David Tjeders blogg

Det finns en myt om mannens sexualitet som det är hög tid att skrota: när män blir kåta är deras drift så stark att den bara måste få utlopp.

Få myter har haft så katastrofala konsekvenser som just denna. Under 1800-talet legaliserade man prostitutionen, och tvingade de registrerade kvinnorna att genomgå läkarundersökningar för att säkra att männen inte skulle smittas av könssjukdomar. Männens rätt till sexuell utlevelse måste säkerställas. För om inte de prostituerade fanns, vad skulle då männen ta sig till? Läkarna svarade unisont: de skulle börja förföra och tillochmed våldta de fina kvinnorna, de ur medelklassen. Prostitutionen var ett skydd mot dessa kvinnors dygd. För mannen måste ju få utlopp för sin drift. Som en flitig bordellkund uttryckte saken i sina memoarer: ”Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas överbelastning hos de ofta vackra och snälla hetärerna på ’59:an’”, den lokala bordellen.

Trodde ni att den här idén var död, nu när lagstiftningen kriminaliserat könsköparna och männen inte längre har tillgång till kommunala bordeller? Inget kunde vara felaktigare.
(more…)

Jag har sent omsider kommit mig för att läsa Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976). Den är chockerande bra, och oerhört komplex mitt i den enkla berättelsen. Man kan säga att den handlar om hur oerhört svårt det är för en kvinna att inta en subjektsposition i sexuella relationer till män. Att kvinnan inte heller är purung gör inte saken lättare. Och det är, på ett sätt, endast i en relation där Thorvall, utifrån sett, är stenhårt underordnad som hon också kan vara till, sexuellt.

Det finns en ohöljd stolthet över den egna sexualiteten, och ett kontinuerligt problematiserande av den, som fortfarande efter trettio år är just chockerande. Det är radikalt, öppenhjärtigt, självutlämnande, och samtidigt så akut självmedvetet om de egna bristerna och problemen i relationerna till män att boken borde ersätta de jämförelsevis trista standardböcker man tvingades läsa i högstadiet och gymnasiet. Vad är väl Röda rummet mot detta? Vilken grund skulle inte unga människor få för att diskutera sina problem om man läste denna bok istället?

Ja, jag är nyfrälst. I ljuset av denna roman blir de faktiskt ändlöst repetetiva självbiografiska sexuella bekännelser som kvinnor i min ålder och yngre under flera år publicerat i bang till meningslöst navelskåderi. Jag har under en längre tid gäspat mig igenom dessa berättelser, inte för att de i sig skulle vara ointressanta, utan för att de är delvis mycket förutsägbara. Jag vet att jag riskerar att framstå som en mansgris när jag skriver det. Men det kan inte hjälpas. I och med att Thorvall tillhör en annan ålderskategori och driver sin analys långt längre utan att ha tillgång till flera användbara teoretiska redskap som utvecklats efter att hennes bok kom ut, blir hennes text så oerhört mycket mer oväntad, intresseväckande, och (än mer) deprimerande.

Läs den. Gör det. Nu.

Det essentialistiska argumentet säger: könsidentiteten kommer inifrån. Jag är en sådan som föds med mammutjagargener, medan de där med bröst och slida föds med omvårdnadsgener. Det feministiska argumentet säger att näe, det är våra uppfattningar om manligt och kvinnligt som gör att vi uppfostrar pojkar och flickor olika. De båda könen blir till vad vi säger och tror att de är.

Jag har ett fotografi från en bok jag tyvärr inte har scannat. Det visar Robert Baden-Powell (1857–1941) vid tre års ålder. Baden-Powell grundade en av de mest hypermaskulina rörelserna i modern tid, scoutrörelsen. På fotografiet står en flicka i långt hår och klänning och tittar på oss. Det vill säga, på oss, 2005. Vi tycker att detta bara måste vara en flicka. Men icke. Det är en pojke. Till och med under 1800-talet, denna period då könsgränserna var stenhårt markerade, betraktade man inte spädbarn och små barn som könade, utan som könlösa.

