David Tjeders blogg

Det har ju varit ett himla hallaballo kring det här redan, och i vanlig ordning är jag sent ute i debatten. Men för en gångs skull är det disciplinen som är mitt yrke, historia, som står i fokus i den offentliga debatten, så kanske ändå att det finns en möjlighet att jag säger något som inte redan har sagts. Jag när dessutom ett intresse för just historiebruk: hur historien och historiska fakta aktivt används vid olika tidpunkter och i olika kontexter.

Riksdagen har ju som bekant fastlagit, med en rösts övervikt, att det armeniska folket utsattes för ett folkmord 1915. Det finns många, många saker att säga i denna fråga. Min första reaktion när jag läste om detta var ett slags känsla av overklighet: varför i hela friden ska folkvalda politiker fastställa eller besluta kring historiska fakta? Vad i hela friden har den svenska riksdagen 1) för mandat att fatta beslut kring vad som hände 1915 i Turkiet och 2) vilken parodi på historisk kunskap är det inte att ett historiskt ovedersägligt faktum utsätts för omröstning bland totala lekmän? Jag menar, debatten i Sverige står ju knappast mellan människor som menar att det var ett folkmord och människor som menar att det inte var ett folkmord. Klart det var ett folkmord, men det ligger inte an på politiker att besluta att så var fallet.

Ska riksdagen besluta till exempel om huruvida bibeln är en bok skriven med direkt gudomlig inspiration eller inte? Njae, det där låter vi nog teologerna ta hand om, hoppas jag. Ska riksdagen besluta över olika skolor i tolkningen av hur kvasarer formas? Njae, astronomerna får nog faktiskt sköta det där. Var det som skedde 1915 ett folkmord eller inte? Klart det var ett folkmord, läs lite seriös forskning i frågan och så är saken biff! Men varför ska riskdagen besluta i frågan? Jag har svårt att ge riksdagen någon som helst legitimitet att besluta eller fastslå historiska fakta ens i viktiga frågor som rör Sveriges historia, som steriliseringarna. Riksdagen kan be om mer forskning, eller äska medel för sådan forskning, eller argumentera för projekt som ska föra ut den historiska kunskapen ut i skolorna, men inte ska riksdagsmän fastslå hur många som steriliserades i Sverige mellan 1934 och 1975? Det vore både en parodi på vad historisk kunskap är och en farlig utveckling.

Jag gläder mig även åt att historieprofessor Kim Salomon skrivit insiktsfullt, mer koncentrerat och med lite mindre brösttoner än de jag just använt, om just precis detta. Såhär långt skulle de borgerliga jubla, eftersom det har varit deras argument för att rösta emot det rödgröna förslaget. Bland dessa politiker kommer dessvärre ett helt annat argument indansande från sidan, ett argument som gör att historieuppfattningen som ligger i botten blir ännu mer bisarr än hos de som inte finner det märkligt att riksdagen ska agera historiker. Detta indansande argument kan också kallas för ett ”dessutom-argument”, där man blandar in vad Judith Butler skulle kalla för beslutets performativa effekter. 1. Vi ska inte yttra oss i detta. 2. Dessutom blir konsekvenserna av beslutet inte bra. Som om rimligheten i att säga att något har skett i historien överhuvudtaget kan bedömas av vad yttrandet om det förflutna får för konsekvenser, vad är det för en bisarr uppfattning om det förflutna?!?!

Vi tar och lyssnar lite till glidningarna. Reinfeldt har bland annat sagt detta:

“Jag är mest orolig för att det [dvs det svenska riksdagsbeslutet] kommer att användas av krafter i Turkiet som verkar för att avbryta försoningsprocessen med Armenien och stoppa mycket av regeringen Erdogans reformprocess. Jag är orolig för spänningar inom Turkiet till följd av detta och vi kan se att det mycket riktigt också har använts på det sättet i Turkiet.”

Enligt ett annat (fast troligen samma) TT-telegram har Reinfeldt också sagt följande:

– Jag uttryckte mig som att jag beklagar riksdagens beslut eftersom det öppnar för en politisering av historien.

