David Tjeders blogg

För några dagar sedan hade SVT:s program Argument en debatt om huruvida pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller inte. På ena sidan stod Michael Alonzo, ordförande i föreningen pappa-barn. Hans argument var, i korthet, att män systematiskt diskrimineras i vårdnadstvister, eftersom rättssystemet utifrån ett odefinierat “barnets bästa” går till att i en förkrossande majoritet (mer än 90%) av fallen besluta att modern skall ha ensam vårdnad om barnen om föräldrarna inte kommer överens. På hans sida argumenterade även barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen. Mot honom stod barnrättsadvokaten Lotta Insulander Lindh, den moderata riksdagsledamoten Inger René och psykoterapeuten Stefan Lindberg. Särskilt Insulander Lindh upprepade flera gånger att debatten under programmet hamnade snett eftersom den centrerade på föräldrars rätt till sina barn, istället för att fokusera på barnets bästa. Hon vägrade se ens möjligheten av några som helst strukturella problem i systemet, så som det fungerade idag. Det fanns kanske någon enstaka domare som dömde konstigt eller någon enstaka dum mamma som ljög i rättssalen, men att det skulle kunna finnas en strukturell obalans mellan fäders och mödrars utgångspositioner vid vårdnadstvister var liksom i sig självt uteslutet, tycktes hon mena.

9 fall av 10 leder till en dom i samma riktning, och det finns inga problematiska maktstrukturer mellan de inblandade värda att ta upp till debatt? Annat än den fullt rimliga, att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och därmed oftare är de facto huvudansvariga som föräldrar, förstås. Här ligger något i vassen och lurar. Här finns en ovilja att erkänna att strukturer, även helt hypotetiskt, skulle kunna verka diskrimerande mot män. I stället talade Insulander Lindh och de andra om att det finns barn som utsätts för misshandel och övergrepp; om att det inte alltid är bra med gemensam vårdnad; om att i de flesta fall kan föräldrarna sköta det där med vårdnaden om barnen vid separation.

Som om det var något Alonzo och Celander-Lindh inte höll med om!

Om man som jag förläst sig på maskulinitetsteorier och forskning om män och manlighet i vår samtid och i historien vet man att det som i USA varit känt som “Men’s rights movements” mycket mycket ofta har besjälats och besjälas av en skarp och explicit antifeministisk udd. Därför är många feminister, undertecknad inkluderad, direkt i en garde-ställning så fort någon talar om mäns rättigheter, eller fäders rättigheter, eller ynglingars rättigheter. Detta eftersom vi vet att argumenten så ofta framförts med en hel del problematiskt bagage.

Ändå kan jag inte komma ifrån att Alonzo argumenterade övertygande. Och att vi här, i vårdnadstvister, mycket väl kan ha en empirisk situation där män faktiskt är strukturellt underordnade kvinnor. Den västerländska kulturen – de västerländska männen dito frånvarande fäderna inte minst – har sedan sådär en tvåhundra år hyllat Modern med Barnet och talat panegyriskt om vikten av en moders fjäderlätta hand med de små. Det är därför inte alls orimligt att tänka sig att denna koppling systematiskt undergräver fäders positioner när de nu så smått börjat “tränga in” (jag letar sedan många år efter en mindre manlig metafor, om någon därute kan hjälpa mig så be my guest) på detta kvinnligt kodade område. Vilket i sin tur gör att man i rättssalar i vårt land lika enkelt dömer till moderns fördel som man dömer till våldtagna kvinnors nackdel på (lika?) lösa grunder.

Insulander Lindhs mantra att detta inte handlar om fäder och mödrar utan om barnets bästa var också det just fascinerande. I hennes argument fanns nämligen ingen möjlighet att det fanns något samhälleligt, genusmässigt problematiskt inbyggt i det där uttrycket, “barnets bästa”. Det var som att det finns ett exakt enkelt definierbart “barnets bästa” därute någonstans, och det var just detta man verkligen dömde efter, när mer än nio av tio domar gick till att modern skulle ha ensam vårdnad om barnen.

