David Tjeders blogg

Det tar aldrig slut, det här. Diskursen om ammande mammor är oändlig. Det skrivs säkert redan akademiska uppsatser om detta på genusvetenskapliga institutioner – på min institution, den historiska, kommer perioden kring sekelskiftet 2000 inom kort utgöra grund för intressanta jämförelser med föreställningar om amningen i texter som H. Schröders Den unga modren eller praktisk rådgifware för fruar före och efter nedkomsten, samt meddelande af de säkraste läkemedel i barnsjukdomar (1844).

Att vi är besatta av amning har jag varit inne på tidigare, flera gånger. Idag är det doktoranden och barnmorskan Sofia Zwedberg som också arbetat aktivt med amningshjälp som får göra en rad mycket problematiska yttranden, i dagens DN (artikeln ännu inte utlagd på nätet, därav bristen på länk). Ämnet är, ironiskt sammanfattat, hur heterosexuella familjer skall kunna lyckas få den heliga bröstmjölken att flöda, på det att barnet må bli lyckligt och tillfredsställt. Egentligen är Zwedberg ganska välvillig, betonar pappornas roll för att amningen skall lyckas och betonar vikten av kroppskontakt med det nyfödda barnet, säger att familjer får välja själva om de vill ha andra lösningar och så vidare.

Men. Det finns tre men. Zwedberg argumenterar länge kring problemet med de föräldrar som vill dela lika redan från dag ett. Detta är tydligen ett stort problem: det trasslar till amningen. Mammor vill pumpa ur från start för att pappan skall ta varannan matning av barnet, och förstår inte att barnet måste ha sin mamma i början.

Det som intresserar mig kring dessa yttranden är att de så uppenbart skapar mycket diskurs kring ett extremt marginellt fenomen. Jag, som rör mig i feministiska kretsar och känner massor av feministiska föräldrar, vet INGEN som skapade den lösningen från dag ett. Ändå är samhällsproblemet tydligen stort nog att ägna tid och möda åt. Så: låt oss inte ägna tid och argument åt det empiriskt vanligaste och mest problematiska, nämligen det dubbla problemet med mammor som ogärna överlämnar den nyfödda i andras händer den allra första tiden och pappor som inte tar sitt ansvar som föräldrar, utan låt oss istället prata om de som arbetar för jämställt föräldraskap och problematisera dem. Hm, säger jag.

Det andra men är detta: kvinnor vill så gärna amma, säger Zwedberg, men de är också “rädda för att amningen ska minska deras frihet. Men kvinnor som får i gång sin amning känner ofta att den ger en annan frihet. Det blir mer okomplicerat, barnet får mat och kontakt utan att man behöver oroa sig, man kan ta med sig barnet ut och stanna borta så länge man vill.”

Ja, tjoho, vilken frihet! Jämför med att vara så less på att ha en bebis vid tuttarna så att man håller på att storkna, och få en kvälls paus med kompisarna och dricka ett par glas vin och prata om annat än bajsblöjor medan pappa stannar hemma och matar barnet – vad är väl det för en frihet, huh?

Ett tredje men. Zwedberg talar om hur mammor är så oroliga för amningen och känner sig misslyckade som mammor om de misslyckas med amningen, och att sjukvårdspersonal just därför måste lära sig att lyssna ordentligt på nyblivna mödrar och ge rätt råd, och samtidigt betona att vad barnet verkligen behöver är kroppsnärhet, om amningen inte fungerar. Hon säger själv att detta kan låta motsägelsefullt, att det går hur bra som helst om inte amningen fungerar. Och ja: det är motsägelsefullt. Det är också så, att mammornas oro över amningen är en följd av hur vårt samhälle ser ut – det är en följd av hela den gigantiska kunskapsproduktionen kring amning, som Zwedberg själv är en del av. Tala om att själv vara med och konstruera den problembild som man själv skall lösa.

Om vi bara kunde relalalaxa lite mer kring det här med tuttarnas helighet, och göra just det som Zwedberg säger sent i artikeln: betona att nyfödda barn först och främst behöver massor av kroppslig närhet. De kommer inte att svälta ihjäl oavsett vilken vätska de får i sig – därför spelar det ingen som helst roll om man ammar eller inte. Därför behöver inte moderskapet sättas ifråga av vare sig sjukvården eller mamman själv om ingen mjölk kommer. Ja, man kanske till och med skulle våga sig på denna hädiska hypotes: om kvinnor inte ammade så mycket skulle vi alla som föräldrar kunna vara mycket mer naturliga i vårt föräldraskap.

