Riksdagen har ju som bekant fastlagit, med en rösts övervikt, att det armeniska folket utsattes för ett folkmord 1915. Det finns många, många saker att säga i denna fråga. Min första reaktion när jag läste om detta var ett slags känsla av overklighet: varför i hela friden ska folkvalda politiker fastställa eller besluta kring historiska fakta? Vad i hela friden har den svenska riksdagen 1) för mandat att fatta beslut kring vad som hände 1915 i Turkiet och 2) vilken parodi på historisk kunskap är det inte att ett historiskt ovedersägligt faktum utsätts för omröstning bland totala lekmän? Jag menar, debatten i Sverige står ju knappast mellan människor som menar att det var ett folkmord och människor som menar att det inte var ett folkmord. Klart det var ett folkmord, men det ligger inte an på politiker att besluta att så var fallet.

Ska riksdagen besluta till exempel om huruvida bibeln är en bok skriven med direkt gudomlig inspiration eller inte? Njae, det där låter vi nog teologerna ta hand om, hoppas jag. Ska riksdagen besluta över olika skolor i tolkningen av hur kvasarer formas? Njae, astronomerna får nog faktiskt sköta det där. Var det som skedde 1915 ett folkmord eller inte? Klart det var ett folkmord, läs lite seriös forskning i frågan och så är saken biff! Men varför ska riskdagen besluta i frågan? Jag har svårt att ge riksdagen någon som helst legitimitet att besluta eller fastslå historiska fakta ens i viktiga frågor som rör Sveriges historia, som steriliseringarna. Riksdagen kan be om mer forskning, eller äska medel för sådan forskning, eller argumentera för projekt som ska föra ut den historiska kunskapen ut i skolorna, men inte ska riksdagsmän fastslå hur många som steriliserades i Sverige mellan 1934 och 1975? Det vore både en parodi på vad historisk kunskap är och en farlig utveckling.

Jag gläder mig även åt att historieprofessor Kim Salomon skrivit insiktsfullt, mer koncentrerat och med lite mindre brösttoner än de jag just använt, om just precis detta. Såhär långt skulle de borgerliga jubla, eftersom det har varit deras argument för att rösta emot det rödgröna förslaget. Bland dessa politiker kommer dessvärre ett helt annat argument indansande från sidan, ett argument som gör att historieuppfattningen som ligger i botten blir ännu mer bisarr än hos de som inte finner det märkligt att riksdagen ska agera historiker. Detta indansande argument kan också kallas för ett ”dessutom-argument”, där man blandar in vad Judith Butler skulle kalla för beslutets performativa effekter. 1. Vi ska inte yttra oss i detta. 2. Dessutom blir konsekvenserna av beslutet inte bra. Som om rimligheten i att säga att något har skett i historien överhuvudtaget kan bedömas av vad yttrandet om det förflutna får för konsekvenser, vad är det för en bisarr uppfattning om det förflutna?!?!

Vi tar och lyssnar lite till glidningarna. Reinfeldt har bland annat sagt detta:

“Jag är mest orolig för att det [dvs det svenska riksdagsbeslutet] kommer att användas av krafter i Turkiet som verkar för att avbryta försoningsprocessen med Armenien och stoppa mycket av regeringen Erdogans reformprocess. Jag är orolig för spänningar inom Turkiet till följd av detta och vi kan se att det mycket riktigt också har använts på det sättet i Turkiet.”

Enligt ett annat (fast troligen samma) TT-telegram har Reinfeldt också sagt följande:

– Jag uttryckte mig som att jag beklagar riksdagens beslut eftersom det öppnar för en politisering av historien.

Reinfeldt menar att beslutet kommer olägligt:

– Det är dålig tajmning [sic] givet att vi har en försonings- och reformprocess i Turkiet som detta riskerar att försvåra.

Även Carl Bildt använder sig av en liknande blick på själva beslutets möjliga negativa konsekvenser. Enligt Reuters har Carl Bildt sagt ”Sådana beslut [dvs som riksdagens om folkmordet 1915] tenderar att öka spänningar mer än minska spänningar”.

wtf?!? vill jag utropa när jag hör detta. Man får väl bestämma sig, är man emot en öppning mot politisering av historien kan man inte gärna sedan säga ”dessutom blir de politiska effekterna av just den här politiska användningen av historien en annan än den jag själv skulle önska”. För då öppnar man för det motsatta. Jag vill därför fråga herrar Reinfeldt och Bildt: fungerar detta dessutom-argument även omvänt? Kan det slå hål på principen om att riksdagen inte ska agera historiker? Som såhär: om vi hade kunnat räkna med att konsekvenserna av erkännande av folkmordet 1915 skulle ha hjälpt krafter i Turkiet som vi stödjer, skulle detta då användas som ett argument för att riksdagen borde säga att ditten eller datten har hänt i historien? Om beslutet skulle ha kunnat tänkas stärka Turkiets reformprocess eller dess strävan att gå med i EU, hade det då helt plötsligt varit mer OK av riksdagen att yttra sig kring historien, eller vaddå?