Låt oss göra en tidsresa. För hundra år sedan motarbetades feminismen kraftigt och ihållande av bildade män ur samhällets elit. Men inte främst med argumentet “för vi tycker att det är bra om ni håller käften och gör som ni blir tillsagda så att vi kan fortsätta att behålla makten över det offentliga rummet”. Visst fanns sådana röster också. Men det vanligaste var att argumentet framfördes ungefär såhär: samhällets/nationens/familjens/civilisationens bästa kräver att kvinnor förblir kvinnliga och tar hand om barnen medan männen förblir manliga och sköter det offentliga. Och feminister stångade sig blodiga mot alla de där andra värdena som hängdes framför dem som hotade. De var tvungna att omdefinierade vad nationens bästa var för något, vad samhällets bästa egentligen bestod i. De fick slipa fram argument för att få de antifeministiska männen att se att deras egna argument hade som förutsättning de egna privilegiernas fortbestånd. Och säga ungefär: “när du säger nationens bästa menar du vita gifta mäns bästa”. Nu hängde man i stället fram “barnets bästa” mot det helt rimliga argumentet att män har sämre utgångspunkt än kvinnor vid vårdnadstvister.

Jag köper inte hela Alonzos paket. Jag tror inte att alla barn får det bättre av att vara med båda sina föräldrar. Ensamstående föräldrar – särskilt ensamstående mödrar – behöver på ett helt annat sätt än vad fallet är idag bli föremål för offentligt hyllande. Men det intressanta med debatten i Argument var inte detta. Det var istället oförmågan från Alonzos vedersakares sida att se att vi här kan ha ett område där den strukturella underordningen inte är av kvinnor utan av män. Att det kan finnas sammanhang, kontexter, situationer, där män är strukturellt underordnade kvinnor. Teoretiskt är detta något för oss feminister att bita i. Debattmässigt är det något för oss feminister att erkänna. Och frågan är om det inte i alltför stor utsträckning är en feministisk blind fläck. Detta alltså: sambandet mellan mäns överordning över kvinnor med sammanhang där mäns underordning är lika strukturell.

Det finns en närmast tragikomisk akademisk debatt om huruvida Pippi Långstrump lider av ADHD eller inte. Själv har jag svårt att se att en figur i en bok kan lida av en sjukdom som i sig är en slaskterm påfunnen långt efter att böckerna skrevs. Däremot undrar jag om inte den tecknade Pippi lider av ADHD.

När jag läser de gamla Pippiböckerna ser jag en delvis politisk karaktär som tar strid mot sitt samhälle. Prussiluskan förkroppsligar överklassens lika självgoda som von oben-blinda välgörenhet. Pippi visar inte bara något så banalt som att flickor kan vara starka – hon visar också att det ibland är rimligt att göra precis tvärtom mot vad samhället anser vara rimligt. Att Astrid Lindgren inte bara var en mysig kulturtant kan man för övrigt lätt låta sig övertygas om genom att bese Kungliga Bibliotekets intressanta utställning om Astrid Lindgren från ett politiskt perspektiv, “Ingen liten lort”.

Den tecknade Pippi som dyker upp i nutida produktioner, däremot, är en helt annan. I böckerna finns det genuina band mellan Pippi och Tommy och Annika. Pippi bryr sig verkligen om dessa sina vänner. Hon har ett jävlaranamma i sig, visst, men hon låter inte sin egen lust efter äventyr få utlopp på bekostnad av vad hennes vänner vill. I de tecknade filmerna är hon fullständigt känslolös, står stilla alltmedan båtar vattenfylls, ballonger störtar, och tjuvar anfaller. Alla andra blir räddare och räddare och räddare. Pippi rör inte ett finger. Så, just när vi tror att katastrofen är här, kirrar hon allt på ett litet kick. Tre minuter senare gör hon om liknande bravader igen. Det som var självständighet hos böckernas Pippi har blivit, med ett uttryck hämtat direkt från förrförra seklet, inbilsk självsvådlighet.

Och jag tror verkligen att hon numera lider av ADHD. Pippi i böckerna gjorde allting tvärtom mot hur det skulle vara. Och var lycklig i att göra så. I de tecknade filmerna sjunger hon, i sann ADHD-anda: “Vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad gör jag nu?” Som om nuet, som böckernas Pippi är så suverän på att leva i, bara är ett irritationsmoment.