Visst var steget in i den könade världen ett viktigt steg. Gustaf Bergmark, född 1881, skriver i sina korta memoarer Alingsås på 1880- och 1890-talen: Barndomsminnen från en småstad (publicerade 1968) följande:

“Mitt tidigaste minne är, när jag fick utbyta min klädning mot byxor och jacka. Intill 2-årsåldern hade nämligen pojkarna på den tiden klädning eller kolt. Det var ett stort ögonblick för mig, då jag fick lägga av min svart-vit-rutiga klädning och skruda mig maskulint. Jag tror att detta varit mitt livs stoltaste ögonblick.”

Idag börjar vi tidigare; inte ens nappar får ha könsöverskridande färger. Jag skulle uppskatta att sannolikheten att jag gissar rätt kön på bebisar som är en månad gamla är ungefär fem på sex. Färgerna på kläderna säger nästan allt - sorgligt nog. Föräldrar undviker att sätta rött på sina nyfödda gossar eftersom det är så jobbigt om folk tror att de är flickor. Som om detta vore så farligt. Så skapas likriktade människor.

På tisdagarna går jag med min son på dans. Han är tre. Redan förra året hade 80% av flickorna rosa balettklänningar, totalt opraktiska för de spring- och sjunglekar som dans i denna ålder innebär. Iår är det en enda flicka som har andra kläder på sig.

Den dag den flickan säger till sin mamma att hon också vill ha en rosa balettklänning är det inte XX-kromosomerna som talar. Det är den vuxna världens produktion av kvinnlighet som blivit så hegemonisk att barnen inte kan stå emot den. Vad jag bevittnar om tisdagarna är en likriktad produktion av genusidentitet som gör att det svider i ögonen och bränner i själen. Till och med 1800-talet framstår vad gäller barnens första två-tre år som ett radikalt sekel.

Jag läser om en bok av August Blanche, en av 1800-talets mest älskade författare. Boken är rätt känd. Den heter Hyrkuskens berättelser och publicerades i bokform första gången 1863. Den är ett avslöjande tidsdokument: borgerliga män som står upp mot fjantiga adelsherrar blandas med samma borgerliga mäns patetiska vilja att ändå umgås med de där finare familjerna, och att slutligen få gifta sig med adelsdöttrar. Slutmålet för Figge Höglund, bokens jag, är till syvende och sist äktenskapet, även om det inte blir med adelsflickan Evelina som han länge älskar men inte kan få. Det var bara som gift man en borgerlig man kunde nå sann mandom, enligt seklets visdom. Givetvis måste då boken sluta med att jaget säkrar denna position.

Det finns något i bokens avslutande sidor som både talar och inte talar till vår tid. Trots singelbegreppet, queerteorins landvinningar, en demografi som visar att enorma mängder människor är ensamstående och skilsmässotal som skulle ha chockat 1800-talets människor ser vi fortfarande heterosexuell tvåsamhet som själva meningen med livet. Och det är fortfarande i stor utsträckning i denna tvåsamhet som vi skall bli till som människor. De två, mannen och kvinnan som älskar varandra, är samhällets mikrokosmos – då som nu. Trots att familjer inte längre ser ut på det sättet är ändå uppfattningen av en familj mamma pappa barn.
(more…)

Den 13 april 1945, mindre än fyra veckor före andra världskrigets slut, startade tyska SS-män och -kvinnor en dödsmarsch från arbetslägret Helmbrechts nära gränsen till dåvarande Tjeckoslovakien. Tysklands militära situation var redan bortom allt hopp om bättring. Den Röda armén avancerade in i Tysklands ockuperade områden, och Tysklands oundvikliga nederlag var ett faktum. Ändå marscherade 47 av de 54 vakterna och deras kommendant Alois Dörr iväg från Helmbrechts tillsammans med lägrets drygt 1000 fångar. Hälften av fångarna var judiska kvinnor.

Under hela marschen behandlades de judiska fångarna med större brutalitet än de övriga fångarna. SS-vakterna och deras kommendant Dörr vägrade ofta de judiska kvinnorna mat; när bybor kom fram och ville ge mat (vilket var ovanligt) misshandlades judarna brutalt. Svälten var så svår för dessa kvinnor, att de åt gräs. De tvangs regelbundet att sova ute i den bistra kylan, även när det fanns möjlighet att inkvartera dem inomhus. Vakterna sköt judar som inte klarade av det höga tempot, och lät ibland kropparna ligga kvar och ruttna på marken. SS-vakterna använde konsekvent nästan ofattbart mycket fysiskt våld mot de judiska fångarna – med gevärskolvar, plankor, knutna nävar, batonger. Inget liknande våld utövades på de andra fångarna.
(more…)

Igår på TV4:s nyheter hade man ett inslag om nationaldagsfirandet i Norge. Man påpekade först att det inte bara var 100 år sedan unionsbrottet, utan också 60 år sedan andra världskrigets slut, och att detta därför var en speciell 17 maj i Norge.