Detta innebär i själva verket en i förlängningen skrämmande hållningslöshet. Och en mycket farlig relativism kring det förflutna kan komma ur ett sådant sätt att tänka. Det är inte svårt att fabulera fram exempel på vilka dörrar man öppnar när man går från det principiella argumentet A till det hållningslösa argumentet B. Såhär: vi tänker oss att vi tror att det skulle gynna Sveriges relationer till Kina om vi i våra skolböcker började skala bort några miljoner på summan av alla de som dog under Mao Tse-Tungs terrorvälde. Effekterna är goda, alltså kan det vara värt att riksdagen fattar ett beslut kring hur många som dog. Eller: relationerna med Frankrike blir sommaren 2013 en het potatis sedan tio svenskar på lösa grunder anklagats för sammansvärjning i ett politiskt mord. Kan vi köpa lite goodwill av fransmännen om vi erbjuder en nytolkning av Franska revolutionen, kanske?

Nej. Antingen ska politiker inte besluta om historien, och då gäller det argumentet, punkt. Eller så ska de det, men inte heller då bör de besluten vara influerade av vad man tror att besluten kan få för effekter i samtiden. Annars blir det förflutna och vad som faktiskt har hänt i historien till något som kan förändras med dagsformen hos politiker som inte vet ett skvatt om sakfrågorna.

Får politiker inte alls beröra historien, då? Jo, absolut. Och särskilt just detta folkmord, patetiskt förnekad och raderad från det officiella Turkiets historia, är det oerhört viktigt att påminna såväl omvärld som Turkiet om. Men det gör man genom att tillsätta en komission av experter – läs historiker – som sammanställer en vetenskaplig rapport, inte genom att besluta om vilken tolkning av historien som är den rätta. De historiska exemplen på politiker som agerat på det sättet med historien förskräcker. Jag skulle inte ens vilja se en resolution från riksdagsmän med den ljummet försiktiga innehållet ”Den nazityska regimen 1933–1945 innebar ett våldsamt förtryck av oliktänkande och särskilt av judar.” Politiker ska inte ägna sig åt sådant.

En slutparentes: för alla som intresserar sig för historiebruk är transkriberingen av den lååååånga debatten i riksdagen – se anförande 1–31 och 92–129 – en guldkälla. Jag orkade mig igenom en femtedel innan jag kollapsade av detta sammelsurium av politisk taktik (i princip samtliga ledamöter), historielös, historieblind och pompös retorik om det förflutna (särskilt Hans Linde, v), och hållningslöst motstånd som just blandar ”vi ska inte besluta om historia” med inslag av ”vad blir effekterna av ett beslut”. Inom ett år misstänker jag att dessa ordmassor har analyersats i minst tre b- och c-uppsatser i Historia vid våra lärosäten.

Den här texten skrev jag först fotnotad, i en version som har lite fler referenser. Den texten kan du hämta här.

Damkronorna (som de ständigt benämns som - det vore ju hemskt krångligt om de också fick vara “Tre Kronor”, eller hur?) spelade mot Kanada härom natten, och den stackars huvudkommentatorn hade länge fullt sjå med att försöka få rätsida på Wikegård, som hela tiden lämnade det ämne han skulle tala om - dagens match - för att gå in på helt andra saker. Ett tag trodde jag faktiskt att karln var onykter, så märkliga saker kom flygande ur hans mun. Programmet kan mycket väl bli ett välanvänt underlag för genusanalyser i klassrum för lång tid framöver, i hela vårt land. “Kan vi inte hitta på sånger för alla kanadensiska spelare?” kastar han ur sig när Sveriges förnedring i siffror börjar bli plågsam - och bryter ut i sång. Eller: när jag tränade i Schweiz råkade vi ut för en sådan här blodig livsfarlig skada - följt av en lååååååååång utläggning. Ämnet gled hela tiden bort från hockeyspelare med snippa till hockeyspelare med snopp. Allra helst svenska sådana. Där satt jag och tittade på en match spelad av kvinnor, men Wikegård talade om något helt annat. Vid sådär en andra halvan av andra perioden gav huvudkommentatorn upp, och så satt de båda tupparna och kommenterade tuppar. Tuppar som varit, tuppar som skulle komma att bli, tuppars skadeproblem, tuppars formkurva. De var till sist så ointresserade av matchen som pågick att det faktiskt blev till humor av det hela.