…och ja, jag skrev “naturliga” med flit.

I senaste numret av Arena skriver Tove Gustafson klockrent och asbra om den svenska amningshysterin. I vår tid har “bröstmjölk fått status av helig kroppsvätska”, skriver hon, och visar på vilket moras av vinklad empiri propagandan bygger på. De empiriska rön som gör gällande att det skulle vara bra och önskvärt att trotsa alla sorters komplikationer och smärtor bara för att bebisen skall få bröstet och inte flaskan är vinklade, ideologiskt drivna, och inte applicerbara på ett land där man har tillgång till rent vatten. En mycket bra och mycket tänkvärd artikel.

En sak som Gustafson inte tar upp och som jag skulle vilja lägga till är hur denna heliga kroppsvätska också enligt amningsråd som ges ut också kan användas medicinskt. Bröstmjölk löser nämligen precis allt, tydligen. Är dina bröstvårtor fulla av variga sår? Smörj in dem med bröstmjölk! Får ditt spädbarn röda små prickar och utslag i ansiktet? Smörj in det med bröstmjölk! Krämer? Löjligt! Fram för naturens egen mirakelkur!

…med det lilla lilla problemet att såren inte läker och att det verkligen finns perfekt fungerande artificiella krämer som löser frågan.

Överallt annars värnar detta vårt samhälle om att individer skall få göra fria val. Inte ens när empirin visar att det ofta är bättre att mata på flaska än att amma kan denna tro på individens rätt utsträckas till Det Heliga Moderskapet. Det stinker.

Håll i er.

I ETC läser jag att män kan amma. Det är bara att göra som många kvinnor som adopterar gör: sätt barnet till bröstet och efter en tid kommer mjölkproduktionen igång. Hm, tänker jag då, och undrar om inte detta är rent nys. Och hittar världens flummigaste sajt för manlig amning, där det heter att vem som helst kan suggerera sig till att börja producera mjölk. Föga övertygande: det är ungefär kristaller och diLeva och noll argument.

Men så hittar jag originalartikeln som ETC byggde på, Jared Diamonds “Father’s milk”. Den finns publicerad på en rad ställen på nätet, till exempel här. Innan vi går vidare skall man ha klart för sig att Jared Diamond inte är vem som helst. Han har skrivit en mycket hyllad studie där han kombinerar ett biologiskt perspektiv med historia, betitlad Vete, vapen och virus. Det är en vetenskapsman med mycket gott renommé som i denna text för pennan.

Och hos Diamond heter det att män under speciella omständigheter och i olika grader verkligen kan producera mjölk. Argumenten och empirin från djur- och människovärlden som Diamond för fram i artikeln är i alla fall övertygande.

Då kommer vi till mig. Jag har ägnat sju-åtta år av forskning åt att historiskt studera manlighet, och har övertygats om att manlighet är en fråga om idéer, inte om gener. Det som var manligt 1780 var omanligt 1840, och det som män gör idag när de verkligen vill vara riktiga män var sådant som de aldrig skulle ha gjort för åttio år sedan. Även om man i princip genom hela historien betraktat både manlighet och kvinnlighet som något av naturen givit, har historiker övertygande visat att detta är en fråga om kulturellt skapade ideal, inte biologiska essenser. Jag menar själv att min egen avhandling visar detta vad gäller manligheten under 1800-talet.

På ett intellektuellt plan inser jag alltså att min samtids koder för manligt beteende är en fråga om kultur, och detta har gjort mig i alla fall i vissa stycken öppnare för att inte alltid följa min samtids koder. Om det nu bara handlar om idéer och idéer sitter i huvudet, kan huvudet reformeras och barriärerna brytas.

Men så detta. Jag har uppfostrats till en syn på min kropp som en manlig kropp. Hur konstruktivistisk jag än är på ett intellektuellt plan känner jag direkt att här går en gräns. Efter kritisk självrannsakan måste jag inse att detta beror på att jag helt enkelt inte vill att min kropp skall utföra något som är så oerhört kodat som kvinnligt och biologiskt. Vore jag fri att välja skulle väl detta tillfälle, med en dotter på en månad i huset, vara ett gyllene tillfälle att verkligen bryta genusbarriärerna och amma? Som en handling av kärlek - även om det är mysigt att ge flaskan, förstås. Som en politisk handling - ha, där ser ni, den biololgiska gränsen mellan man och kvinna är trassligare att dra än vi tror. Som en personlig handling - ett övervinnande av min egen rädsla för att i biologiskt mening förkvinnligas.