Sedan kom ett reportage från Oslo. Tyvärr hängde jag inte med på reportens namn. Men detta var vad han gjorde. Han stod och viftade med en unionsflagga i folksamlingen och frågade folk om de inte längtade tillbaka till unionen så att Sverige kunde ta del av Norges oljemiljarder.

Var det roligt? Nä. Var det avslöjande för precis den typ av mentalitet som jag just diskuterat? Ja. Var det okänsligt? Ja. Var det nästan intill gränslöshet dumt? Ja. Hade man gjort samma sak med andra före detta svenska provinser som firade sin självständighet? Vem vet.

Case closed. QED. Vad var det jag sade.

För varje år som går vandrar fler och fler straighta personer i Pridefestivalens karnevalståg. De börjar bli så många, faktiskt, att till och med en del HBTQ-personer börjar tycka att det är så många heterosexuella i tåget att poängen med det börjar förflackas. Ändå. De så kallat normala, de som utgör problemet för alla andra vars sexuella läggning betraktas som särskilt problematisk och i behov av förklaring, solidariserar sig med de underordnade. Det är en politisk solidariseringshandling.

Idag är det den 17 maj 2005. Det är hundra år sedan Norge bröt sig ur unionen med Sverige. I Norge är detta precis hur stort som helst. Men i Sverige? Var är den offentliga diskussionen? När jag cyklade till Kungliga Biblioteket i morse såg jag att Sturehof på Stureplan hade dränkt sin fasad i norska flaggor. Men det är väl ungefär det.
(more…)

(Publicerad i Arena 1997:2.)

För etthundrafemtio år sedan var Västerlandet grundmurat rasistiskt. Uppdelningen av mänskligheten i olika biologiska raser, som var olika mycket värda, var allmänt utbredd bland europeiska vetenskapsmän. Rasistisk forskning var högt aktad och välrespekterad. Robert Knox var på inga sätt extrem utan tvärtom representativ för en bred forskningstradition när han i The Races of Men 1850 skrev

“Vad betyder dessa mörka raser för oss? Vem bryr sig egentligen om Negern, Hottentotten eller Kaffern? Den senare rasen har visat sig vara väldigt bekymmersam, och ju snarare de röjs ur vägen desto bättre. [!] Liksom alla andra djur är de genom sin ras’ natur bestämda att ha en begränsad livslängd, så det spelar ingen större roll på vilket sätt deras utdöende sker.”

Även i Sverige har rasismen har en lång och sorglig historia. I den första upplagan av Nordisk Familjebok från 1880-talet är artiklar som ”Menniskoraser”, ”Neger” och ”Jude” alla starkt rasistiska. Vi skapade världens första rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Vi fick också världens första professor i rasbiologi, Herman Lundborg. Lundborg oroade sig först och främst för rasdegenerering inom Sverige - men han menade också att invandrare förde in främmande och sämre rasegenskaper i vår nation, och att alla rasblandningar var av ondo.
(more…)

Dessa dagar sitter jag och läser om delar av en bok, Bram Dijkstras Idols of perversity: Fantasies of feminine evil in fin-de-siècle culture från 1986. Det är inte en särskilt bra bok; Dijkstras analys saknar all form av nyans. Den innehåller dock en hel citat från källor där män säger saker som får oss idag, 2005, att häpna.

De som idag motsätter sig jämställdhet mellan män och kvinnor brukar säga att män och kvinnor är olika, men att det är bara hääääärligt, inget som på något sätt gör att man anser kvinnor vara mindre värda än män. Könen sägs vara olika - men lika mycket värda. För hundra år sedan var det inte alls så. Om Stig Malm klämde ur sig ordet ”fittstim” och därmed gav antifeministisk gubbighet ett ansikte, är hans uttalande ett intet mot de citat Dijkstra lyfter fram. För hundra år sedan fanns ingen brist på högt respekterade män som hävdade de mest bisarrt kvinnohatande åsikter utan att därför riskera sitt anseende – snarare tvärtom. Några smaskiga exempel:

Havelock Ellis, välkänd och respekterad expert i sexologi, 1894: “Women’s brains are in a sense [!] in their wombs.”