Inom genusforskningen brukar vi som ägnar oss åt att analysera maskulinitet tala om homosocialitet. Typ mäns tendens att hela tiden spegla sig i, jämföra sig med, och vilja få sin manlighet bekräftad från andra män. I homosociala miljöer brukar manlighetsdyrkan bli extra tydlig. Fängelser. Militären (tills nyligen). Helt manliga ledningsgrupper och styrelser. Idrott. Till exempel. I Wikegårds fall är det tydligare än hos de flesta. Det är liksom härligt när de manliga hockeyspelarna spelar som män. Att inte gnälla på domaren utan bara “gnugga, gnugga, gnugga” är bra. Att lyckas sätta in en stenhård tackling den sekund en motspelare tittar för mycket ned i isen är bra. Att bryta in mot mål i hög fart är bra. Att göra det bärande en blågul tröja är bäst.

Men det tycks som att det krävs något mer. Det verkar inte bättre än att det krävs en penis för att Wikegård ska intressera sig mer än flyktigt för vederbörande.

En sista sak om detta med när kvinnor spelar hockey. Damhockeyn sägs ofta ha det problemet att det inte är bra för sporten att den domineras så totalt av två länder, USA och Kanada. Det är liksom inte bra med sådana stora kvalitetsskillnader, menar kommentatorer hela tiden. Tja, kanske det. Men: har alla glömt att mäns hockey fortfarande var på allra största allvar även när CCCP med stenansikten krossade allt motstånd under ett par decennier? Deras dominans lockar akademikern i mig att tala om hegemoni: 20 av 25 guld i VM mellan 1963 och 1990; sju av åtta guld i OS mellan 1964 och 1992. Under denna tid gick matcher mot Sovjetunionen ut på att hålla emot anstormingen; framgång var att förlora med bara sådär en fem mål. Hur underbart hade det då inte varit om de kvinnliga expertkommentatorerna hade talat massor om att Makarov, Fetisov, Krutov och grabbarna var ett problem för den sport de utövade - eller att det inte riktigt var värt att ta det hela på allvar eftersom kvalitetsskillnaderna mellan länder var så stora…

Relapse är på det stora en positiv överraskning i jämförelse med den ojämna Encore. Musikaliskt är det en jättebra skiva. Men mer än tidigare har texterna blivit, minst sagt, problematiska.

Det finns en tydlig tematik på var och en av Eminems skivor. The Slim Shady LP (1999) - den egna fattigdomen och positionen att vara vit underklass. The Marshall Mathers LP (2000), som träffande inleds med raden “They say I can’t rap about being broke no more” - homofobi kryddat med misogyni. The Eminem Show (2002) - inte lika tydligt, men hur det egna livet blivit en dokusåpa, kanske. Encore (2004) - pruttar. Det är som att han ständigt måste hitta ett nytt tema som ska fungera som provokation mot allt vad god smak heter. Och många gånger har han lyckats. Ofta har han också lyckats vara på en gång provocerande och tankeväckande. Visst, ibland är han bara tröttsam, löjlig, barnslig och full av problematiskt hat. Men inte sällan har han varit mycket mycket mer än så.

Nu har alltså en ny platta kommit, efter en lång paus. Vad blev det för tema denna gång, då? Dels droger, dels explicita skildringar av våld mot kvinnor. Det senare temat går igenom många av skivans spår, och blir denna gång till något annat än en medveten provokation. Det blir, helt enkelt, äckligt. Och den underliggande lurifaxtonen av klurigt leende provokatör som tidigare ofta gjort sig gällande på hans plattor är i princip försvunnen.