Reinfeldt menar att beslutet kommer olägligt:

– Det är dålig tajmning [sic] givet att vi har en försonings- och reformprocess i Turkiet som detta riskerar att försvåra.

Även Carl Bildt använder sig av en liknande blick på själva beslutets möjliga negativa konsekvenser. Enligt Reuters har Carl Bildt sagt ”Sådana beslut [dvs som riksdagens om folkmordet 1915] tenderar att öka spänningar mer än minska spänningar”.

wtf?!? vill jag utropa när jag hör detta. Man får väl bestämma sig, är man emot en öppning mot politisering av historien kan man inte gärna sedan säga ”dessutom blir de politiska effekterna av just den här politiska användningen av historien en annan än den jag själv skulle önska”. För då öppnar man för det motsatta. Jag vill därför fråga herrar Reinfeldt och Bildt: fungerar detta dessutom-argument även omvänt? Kan det slå hål på principen om att riksdagen inte ska agera historiker? Som såhär: om vi hade kunnat räkna med att konsekvenserna av erkännande av folkmordet 1915 skulle ha hjälpt krafter i Turkiet som vi stödjer, skulle detta då användas som ett argument för att riksdagen borde säga att ditten eller datten har hänt i historien? Om beslutet skulle ha kunnat tänkas stärka Turkiets reformprocess eller dess strävan att gå med i EU, hade det då helt plötsligt varit mer OK av riksdagen att yttra sig kring historien, eller vaddå?

Detta innebär i själva verket en i förlängningen skrämmande hållningslöshet. Och en mycket farlig relativism kring det förflutna kan komma ur ett sådant sätt att tänka. Det är inte svårt att fabulera fram exempel på vilka dörrar man öppnar när man går från det principiella argumentet A till det hållningslösa argumentet B. Såhär: vi tänker oss att vi tror att det skulle gynna Sveriges relationer till Kina om vi i våra skolböcker började skala bort några miljoner på summan av alla de som dog under Mao Tse-Tungs terrorvälde. Effekterna är goda, alltså kan det vara värt att riksdagen fattar ett beslut kring hur många som dog. Eller: relationerna med Frankrike blir sommaren 2013 en het potatis sedan tio svenskar på lösa grunder anklagats för sammansvärjning i ett politiskt mord. Kan vi köpa lite goodwill av fransmännen om vi erbjuder en nytolkning av Franska revolutionen, kanske?

Nej. Antingen ska politiker inte besluta om historien, och då gäller det argumentet, punkt. Eller så ska de det, men inte heller då bör de besluten vara influerade av vad man tror att besluten kan få för effekter i samtiden. Annars blir det förflutna och vad som faktiskt har hänt i historien till något som kan förändras med dagsformen hos politiker som inte vet ett skvatt om sakfrågorna.

Får politiker inte alls beröra historien, då? Jo, absolut. Och särskilt just detta folkmord, patetiskt förnekad och raderad från det officiella Turkiets historia, är det oerhört viktigt att påminna såväl omvärld som Turkiet om. Men det gör man genom att tillsätta en komission av experter – läs historiker – som sammanställer en vetenskaplig rapport, inte genom att besluta om vilken tolkning av historien som är den rätta. De historiska exemplen på politiker som agerat på det sättet med historien förskräcker. Jag skulle inte ens vilja se en resolution från riksdagsmän med den ljummet försiktiga innehållet ”Den nazityska regimen 1933–1945 innebar ett våldsamt förtryck av oliktänkande och särskilt av judar.” Politiker ska inte ägna sig åt sådant.

En slutparentes: för alla som intresserar sig för historiebruk är transkriberingen av den lååååånga debatten i riksdagen – se anförande 1–31 och 92–129 – en guldkälla. Jag orkade mig igenom en femtedel innan jag kollapsade av detta sammelsurium av politisk taktik (i princip samtliga ledamöter), historielös, historieblind och pompös retorik om det förflutna (särskilt Hans Linde, v), och hållningslöst motstånd som just blandar ”vi ska inte besluta om historia” med inslag av ”vad blir effekterna av ett beslut”. Inom ett år misstänker jag att dessa ordmassor har analyersats i minst tre b- och c-uppsatser i Historia vid våra lärosäten.

