del i vårt ständiga flirtande, “hur mycket kostar det”? Det spelar mindre roll att jag direkt kände att jag hade sagt något som var olämpligt, sårande och dumt. Jag tog inte tillbaka det. Hon skrattade. Och jag undrar fortfarande, sådär tre-fyra gånger om året, hur hon kände sig när jag hade sagt det.

4. Jag är tvärsäker och gärna polemisk i text, men inte sällan märkligt oförmögen att ge någon verbalt på nöten i en diskussion. Sist i en från min sida skamligt överslätande diskussion med en snubbe som förnekade basala fakta kring judeförintelsen under andra världskriget.

5. Jag uppskattar både privat och principiellt som feminist kvinnor som, som det heter, “tar för sig”, som pratar mycket och gärna och som tar stor plats. Ändå attraheras jag av kvinnliga singer-songwriters vars texter bara handlar om känslor. Ju trasigare de sjunger att de är, desto mer vill jag ha dem. Anna Ternheim, här har du mig! Den noble riddaren på den vita hästen som skall rädda dig till en annan värld – jag lovar, jag är inte alls som de där männen i “No subtle men”!

6. Jag anser mig vara en riktig humanist och vill värna om alla människors lika värde, men härbärgerar fascistoida föreställningar om människor inte tänker som jag. Rasister? Idioter! Män som vägrar inse att genusfrågor handlar om dem minst lika mycket som om kvinnor? Puckon! Folk som argumenterar mot könskvotering, det vill säga i praktiken för att fortsätta den könskvotering av män vi nu sysslar med på alla nivåer? Pack! Och det händer inte sällan att jag inför sådana människor känner det klassiskt larsekborgska “Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!” Hur humanistiskt är det?

7. Jag föreläser om samhällets problematiska fördomar om bland andra homosexuella och invandrare och pratar om vikten av att utsätta sig för andras röster, andras perspektiv – och är en vitsvensk heterosexuell som har sitt umgänge bland idel heterosexuella vitsvenskar. En mer vittvättad umgängeskrets av väluppfostrade medborgare i välavlönade yrken får man leta efter. (Eller inte: som boende innanför tullarna i landets huvudstad misstänker jag mig vara i sorgligt stort sällskap.)

Så. Där kom sju sanningar, androm till varnagel.