Låten “Kim” från The Marshall Mathers LP har kritiserats av många feminister i USA för att vara misogyn och uppmana till våld mot kvinnor. (Se till exempel här.) Jag håller inte med. “Kim” är framför allt en skildring av Eminems egen paranoia och frustration. Låten, där Eminem stryper sin partner Kim, modern till hans dotter Hailie, till döds på slutet, skildrar inte mordet som ett legitimt svar på Kims otrohet. Eminem är tydlig i att karaktären i låten - han själv - har fullkomligt tappat greppet om verkligheten. När Eminem rappar “why do you always make me shout at you?” vet vi som lyssnar på sången att det inte alls är Kims fel att han skriker på henne, utan att felet är hans. Han ber om Kims kärlek men säger sedan direkt “Get the fuck away from me, don’t touch me”, och flera gånger i texten får vi indikationer på att han blivit galen (”my brain is racing”, “I’m crackin’ up”, och så vidare). Det är Eminem, inte Kim, som framställs som ett problem i den låten, menar jag. Det framgår också av musiken och det oerhört aggressiva framförandet.
(Texten finns till exempel här.)

Annorlunda är det numera. På Relapse är det inte längre Eminem som det är fel på. Eller, det är i alla fall inte lika tydligt. För tio år sedan, när The Marshall Mathers LP släpptes, räckte nedsättande formuleringar om kvinnor och homosexuella för att provocera. I viljan att fortsätta på den vägen och hela tiden fortsätta att chockera har Eminem nu hamnat någon helt annanstans i sina texter. Mariah Carey ska han skära upp som massmördaren Jeffrey Dahmer, han attackerar “a whore with a damn hatchet”, modellen och skådespelaren Kim Kardashian får en ficklampa i stjärten, han våldtar kvinnor med paraply, en annan kvinna mördas genom hängning, han ska sy en kostym av Britney Spears’ hud, han fantiserar om hur han våldtar en mängd namngivna kvinnliga modeller, han utför en abort på en kvinna och äter upp fostret.

Det är inte skildringar längre. Det är misogynt gore och splatter. En sorglig utveckling från en man som fortfarande rappar fantastiskt, och som många gånger skrivit tänkvärda texter. Även på senaste skivan finns sådana texter. Men numera är det svårt att hitta det tänkvärda och genomtänkta i havet av en misogyni som blir på en gång barnslig och frånstötande. Vem vet - kanske den kommande plattan Relapse 2 som ska komma iår innehåller annat. Jag håller det dessvärre inte för särskilt sannolikt.

Men ibland bränner det till. Som häromdagen, då chefen för Timbro, Roland Poirier Martinsson, kom ut som antifeminist. När människor titulerar sig själva filosofer blir jag alltid misstänksam och tänker att här är någon som läst en grundkurs i filosofi och sedan vill stoltsera med en påhittad titel, men Poirier Martinsson är faktiskt filosofie doktor i filosofi. Och jubelåsna. Men i betydelsen en sådan åsna man gärna jublar åt. Hans artikel på ledarsidan är faktiskt jätterolig! Jag har alltid närt en fascination för människor som sådär en passant viftar bort ett helt forskningsfält eller en hel vetenskap genom att säga att framtiden kommer att visa att hela fältet i själva verket är total mumbojumbo. x professorer, y tusentals avhandlingar, och z forskningscentra över hela världen kan verkligen ha fel:

“den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism”

…och…

“den förklaringsmodell som den dominerande feminismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi”

…och, min favorit, inslängd i en bisats…

“den underliggande teorin har fel i allt”.

Det är liksom inte argument, utan teser som fastspikas med självpåtagen säkerhet och med framtidens bevis som - just - evidens. Är inte själva retoriken otroligt rolig? Jag menar, med det sättet att resonera kan precis vad som helst tokdissas utan att man behöver bry sig om att faktiskt bemöta innehållet i det man kritiserar. Som typ såhär:

“uppfattningen att jorden är rund är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som jordenärrundismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Eller varför inte:

“uppfattningen att relativt fria marknadskrafter leder till effektiv resursallokering är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som liberalismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Det spelar liksom ingen roll vad det egentligen är vi väljer att kritisera. När vi har den magiska förmågan att skaka fram en palantír ur bakfickan och med hjälp av den använda framtidens uppfattning om vår egen tid som grund för vår kritik kan allt hamna i skottgluggen. Könen är biologiskt olika - frenologi! Nej, inte alls, de biologiska skillnaderna mellan könen är relativt oviktiga - frenologi! Marsianer låg bakom attacken den 11 september - frenologi! Nej, det gjorde de inte alls, eftersom marsianer inte existerar - frenologi! Det är sant alltihopa, för jag har sett framtiden och vet vad den kommer att säga.

Nu är problemet att man inte riktigt vet var man har Poirier Martinsson. Som han visat tidigare (kolla den texten! LOL!), flera gånger, har han en viss fäbless för att skriva vilseledande och provocerande mest för sedan få kritisera hur inskränkta alla vi som kritiserar honom är. Men spelar roll. Han är faktiskt riktigt, riktigt rolig!