Den här texten skrev jag först fotnotad, i en version som har lite fler referenser. Den texten kan du hämta här.

Ja, ja, jag vet – mer än tusen år sedan sist…

Jag har gått och skrivit en bok, bland mycket annat som hänt: Kvinnor, män och alla Andra: En svensk genushistoria. Skriven tillsammans med den eminente historikern och genusforskaren Jens Rydström. Vi börjar kring 1700-talets mitt och slutar i vår egen tid. Det är, tro det eller ej, första gången någon tar ett helhetsgrepp på den moderna svenska genushistorien i formen av tänkt kurslitteratur. Årets julklapp, kanske? Köp den här.

Så länge sedan jag skrev, och så återkommer jag med en banalitet. Jag har fått ett nytt namn, Thomas Tjeder. Så heter jag i alla fall i dagens Metro (internetupplagan är dock korrigerad). Ingen skam ska falla på journalisten, Jenny Sköld; det är något i sättningen som blivit fel. Undersökningen, utförd av YouGov, vore intressant att ta del av. Den är dock inte offentligt tillgänglig. Vad vi har att gå på är de delar av den som just tas upp av Metro.

Enligt undersökningen anser 43% av svenska kvinnor i urvalet att män var manligare förr, medan denna åsikt omfattas av 58% av männen. Samtidigt undrar man på vilket sätt man har ansett att männen var “manligare” förr, vad nu “manligare” innebär; de drag som åtminstone många kvinnor lyfter fram som positivt manliga har knappast haft hög status som manliga egenskaper i detta svunna “förr”. Så tycker bara 1% att framgång är manligt, och 43% av kvinnorna anser att humor är en kanonmanlig egenskap. Tittar vi bakåt i tiden har humor knappast konnoterat manlighet. Ännu intressantare vore förstås att få veta mer om vad männen tycker är riktigt manliga egenskaper, dessa som tydligen har gått förlorade i vår tid. Ser männen tillbaka till ett svunnet paradis av riktiga karlar som inte diskade och städade och var föräldralediga? Är deras siffra för just framgång högre än kvinnors? Jag misstänker det starkt, och lovar att i så fall återkomma i frågan om jag lyckas skaka fram själva undersökningen.

Den fantastiske Pelle Carlberg har precis släppt en ny platta, The Lilac Time. Som vanligt är det kanonbra myspop med smarta texter, med en underbar diss av Ryan Air (som kallas “the airline of shite”) och en annan som, för att uttrycka sig försiktigt, problematiserar djurälskare. På förra plattan, In a nutshell från förra året, fanns en briljant feministisk popdänga med den superlånga titeln “Clever girls like clever boys much more than clever boys like clever girls”. En liveversion av låten finns här. Mitt i det myspopiga och vardagssmarta i texten pekar Carlberg på något centralt:

You see the clever girls look for a clever boy
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say

Jag tror att det, med en viss förenkling, är så. Kvinnlighet och attraktionskraft förväntas fortfarande vara på något sätt inkompatibelt med kompetens och briljans. Fortfarande.

Detta är nämligen ett tydligt tema i historien. Män har genom sekler förnekat kvinnlighet åt kvinnor med bildning. När kvinnor tagit sig in på sådana manliga områden har konsekvensen genast blivit att män på tusen och ett sätt har drivit tesen “en bildad kvinna är en okvinnlig kvinna”. Den lärda kvinnan ”är ett plågoris för sin man, sina barn, sina vänner, sina tjänare och för hela världen”, menade Rousseau i Émile (1762). Man kunde också gripa tillbaka på biologiska skillnader mellan män och kvinnor i kritiken mot kvinnor som sökte bildning och, som Immanuel Kant, hävda att en lärd kvinna lika gärna kunde skaffa sig skägg. Mitt absoluta favoritcitat på temat är den misogyna pamfletten Fruntimmers-Spegeln, Wördsamt öfwerlemnad till de skönas begagnande, af en Karlarnes Wän, tryckt 1838, som innehåller följande avslöjande poem:

En mäktig ande i en bräcklig kropp,
ett mellanting emellan man och qvinna,
som ej eger fruktan eller kärleks hopp,
ett barn, som jättens vapen råkat finna,
ifrån sitt kön en öfverlöparinna,
som ej det starkas läger hunnit opp,
som har behagets konst förrådt och glömt,
som ej lärt vishetens, blott derom drömt,
en sådan är – en lärd, beläsen qvinna.