En kärleksfull revoltör har blivit ett egoistiskt miffo. En sorglig banalisering.

Jaha. Så har Schenström tvingats avgå, då.

Det finns mycket att säga om detta. Efter en skamlig flerårig offentlig mobbningskampanj mot Lars Danielsson efter tsunamikatastrofen är det ju på sätt och viss nästan humor att den borgerliga regeringen skall falla så på eget grepp kring oansvarighet i hur man sköter säkerhetsfrågor, kan jag tycka. Men mest vittnar mediedrevet mot Schenström och dess faser om vår tids oändliga hyckleri.

Vår tid brukar, via forskning, spegla sig i 1800-talets moraliska förfall. Man pekar då på hur män stod och höll tal om vikten av att inte ha sex före äktenskapet, samtidigt som prostitutionen var reglementerad och prostituerade tvingades genomgå medicinska kontroller för att man skulle se till att män inte besmittades av dessa farliga furier. Som om de prostituerade aldrig fick könssjukdomarna av sina kunder. Man frågar sig dock, efter den tydligen helt ofattbart omoraliska Schenström och skandalen kring henne, om vår tid är så mycket bättre.

Vår tid är besatt av flera saker. Moralisk purism är en. Besatthet av sex är en annan. Ekonomisk purism är en. Förgivettagen roffarmentalitet är en annan. Det är inte alldeles lätt att navigera mellan dessa helt motstridiga positioner. Vi skall vara trogna vår levnadspartner intill döden, men får samtidigt läsa om hur man får den bästa semesterorgasmen i var och varannan tidning. Vi ställer krav på att ministrar skall ha betalt TV-avgiften, men precis varje reportage som handlar om ekonomisk politik har utan undantag vinkeln “Så mycket tjänar (eller, smaskigare: förlorar) DU på regeringens nya politik”. Alltså: allt som handlar om Sveriges ekonomi kokas ned till “Vad kan JAG tjäna på det här, då?” Och om någon person någonstans gång gång i Sveriges avlånga land får ett par hundralappar mindre i fickan av ett politiskt beslut måste de uppsökas och intervjuas och fotograferas med bekymrade rynkor i pannan framför sitt hus där de bor med sin(a) bil(ar) och förklara att de inte nu alls förstår hur de skall kunna få ekonomin att gå ihop. Det är ett sätt att tänka och rapportera som utgår från att varje människa främst borde se bara till sin egen ekonomiska vinst. Det är den norm journalister ständigt prånglar ut över landet. Bara om man upphör med det tänkesättet har man rätt att uppröras om Carl Bildt haft ekonomiska intressen i ryska pipelines.

I Schenströms fall handlade det som bekant inte om pengar. Det handlade istället om vår tids andra Stora Noja: sex. Sedan, en bit in i rapporteringen, vår tids tredje Stora Noja: säkerhetsfrågor. Och en svensk offentlighet ställer sig och ropar helt unisont att 1) en person i Schenströms ställning får ALDRIG vara onykter; 2) en person i Schenströms ställning får ALDRIG hångla med en journalist.

Är det bara jag som tycker att det är precis hur litet som helst att Schenström var rejält onykter och hånglade med en journalist? Jag menar, vad är problemet? Om hon nu var säkerhetsansvarig, finns det inga andra människor i hela Sverige som kan sköta sådant? Ta armén – får ÖB ta sig en bläcka, någonsin, eller skall vi utgå från att ryssen när som helst kommer dundrande över Östersjön, och att det sker när ÖB är packad är det en ofattbar skandal? Och ta frågan om vem det var hon var ute med – är det förbjudet för en politiker att bli betuttad i en journalist? Eller, om de nu inte var kära utan bara flirtade, vad vet väl jag – får en politiker inte flirta med någon som möjligen kan komma att ha något att säga om politikern i fråga? Vad är det för en märklig normbildning som ligger bakom våra ohemula krav på politiker vad gäller saker i deras liv som faktiskt inte berör oss som medborgare?

Bara i ett samhällsklimat som är genomsyrat av hyckleri och moralpurism kan ett sådant beteende som Schenströms bli ett problem.

