David Tjeders blogg

Det är OS. Det är hockey. Att det finns mycket manlighet i hur hockey kommenteras har jag resonerat kring för länge sedan. Men nu har OS och inte minst Niklas Wikegård tagit mansälskandet till nya höjder - eller dalar.

Damkronorna (som de ständigt benämns som - det vore ju hemskt krångligt om de också fick vara “Tre Kronor”, eller hur?) spelade mot Kanada härom natten, och den stackars huvudkommentatorn hade länge fullt sjå med att försöka få rätsida på Wikegård, som hela tiden lämnade det ämne han skulle tala om - dagens match - för att gå in på helt andra saker. Ett tag trodde jag faktiskt att karln var onykter, så märkliga saker kom flygande ur hans mun. Programmet kan mycket väl bli ett välanvänt underlag för genusanalyser i klassrum för lång tid framöver, i hela vårt land. “Kan vi inte hitta på sånger för alla kanadensiska spelare?” kastar han ur sig när Sveriges förnedring i siffror börjar bli plågsam - och bryter ut i sång. Eller: när jag tränade i Schweiz råkade vi ut för en sådan här blodig livsfarlig skada - följt av en lååååååååång utläggning. Ämnet gled hela tiden bort från hockeyspelare med snippa till hockeyspelare med snopp. Allra helst svenska sådana. Där satt jag och tittade på en match spelad av kvinnor, men Wikegård talade om något helt annat. Vid sådär en andra halvan av andra perioden gav huvudkommentatorn upp, och så satt de båda tupparna och kommenterade tuppar. Tuppar som varit, tuppar som skulle komma att bli, tuppars skadeproblem, tuppars formkurva. De var till sist så ointresserade av matchen som pågick att det faktiskt blev till humor av det hela.

Inom genusforskningen brukar vi som ägnar oss åt att analysera maskulinitet tala om homosocialitet. Typ mäns tendens att hela tiden spegla sig i, jämföra sig med, och vilja få sin manlighet bekräftad från andra män. I homosociala miljöer brukar manlighetsdyrkan bli extra tydlig. Fängelser. Militären (tills nyligen). Helt manliga ledningsgrupper och styrelser. Idrott. Till exempel. I Wikegårds fall är det tydligare än hos de flesta. Det är liksom härligt när de manliga hockeyspelarna spelar som män. Att inte gnälla på domaren utan bara “gnugga, gnugga, gnugga” är bra. Att lyckas sätta in en stenhård tackling den sekund en motspelare tittar för mycket ned i isen är bra. Att bryta in mot mål i hög fart är bra. Att göra det bärande en blågul tröja är bäst.

Men det tycks som att det krävs något mer. Det verkar inte bättre än att det krävs en penis för att Wikegård ska intressera sig mer än flyktigt för vederbörande.

En sista sak om detta med när kvinnor spelar hockey. Damhockeyn sägs ofta ha det problemet att det inte är bra för sporten att den domineras så totalt av två länder, USA och Kanada. Det är liksom inte bra med sådana stora kvalitetsskillnader, menar kommentatorer hela tiden. Tja, kanske det. Men: har alla glömt att mäns hockey fortfarande var på allra största allvar även när CCCP med stenansikten krossade allt motstånd under ett par decennier? Deras dominans lockar akademikern i mig att tala om hegemoni: 20 av 25 guld i VM mellan 1963 och 1990; sju av åtta guld i OS mellan 1964 och 1992. Under denna tid gick matcher mot Sovjetunionen ut på att hålla emot anstormingen; framgång var att förlora med bara sådär en fem mål. Hur underbart hade det då inte varit om de kvinnliga expertkommentatorerna hade talat massor om att Makarov, Fetisov, Krutov och grabbarna var ett problem för den sport de utövade - eller att det inte riktigt var värt att ta det hela på allvar eftersom kvalitetsskillnaderna mellan länder var så stora…

Ja, ja, jag vet – mer än tusen år sedan sist…

Jag har gått och skrivit en bok, bland mycket annat som hänt: Kvinnor, män och alla Andra: En svensk genushistoria. Skriven tillsammans med den eminente historikern och genusforskaren Jens Rydström. Vi börjar kring 1700-talets mitt och slutar i vår egen tid. Det är, tro det eller ej, första gången någon tar ett helhetsgrepp på den moderna svenska genushistorien i formen av tänkt kurslitteratur. Årets julklapp, kanske? Köp den här.

