David Tjeders blogg

Jag har sagt det tidigare på denna blogg, flera gånger: det är roligt att vara prenumerant på Svenska Dagbladet. Å ena sidan detta konsekventa sätt att på Debattsidan ge utrymme åt en stor bredd av åsikter - å andra sidan denna tröttsamma ledarsida med dess förutsägbara extremliberalism och dess oförmåga att se strukturellt förtryck.

Men ibland bränner det till. Som häromdagen, då chefen för Timbro, Roland Poirier Martinsson, kom ut som antifeminist. När människor titulerar sig själva filosofer blir jag alltid misstänksam och tänker att här är någon som läst en grundkurs i filosofi och sedan vill stoltsera med en påhittad titel, men Poirier Martinsson är faktiskt filosofie doktor i filosofi. Och jubelåsna. Men i betydelsen en sådan åsna man gärna jublar åt. Hans artikel på ledarsidan är faktiskt jätterolig! Jag har alltid närt en fascination för människor som sådär en passant viftar bort ett helt forskningsfält eller en hel vetenskap genom att säga att framtiden kommer att visa att hela fältet i själva verket är total mumbojumbo. x professorer, y tusentals avhandlingar, och z forskningscentra över hela världen kan verkligen ha fel:

“den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism”

…och…

“den förklaringsmodell som den dominerande feminismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi”

…och, min favorit, inslängd i en bisats…

“den underliggande teorin har fel i allt”.

Det är liksom inte argument, utan teser som fastspikas med självpåtagen säkerhet och med framtidens bevis som - just - evidens. Är inte själva retoriken otroligt rolig? Jag menar, med det sättet att resonera kan precis vad som helst tokdissas utan att man behöver bry sig om att faktiskt bemöta innehållet i det man kritiserar. Som typ såhär:

“uppfattningen att jorden är rund är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som jordenärrundismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Eller varför inte:

“uppfattningen att relativt fria marknadskrafter leder till effektiv resursallokering är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism […] den förklaringsmodell som liberalismen erbjuder är lika osammanhängande och i brist på evidens som astrologi […] den underliggande teorin har fel i allt”.

Det spelar liksom ingen roll vad det egentligen är vi väljer att kritisera. När vi har den magiska förmågan att skaka fram en palantír ur bakfickan och med hjälp av den använda framtidens uppfattning om vår egen tid som grund för vår kritik kan allt hamna i skottgluggen. Könen är biologiskt olika - frenologi! Nej, inte alls, de biologiska skillnaderna mellan könen är relativt oviktiga - frenologi! Marsianer låg bakom attacken den 11 september - frenologi! Nej, det gjorde de inte alls, eftersom marsianer inte existerar - frenologi! Det är sant alltihopa, för jag har sett framtiden och vet vad den kommer att säga.

Nu är problemet att man inte riktigt vet var man har Poirier Martinsson. Som han visat tidigare (kolla den texten! LOL!), flera gånger, har han en viss fäbless för att skriva vilseledande och provocerande mest för sedan få kritisera hur inskränkta alla vi som kritiserar honom är. Men spelar roll. Han är faktiskt riktigt, riktigt rolig!

Skenet bedrar. En jättekul kille.

Den fantastiske Pelle Carlberg har precis släppt en ny platta, The Lilac Time. Som vanligt är det kanonbra myspop med smarta texter, med en underbar diss av Ryan Air (som kallas “the airline of shite”) och en annan som, för att uttrycka sig försiktigt, problematiserar djurälskare. På förra plattan, In a nutshell från förra året, fanns en briljant feministisk popdänga med den superlånga titeln “Clever girls like clever boys much more than clever boys like clever girls”. En liveversion av låten finns här. Mitt i det myspopiga och vardagssmarta i texten pekar Carlberg på något centralt:

You see the clever girls look for a clever boy
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say

Jag tror att det, med en viss förenkling, är så. Kvinnlighet och attraktionskraft förväntas fortfarande vara på något sätt inkompatibelt med kompetens och briljans. Fortfarande.