Raderna andas inte bara avsky över den bildade kvinnans förlorade kvinnlighet i form av förlorade behag, utan även oro: om lärda kvinnor var barn som funnit ”jättens vapen” hade de också hittat en nyckel till en möjlig maktposition. Härav de under 1800-talet upprepade utsagorna om att en bildad kvinna aldrig kunde passa som hustru. I England beskrev bland många andra Lord Byron, Thomas Moore och den oändligt inflytelserike Charles Dickens bildade kvinnor och blåstrumpor som okvinnliga, onaturliga könsöverträdare som struntade i att bry sig om sin make och sina barn. En sann kvinna skulle begänsa sina intressen till hemmet – den bildade och emanciperade kvinnan ansågs därför vara speciellt försumlig just på dessa områden.

När 1800-talet närmaste sig sitt slut och en gryende kvinnorörelse verkligen började flytta fram kvinnors positioner blev männens reaktion mer panisk, mer biologiserande, mer hysterisk. Tonen hårdnar. Män som Charles Darwin, Francis Galton, T. H. Huxley och Cesare Lombroso och Guglielmo Ferrero hävdade alla att kvinnor helt enkelt inte var biologiskt förmögna att nå samma eminens som män. Flera av dessa och även andra vetenskapsmän förklarade i omfångsrika traktater att kvinnan biologiskt stod någonstans mellan mannen och barnet.

Känns det dammigt och gammalt och irrelevant för vår tid? Jo, förvisso - ingen skulle som den tyske patologen Paul J. Möbius på allvar skriva ned reflexionen ”Låt oss skydda kvinnor från intellektuell verksamhet” och sedan förvänta sig att bli tagen på allvar. Men Pelle Carlbergs sång pekar ändå på något slags kontinuitet. Kvinnlighet och bildning hänger inte ihop. För att vara attraktiv måste något annat till - i många mäns ögon. Det är lika sorgligt som föreställningen att män som går in på kvinnligt dominerade områden förlorar sin manlighet, senast uttryckt av Sveriges nykrönta rikspuckon Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Ett inlägg så förvirrat och redan tokdissat från tusen håll att jag inte behöver slösa värdefulla minuter på att bemöta det.

Handen på hjärtat. Hur mycket vet du om Biafrakriget? Var var det? När var det? Vad handlade det om? I min barndom kunde man retas med andra genom att kalla dem biafrabarn. När vi hör ordet Biafra tänker de flesta av oss nog på utsvultna barn med magar uppsvällda som fotbollar. Men vad mer?

Jag har just läst ut en skrämmande roman som utspelas före, under och efter Biafrakriget. Jag visste inte att Biafra var en nation utropad av Igbofolket (skrivs ibland Ibo) i Nigeria, inte heller att konflikten ägde rum i Nigeria vid 1960-talets slut. Så mycket för denna historikers historiska kunskaper, huh?

Jag bestämde mig för en tid sedan att lyssna till andra skönlitterära röster. En artikel i DN om att ett antal kvinnliga författare från olika afrikanska länder gjort stor litterär succé blev min ingång – jag inhandlade tre–fyra romaner av kvinnor från Afrika.

Politisk korrekthet? Ja. En problematisk utgångspunkt från min sida att de Andra säger något Annat? Ja. Men å andra sidan: om jag inte hade gjort detta hade jag inte läst ut den roman jag just läst ut. Och vilken upplevelse det har varit!

Författaren heter Chimananda Ngozi Adichie. Romanen heter Half of a yellow sun, och finns i svensk översättning som En halv gul sol. Jag läste den på engelska. Det är inte en roman om Biafrakriget, som jag ser det – den bara utspelar sig vid den tiden. Det är en roman om radikaliseringen av människor, av vad som händer med människor under politiska konflikter.