Så länge sedan jag skrev, och så återkommer jag med en banalitet. Jag har fått ett nytt namn, Thomas Tjeder. Så heter jag i alla fall i dagens Metro (internetupplagan är dock korrigerad). Ingen skam ska falla på journalisten, Jenny Sköld; det är något i sättningen som blivit fel. Undersökningen, utförd av YouGov, vore intressant att ta del av. Den är dock inte offentligt tillgänglig. Vad vi har att gå på är de delar av den som just tas upp av Metro.

Enligt undersökningen anser 43% av svenska kvinnor i urvalet att män var manligare förr, medan denna åsikt omfattas av 58% av männen. Samtidigt undrar man på vilket sätt man har ansett att männen var “manligare” förr, vad nu “manligare” innebär; de drag som åtminstone många kvinnor lyfter fram som positivt manliga har knappast haft hög status som manliga egenskaper i detta svunna “förr”. Så tycker bara 1% att framgång är manligt, och 43% av kvinnorna anser att humor är en kanonmanlig egenskap. Tittar vi bakåt i tiden har humor knappast konnoterat manlighet. Ännu intressantare vore förstås att få veta mer om vad männen tycker är riktigt manliga egenskaper, dessa som tydligen har gått förlorade i vår tid. Ser männen tillbaka till ett svunnet paradis av riktiga karlar som inte diskade och städade och var föräldralediga? Är deras siffra för just framgång högre än kvinnors? Jag misstänker det starkt, och lovar att i så fall återkomma i frågan om jag lyckas skaka fram själva undersökningen.

Fotbollsklubben F C Københavns spelare får en särskild bonus om laget vinner sina matcher. Bonusen består av porrfilmer. Två per spelare och vunnen seger, för att vara exakt. Är det inte underbart, så säg? God prestation på planen – grattis, här får du lite porr. Jag läser artikeln och känner som Sam Seaborn i Vita Huset: “This is bad on so many levels.” Jag funderar också stilla om klubben har registrerat sina spelare utifrån sexuell läggning, så att homosexuella spelare kan få njuta av homoporr, eller om alla spelarna får samma typer av filmer? Om man gillar bondage, får man sånt då?

Nästan ännu roligare än detta i sig helt bisarra och djupt problematiska faktum är Dagens Nyheters sätt att vinkla berättelsen. När de skriver i frågan är rubriken “Porrbonus till svenska spelare”, och de svenska spelarna i FCK benämns med namn. Som om problemet är att våra blågula helyllegossar kommer att bada i pornografi, inte att FCK har ett sponsoravtal som stinker heterosexism. Ingen kritisk röst tas heller fram, och artikeln avslutas stillsamt med meningen “FCK har så här långt vunnit 9 av sina 14 seriematcher, och sammanlagt 13 tävlingsmatcher.” Är det meningen att vi läsare av detta skall dra en längtans slutsats: 26 p-rullar per skalle i FCK. Den som ändå spelade där… Eller?

En dubbelepisod från besöket i New York. Först går jag på Metropolitan museum of modern art, eller “The Met” som jag snabbt lär mig att det heter. Helt sanslöst underbart, men alldeles för stort – man vet att man börjat tröttna på mängderna av konst när man närmast joggar förbi målningar av Dégas och Picasso… En delutställning där just nu heter “Provocative Visions: Race and Identity”. Den var mycket, mycket tänkvärd. Bland konstverken där fastnar jag för ett av konstnären Glenn Ligon. Ligon har tagit en enda mening ur Zora Neale Hurstons essä “How it feels like to be colored me” (1928) och uppreprar den gång på gång. Meningen är: “I feel most colored when I am thrown against a sharp white background.” Med risk för att jag bryter mot copyrightregler (jag kollade dock med muséet att det var OK att jag fotade av konstverket utan blixt) ser konstverket ut såhär:

Jag stod länge och tittade på denna bild. Och blev arg på de där debattörerna som irriterar sig över att vissa så kallade invandrargrupper flyttar till områden där det redan finns så mycket invandrare. Som om 1) de kunde kirra förstahandskontrakt i innerstan på en sekund och som om 2) det inte vore helt naturligt för människor i en minoritet att vilja vara med andra i denna minoritet. Det är då och bara då som ens etnicitet slutar vara ett problem och blir till en tillgång. Det är vad Neale Hurston, och med henne Ligon, kommunicerar. Jag är hellre svart bland svarta och kan där få vara en individ bland individer, kan smetas ut i den stora svartheten utan att behöva sättas i så skarp relief mot er, de vita; slipper så bära svartheten som ett märke i lika hög grad. Ungefär så läser jag konstverket. Det berörde mig mycket. Så tänkte jag att jag nästan aldrig behöver vara vit. Det är det det innebär att vara normbärare, att vara normal: jag upplever aldrig min vithet. Jag är bara David.

Men så, dagen efter, vandrar jag över otroligt vackra Brooklyn bridge. Och istället för att som alla andra vandra mot Brooklyn Heights när jag kommer över på andra sidan tänker jag, idiotiskt, att jag skall vandra hela vägen till Williamsburg bridge. Jag vet det inte än, men det är en monoton vandring på ett par timmar genom sunkiga, fula, döda och fattiga kvarter. Och allteftersom New York slutar att vara vackert och bara blir slitet, skitigt och husen blir mer och mer förfallna ändrar människorna hudfärg. Allting är nedgånget och andas desperation och fattigdom. På en och en halv timmes vandring finns på de många gatorna en enda, säger EN ENDA människa som har vit hudfärg. Det är jag. Och rasstereotyperna är så djupt inrotade även hos mig, att jag är rädd varje gång jag möter ett par svarta män. Jag tänker att de skall råna mig. Jag försöker teatraliskt gäspa när jag möter dem. Jag tänker att jag är dum som tänker att de skall råna mig. Jag tänker att jag är dum som vandrar genom just dessa kvarter, samtidigt som jag försöker intala mig att detta är en nyttig erfarenhet, att se ett annat New York än det vackert rentvättade. Men kassen med CD-skivor i min hand och de tvåhundra dollar jag har i en framficka känns tunga, tunga.

Och jag blir vit. Jag blir vitare än vitast. Min vithet är dubbel under de där två timmarna. Å ena sidan består den av rädsla: rädsla för de med annan hudfärg än min. Alla andra blir till potentiella hot mot mig. Å andra sidan består den av en svidande, äcklande känsla av orättvisa privilegier. Inte, hoppas jag, en exotiserande blick av typen “tänk hur negrerna bor ändå, det är för hemskt”, utan en maktmedveten blick som gör att min situation blir just äcklig. Här kommer jag, ett kort besök i denna världsstad där jag presenterar mitt teoretiserande av maskuliniteter och besöker akademiska seminarier om makt och maktanalyser: ett besök då jag faller pladask för staden New York, och sedan åker hem till min fortsatt privilgierade tillvaro. Och här är ett stort, asfattigt och deprimerande område, och människorna som bor där är inte som jag. De är inte vita. Jag får ont i nacken för att jag hela tiden vänder mig bakåt i allt tröttare och allt mer desperat tittade efter en taxi. Det kommer inga taxibilar. Här går inga taxibilar. Här är inga affärer öppna. Här ramlar husen sönder. Här är människorna Hispanics och African-American. Den amerikanska drömmen, my ass. Jag börjar tänka att min vithet är temporär: den finns nu, då jag med ens inte tillhör majoriteten eller normen, utan är ett exotiskt inslag i dessa människors värld. Är det bara som jag nervöst upplever situationen, eller stirrar de verkligen oavvänt mot mig? Munhålan har blivit torr. Jag försöker se blasé ut. Det går inte så bra.

Väl framme vid Williamsburg bridge ändras kvarteren: allting blir väldigt pittoreskt. Först: nej men titta, så många ortodoxa judar. Och sedan: titta, så många mysiga lagom slitna kvarter där människorna är i min ålder eller yngre, är intellektuellt bohemiskt välklädda och pratar om kultur och teater. Hade jag inte just blivit vitare än vitast hade de kvarteren varit vackra. Nu är de vidriga. Jag vill bara ställa mig och vråla om att sju minuter härifrån finns det inga vita människor, och deras hus är inte charmigt slitna eller charmigt bohemiska, utan bara deprimerande.

