Det som följer har inte alls med genus eller feminism att göra. Men principfrågan är viktig.
Anders Milton, tills nyligen regeringens nationella psykiatrisamordnare, slår i dagens Dagens Nyheter ett slag för att den läkarstudent på KI som suttit i fängelse för mord inte skall få bli läkare. På principiella grunder: människor som mördat skall inte ha rätt att bli läkare. Jag menar att Milton har fel. Jag menar att den som vill kalla sig humanist bör försvara denne students rätt att bli läkare.
Milton simmar mellan olika, sins emellan motstridiga positioner. Ja, denne student har ju verkligen använt fängelsetiden väl och reformerat sig som vi vill att man skall – men. Ja, i Sverige har vi ett system som bygger på att man sonar sitt brott genom att man sitter av sitt fängelestraff – men.
Men vad? Jo, menar Milton, det är svårt att återfå förtroende från människor om man en gång mördat en annan människa. Och förtroende, tillit, är viktigt i just läkaryrket. Sedan skriver Milton såhär (kursiveringarna tillagda av mig):
”En liknande olust kan man känna inför domare och poliser som begått allvarliga och omdömeslösa brott. De bedöms, rätt eller orätt, efter en strängare skala i det allmänna medvetandet eftersom deras moral, goda omdöme och rättskaffenhet är en förutsättning i deras arbete och en förutsättning för vår tilltro till rättssystemet.”
Visst är det jättetydligt vem det är som talar här? Inte. Alltså, ”man” – inte direkt Milton alltså – kan känna olust inför en del saker; och tydligen bedöms det här, ”rätt eller orätt” – inte direkt av Milton alltså – på ett annat sätt hos folk i gemen – inte direkt av Milton alltså – och då måste vi tänka annorlunda kring just dessa människor. Orden ”rätt eller orätt” är särskilt skrämmande. Det betyder att våra regler för till exempel vilka människor som skall få utföra vilka sysslor skall byggas inte på moraliska principer om människors frihet, utan på vilka moralpaniker media kan piska upp vid givna tillfällen.
Hos Milton följer så en parallell till att vi inte gärna vill se att folk som begått övergrepp på barn arbetar på dagis. Utifrån framför allt frågan om allmänhetens tillit till läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket, får vi anta givet Miltons tidigare resonemang) menar Milton att läkaryrket (och polisyrket? och domaryrket?) måste stängas för människor som dömts för mord.
Det finns flera problem med Dagens Nyheters jakt efter den läkarstuderande morddömde mannen, och ännu mer problem med Miltons argumentation.
1) Parallellen till att ”man” inte vill ha pedofiler bland dagispersonal är inte meningsfull. Pedofili är en diagnos, att mörda är en handling. ”Mördare” är inte något man är hela livet igenom. En person som mördar en annan människa mördar oerhört sällan mer än en person. En pedofil är – oftast – en pedofil även sedan han eller hon suttit av ett antal år i ett fängelse. Det är all skillnad i världen mellan att ha dömts för något som är diagnostiserat och att ha dömts för något som inte behöver vara grund för en psykiatrisk diagnos.
2) Om nu läkaryrket (och polisyrket, och domaryrket) skall vara stängt för människor som suttit i fängelse för mord och argumentet bygger på allmänhetens grad av tillit till dessa viktiga yrkesgrupper, var drar vi då gränsen? Vilka yrken får egentligen någon som mördat en annan person ha? Får han eller hon bli advokat? Familjerättsjurist? Får personen spela fotboll i landslaget? Får han eller hon spela fotboll i division två? Får en morddömd människa köra taxi på natten? Får hon vara obducent? Arbeta som lobbyist för ett politiskt parti? Skall alla som någonsin dömts för mord arbeta i yrken där kontakt med andra människor minimeras? Var drar vi gränsen?
3) Om man inte får vara morddömd och bli läkare, vilka andra brott får en läkare inte ha begått? Får en person bli läkare om han har våldtagit fem kvinnor? tre kvinor? en kvinna? Eller räcker det med att ha misshandlat sin livskamrat? misshandlat sina barn? misshandlat en krogvakt? Får en person bli läkare om han eller hon sålt droger till minderåriga? sålt droger till vuxna? Får en person bli läkare om han eller hon varit dömd för förskingring av mångmiljobelopp? miljonbelopp? skattefusk? skatteplanering? snatteri? Var drar vi gränsen?
Tro inte de här frågorna är oviktiga. Vi lever i en hysterisk kultur. Toleransen för människor som begått kriminella handlingar är oerhört låg idag. Det är hur enkelt som lätt att glida från ”En morddömd som vill bli läkare – aldrig!” till ”En brottsdömd som vill bli läkare – aldrig!”. Och då har vi helt förlorat tron på att människor kan förändras. Att människor aldrig kan reduceras till att vara sina egna värsta handlingar. Den tron är själva grundvalen för att vi skall kunna leva i ett humant samhälle. Den tron betyder att den morddömde på KI självklart är något oerhört mycket mer än en person som en gång mördade en annan människa. (Detta syns förresten redan i Dagens Nyheters skriverier om honom. Man skriver inte att han är mördare, utan att han är morddömd. Det är ingen liten skillnad.)
I sin roman Ursinne häcklar Salman Rushdie på ett otroligt roligt sätt den amerikanska kulturens besatthet av säkerhet – om en bil baktänder i Italien ställer en miljon amerikaner in semestern i Europa, säger en person. Vi är minst lika besatta av faror. Och besattheten ser knappast ut att minska.
Det fjärde och viktigaste argumentet mot Milton är därför detta:
4) Det är verkligen som Milton säger: vi har ett system för människor som begår brott. Man sonar sitt brott genom att sitta i fängelse. När man suttit av sin tid är man åter en fri människa, en människa fri att vara vad hon vill.