Oändligt värre än vad hon gjorde är att hennes efterträdare Nicola Clase betalat renoveringen av sin skärgårdsvilla svart. Det finns två huvudanledningar till att vi överhuvudtaget har skatter i vårt samhälle. Dels bygger vårt samhälle på att en del människor skall få arbeta med saker utan att verksamheten måste verka på marknadens villkor; dels menar vi att det är bra om en del av samhällets orättvisor kan utjämnas genom att de som har lite mindre får lite mer av de som har lite mer. Om en person skall kunna ha någon som helst moralisk auktoritet måste man själv kunna skriva under på de premisserna genom sitt personliga handlande. Det gör man inte om man betalar arbetskraft svart. DET är ett stort problem för en person i en sådan maktställning som Clase. Hångel och fylla, däremot, är det inte. Politiker måste precis lika mycket som alla människor kunna få hångla med hundratusentals människor om de skulle vilja det, och ibland supa sig drängfulla utan att det problematiseras av media. Däremot måste vi problematisera när politiker stjäl pengar från oss – vilket är precis vad man gör om man betalar arbetskraft svart. Vi måste uppröras om politiker hycklar, om de luras, om de inte sköter sitt jobb – men då och bara då.

…och då har jag inte ens gått in på frågan om hur Björn Rosengren, som av en nådig Gud begåvats med behårad bringa och penis, kunde gå på porrklubb och betala med TCO:s kort för att sedermera bli minister i en regering, medan Schenstöm, som dessvärre bara har bröst och slida att komma med, måste ut i kylan för att hon var onykter. Kontrasten är ingen slump, utan del av ett tydligt mönster.

Ett citat. En kvinna hävdar:

”Det förhåller sig nämligen så, att kvinnlighet är ett obestämt begrepp, som var och en kan definiera på sitt sätt. Det är obestämt även på grund av att det just nu håller på att undergå en metamorfos; kvinnligheten erövrar det ena arbetsområdet efter det andra, om vilket det förut hette: det där är omöjligt för en kvinnlig kvinna. Man kan numera inte annat än storskratta åt de karakteristiker över kvinnonaturen och dess begränsning, som skrevs för en 50 år sedan.”

Det är viktiga ord. Nej, påpekar feminister med rätta idag, kvinnlighet är inte ett biologiskt öde; det är något som skapas i samhället, genom praktiker, genom idéér, genom institutioner. Men kvinnligheten är också föränderlig; den förändras inte minst för att kvinnor själva tränger fram på nya områden och därmed också förändrar kvinnlighetens innehåll. Det som var kvinnligt för 50 år sedan känns idag hopplöst föråldrat, traditionellt, problematiskt.

Så, varifrån har jag hämtat de inspirerande orden? Svaret är: från 1896. Så visst, jag har fubbat lite, moderniserat stavning och ändrat en del småord som inte känns 2007. Det är feministen Anna Sandström som i sin artikel ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: Ännu några synpunkter”, i den tidiga feministiska tidskriften Dagny 11 (1896) fäller detta yttrande. Vill du läsa hela artikeln? Hämta den som pdf via den här adressen. För övrigt en fantastisk portal där hela Dagny, utgiven 1886–1913, görs tillgänglig för allmänheten.

För den genushistoriker jag är idag framstår 80-talet som en brusande vårflod efter ett långt töväder. 80-talet ser en massiv publicering av böcker och artiklar med feministisk analys av dåtid och samtid, såväl i Sverige som internationellt. Joan Scott och Yvonne Hirdman utvecklar teoretiseringen av fältet; blicken vänds mot de prostituerades historia, mot feminismens historia, mot de borgerliga hustrurnas historia, genus sammanbinds med klass och kvinnohistoria blir till genushistoria.

Mitt eget 80-tal ser annorlunda ut. Man kan kanske inte klandra mig för att jag som fjortonåring inte läste Joan Scotts banbrytande artikel ”Gender: A useful category of historical analysis” när den publicerades i American Historical Review 1986. Jag läste annan litteratur – Dostojevskij, Majakovskij, Lundell – och levde i en värld där genus överhuvudtaget inte var en kategori.