Detta är nämligen ett tydligt tema i historien. Män har genom sekler förnekat kvinnlighet åt kvinnor med bildning. När kvinnor tagit sig in på sådana manliga områden har konsekvensen genast blivit att män på tusen och ett sätt har drivit tesen “en bildad kvinna är en okvinnlig kvinna”. Den lärda kvinnan ”är ett plågoris för sin man, sina barn, sina vänner, sina tjänare och för hela världen”, menade Rousseau i Émile (1762). Man kunde också gripa tillbaka på biologiska skillnader mellan män och kvinnor i kritiken mot kvinnor som sökte bildning och, som Immanuel Kant, hävda att en lärd kvinna lika gärna kunde skaffa sig skägg. Mitt absoluta favoritcitat på temat är den misogyna pamfletten Fruntimmers-Spegeln, Wördsamt öfwerlemnad till de skönas begagnande, af en Karlarnes Wän, tryckt 1838, som innehåller följande avslöjande poem:

En mäktig ande i en bräcklig kropp,
ett mellanting emellan man och qvinna,
som ej eger fruktan eller kärleks hopp,
ett barn, som jättens vapen råkat finna,
ifrån sitt kön en öfverlöparinna,
som ej det starkas läger hunnit opp,
som har behagets konst förrådt och glömt,
som ej lärt vishetens, blott derom drömt,
en sådan är – en lärd, beläsen qvinna.

Raderna andas inte bara avsky över den bildade kvinnans förlorade kvinnlighet i form av förlorade behag, utan även oro: om lärda kvinnor var barn som funnit ”jättens vapen” hade de också hittat en nyckel till en möjlig maktposition. Härav de under 1800-talet upprepade utsagorna om att en bildad kvinna aldrig kunde passa som hustru. I England beskrev bland många andra Lord Byron, Thomas Moore och den oändligt inflytelserike Charles Dickens bildade kvinnor och blåstrumpor som okvinnliga, onaturliga könsöverträdare som struntade i att bry sig om sin make och sina barn. En sann kvinna skulle begänsa sina intressen till hemmet – den bildade och emanciperade kvinnan ansågs därför vara speciellt försumlig just på dessa områden.

När 1800-talet närmaste sig sitt slut och en gryende kvinnorörelse verkligen började flytta fram kvinnors positioner blev männens reaktion mer panisk, mer biologiserande, mer hysterisk. Tonen hårdnar. Män som Charles Darwin, Francis Galton, T. H. Huxley och Cesare Lombroso och Guglielmo Ferrero hävdade alla att kvinnor helt enkelt inte var biologiskt förmögna att nå samma eminens som män. Flera av dessa och även andra vetenskapsmän förklarade i omfångsrika traktater att kvinnan biologiskt stod någonstans mellan mannen och barnet.

Känns det dammigt och gammalt och irrelevant för vår tid? Jo, förvisso - ingen skulle som den tyske patologen Paul J. Möbius på allvar skriva ned reflexionen ”Låt oss skydda kvinnor från intellektuell verksamhet” och sedan förvänta sig att bli tagen på allvar. Men Pelle Carlbergs sång pekar ändå på något slags kontinuitet. Kvinnlighet och bildning hänger inte ihop. För att vara attraktiv måste något annat till - i många mäns ögon. Det är lika sorgligt som föreställningen att män som går in på kvinnligt dominerade områden förlorar sin manlighet, senast uttryckt av Sveriges nykrönta rikspuckon Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Ett inlägg så förvirrat och redan tokdissat från tusen håll att jag inte behöver slösa värdefulla minuter på att bemöta det.

I alla fall om man skall lita till debattinlägget i senaste numret av Genus, där Goldina Smirthwaite har svarat på min tidigare debattartikel om den så kallade mansforskningen. Texten ligger (tyvärr?) inte på Nätet.

Noteras endast på detta vis.