Romanen handlar också i allra högsta grad om vem som har rätten och makten att sätta agendor som påverkar andra människor. Ta bara detta, hur romanens svarta människor av alla klasser drömmer och tänker i ljuset av det vita England. Även de radikala igbonationalisterna, som är så måna om att skapa sig identiteter frigjorda från det koloniala förtrycket, tillhör en intellektuell överklass som hämtar sina argument och linjer från en europeisk tradition och kontext. Men allra tydligast blir det i lägre klasser, där allt engelskt – allt vitt – ställs högre än det ”afrikanska”, det ”nigerianska”, det ”igboianska”, om ordet existerar.

Ta Richard, vit man med svart överklasspartner, Kainene. Richard har en tjänare, eller houseboy som det heter. Han heter Harrisson. Harrisson är mycket stolt över att han kan laga europeisk mat. När Kainene berömmer Harrisson med orden ”This tart tastes better than one I had the last time I was in London” positionerar hon sig som berest överklass, samtidigt som hon också kan säga till denne svarte man att han gör bättre vit mat än de vita gör. Harrisson blir förstås överförtjust, och säger att många andra sagt just detta till honom. Så. Det finaste en svart människa kan få höra är att det han gör är vitt. Så sätts en agenda. Så skapas förhoppningar och drömmar hos de underordnade. Det är den yttersta makten: när de Andra vill bli precis som Normen. Ingen maktposition är så fundamental som den som gör att de som underordnas vill bli precis som den överordnade. Det är det som brukar kallas för hegemoni.

En annan sak, en formulering bara. Den vackra Kainene träffar Chief Okonji: ”He pulled her to him, and for a while Olanna did nothing, her body limp against his. She was used to this, being grabbed by men who walked around in a cloud of cologne-drenched entitlement, with the presumption that, because they were powerful and found her beautiful, they belonged together.”

Vad är det Kainene är van vid? Att män med makt tar för givet att hennes kropp ytterst inte är hennes egen. En erfarenhet många kvinnor gör sig, men få om några män. ”A cloud of cologne-drenched entitlement.” Kan mäns privilgierade överordning och inbyggdt opropotionerliga självförtroende formuleras bättre?

Det finns väldigt mycket mer att hämta i denna roman. Mycket mer om rasmotsättningar, om politiska konflikter, om nationalismer, om Biafrakriget. Och en hel del mycket obehagligt våld, men mest kanske ändå om vad våldet gör med människor. Läs denna roman. Det är den värld.

Det finns en närmast tragikomisk akademisk debatt om huruvida Pippi Långstrump lider av ADHD eller inte. Själv har jag svårt att se att en figur i en bok kan lida av en sjukdom som i sig är en slaskterm påfunnen långt efter att böckerna skrevs. Däremot undrar jag om inte den tecknade Pippi lider av ADHD.

När jag läser de gamla Pippiböckerna ser jag en delvis politisk karaktär som tar strid mot sitt samhälle. Prussiluskan förkroppsligar överklassens lika självgoda som von oben-blinda välgörenhet. Pippi visar inte bara något så banalt som att flickor kan vara starka – hon visar också att det ibland är rimligt att göra precis tvärtom mot vad samhället anser vara rimligt. Att Astrid Lindgren inte bara var en mysig kulturtant kan man för övrigt lätt låta sig övertygas om genom att bese Kungliga Bibliotekets intressanta utställning om Astrid Lindgren från ett politiskt perspektiv, “Ingen liten lort”.

Den tecknade Pippi som dyker upp i nutida produktioner, däremot, är en helt annan. I böckerna finns det genuina band mellan Pippi och Tommy och Annika. Pippi bryr sig verkligen om dessa sina vänner. Hon har ett jävlaranamma i sig, visst, men hon låter inte sin egen lust efter äventyr få utlopp på bekostnad av vad hennes vänner vill. I de tecknade filmerna är hon fullständigt känslolös, står stilla alltmedan båtar vattenfylls, ballonger störtar, och tjuvar anfaller. Alla andra blir räddare och räddare och räddare. Pippi rör inte ett finger. Så, just när vi tror att katastrofen är här, kirrar hon allt på ett litet kick. Tre minuter senare gör hon om liknande bravader igen. Det som var självständighet hos böckernas Pippi har blivit, med ett uttryck hämtat direkt från förrförra seklet, inbilsk självsvådlighet.