När jag föreläser i genusfrågor på svenska gymnasier finns numera nästan alltid någon elevförening som dryftar jämställdhetsfrågor. Några sådana fanns inte på min högstadieskola. I mitt 80-tal var andra frågor på tapeten. Jag var engagerad i Amnesty International och talade mig varm om den orättvisa världsordningen, om svälten i tredje världen och om rasism. 80-talet var för mig först och främst svältande barn och ”Do they know it’s Christmas?”.

80-talet är också en tid då jag skapar min identitet som ett ”inte”. Alla dessa Henry Lloyd-jackor i skolan. Jag blir en som aaaaaaaaldriiiiiiiig skulle kunna vara så ytlig att jag bar en Henry Lloyd-jacka. Mitt mantra är ”alla andra är dumma och ytliga, men jag är minsann äkta”. Till skillnad från alla dessa ytliga MUF-are vill jag någonting med mitt liv. Jag tar som synes livet, och mig själv, på mycket stort allvar. Inte minst då vad gäller denna klassiska identitetsmarkör, musiken.

Bruce Springsteen. U2. Uffe.

Mitt 80-tal i ett nötskal. Det finns annat också, förstås. Men dessa är störst. Ulf Lundell är aldrig Ulf Lundell för mig – han är Uffe. Han är Mannen. När Uffe spelar på Johanneshov på nyårsafton 1985 är jag för liten för att få gå. Men jag sliter mig inte från teven ens när raketerna exploderar runt omkring huset och ett nytt år är inlett. Jag måste se vad Uffe gör.

Så blir jag en av Pojkarna längst fram. Men lite för liten, lite för ung; jag har ju ännu inte gjort de saker som de där pojkarna i sången har gjort. Jag är mycket långt ifrån att ha lägrat min kvinna och fått barn. Och jag är för ung för att kunna, som en hel generation av äldre svenska män har gjort, gifta mig och skilja mig med Uffe som förebild. När andra män ursäktade sitt supande i ljuset av Uffes alkoholism var jag mest orolig för hur Uffe mådde. När Uffe låg i skilsmässa och sjöng sin smärta bodde jag hemma hos mamma och pappa och hade ännu inte någon gång blivit onykter.

Någon gång i slutet på 80-talet spelar Ulf Lundell tre (eller var det fem?) kvällar i rad på Konserthuset i Stockholm, och jag har biljetter till alla spelningarna. Givetvis längst fram i mitten. Sista spelningen garvar Uffe när han ser mig, höjer ögonbrynen och nickar en hälsning. Jag har blivit igenkänd av Uffe! Det är ett av de största ögonblicken i mitt 80-tal. Oförglömligt.

Vad var det då, med Uffe?
(more…)

Jag frågar elever i en gymnasieklass efter män som de anser vara manliga. Vi får bland annat: Clint Eastwood. Zlatan Ibrahimovic. George W. Bush. Arnold Schwarzenegger. En tjej säger Darin. Darin med den lena rösten och de känslomättade balladerna. När jag lyfter pennan för att lägga hans namn till de andra inträffar vad man kunde kalla ett postmodernt ögonblick. Jag är ju Föreläsaren som skall berätta Sanningen om manlighet. Om jag verkligen skriver ”Darin”, ja, då är ju Darin en riktig man. Och att släppa in Darin i det där brödraskapet av karlakarlar är något som särskilt killarna i klassen visar sig ha väldigt väldigt svårt för. Invändningarna haglar genom rummet.

Händelsen i just det här klassrummet är inte unik. Om det inte är Darin som utlöser ramaskri bland killarna är det Magnus Carlsson, eller Thomas di Leva, eller Jonas Gardell, eller vilken ung kille som helst från vilket pojkband som helst. Och det är alltid tjejer som kommer med de förslagen.

Medan jag skriver utropar en kille, med äckel i rösten:
”Darin! Men – det är ju en sådan kille som tjejer gillar!”

Se här manlighetens konstruktion i ett nötskal. Förutom gränslinjen mot att inte själv vara kvinnlig: Att först och främst vara en sådan man som uppskattas av andra män. Att inte vara en sådan man som uppskattas av kvinnor. Och, trots viljan att uppskattas av andra män snarare än kvinnor: att under inga omständigheter vara homosexuell.

