David Tjeders blogg

Det finns en myt om mannens sexualitet som det är hög tid att skrota: när män blir kåta är deras drift så stark att den bara måste få utlopp.

Få myter har haft så katastrofala konsekvenser som just denna. Under 1800-talet legaliserade man prostitutionen, och tvingade de registrerade kvinnorna att genomgå läkarundersökningar för att säkra att männen inte skulle smittas av könssjukdomar. Männens rätt till sexuell utlevelse måste säkerställas. För om inte de prostituerade fanns, vad skulle då männen ta sig till? Läkarna svarade unisont: de skulle börja förföra och tillochmed våldta de fina kvinnorna, de ur medelklassen. Prostitutionen var ett skydd mot dessa kvinnors dygd. För mannen måste ju få utlopp för sin drift. Som en flitig bordellkund uttryckte saken i sina memoarer: ”Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas överbelastning hos de ofta vackra och snälla hetärerna på ’59:an’”, den lokala bordellen.

Trodde ni att den här idén var död, nu när lagstiftningen kriminaliserat könsköparna och männen inte längre har tillgång till kommunala bordeller? Inget kunde vara felaktigare.
(more…)

Texten som följer är publicerad i senaste numret av Genus. Eftersom den inte är nätpublicerad, dubbelpublicerar jag den här. Inte heller de tidigare debattinläggen tycks ligga på nätet.

När Goldina Smirthwaite (nedan GS) argumenterade för att det finns antifeministiska drag i det som oegentligt kommit att kallas mansforskningen i Genus 3–4 2003 tog det hus i helvete. Under något års tid har nu svaren trillat in från en rad olika håll: Marie Nordberg, Claes Ekenstam och Knut Oftung har alla svarat på denna artikel. Nu när GS svarat (i Genus 1 2005) är hennes kritik i sin tur hård. Hennes svar är dock ett stycke retorik snarare än ett resonemang. Den kritik GS har fått är, säger hon, av den sort som ofta drabbar ”feminister som påtalar maktordningen mellan könen”. Det är ett grepp som säger: GS är feminist. Därför är kritik av argument hon framför antifeminism. De som kritiserat henne har tydligen reagerat på att hon påtalat könsmaktsordningen. Som om denna skulle ha varit en nyhet för de forskare som svarat på GS artikel.
(more…)

Efter konferensen i Estland jag kort nämnde tidigare såg en kollega att jag lyckats hamna i Posttimees. Han skickade mig artikeln i pappersformat - den finns på nätet här. Jag, som inte direkt kan räkna mig själv som en internationell megastar, känner både en lite fånig stolthet och en våldsam nyfikenhet. Vad fasen står det egentligen att jag säger? Tydligen hävdar jag att “Kergem on panna naisi tegema asju, mis tunduvad mehelikud, kui panna mehi tegema asju, mida peetakse naiselikuks.” Jag har ingen aning om jag håller med eller inte; min erfarenhet är dock att journalister brukar missuppfatta mina poänger…

Nyligen debatterade jag feminism med Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladet för ett TV-program som sänds i februari. Nu är den intrikata frågan: om hon skulle komma att dissa mig benhårt på ledarsidan, vad är då den största egofjädern i hatten? Feminist i Estland eller idiot på Svenskans ledarsida?

Jag har köpt fjärde säsongen av 24 på dvd. Och plöjt igenom den. Två gånger.

Det är inte första gången Jack Bauer och hans kamp mot ondskan fascinerar mig. Jag har sett alla säsonger minst två gånger. Jag är fast.

Ändå kommer man inte ifrån hur djupt problematisk denna TV-serie är. Visst finns det en rad problem kring etnicitet, som Oivvio Polite också påpekat: De Onda Muslimerna hotar De Goda Jänkarna.

Det finns dock även andra problem med Bauer och hans kamp. Framför allt finns här en rad slitningar mellan heterosocial och homosocial manlighet, och en rad problematiska kopplingar mellan Den Riktige Mannen och hans Uppdrag Att Rädda Nationen.
(more…)

Håll i er.

I ETC läser jag att män kan amma. Det är bara att göra som många kvinnor som adopterar gör: sätt barnet till bröstet och efter en tid kommer mjölkproduktionen igång. Hm, tänker jag då, och undrar om inte detta är rent nys. Och hittar världens flummigaste sajt för manlig amning, där det heter att vem som helst kan suggerera sig till att börja producera mjölk. Föga övertygande: det är ungefär kristaller och diLeva och noll argument.