Och jag tror verkligen att hon numera lider av ADHD. Pippi i böckerna gjorde allting tvärtom mot hur det skulle vara. Och var lycklig i att göra så. I de tecknade filmerna sjunger hon, i sann ADHD-anda: “Vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad skall jag göra nu, vad gör jag nu?” Som om nuet, som böckernas Pippi är så suverän på att leva i, bara är ett irritationsmoment.

En kärleksfull revoltör har blivit ett egoistiskt miffo. En sorglig banalisering.

…tydligen. Postkoloniala forskare talar ibland om hur det koloniala projektet ersattes av ett annat, ett kulturellt. Att Västvärlden slutade att muta in territorier och skapa till exempel protektorat för att istället bombardera de Andra med västerländsk “civilisation”. Man talar med en rätt rolig fras om “coca-colonisation”.

Fast det är klart. Makten har ju inte bara upprätthållits med västerländsk läsk och film. Vapen har alltid spelat en stor roll i det koloniala projektet. Men visst är det en skillnad mellan att västmakterna delade upp Afrika mellan sig, och att ha lydstater i Afrika eller Mellanöstern eller var som helst. Något fundamentalt ändrades för sådär en sextio år sedan. Så långt är jag med.

Tills jag läser att det sker en veritabel kapplöpning om Arktis. Det är oljan, förstås, som drar till sig folk från länder där människor har lingult hår och blåa ögon. Danmark är med på ett hörn, och Ryssland, och Kanada, och USA. Och listen to this: allt tycks handla om Lomonosovryggen. En bergskedja som går längs med havsytan och förbinder Arktis med… ja, vaddå? Danmarks vetenskapsminister (!) säger till Dagens Nyheter att “Vår uppfattning är att Nordpolen tillhör Danmark, men motsvarande uppfattning finns ju i andra länder också”; Ryssland menar att Lomonosovryggen är förbunden med Sibiriten och vad Kanada och USA hävdar framgår inte av artikeln i DN.

Det är lustigt, att nyheten helt neutralt presenteras som en nyhet, inte som ett absurt uttryck för megalomaniska nationalistiska passioner. Så, Nordpolen tillhör Danmark, huh? Men jag hävdar att Lomonosovryggen i sin tur är mystiskt förbunden med Hälsö väster om Göteborg. Jag måste mot Nordpolen och tjoffa upp en blågul flagga på en gång.

Jag menar, spelar roll om en himla bergskedja på havsbotten sitter fast med Arktis eller inte! Det är ju värsta kolonialismen i repris! Skall Norge nu hävda sig vara förbundet med Nordamerika via bergskedjor på Atlantens botten, och därmed claima USA:s västkust? Eller kommer de att nöja sig med Jamaica?

Ett citat. En kvinna hävdar:

”Det förhåller sig nämligen så, att kvinnlighet är ett obestämt begrepp, som var och en kan definiera på sitt sätt. Det är obestämt även på grund av att det just nu håller på att undergå en metamorfos; kvinnligheten erövrar det ena arbetsområdet efter det andra, om vilket det förut hette: det där är omöjligt för en kvinnlig kvinna. Man kan numera inte annat än storskratta åt de karakteristiker över kvinnonaturen och dess begränsning, som skrevs för en 50 år sedan.”

Det är viktiga ord. Nej, påpekar feminister med rätta idag, kvinnlighet är inte ett biologiskt öde; det är något som skapas i samhället, genom praktiker, genom idéér, genom institutioner. Men kvinnligheten är också föränderlig; den förändras inte minst för att kvinnor själva tränger fram på nya områden och därmed också förändrar kvinnlighetens innehåll. Det som var kvinnligt för 50 år sedan känns idag hopplöst föråldrat, traditionellt, problematiskt.