Otto Weininger, oerhört läst och inflytelserik intellektuell skribent i sin Kön och karaktär, 1903:”The disposition for and inclination to prostitution is as organic in woman as is the capacity for motherhood.”

Paul J. Möbius, inflytelserik tysk patolog, 1898: “Let’s protect women against intellectual activity.”

Pierre-Joseph Proudhon, mannen som är mest känd för uttrycket att all egendom är stöld, 1858: “Woman does not at all dislike to be treated a bit violently, or even to be raped.”

Auguste Forel, respekterad sexolog och entomolog (!), 1906: “It is notorious that many women like to be beaten by their husbands, and are not content unless this is done.”

Dijkstras bok är överfull av sådana här yttranden. Även om jag inte håller med Dijkstra om att det dessa män sade var representativt för vad alla män i samtiden tänkte, är det ändå tänkvärt att män kunde skriva och publicera sådana här yttranden. Vi har faktiskt kommit långt ifrån den mentalitet som rådde kring 1900. Malm var tvungen att göra en pudel. Det behövde de ovan citerade männen aldrig göra.

Jag sitter dessa dagar mycket på Kungliga Biblioteket och läser konservativa traktater från tidigt 1900-tal. En av de största hjältarna i Sveriges historia är enligt dessa svenska nationalister Gustaf II Adolf. Min käre biskop J. A. Eklund menar att samtiden är vek och förslappad, feminiserad och passiv. Det svenska folket måste väckas till högre grad av aktivitet, till fosterlandskärlek, och detta skall ske inte minst genom att man får upp ögonen för att det verkligen en gång har funnits män i Sverige. Gustaf II Adolf är en sådan man. Om det svenska folket lärde sig att hylla Gustaf II Adolf, skulle samtidens moraliska förslappning kunna hävas. Ett citat från den omhuldade konungen återkommer ständigt hos Eklund, liksom hos andra vapendragare för den konservativa saken i det tidiga 1900-talets Sverige:

”Vårt fäderneslands majestät och Guds kyrka, som därutinnan vilar, väl värde äro, att man besvärligheter, ja, själva döden därföre lider.”

Och då tänker jag på de republikaner som under valnatten berättade för journalister att det är helt OK att deras välfärd sjunker, om bara USA blir säkert. Och detta kommer USA att bli under Bush. ”Vi är i krig”, säger presidenten i actionfilmen The Rock apropå kriget mot terrorismen, ”och att vara i krig betyder att lida förluster”. Men det är sådant man får räkna med. Älskar man verkligen sitt land är man beredd att betala priset.

”Besvärligheter”, sa Gustaf II Adolf – visst får vi mindre i plånboken, sade unga män och kvinnor som röstat på Bush. ”Själva döden”, sa Gustaf II Adolf – vi måste befria det irakiska folket, säger Bush. ”Guds kyrka”, sa Gustaf II Adolf, och fjärmade denna kyrka från det ryska hotet med dess ortodoxi och från söderns läskiga katoliker – ”axis of evil” säger Bush och åsyftar den muslimska faran.

Vad är skillnaden? Rysk-ortodox tro och katolicism har blivit islam, vår tids nya Andre när inte längre den Stora Röda Faran existerar. Och säga vad man vill om hur nationalistiskt konservativa män i det tidiga 1900-talets Sverige tänkte kring krig och försvar, men de såg iallafall detta som defensivt: ”Låt oss [!] bygga vidare på vårt försvarsverk, så att icke en tumsbredd mera någonsin må ryckas från oss [!]”, säger den konservative historikern Sam Clason till kristna ungdomar i ett tal på Skansen 1909. Bush har ett helt annat perspektiv. För honom handlar det inte om att försvara USA:s geografiska gränser, utan om att expandera, inte territorriellt men genom interventioner som skall frälsa världen till Kristus, till dollarn, till vad-det-nu-kan-vara. Små förskjutningar – men Bush är samma andas barn som Gustaf II Adolf. Och mer problematiskt för vår värld: USA har tillgång till en massa massa massa massa massa massa massa massa massa mer vapen än vad Gustaf II Adolf hade. Och med Rice som utrikesminister? Ridå.