Det lagom mysigt bohemiska har aldrig för mig framstått som problematiskt privilegierat eller fruktansvärt vidrigt. Men nu var det så. Men så hade jag ju just fått uppleva att “I feel most white when I am thrown against a sharp black background”.

Jag befinner mig i New York och har precis alldeles nyss tittat på Barack Obamas helt färska, 30 minuter långa infomercial, tänkt att övertyga dels de som ännu inte bestämt sig för vilka de skall rösta på, dels att få demokrater att ta sig till valurnorna. Det var en märklig upplevelse. Låt oss för en sekund bortse från den extremt smetiga hissmusiken, och ta oss en titt på Barack Obamas manlighet och den amerikanska politikens förtjusning i manlighet.

Jag har tidigare skrivit om hur republikanerna skapat en diskursiv hegemoni under George W. Bush; hur man har lyckats med konststycket att sätta den diskursiva dagordningen, så att det är demokraterna, inte republikanerna, som måste så att säga förklara sig och legitimera sin dagordning. Denna ordning är helt klart rubbad i dagsläget, då Bush har blivit den kanske minst populäre presidenten i modern amerikansk historia. Nu är det tydligen inte längre så att demokrater måste be om ursäkt för sig själva och förklara att de faktiskt inte alls är homosexuella skatteälskare som hatar Amerika. Hegemonin har brutits. Jag tror att vi kan tacka den finansiella krisen för att bara delar av filmen att handla om att, som det heter “make America safe”.

Inte så, att Obama inte måste relatera till den kritik han utsatts för. Tvärtom var filmen smockfull med betoningar som grundades i den kritik McCain yttrat mot Obama, som i Obamas försäkran att han skulle sätta ett stopp för “Russian aggression”. Jag studsade vid de orden, som så starkt visade på det kalla krigets återkomst, och frågade killen bredvid mig om han verkligen sade Russian aggression. Jo, då. Obama betonade vidare i filmen hur mycket han skulle göra militärt som ny “Commander in Chief”, och även om terrorismen inte benämdes med ordet “terrorism” förklarade Obama med en mycket allvarlig min att han inte skulle tveka en sekund att skicka amerikanska trupper i strid. Inte konstigt - det är ju just vad McCains alltmer desperata kampanj går ut på: att förklara att Obama inte är redo att bli president i USA.

Det var dock inte bara republikanernas bristande hegemoni som studsade ut från TV-skärmen. Det var framför allt den skickliga och problematiska iscensättningen av välvillig manlighet som slog mig. Obama kramar en mamma till en amerikansk soldat i Irak. Obama sätter en fast och sympatisk hand på en fattig arbetarklassmans (i filmen förstås “middle class”) axel. Obama skakar hand med massor av väljare. Obama leker med sina barn, till tonerna av hustruns bedyrande att han varje dag tar sig tid att prata med sina barn. Obama står fast och övertygande vid ett stort skrivbord och en amerikansk flagga och förklarar hur situationen i USA ser ut. Obama lyssnar på vanligt folks berättelser om ekonomiska svårigheter. Obama står i ett hav av folk och förklarar hur han kommer leda landet.

En annan märklig sak: de som skulle vittna om Obamas enorma politiska skicklighet (och därmed också: hans enorma manlighet) hade en sak gemensamt: de var vita. Konstrasten blir så skriande, då. Jag menar, Biden är ju vit, det är liksom inte något man kan göra något åt. Men att alla de andra också var vita? Hur svårt hade det varit att skaka fram några andra auktoriteter som kunde uttala sig om Obamas enorma politiska vilja, förmåga och geni? Men nä. Här skulle den etniskt ickevites manlighet boostas genom att vita män (och någon enstaka vit kvinna) förklarade hur otroligt mycket han betydde.