Skenet bedrar. En jättekul kille.

Det tillhör min och många feministers ryggmärgsreflex att starkt ogilla Barbie. Jag vet inte hur många gånger jag själv och andra jag pratat med har gjort poängen att Barbiedockor inte ens kan stå själva.

Så ser jag Barbie och de tre musketörerna och blir ännu mer imponerad. Visst, det finns invändningar att göra, men det är ju sådant vi genusvetare excellerar i. (Typ: men måste de kvinnliga musketörerna fajtas med fåniga saker som solfjädrar? Men måste de vara så kära i prinsen? Och tusen saker till.) Men se till storyn: Barbie vill bli musketör. Män i hennes omgivning förklarar att bara män får bli musketörer. Barbie trotsar samtidens inskränkta fördomar, tränar upp sig till musketör, och blir till en veritabel actionhjälte. Och när prinsen på slutet vill vara med henne säger hon typ att ja, det vore ju trevligt, men nationens säkerhet måste garanteras, och rider iväg med de andra nyblivna kvinnliga musketörerna. What the fuck? tänkte jag förvånat när jag såg filmen.

Det är inte just slutscenen som gör denna Barbie till ett utmärkt förebild (även om även den i sin övertydlighet är förvånande och härlig). Det är hela filmens tema: kvinnor kan. Kvinnor kan och bör trotsa ingrodda fördomar om vad de kan och inte kan. Det finns inget kvinnor inte kan göra.

En förvånande källa för feministisk inspiration, alltså. Barbie som empowerment istället för Barbie som sunkig traditionell genussörja. Man kanske skulle ta och börja plöja sig igenom Barbiefilmer, helt enkelt…?

långtifrån enbart problematisk

Jag har gått och skrivit en bok, bland mycket annat som hänt: Kvinnor, män och alla Andra: En svensk genushistoria. Skriven tillsammans med den eminente historikern och genusforskaren Jens Rydström. Vi börjar kring 1700-talets mitt och slutar i vår egen tid. Det är, tro det eller ej, första gången någon tar ett helhetsgrepp på den moderna svenska genushistorien i formen av tänkt kurslitteratur. Årets julklapp, kanske? Köp den här.

Enligt undersökningen anser 43% av svenska kvinnor i urvalet att män var manligare förr, medan denna åsikt omfattas av 58% av männen. Samtidigt undrar man på vilket sätt man har ansett att männen var “manligare” förr, vad nu “manligare” innebär; de drag som åtminstone många kvinnor lyfter fram som positivt manliga har knappast haft hög status som manliga egenskaper i detta svunna “förr”. Så tycker bara 1% att framgång är manligt, och 43% av kvinnorna anser att humor är en kanonmanlig egenskap. Tittar vi bakåt i tiden har humor knappast konnoterat manlighet. Ännu intressantare vore förstås att få veta mer om vad männen tycker är riktigt manliga egenskaper, dessa som tydligen har gått förlorade i vår tid. Ser männen tillbaka till ett svunnet paradis av riktiga karlar som inte diskade och städade och var föräldralediga? Är deras siffra för just framgång högre än kvinnors? Jag misstänker det starkt, och lovar att i så fall återkomma i frågan om jag lyckas skaka fram själva undersökningen.

Där gick det visst lite väl lång tid. Dags för två mycket mycket korta funderingar.

1) Alla gastar hysteriskt kring det hemska i att det förekommer att blivande förändrar väljer att göra abort på grund av fostrets kön. Borde man som feminist studsa över omoralen i detta, särskilt då om det är flickfoster som väljs bort? Eller? Jag har faktiskt lite svårt att gå igång i frågan. Om kvinnor INTE ska få ha könspreferenser när de bestämmer sig för abort, vilka andra grunder ska vi då underkänna? är min stillsamma undran. Efter brösttoner från helvetet i Dagens Nyheter undrar jag stillsamt om det är fel på mig som inte riktigt ser problemet.

2) 11 sidor. Eller 12, beroende på hur man räknar. Så mycket lade DN ner på eklateringen idag. Underbar paradox: på ledarsidan talar man om att detta kan vara första steget mot republik - på nyhetsplats gosar man ner sig i sliskig rojalism så att man nästan inte tror att det kan vara sant. Visst har DN blivit mer och mer av en kvällstidning - men 11 sidor? wtf?