Men så hittar jag originalartikeln som ETC byggde på, Jared Diamonds “Father’s milk”. Den finns publicerad på en rad ställen på nätet, till exempel här. Innan vi går vidare skall man ha klart för sig att Jared Diamond inte är vem som helst. Han har skrivit en mycket hyllad studie där han kombinerar ett biologiskt perspektiv med historia, betitlad Vete, vapen och virus. Det är en vetenskapsman med mycket gott renommé som i denna text för pennan.

Och hos Diamond heter det att män under speciella omständigheter och i olika grader verkligen kan producera mjölk. Argumenten och empirin från djur- och människovärlden som Diamond för fram i artikeln är i alla fall övertygande.

Då kommer vi till mig. Jag har ägnat sju-åtta år av forskning åt att historiskt studera manlighet, och har övertygats om att manlighet är en fråga om idéer, inte om gener. Det som var manligt 1780 var omanligt 1840, och det som män gör idag när de verkligen vill vara riktiga män var sådant som de aldrig skulle ha gjort för åttio år sedan. Även om man i princip genom hela historien betraktat både manlighet och kvinnlighet som något av naturen givit, har historiker övertygande visat att detta är en fråga om kulturellt skapade ideal, inte biologiska essenser. Jag menar själv att min egen avhandling visar detta vad gäller manligheten under 1800-talet.

På ett intellektuellt plan inser jag alltså att min samtids koder för manligt beteende är en fråga om kultur, och detta har gjort mig i alla fall i vissa stycken öppnare för att inte alltid följa min samtids koder. Om det nu bara handlar om idéer och idéer sitter i huvudet, kan huvudet reformeras och barriärerna brytas.

Men så detta. Jag har uppfostrats till en syn på min kropp som en manlig kropp. Hur konstruktivistisk jag än är på ett intellektuellt plan känner jag direkt att här går en gräns. Efter kritisk självrannsakan måste jag inse att detta beror på att jag helt enkelt inte vill att min kropp skall utföra något som är så oerhört kodat som kvinnligt och biologiskt. Vore jag fri att välja skulle väl detta tillfälle, med en dotter på en månad i huset, vara ett gyllene tillfälle att verkligen bryta genusbarriärerna och amma? Som en handling av kärlek - även om det är mysigt att ge flaskan, förstås. Som en politisk handling - ha, där ser ni, den biololgiska gränsen mellan man och kvinna är trassligare att dra än vi tror. Som en personlig handling - ett övervinnande av min egen rädsla för att i biologiskt mening förkvinnligas.

Men icke.

Vad lär jag mig av detta? Att när genusgränserna trasslas till tillochmed på den biologiska nivån känner jag snarare en bekymrad skräck än befrielse. Så någonstans vill även en sådan som jag ha klara och tydliga kategorier. Jag överlåter alltså uppgiften att bryta isen och amma barn offentligt till andra - män.

När jag såg en NHL-match med amerikanska kommentatorer för något år sedan slog det mig att kommentatorerna inte alls pratade om matchen. Allt de sade handlade om bedömningar om de individuella spelarnas manlighet. Varje gång någon tryckte till en riktig stänkartackling hette det ”wow!” och ”Man, that’s gotta hurt!”. När det blev mål: ”and he shoots, and he scoooooores!” Ingen analys av själva spelet, bara glada utrop, och ju mer våldsamt spel, desto gladare utrop.

Svenska kommentatorer är inte riktigt på den låga nivån. Men det är en grad-, inte en artskillnad. Det blev tydligt när jag satt igår och tittade på Sverige-Kanada. Hockey handlar om vita män som älskar när vita män verkligen är män. Det blir så tydligt hos just kommentatorerna, som ständigt måste kolla av stämningen i det svenska båset: är de stressade, är de rädda, eller sitter de med lugn styrka i bröstet och vågar smälla på och inge lite respekt i kanadensarna? Helt enkelt: är de män eller möss?