Med ett uttryck som jag egentligen hatar: missförstå mig rätt, jag har inget emot Obama. Liksom alla människor som har något vett över huvud taget (i Sverige är det bara i moderaternas riksdagsgrupp som det finns ett litet litet övertag för McCain kontra Obama - I rest my case) är jag givetvis stenhårt för Obama och betraktar McCain som djupt problematisk. Varje människa som kallar sig feminist vore ju galen eller en usel feminist om hon eller han skulle ställa McCain före Obama. Men filmen, som enligt dagens New York Times kostade Obamas kampanj mer än 3 miljoner dollar, var också problematisk i sin presentation av faderskap, auktoritet och manlighet. Jag visste aldrig riktigt var jag skulle ställa mig när striden stod som hetast mellan Barack Obama och Hillary Clinton, inte minst eftersom svenska medier då som nu vägrade och vägrar göra det för planeten Tellus’ livsviktiga amerikanska presidentvalet till något mer än en utdragen fotbollsmatch där allt bara handlar om de senaste väljarundersökningarna istället för vad val skall handla om: politik. För mig var det då känslomässigt såhär: vad är mest radikalt för USA, att de väljer en kvinnlig president eller en ickevit president? Efter att ha sett denna film slår det mig att det mycket väl kan ha varit ännu ett ännu mer radikalt brott mot normerna om man hade valt en kvinna. Svarta män som beter sig som vita män finns det ju gott om (Bill Cosby är ett exempel); men en kvinna som Commader in Chief kanske hade varit lite väl magstarkt för det amerikanska folket. Och i denna film uppbar Obama en elfenbensvit manlighet; det går knappt att bli vitare än den man som var huvudpersonen i filmen.

Av allt att döma blir Obama president. Jag jublar om så blir fallet. Men efter att ha sett denna film har jag inte bara bevittnat en skicklig och medryckande politiker, utan också en helt traditionellt maskulin sådan. Och detta i ett land som odlar manlighet som ogräs. Om något vore en välsignelse för världen vore det detta: att USA kunde sluta med sin ohöljda manlighetsdyrkan.

Den fantastiske Pelle Carlberg har precis släppt en ny platta, The Lilac Time. Som vanligt är det kanonbra myspop med smarta texter, med en underbar diss av Ryan Air (som kallas “the airline of shite”) och en annan som, för att uttrycka sig försiktigt, problematiserar djurälskare. På förra plattan, In a nutshell från förra året, fanns en briljant feministisk popdänga med den superlånga titeln “Clever girls like clever boys much more than clever boys like clever girls”. En liveversion av låten finns här. Mitt i det myspopiga och vardagssmarta i texten pekar Carlberg på något centralt:

You see the clever girls look for a clever boy
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say

Jag tror att det, med en viss förenkling, är så. Kvinnlighet och attraktionskraft förväntas fortfarande vara på något sätt inkompatibelt med kompetens och briljans. Fortfarande.

Detta är nämligen ett tydligt tema i historien. Män har genom sekler förnekat kvinnlighet åt kvinnor med bildning. När kvinnor tagit sig in på sådana manliga områden har konsekvensen genast blivit att män på tusen och ett sätt har drivit tesen “en bildad kvinna är en okvinnlig kvinna”. Den lärda kvinnan ”är ett plågoris för sin man, sina barn, sina vänner, sina tjänare och för hela världen”, menade Rousseau i Émile (1762). Man kunde också gripa tillbaka på biologiska skillnader mellan män och kvinnor i kritiken mot kvinnor som sökte bildning och, som Immanuel Kant, hävda att en lärd kvinna lika gärna kunde skaffa sig skägg. Mitt absoluta favoritcitat på temat är den misogyna pamfletten Fruntimmers-Spegeln, Wördsamt öfwerlemnad till de skönas begagnande, af en Karlarnes Wän, tryckt 1838, som innehåller följande avslöjande poem:

En mäktig ande i en bräcklig kropp,
ett mellanting emellan man och qvinna,
som ej eger fruktan eller kärleks hopp,
ett barn, som jättens vapen råkat finna,
ifrån sitt kön en öfverlöparinna,
som ej det starkas läger hunnit opp,
som har behagets konst förrådt och glömt,
som ej lärt vishetens, blott derom drömt,
en sådan är – en lärd, beläsen qvinna.