Så stort är det tydligen, kronprinsessans förlovning. Från en dag till annan, och jag känner inte alls igen mig i detta land.

Finns det någon därute som har ett enda gott argument mot att införa republik?

Nästan ännu roligare än detta i sig helt bisarra och djupt problematiska faktum är Dagens Nyheters sätt att vinkla berättelsen. När de skriver i frågan är rubriken “Porrbonus till svenska spelare”, och de svenska spelarna i FCK benämns med namn. Som om problemet är att våra blågula helyllegossar kommer att bada i pornografi, inte att FCK har ett sponsoravtal som stinker heterosexism. Ingen kritisk röst tas heller fram, och artikeln avslutas stillsamt med meningen “FCK har så här långt vunnit 9 av sina 14 seriematcher, och sammanlagt 13 tävlingsmatcher.” Är det meningen att vi läsare av detta skall dra en längtans slutsats: 26 p-rullar per skalle i FCK. Den som ändå spelade där… Eller?

Samtidigt undrade jag, när jag såg talet, över hur lång tid det skulle ta innan mer radikala röster än Obamas skulle höras i offentligheten, av typen “OK, vad bra att han vann men kom loss och gör något nu”. Det dröjde tydligen inte alls särskilt länge. Redan dagen efter valsegern skrev Judith Butler, den tveklöst mest inflytelserika feminist- och queerteoretikern under de senaste två decennierna, en text betitlad “Uncritical exuberance?”, en text som tydligen skall ha varit ett ebrev som sedan skickades vidare till andra och sedan hamnade på ett stort antal bloggar (se diskussionssträngen här). Man kan alltså inte läsa Butlers diskussion av Obama och hans politik som man skulle läsa en text avsedd för publikation.

Hennes text är dock djupt störande. På flera grunder. Dels tillskriver Butler Obama en rad positioner som han inte har intagit, eller bara intagit sällan. Hon skriver om problemen med att uppbära ett ideal av “national unity”. Obama har ofta talat om vad som förenar demokrater och republikaner, men är alltid kristallklar över att människor tänker olika och är olika och att politik är att ta sådana skillnader på allvar. Obama må vara problematiskt patriotisk, men ett ideal av “national unity” är inte hans. Vidare positionerar Butler sig som den som skall förklara för alla andra hur landet ligger. Inför det faktum att en tidigare obruten linje av vita män nu brutits, att USA kommer att få en demokratisk president som vill få slut på kriget i Irak och vars kampanj innebar en större gräsrotsrörelse än på många decennier i amerikansk historia ställer sig Butler ovanför allt detta med ett överlägset rationaliserande av ungefär följande innehåll: “aha, är ni så korkade att ni verkligen trodde att något egentligen förändrats? Nänä! Många av de som röstade på Obama var emot äktenskap för homosexuella, många av dem kunde rösta på honom utan att på något sätt kompromissa med sin rasism, och det känslomässigt grundade engagemanget för Obama påminner trots allt om det känslomässiga engagemang som också omgett fascistiska ledare”. Hyperbolerna och slutsatserna är lika motbjudande som missvisande.

Som bloggaren zunguzungu påpekar i ett genomtänkt svar finns det ett annat problem med det torrt rationalistiska i Butlers sätt att problematisera entusiasmen för Obama. Butler säger att hon liksom många andra inte är “immun” mot entusiasmen och glädjen över att Obama vann valet – som om entusiasmen, det känslomässiga, i sig vore en sjukdom. Som om känslor i sig inte äger legitimitet.

En del av Butlers poänger upplever jag mer som självklarheter, men som utläggs med den där viktigpetterretoriken som bara en upphöjd akademiker kan komma med. Såhär låter det när Butler säger “tro inte att kampen nu är över” in so many words:

To what consequences will this nearly messianic expectation invested in this man lead? In order for this presidency to be successful, it will have to lead to some disappointment, and to survive disappointment: the man will become human, will prove less powerful than we might wish, and politics will cease to be a celebration without ambivalence and caution; indeed, politics will prove to be less of a messianic experience than a venue for robust debate, public criticism, and necessary antagonism. The election of Obama means that the terrain for debate and struggle has shifted, and it is a better terrain, to be sure. But it is not the end of struggle, and we would be very unwise to regard it that way, even provisionally.

Nähä, säger du det? Vem hade trott att kampen nu är helt över, att vi nu kunde ta det lugnt och bara lägga all vår tilltro till den blivande presidenten?

Fler diskussioner av Butlers artikel här och här.