Före matchen var det mycket prat om att nu skulle det med all sannolikhet bli fysisk hockey, mycket kropp, mycket ruff, för det är så kanadickerna spelar. Det gällde då enligt en hundra och en gånger upprepad formulering för De Svenske att ”stå upp”, att inte ge vika. Det vill säga: när de stora stygga gossarna gäller måste De Svenske verkligen bete sig som Män. Samma sak med kandickernas ”kaxighet”. Det var här viktigt att, som en av kommentatorerna sade under själva matchen, ”skrapa på den kaxiga ytan” av överdrivet ”självförtroende” som kanadensarna alltid hade. Lyckades man väl skrapa bort denna yta kunde man nämligen få dem dit man ville. Det kanadensiska stuket, mer än spelet, blev föremål för en ständigt fortgående stereotypisering: Kanadicken är hård. Han tacklar. Han är en bra hockeyspelare, men spelar ofta fult och oschysst. För den som inte såg matchen kan jag säga att den inte alls var särskilt oschysst – något som kommentatorerna också nämnde vid ett enstaka tillfälle, för att sedan prata oändligt om enstaka fula tacklingar. När stereotypen väl sitter där den sitter är det tydligen svårt att betrakta verkligheten genom andra ögon än stereotypens.

Framför allt var berömmet av de svenska spelarna ett marathonpoem över deras obestridda manlighet. ”Niklas Kronwall, 85 kilo, tacklar som ett tåg!”, som det uppskattande hette. Man påpekade vidare att ”inga rådjursögon” stod att finna i spelarbåset. Man körde klyschan om att spelare som annars spelar i samma lag inte direkt var ”såta vänner” idag – som om det inte vore en självklarhet för en professionell hockeyspelare att kämpa för att det egna laget i just detta nu skall vinna. Men priset för ”mest manliga kommentar” går till den kommentator som uppmanade De Svenske att ”inte stå och suga på tummen utan köra, köra, köra”. (Och ja, jag satt och skrev ned dessa kommentarer under matchen, så citaten är verkligen citat.)

Detta är hockey, och den mediala produktionen av en hockeymatch: sportjournalister som lever så hårt med i matchen att de ser det som en personlig förödmjukelse om Tommy Salo släpper in ett skitmål mot Vitryssland (jag vet inte vilken av kvällstidningarna som kallade honom en landsförrädare dagen efter vid det tillfället); som älskar när just deras spelare från just deras land vinner manlighetstävlingen mot andra män.

Det är inte det att jag inte gillar hockey – jag älskar hockey. Men kunde man tänka sig att själva hockeykulturen och journalister som verkar kring hockeyn kunde lyfta ribban en liten aning över den där testoreronstinna sandlådenivån? Ni vet, den där nivån som gör ett möjligt sexuellt övergrepp från tre landslagsspelare till något som fördöms, samtidigt som man mest pratar om hur jobbigt det här är för spelarnas familjer!

Bara så att vi är säkra från början: jag sympatiserar helhjärtat med tanken på ett feministiskt parti. Jag tror att detta parti kan göra mycket gott, inte minst höja nivån på folks tankar om vad feminismen är till för. I och med ett feministiskt parti har vi i Sverige en unik möjlighet att få ett parti som sträcker ut den feminstiska kampen in i varje skrymsle av detta ojämlika samhälle vi lever i. (Jag vet, de är inte ett parti i traditionell bemärkelse än, men jag använder ändå det ordet här och nedan.)

Jag har dock ett par invändningar. Trots allt presenterar sig detta parti, åtminstone på sin hemsida, nästan som ett kvinnoparti, trots allt. I partiets så kallade “Plattform“, ett slags grunddokument, ligger all fokus på kvinnors underordning, och i princip inget alls sägs om hur man vill arbeta på att förändra dagens uppfattningar av maskulinitet. “Män” används oerhört monolitiserande, medan “kvinnor” tillåts vara av olika sexuell läggning, hudfärg, ålder, och så vidare. Det heter också att:

“Feministiskt initiativ vänder sig till kvinnor som vill avskaffa den patriarkala ordningen och till de män som solidariserar sig med oss i denna kamp.”

Jag vet inte om det är jag som är helt överkänslig. Men här säger ju faktiskt detta feministiska parti att själva kampen är kvinnors, och att en sådan som jag är biologiskt utesluten från att vilja avskaffa den patriarkala ordningen - det enda jag kan göra är att solidarisera mig med kvinnor i vad som framställs som DERAS kamp.

Partiet sträcker inte heller ut en hand till andra underordnade grupper, som till exempel homosexuella män eller de som buntas ihop och etiketteras som “invandrare”, i det att man i Plattformen skriver att “Kvinnor som överskrider samhällets gränser för kön och sexualitet trakasseras och diskrimineras.” Inte ett ord om att homosexuella män är oerhört utsatta för andra mäns våld; eller att det kostar på även maktmässigt för män att överskrida samhällets gränser för kön och sexualitet. Inte ett ord om att även stora grupper av män befinner sig i underordnade positioner gentemot andra män. Könsmaktsordningen är här mäns makt över kvinnor. Basta.