Men icke.

Vad lär jag mig av detta? Att när genusgränserna trasslas till tillochmed på den biologiska nivån känner jag snarare en bekymrad skräck än befrielse. Så någonstans vill även en sådan som jag ha klara och tydliga kategorier. Jag överlåter alltså uppgiften att bryta isen och amma barn offentligt till andra - män.

Egentligen hade jag utlovat mig själv ett mer eller mindre heligt löfte att inte skriva om privata saker på denna blogg, men ibland är det privata verkligen politiskt, så bear with me, som det heter.

Jag har blivit pappa igen. Lilla Milla är åtta dagar, och jag kan bara konstatera att min kropp måste vara smockfull av oxytocin. Ni vet, hormonet som man säger ger nygravida kvinnor gröt i hjärnan, eftersom amningen omprogrammerar dem biologiskt så att allt bara blir kärlek till och omsorg för barnet. En idé som också slagit och slår an på åtminstone en del mödrar, gör bara en google-sökning på “gröt i hjärnan” och “gröt i huvudet” och se efter själva.

Inte så konstigt, heller - man fylls ju med berättelser om att det är precis så det är. När vi lämnade BB fick vi med oss papper om hur livet med ett nytt barn kunde vara. Där stod att läsa att det inte var konstigt om mamman blev lite introvert och stängd den första tiden, eftersom det fanns hormoner som såg till att hon vänder sin energi till livet i det lilla, i det privata. Om mannen stod det inget. I de föräldratidningar som medföljde gratisreklamen av olika krämer och annat fanns artiklar om moderskärleken och modersinstinkten, men inget om fadersinstinkten.

Låt mig bara påpeka att jag inte tror att allt tal om hormoner i sig självt måste vara nys. Kanske ligger det verkligen något i det där med att oxytocin har med “moderlighet” att göra. I nätuppslagsverket Wikipedia läser jag:

“Sheep and rat females given oxytocin antagonists after giving birth do not exhibit typical maternal behavior such as grooming towards newborns. Conversely, virgin sheep females show maternal behavior towards foreign lambs upon cerebrospinal fluid infusion of oxytocin, which they would not do otherwise.”

Så vem vet. Men att överföra resonemanget på människor? Dundra in lite oxytocin i ryggmärgen på en 16-årig kille som bara lyssnar på Metallica och pratar om döden och se hur han flänger iväg med första buss för att enrollera sig i barnmorskornas skara, och ni har övertygat mig.

Det tycks mig dessutom som att det där som folk säger beror på oxytocin slår minst lika hänsynslöst även på män som får barn. Borde inte jag, numera dubbelt upp alfahanne i min egen lilla flock i lägenheten, känna det biologiska ruset efter att nedlägga en mammut, det vill säga skriva på den där ansökan till forskarassistenttjänsten vid min institution som skall vara inlämnad på måndag? Eller åtminstone springa ned till mathandeln och se till att min hona och telningarna har ett matförråd den kommande tiden? Men detta sker inte, eller sker med extrem motvilja. Jag blir precis som de säger att kvinnor blir av amning. Allting går mycket långsammare att ordna. Mina fingrar som vanligtvis daskar tangenterna rör sig som genom marsmallows när jag skriver det här.

Så, beror nyblivna mödrar och fäders sengångaraktiga rörelser och nära relationer till den nyfödda på att hormoner utlöses i kroppen, eller på att vad som faktiskt händer när en bebis kommer är:

-Man sover mindre.
-Eftersom bebisen skriker och man måste byta blöja tar det längre tid att fixa frukost, ringa samtal, ordna papper.
-Allt annat än den nya bebisen blir mindre viktigt.

Det vill säga: man får gröt i hjärnan. För kvinnors del kan ytterligare faktorer med fördel slängas in: den extrema kroppsliga utmattningen efter en förlossning. Såriga bröstvårtor som gör att det gör skitont när bebisen ammar. Och smärtan när oxytocinet (ja! det gör det också!) hjälper livmodern att dra sig samman igen. Det behövs inget speciellt hormon för att göra nyblivna föräldrar tröga och långsamma - det räcker utmärkt med att försöka leva i en lägenhet och få livet att fungera. Man blir verkligen långsammare. Dummare. Trögare. Segare. Dummare. Eller vänta, hade jag redan skrivit dummare?