När jag såhär vid årets slut ser tillbaka på 2005 från ett feministiskt perspektiv ser jag två saker. Båda tyder på en ganska kraftfull backlash mot feministiska strävanden, och båda är produkter av maktcentra inom media. Båda visar också på svagheter inom feminismen, vilket vi inte skall glömma i sammanhanget.

1. Receptionen av Evin Rubars filmer om ROKS. Istället för en seriös diskussion om tydligt problematiska ställningstaganden hos delar av den feministiska rörelsen blev Rubars starkt vinklade program Sanningen Om Feminismen. De blev inte just berättelser om vissa feminister - de blev berättelser om feminismen som sådan. Till detta bidrog även Rubar själv, men ett glatt mediedrev öste på för fulla muggar för att misskreditera allt vad ROKS var och deras arbete. Att efter ”Könskriget” säga ”Jo, jag är feminist” blev detsamma som att säga ”Jo, jag menar att män är djur.”

Samtidigt måste man, vilket jag varit inne på tidigare på denna blogg, också kritisera att ledande feminister inte själva före Rubars filmer med bastrumma och megafon fört fram en rimlig kritik av ROKS.

2. Det mediala kriget mot Fi. Inte någon gång har väl backlash mot feministiska strävanden blivit så tydliga, förvridanden av framförda åsikter så genomdrivna, och misstänkliggöranden av enstaka kvinnor så stenhårda. Visst fällde Tiina Rosenberg några olyckliga kommentarer om Ebba Witt-Brattström när hon avgick från Fi. Och visst har hon politiska åsikter som åtminstone jag finner bitvis magstarka. Men vad hände medialt? Rosenberg blev Den Stora Onda Feministen. Även i sakfrågor var snedrapporteringen massiv. ”Kolla, de vill att tjejer skall kunna heta Sven och killar skall kunna heta Birgit! Hur sjukt är inte det?!?!” Ungefär på den nivån var det. Och när en mångfald av röster kunde höras hette det ungefär ”Brudar kan inte hålla sams.”
(more…)

Texten som följer är publicerad i senaste numret av Genus. Eftersom den inte är nätpublicerad, dubbelpublicerar jag den här. Inte heller de tidigare debattinläggen tycks ligga på nätet.

När Goldina Smirthwaite (nedan GS) argumenterade för att det finns antifeministiska drag i det som oegentligt kommit att kallas mansforskningen i Genus 3–4 2003 tog det hus i helvete. Under något års tid har nu svaren trillat in från en rad olika håll: Marie Nordberg, Claes Ekenstam och Knut Oftung har alla svarat på denna artikel. Nu när GS svarat (i Genus 1 2005) är hennes kritik i sin tur hård. Hennes svar är dock ett stycke retorik snarare än ett resonemang. Den kritik GS har fått är, säger hon, av den sort som ofta drabbar ”feminister som påtalar maktordningen mellan könen”. Det är ett grepp som säger: GS är feminist. Därför är kritik av argument hon framför antifeminism. De som kritiserat henne har tydligen reagerat på att hon påtalat könsmaktsordningen. Som om denna skulle ha varit en nyhet för de forskare som svarat på GS artikel.
(more…)

Svenska Dagbladet är en intressant publikation. På debattsidan lämnade man nyligen rum för medlemmar ur Fi som lämnat partiet, som ville rätta till den felaktiga mediebilden av deras avhopp. Samtidigt är man på ledarplats ständigt vaksam mot all form av genusforskning. Vanligtvis är det Maria Abrahamsson som ger antifeminismen ett offentligt ansikte. Nu är det Thomas Idergard, före detta MUF-ordförande och numera VD på företaget United Minds, som fattat pennan. Företaget i fråga har alls inget emot förändrade könsroller, utan listar istället dessa bland vår tids drivkrafter som förändrar konsumtionsmönster.