Raderna andas inte bara avsky över den bildade kvinnans förlorade kvinnlighet i form av förlorade behag, utan även oro: om lärda kvinnor var barn som funnit ”jättens vapen” hade de också hittat en nyckel till en möjlig maktposition. Härav de under 1800-talet upprepade utsagorna om att en bildad kvinna aldrig kunde passa som hustru. I England beskrev bland många andra Lord Byron, Thomas Moore och den oändligt inflytelserike Charles Dickens bildade kvinnor och blåstrumpor som okvinnliga, onaturliga könsöverträdare som struntade i att bry sig om sin make och sina barn. En sann kvinna skulle begänsa sina intressen till hemmet – den bildade och emanciperade kvinnan ansågs därför vara speciellt försumlig just på dessa områden.

När 1800-talet närmaste sig sitt slut och en gryende kvinnorörelse verkligen började flytta fram kvinnors positioner blev männens reaktion mer panisk, mer biologiserande, mer hysterisk. Tonen hårdnar. Män som Charles Darwin, Francis Galton, T. H. Huxley och Cesare Lombroso och Guglielmo Ferrero hävdade alla att kvinnor helt enkelt inte var biologiskt förmögna att nå samma eminens som män. Flera av dessa och även andra vetenskapsmän förklarade i omfångsrika traktater att kvinnan biologiskt stod någonstans mellan mannen och barnet.

Känns det dammigt och gammalt och irrelevant för vår tid? Jo, förvisso - ingen skulle som den tyske patologen Paul J. Möbius på allvar skriva ned reflexionen ”Låt oss skydda kvinnor från intellektuell verksamhet” och sedan förvänta sig att bli tagen på allvar. Men Pelle Carlbergs sång pekar ändå på något slags kontinuitet. Kvinnlighet och bildning hänger inte ihop. För att vara attraktiv måste något annat till - i många mäns ögon. Det är lika sorgligt som föreställningen att män som går in på kvinnligt dominerade områden förlorar sin manlighet, senast uttryckt av Sveriges nykrönta rikspuckon Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Ett inlägg så förvirrat och redan tokdissat från tusen håll att jag inte behöver slösa värdefulla minuter på att bemöta det.

För några dagar sedan hade SVT:s program Argument en debatt om huruvida pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller inte. På ena sidan stod Michael Alonzo, ordförande i föreningen pappa-barn. Hans argument var, i korthet, att män systematiskt diskrimineras i vårdnadstvister, eftersom rättssystemet utifrån ett odefinierat “barnets bästa” går till att i en förkrossande majoritet (mer än 90%) av fallen besluta att modern skall ha ensam vårdnad om barnen om föräldrarna inte kommer överens. På hans sida argumenterade även barnrättsjuristen Lena Celander-Jörgensen. Mot honom stod barnrättsadvokaten Lotta Insulander Lindh, den moderata riksdagsledamoten Inger René och psykoterapeuten Stefan Lindberg. Särskilt Insulander Lindh upprepade flera gånger att debatten under programmet hamnade snett eftersom den centrerade på föräldrars rätt till sina barn, istället för att fokusera på barnets bästa. Hon vägrade se ens möjligheten av några som helst strukturella problem i systemet, så som det fungerade idag. Det fanns kanske någon enstaka domare som dömde konstigt eller någon enstaka dum mamma som ljög i rättssalen, men att det skulle kunna finnas en strukturell obalans mellan fäders och mödrars utgångspositioner vid vårdnadstvister var liksom i sig självt uteslutet, tycktes hon mena.

9 fall av 10 leder till en dom i samma riktning, och det finns inga problematiska maktstrukturer mellan de inblandade värda att ta upp till debatt? Annat än den fullt rimliga, att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och därmed oftare är de facto huvudansvariga som föräldrar, förstås. Här ligger något i vassen och lurar. Här finns en ovilja att erkänna att strukturer, även helt hypotetiskt, skulle kunna verka diskrimerande mot män. I stället talade Insulander Lindh och de andra om att det finns barn som utsätts för misshandel och övergrepp; om att det inte alltid är bra med gemensam vårdnad; om att i de flesta fall kan föräldrarna sköta det där med vårdnaden om barnen vid separation.

Som om det var något Alonzo och Celander-Lindh inte höll med om!