Så, varifrån har jag hämtat de inspirerande orden? Svaret är: från 1896. Så visst, jag har fubbat lite, moderniserat stavning och ändrat en del småord som inte känns 2007. Det är feministen Anna Sandström som i sin artikel ”Kvinnoarbete och kvinnolycka: Ännu några synpunkter”, i den tidiga feministiska tidskriften Dagny 11 (1896) fäller detta yttrande. Vill du läsa hela artikeln? Hämta den som pdf via den här adressen. För övrigt en fantastisk portal där hela Dagny, utgiven 1886–1913, görs tillgänglig för allmänheten.

Hur många filmatiseringar av Jane Austens Pride and Prejudice (1813) kan det egentligen finnas plats för? Nu är det ju dags igen. Själv plöjer jag romanen med stort nöje om kvällarna. Denna blandning av empowerment för borgerlighetens döttrar och unken misogyni när de inte benhårt följer kvinnlighetens strikta gränser är onekligen ett intressant tidsdokument.

Mest av allt fascinerar, förstås, relationen mellan Lizzy och Mr Darcy. Den prudentliga borgardottern och den stenrike gentlemannen av finare än finast familj. Mr Darcy är först alltför stolt för att beblanda sig med Lizzy; Lizzy för fördomsfull för att förstå Mr Darcys egentliga karaktär. Romanen suckar: om bara borgerligheten kunde förstå att adeln faktiskt kan vara dygdig; om bara adeln kunde förstå att sann adel finns i borgerligheten.

Men de får ju varandra till sist - surprise! Detta eftersom Lizzy och Mr Darcy inser precis just detta. Lizzy förstår Darcys godhet; Darcy förstår vilken underbar liten varelse Lizzy är, trots sin familj.

Mr Darcy är en god man. Men det som verkligen gör honom mjuk, civiliserad och älskvärd är det inflytande Lizzy utövar på hans karaktär. Det är en klassisk berättelse om kvinnan som civiliserande kraft; kvinnligheten som gör den kantige mannen lite mindre kantig, lite mjukare, lite ömmare.

Det är klassisk borgerlig ideologi. Allt mannen är är han på grund av kvinnan. Bara kvinnan ser sin livsuppgift som att i allt hjälpa sin make. Kvinnlig självuppoffring - manligt självförverkligande.

Detta ligger under den stora kärlekshistorien mellan den obemedlade Lizzy och den högdragne men ack så karaktärsfaste och manlige Mr Darcy.

Det är för övrigt en ironi värd att beakta att i Pride and Prejudice består borgerlig framgång i förmågan att gifta in sig i adeln. Det är en period då borgerligheten ännu avundsjukt blickar uppåt mot de vars värde kan mätas inte bara i karaktär, utan även genom blodsband. Den största borgerliga lyckan är att göra adeln lite mindre adlig, lite mer borgerlig - samtidigt som man också får umgås i deras kretsar. Så får Lizzy sin Darcy, hennes syster Jane får sin Bingley - och systern Lydia, som är okvinnligt lätt på foten, får nöja sig med spelaren, drinkaren och förföraren Mr Wickham.

En solig söndag på 1760-talet vandrar den parisiske butiksarbetaren Jacques-Louis Ménetra och hans vän Gombeau genom Bois de Bologne. De får syn på ett ungt par som älskar, gömda bland träden. Ménetra och hans vän börjar skrika glåpord åt paret, och upprörs när den unge älskaren svarar med samma mynt. Gombeau tar då mannens svärd och håller honom på avstånd medan Ménetra våldtar den unga kvinnan. Sedan byter vännerna plats: Ménetra håller i svärdet medan Gombeau våldtar kvinnan.

Den här episoden skriver Ménetra om i sin dagbok, helt kort, på bara några rader. Våldtäkten ses inte som ett brott, inte som ett övergrepp. Den återberättas som bara ytterligare en i raden av Ménetras små lustiga anekdoter ur hans vardagsliv. Ingenting tyder på att Ménetra anser att han begått ett brott, eller att han tror att kvinnan lidit men av hans och Gombeaus våldtäkt. Våldtäkt var dock ett brott på den här tiden – ett brott belagt med dödsstraff. Ménetras våldtäkt av den aldrig namngivna kvinnan visar sprickan mellan människors – mäns – normer och lagtexters.
(more…)