Idergard och hans företag må gilla när samhället förändras i en sådan riktning att företag kan tjäna mer deg. I Svenskan sätter Idergard dock ned foten i genusfrågorna. ICKE att dessa förändrade könsroller skall omformuleras ovanifrån! ICKE att det vore gott med jämställdhet! Nej - bort med genusträsket med alla möjliga medel! Genus är nämligen ren ideologi och har noll med verkligheten att göra; genusforskning i själva verket förklädd “ideologiproduktion”. Idergard tycks känna en veritabel skräck över att det bedrivs genusprojekt på förskolor, projekt som är ämnade att motverka stereotypa könade beteenden hos pojkar och flickor.

Projekt som dessa, liksom hela genusperspektivet, är enligt Idergard inget mindre än att sprida ett gift i samhällskroppen, ett gift vars konsekvenser är mycket allvarliga; “en systematisk indoktrinering via forskning, utbildning och barnomsorg är långsiktigt mycket mer förödande och helt omöjlig att värja sig mot”. Genusperspektiv är hjärntvätt. Bäva månde Sveriges medborgare! Snart är sanningen dränkt av oss ideologiproducenter utan vetenskaplig grund!

Det är dock inte genusperspektiven man inte kan värja sig mot i dagens samhälle. Det är de könsstereotypa förväntningar som reducerar barn till könade produkter som är tvingande. Idergard vill värna om individen, och ogillar därför genusperspektivet starkt. Vad han inte ser är att genusperspektivet handlar just om att värna individen, om att låta individen bli till vad fanken som helst, utan att inskränkas av de fördomar om kön som vår samtid är dränkt i.

Så. När Idergard argumenterar för att genusforskning och genusperspektiv i förskolan är ett ont, kanske han hade kunnat sända en stilla tanke till det faktum att en förskola utan genusperspektiv är just den som reducerar barnen till bärare av ett visst kön. Det är den könsblinda uppfostran som reproducerar stereotyper. Det är stereotyper som minskar människors frihet. Så om man nu vill värna om individuell frihet skall man värna om - just det - genusperspektiven.

Idergard vill istället se en “upprensning i genusträsket”. Detta skall ske genom “omedelbar nedstängning av alla myndigheter och delegationer som enbart ägnar sig åt att specifikt främja forskning kring genusperspektiv och könsmaktsordning” och “att riksdagen stiftar en särskild stopplag som förbjuder att skattemedel används till genusinriktade utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter, företag och föreningsliv”. Smaskigt värre. Skall vi också stoppa all forskning som kritiskt granskar människors problematiska attityder till homosexuella och “invandrare”? Eller är den forskningen okej, men forskningen om maktrelationer mellan män och kvinnor är det inte?

Fast, det är klart. Utan genusperspektivet och den feministiska kampen har ju människor genom historien och idag visat en enorm förmåga att bryta vallarna för förväntat manligt och kvinnligt beteende. Inte.

I dagens Dagens Nyheter är det så dags igen. Där Bo Rothstein i sitt senaste inlägg på samma sida gav helt bisarra och missvisande exempel på vad feminism är för något, ger Nils Elvander – inga exempel alls. Men vi får veta att feminister hatar män och håller på att ta över samhället och har totaliserande teorianspråk på samma sätt som marxismen.

Trots att Elvander säger att radikalfeminister inte per se skulle vara “diktaturanhängare” – åh, tackar, tackar herr professorn emeritus! – menar han ändå att radikalfeminismen är mer än bara suspekt ur demokratisynpunkt. “Radikalfeminismen har inte satts på samma förödande praktiska prov som marxismen, varför dess förhållande till demokratin är mera svårbedömbart.”

Vi får se, helt enkelt: släpper vi fram feminismen ännu mer än vad som nu är fallet kan det mycket väl bli Gulag för alla kroppar med snoppar, tycks Elvander mena. Nu måste vi organisera oss för att bekämpa detta stora onda ovetenskapliga hysteriska manshatande kvinnosläkte.
(more…)

Eftersom jag fått ett par svar på en tidigare text om antifeminismen inte minst hos Antifeminstiska samfundet tänkte jag med ett par ord förtydliga min kritik. I sina svar menar Jonas att män svartmålas idag, medan John Hammarberg påpekar (med rätta) att det finns olika sorters feminism och (helt felaktigt) att

“Eftersom feministisk internkritik (det är trist att feminism har blivit enhetlig och termen intern blir användbar) lyser med sin frånvaro finns AFS.”