Om man som jag förläst sig på maskulinitetsteorier och forskning om män och manlighet i vår samtid och i historien vet man att det som i USA varit känt som “Men’s rights movements” mycket mycket ofta har besjälats och besjälas av en skarp och explicit antifeministisk udd. Därför är många feminister, undertecknad inkluderad, direkt i en garde-ställning så fort någon talar om mäns rättigheter, eller fäders rättigheter, eller ynglingars rättigheter. Detta eftersom vi vet att argumenten så ofta framförts med en hel del problematiskt bagage.

Ändå kan jag inte komma ifrån att Alonzo argumenterade övertygande. Och att vi här, i vårdnadstvister, mycket väl kan ha en empirisk situation där män faktiskt är strukturellt underordnade kvinnor. Den västerländska kulturen – de västerländska männen dito frånvarande fäderna inte minst – har sedan sådär en tvåhundra år hyllat Modern med Barnet och talat panegyriskt om vikten av en moders fjäderlätta hand med de små. Det är därför inte alls orimligt att tänka sig att denna koppling systematiskt undergräver fäders positioner när de nu så smått börjat “tränga in” (jag letar sedan många år efter en mindre manlig metafor, om någon därute kan hjälpa mig så be my guest) på detta kvinnligt kodade område. Vilket i sin tur gör att man i rättssalar i vårt land lika enkelt dömer till moderns fördel som man dömer till våldtagna kvinnors nackdel på (lika?) lösa grunder.

Insulander Lindhs mantra att detta inte handlar om fäder och mödrar utan om barnets bästa var också det just fascinerande. I hennes argument fanns nämligen ingen möjlighet att det fanns något samhälleligt, genusmässigt problematiskt inbyggt i det där uttrycket, “barnets bästa”. Det var som att det finns ett exakt enkelt definierbart “barnets bästa” därute någonstans, och det var just detta man verkligen dömde efter, när mer än nio av tio domar gick till att modern skulle ha ensam vårdnad om barnen.

Låt oss göra en tidsresa. För hundra år sedan motarbetades feminismen kraftigt och ihållande av bildade män ur samhällets elit. Men inte främst med argumentet “för vi tycker att det är bra om ni håller käften och gör som ni blir tillsagda så att vi kan fortsätta att behålla makten över det offentliga rummet”. Visst fanns sådana röster också. Men det vanligaste var att argumentet framfördes ungefär såhär: samhällets/nationens/familjens/civilisationens bästa kräver att kvinnor förblir kvinnliga och tar hand om barnen medan männen förblir manliga och sköter det offentliga. Och feminister stångade sig blodiga mot alla de där andra värdena som hängdes framför dem som hotade. De var tvungna att omdefinierade vad nationens bästa var för något, vad samhällets bästa egentligen bestod i. De fick slipa fram argument för att få de antifeministiska männen att se att deras egna argument hade som förutsättning de egna privilegiernas fortbestånd. Och säga ungefär: “när du säger nationens bästa menar du vita gifta mäns bästa”. Nu hängde man i stället fram “barnets bästa” mot det helt rimliga argumentet att män har sämre utgångspunkt än kvinnor vid vårdnadstvister.

Jag köper inte hela Alonzos paket. Jag tror inte att alla barn får det bättre av att vara med båda sina föräldrar. Ensamstående föräldrar – särskilt ensamstående mödrar – behöver på ett helt annat sätt än vad fallet är idag bli föremål för offentligt hyllande. Men det intressanta med debatten i Argument var inte detta. Det var istället oförmågan från Alonzos vedersakares sida att se att vi här kan ha ett område där den strukturella underordningen inte är av kvinnor utan av män. Att det kan finnas sammanhang, kontexter, situationer, där män är strukturellt underordnade kvinnor. Teoretiskt är detta något för oss feminister att bita i. Debattmässigt är det något för oss feminister att erkänna. Och frågan är om det inte i alltför stor utsträckning är en feministisk blind fläck. Detta alltså: sambandet mellan mäns överordning över kvinnor med sammanhang där mäns underordning är lika strukturell.

Ett varningens ord – för de som inte sett Woody Allens Match Point och ämnar göra det, läs inte mer, för i det som följer avslöjas allt.