När jag var sådär en tolv, tretton var en av mitt livs största skräcker att jag skulle vakna upp en morgon och vara bög. Samma unkna homofobi uttalas av unga killar när namnet som skall upp på listan tillhör någon som är sexuellt attraherad av män.

Ännu sorgligare blir det när eleverna får tala om kvinnor de ser upp till. Ingen kille har någon enda gång här sagt namnet på en feminist. Istället förskjuts idealet från politikens, handlingens, den muskulösa väldefinierade kroppens och våldets arenor till den sexuella tillgänglighetens. Kvar blir kontrasten mellan en Britney Spears och en George W. Bush.

Igen manlighetens konstruktion i ett nötskal. Hon för honom. Han för honom. Efter ett halvt sekel av jämställdhetspolitik: misogyni och homofobi.

Det är inte så att ingen av killarna uppskattar Darin eller Magnus Carlsson eller Thomas di Leva eller Jonas Gardell, även som manliga förebilder. De bara säger det inte. I mindre grupper kan de dock artikulera helt andra och öppnare mansideal än vad de gör i klassrummet. Inte minst handlar detta om rädslan att framstå som omanlig i andra mäns ögon. Härav mäns tendens att bli mer sexistiska, mer homofoba, mer misogyna, och mer rasistiska ju fler män som befinner sig i ett givet rum. Det är en kärlekstörstande tävlan efter andra mäns uppskattning.

Att få heterosexuella svenska män att på allvar lyssna till andras röster. Att få dem att inte bara undantagsvis, privat och med ett fåtal vänner artikulera tankar och handla längs linjer som går på tvärs mot problematiska föreställningar om manligt och kvinnligt. Se där ett par centrala uppgifter för vår tids feminism.

[Publicerad i senaste numret av Genus, där dock med den mycket problematiskt heteronormativa rubriken ”Våga vara en sådan kille som tjejer gillar!”]

Oj.

Det var ett tag sedan sist. Först var det tekniska problem med bloggen, sedan semester, sedan lättja. Jag har hunnit vara med om en underbar konferens om maskuliniteter i Guadalajara, Mexico; jag har suttit på seminarium under Almedalsveckan och diskuterat genusforskningens framtid (där Popova dök upp som gubben i lådan under seminariet och var precis lika popovsk som hennes texter i SvD är); och jag har slitit med akademiska texter som är aaaaalldeles för försenade. Därav tystnaden här.

Nu har jag bara två småsaker på hjärtat.

1) Sportjournalister. Hur de dels griper efter halmstrån, och dels upplever varje motgång som ett svek mot - sig själva. När Sverige nu fick spö av Tyskland (igen) är det med desperation i rösten som TV3:s journalister tjatar och tjatar och tjatar i varje intervju om att berodde detta kanske också på att det svenska laget blev en timme försenat till arenan? Var det så? Var det så? Var det så?

Var, förutom inom sportjournalistiken, får män bry sig så oändligt bekymrat om andra män? Hur är det med den där lätta sträckningen i höger ljumske, hur mår egentligen Svensson, är det förvirrande för dem att spela 4-4-1-1? Vojne, vojne.

Två lag spelar fotboll. Det ena laget spelar sämre än det kan. Det andra laget är, och bör, vara överlägset. Sverige kunde spela bättre, men gjorde det inte. End of story. Men nej, nej. Diskursproduktionen måste vara minst lika omfattande som om Persson skulle annonsera att han avgår med omedelbar verkan. Före, under, efter varje match. Gäääääääsp.

Så till nummer 2 - en liten anekdot ur historien. Detta står att läsa i Aftonbladet den 24 augusti 1945. Det är femton dagar efter att den andra atombomben detonerat över Nagasaki; arton dagar efter Hiroshima. Tidningen är full av berättelser om hur många som dött, och man skriver om bombens “‘radioaktivtet’” - med citationstecken. Så finns bland dessa berättelser följande lilla artikel:

Atombomb kan ej stoppa tyfon

Borgmästare Herbert Frinke, som hoppades att man med hjälp av atombomber skulle kunna hejda och ”splittra” de orkaner och tornados, som sveper fram vid Floridas kust, och som för några dagar sedan sände president Truman ett telegram härom, har fått sina förhoppningar grusade.
President Truman har nämligen låtit sända ett svarstelegram till borgmästaren, vari förklaras att den ”den meteorologiska effekten” av atombomben är mycket ringa.