Jag vet inte i vilken värld Hammarberg lever om han menar att feminismen saknar internkritik och har blivit enhetlig. För den som väljer att läsa mer än enstaka yttranden av enskilda feminister utan verkligen följer den feministiska debatten är det tydligt både att feminismen idag snarare är feminismer, i plural, och att feminister verkligen kritiserar feminister. Till exempel gäller detta postkoloniala feministers kritik av den dominerande feminismens blindhet för etnicitetsfrågor, och queerfeministers kritik av hur andra feministister är blinda för sexualitetsfrågor bortom de heterosexuella.
(more…)

Läser dagens DN, ledarsidan, och sätter kaffet i halsen. Jag menar, det måste ju finnas gränser för hur dumt man får resonera. Anders Isaksson brer ut sig över hur feminismen är vår tids (västerländska) form av fundamentalism, där det bara finns en enda sanning. Artikeln avslutas med en osmaklig parafrasering på den muslimska trosbekännelsen:

“Det finns bara en feminism, dess uttolkare är akademiska genusteoretiker och dess profet är – för ögonblicket - Gudrun Schyman.”

Så blir “islam” till “fundamentalism”, och “feminism” blir “islam”. Cirkeln är sluten: Ahmed och feminister har lika svårt för att tänka så öppet och nyanserat och klart som Anders Isaksson (nedan AI).
(more…)

Det är intressant att leva i Sverige 2004. Feminismen är ett integrerat perspektiv hos många politiker och i ett stort antal statliga utredningar. Antirasismen är en stark och livaktig rörelse.

Detta har lett till något väldigt, väldigt intressant hos några av de mest extrema grupper som uppbär antifeminism och rasism. Jag vet att man egentligen inte borde bry sig om de här människorna, att den verkligt farliga rasismen frodas bland väktare och inom polisen och att den verkligt farliga antifemismen är den som uppbärs av makthavande skikt. Men i alla fall.

Nog är det intressant, att Sverigedemokratisk ungdom drar igång en kampanj som heter “Vägra kallas rasist!” och argumenterar för att deras politik inte alls är rasistisk? Och är det inte komiskt att det Antifeministiska Samfundet argumenterar under parollen “för jämställdhet, mot feminism”? Det är ungefär som att Ku Klux Klan skulle säga att de inte direkt värderar vita och svarta olika - de vill bara att de svarta skall vara någon annanstans - och därför inte alls är rasister. Visst skall vi vara jämställda! utropar skribenterna i Antifeministiska Samfundet - och säger att det i själva verket är feministerna som inte vill ha jämställdhet, utan “makt genom könskrig” (Kalle Strokirk under rubriken “Feminism eller könsfred”, webbtidningen Anti-feministen 3/2004).

Någonstans visar väl dessa vilsna själar att vi andra, feminister och antirasister, har kommit så pass långt i vår agenda att tillochmed de som är på den allra yttersta andra kanten, där det kan kan heta att det är en kvinnas plikt att föda barn och att elever som gillar “svenskvänlig musik”, måste relatera till krav om jämställdhet och att alla skall behandlas lika. Det är väl ungefär samma tidstecken som när biologer säger att de studerar genus och inte kön - den feministiska analysen av maktrelationer mellan könen har nått så långt så tillochmed biolgerna börjar använda begrepp som är feministiska, om än med helt andra förtecken.

Kolla in dessa båda sidor. Se där den pressade position utifrån vilken konservatismen argumenterar. Jag lever gärna i Sverige 2004. För sjuttio år sedan hade detta varit majoritetens röster.