Chris Wilton träffar Chloe Hewett. Han gillar henne. Men ännu mer gillar han Nola Rice. Chloe är stillsamt mys – Nola är passion, är sex, är kropp. Chris gifter sig med Chloe, men vänstrar med Nola. Mycket sex blir det. Det är hett, det är varmt, det är livsglädje. I jämförelse med den eldiga och intensiva Nola blir mysiga Chloe en trist vardagsmänniska.

Och genom Chloes pappa får Chris ett riktigt schysst liv – ett bra, välbetalt jobb, en bra lägenhet, allt det där. Men Nola spökar. Det är henne han egentligen vill ha.

Tills hon blir med barn. Och förändras. Från att ha varit coola självsäkra Nola som alltid finns där blir hon till Älskarinnan Som Ställer Krav. Som säger: lämna din fru. Lev med mig istället. Ha det här barnet med mig. Ta ansvar för det här barnet.

Och Chris kan inte säga nej till det goda liv han fått. Han bara kan inte berätta för sin fru att han egentligen inte älskar henne. Att han älskar Nola, egentligen. För så är det verkligen - i alla fall till en början.

För någonstans där, när Nola börjar förvandlas från Waozers-bruden i snygga kläder till en vanlig kvinna med egna känslor som är på tjocken och gråter och är sur, då börjar Chris undra om det verkligen är henne han vill ha. Ungefär när hon slutar representeras i filmen som Woodys och många – även min! – våta dröm och blir till en människa av kött och blod som har en egen vilja, då är hon inte längre lika åtråvärd. Då blir hon bara i vägen. Då blir hon bitchen som inte längre ger en sexuell kick vid sidan av vardagslivet, utan som just kräver saker. Säger saker som: om du inte berättar för Chloe så gör jag det. Du måste lämna henne. Jag tänker inte göra abort. Det här är ditt barn också. Bara dina pengar räcker inte.

Hon är inte längre den sexiga älskarinnan. Hon är en furie, hon är Medusa. Hon ler inte. Hon skrattar inte. Istället är hon uppriven och ringer honom när hans fru sitter bredvid honom. Och gnäller: när kan vi ses, när skall du berätta för henne, när kommer du hit, hur skall det bli. Tjat, tjat, tjat. Det finns en linje mellan detta porträtt och den klassiska misogynin bakom karaktären Alex Forrest i Fatal attraction. Med en skillnad. Alex var en sexig bitch som blev Ond på två röda. I Match Point är det snarare Chris som är knäppgöken.

Och visst lider Chris av sitt beslut, och sitt genomförande av det: att hämta ett hagelgevär och mörda henne. Det gör ont för honom. Men han gör det.

Och jag sitter, såhär tio minuter efter att filmen slutat rulla, och tänker att antingen har Woody gjort en film som problematiserar mäns rädsla för verkligt engagemang, för att verkligen förlora det egna livet och följa någon annans vilja – eller så reproducerar han en föreställning som säger: fan vad jobbigt det är med brudar som gapar och skriker, som gör mer än får rygg och bröst insmordna med olja och ler sexigt.

Jag har tidigare blivit ganska fett missförstådd när jag gjort filmtolkningar. Så låt mig säga att jag tycker att filmen är skitbra. Men antingen pekar den på ett genusproblem i vår samtid, eller så är den själv en del av problemet. Jag lutar åt det senare.

Jack Bauer förvandlades trots vad jag förutsade tidigare inte homosexuell feminist i femte säsongen av 24. Surpriiiiise! Nej, han fortsätter att vara just så manlig som han alltid varit. Bara detta: hans pseudonym nu när han gått under jorden är Frank. Om möjligt ännu mer helylleamerikanskt än Jack. (Vi borde nog inte övertolka hans erotiskt belastade efternamn: Flynn.)
Och han arbetar på ett oljeraffinaderi.
Och han har en vacker kvinna - igen.
Och skall göra det rätta - igen.
Och det kräver våld - igen.
Och han älskar sitt USA - igen.
Och när han inom kort hittar den som just mördat hans största kärlek i livet, den före detta amerikanske presidenten Palmer, är det No More Mr. Nice Guy - han skjuter snubben i huvudet trots att han skulle kunna rädda hans liv. När det gäller kärleken mellan män är Jack skoningslös.

Jack är tillbaka. Lika manlig som någonsin förr.