Detta är hela artikeln. Jag har googlat på Frinke - resultatlöst. Men är inte den lilla berättelser precis hur bisarr som helst, så säg? Att man kommenterar själva idén så totalt stillsamt, mitt i katastrofen i Japan. Eller är det extremt torr humor, ett ironiskt sätt att hänga ut Frinke som ett rikspucko utan att säga det?

De som dessa dagar passerar Mörby Centrum med bil kan konstatera att de har blaffat upp världens fetaste reklambild för just Mörby Centrum längs fasaden. På bilden, som jag inte lyckats hitta på nätet, syns två huvuden: en man och en kvinna. Mannen är längre än kvinnan. De ler - som jag minns det mot varandra, jag har bara passerat den vägen en gång - och ser sådär härligt lyckliga ut.

När bilen passerar detta gigantiska fotografi gör jag blixtsnabbt, nästan ryggradsmässigt, följande analys: att detta är en bild av stinkande könskomplementär heteronormativitet. Han och Hon, och tillsammans kan de i den moderna konsumtionens tempel få utlopp för det de innerst inne är - en Man, en Qvinna. Det är heterosexuellt, normalt, den bild av det goda livet som ständigt reproduceras i media.
(more…)

Hur många filmatiseringar av Jane Austens Pride and Prejudice (1813) kan det egentligen finnas plats för? Nu är det ju dags igen. Själv plöjer jag romanen med stort nöje om kvällarna. Denna blandning av empowerment för borgerlighetens döttrar och unken misogyni när de inte benhårt följer kvinnlighetens strikta gränser är onekligen ett intressant tidsdokument.

Mest av allt fascinerar, förstås, relationen mellan Lizzy och Mr Darcy. Den prudentliga borgardottern och den stenrike gentlemannen av finare än finast familj. Mr Darcy är först alltför stolt för att beblanda sig med Lizzy; Lizzy för fördomsfull för att förstå Mr Darcys egentliga karaktär. Romanen suckar: om bara borgerligheten kunde förstå att adeln faktiskt kan vara dygdig; om bara adeln kunde förstå att sann adel finns i borgerligheten.

Men de får ju varandra till sist - surprise! Detta eftersom Lizzy och Mr Darcy inser precis just detta. Lizzy förstår Darcys godhet; Darcy förstår vilken underbar liten varelse Lizzy är, trots sin familj.

Mr Darcy är en god man. Men det som verkligen gör honom mjuk, civiliserad och älskvärd är det inflytande Lizzy utövar på hans karaktär. Det är en klassisk berättelse om kvinnan som civiliserande kraft; kvinnligheten som gör den kantige mannen lite mindre kantig, lite mjukare, lite ömmare.

Det är klassisk borgerlig ideologi. Allt mannen är är han på grund av kvinnan. Bara kvinnan ser sin livsuppgift som att i allt hjälpa sin make. Kvinnlig självuppoffring - manligt självförverkligande.

Detta ligger under den stora kärlekshistorien mellan den obemedlade Lizzy och den högdragne men ack så karaktärsfaste och manlige Mr Darcy.

Det är för övrigt en ironi värd att beakta att i Pride and Prejudice består borgerlig framgång i förmågan att gifta in sig i adeln. Det är en period då borgerligheten ännu avundsjukt blickar uppåt mot de vars värde kan mätas inte bara i karaktär, utan även genom blodsband. Den största borgerliga lyckan är att göra adeln lite mindre adlig, lite mer borgerlig - samtidigt som man också får umgås i deras kretsar. Så får Lizzy sin Darcy, hennes syster Jane får sin Bingley - och systern Lydia, som är okvinnligt lätt på foten, får nöja sig med spelaren, drinkaren och förföraren Mr Wickham.

I alla fall om man skall lita till debattinlägget i senaste numret av Genus, där Goldina Smirthwaite har svarat på min tidigare debattartikel om den så kallade mansforskningen. Texten ligger (tyvärr?) inte på Nätet.

Noteras endast på detta vis.