Tyvärr är det så, att genom att monolitisera män riskerar partiet att misslyckas att förklara för folk vad män har att vinna på feminismen.

Jag förstår att man inte kan få med allt i ett så litet dokument. Men bristen på differentiering av män i olika former av maskuliniteter visar att man fortfarande har en mycket stereotyp bild av vad manlighet är för män som bor i detta land. Detta blir också märkbart i partiets svar på vanliga frågor, där man under frågan

Vad finns det för skäl för män att rösta på Fi?

svarar såhär:

“Om du är upprörd över att din fru fortfarande går på ett osäkert vikariat inom vården efter tio års arbete, eller om du är upprörd över att din dotter får höra skällsord som fitta och hora i skolan. Om du är upprörd över att din gamla mamma inte får lika bra vård som din gamla farbror i äldreomsorgen, eller om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar.”

Feminismen är en fråga om kvinnors utsatta positioner. Och den svenska “mansrollen”, det där begreppet man fortfarande använder i den offentliga debatten trots att forskningen har dissat det i tjugo år eller så, är ett förhärligande av våld och familjeförsörjning. That’s it. I en intervju i tidskriften Arena som dock inte tycks ha lagts ut på nätet tilläts Gudrun Schyman verkligen tala till punkt angående vad hon menar med den feministiska kampen. Där var det oerhört tydligt dels att hon är en mer nyanserad, mer skarptänkt feminist än vad media normalt vill göra henne till. Dessutom framkom med all önskvärd tydlighet hur frågan om feminismen och männen verkligen var något hon har tänkt mycket och bra kring. Dessa tankar återspeglas dock inte i själva partiets programförklaringar.

Om Fi kunde formulera politiken också så, att män kunde inse vilka vinster de kunde göra genom feminismen, vore det på en och samma gång ett taktiskt smart drag som skulle locka fler manliga väljare, och en mer sann analys av hur patriarkatet fungerar.

Vem såg Guldbaggegalan igår?

När Ann Petrén skulle introducera de nominerade till kategorin bästa manliga skådespelare intog hon podiet som en man, gick som en man, pratade som en man, och var klädd som en man. Så sade hon allt sådant som kvinnor säger om kvinnor - men om män. Saker som att det finns så många berättelser om män som ännu inte är berättade; att vi behöver få intressanta roller skrivna för män; att män behövs inom filmindustrin; och så vidare.

Ann Petrén gjorde en helt briljant iscensättning av vad patriarkatet går ut på: kvinnor görs till kön, görs till undantag, och ingen höjer ett ögonbryn när kvinnor appellerar till manusförfattare för att fler intressanta kvinnoroller skall skrivas. Några - främst kvinnor - kritiserar ofta just denna faktiskt existerande brist. Men män? Roller för män som är intressanta? De finns ju redan i tusental! Just därför blev det Petrén sade så tänkvärt.

När Petrén höll sitt anförande benämnde hon män som en könad kategori. Män gjordes till en grupp som sades ha speciella intressen just i sin egenskap av män. Män är ovana vid att höra den här typen av resonemang; vi har ju privilegiet att först och främst vara individer. Resultatet blir roligt. Hade Ann Petrén gjort entré i klänning och sagt exakt samma saker men om kvinnor hade ingen skrattat - alla hade tänkt att det här var ju bra sagt, och tänkvärt. Och visst, det är ju roligt, när en kvinnokropp med manskläder - när en man med bröst och slida - benämner män som män. Bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor blir så skriande att vi skrattar.

Men vilka skrattade? Under nio tiondelar av Petréns anförande skrattade, av det ljusa skallet från skratten att döma, kvinnorna. Kameran zoomade in enstaka män som vred sig som metmaskar under orden, män som inte alls förstod vart Petrén ville komma. Mikael Persbrant, denna manlighetens ikon, såg närmast chockad ut. Först när Petrén var i det närmaste färdig började männen förstå - skratten ändrade tonart och blev könsblandade.

Det är roligt när män benämns som män. Det är härligt att få höra briljant feministisk kritik framförd med all den släpiga pondus som vi tenderar att gilla hos män. Och det var intressant att se att kvinnorna fattade poängen på en gång. Männen, däremot, tycks ha känt en helt rationell skräck: här hamnade den så sällan ifrågasatta maktpositionen i gungning.

Tack, Ann Petrén!